Att dra axeln ur led är inget mot att bli dumpad

Det här med smärta, det funderar jagöver ibland. Hur smärta kan vara så varierande, så svår attgradera, så svår att beskriva för någon annan.

Jag har gjort de mest konstigaoperationer och har haft de mest märkliga sjukdomar. Jag är en sånsom hamnar på sjukhus i precis alla länder jag besöker.

I Egypten skar jag upp foten och ficksy med högst tveksamt steriliserade verktyg, i Milano låg jag påakuten med hjärtrytmsfel, i LA åkte jag in två gånger mednjurbäckensinflammation. I Kroatien kördes jag i ilfart tillsjukhus av den stackars killen som jobbade i hotellobbyn efter attjag sprungit ner med ett stort nedblodat badlakan och ett köttsårfrån en rakhyvel och typ en halv fingerspets kvar.

På akuteni Sverige har jag varit inne för det mesta, spräckt läpp, spräcktögonbryn, avslitet korsband, blödande magsår, you name it. Läggpå några höftoperationer, knäoperation, borttagna halsmandlar,polyper, jag vet fan inte allt jag gjort på ett sjukhus.

I går gick min axel ur led för fjärdegången. Vip-gäst på Karolinska,hej hej, det var jag igen ja.

Live hard, die young. Något sånt.

Men det finns ingen kroppslig smärta ihela världen som gör så ont som hjärtesorg. Och om den fysiska smärtan är svår att beskriva, hur omöjlig är inte den psykiska?

Man kan inte klämma på den värsta smärtan - gör det ont här eller där? - jag vet för fan inte, det gör bara olidligt ont och jag vill bli sövd och vakna upp när allt är bra igen.

Den smärtan man inte kan se, som ingavärktabletter i hela världen kan döva, som man inte kan fly i frånoch som äter upp en inifrån. Den smärtan där botemedlet stavas tid.

TID, vad är det för jävla hjälp närdet gör så ont konstant att man vill skrika?

Som om psykologen kan skriva ette-recept med några burkar tid. Ta morgon och kväll, du kan få liteont i magen, och det är dumt att kombinera med alkohol.

Tid är inget man kan ta en liten dosav innan man går och lägger sig. Tid har ingen skön luddig effekt.Tid är det sista man vill ha när man är ensam. Det är ju somsteriliseringsvätskan de häller i ett öppet sår - det fuckingsista i världen man vill ha i sin ensamhet är tid.

Jag ska säga att jag ärligt mår rättbra trots allt, även fast det tagit mig typ 52 minuter att skriva den härkolumnen med en hand. För vet ni vad? Jag drar hellre axeln ur ledalla dagar i veckan i resten av mitt liv än att bli lämnad, sviken eller bedragen igen.