Min killes kompis var en stalker
NÄTRAGGUIDEN FÖR KILLAR: Avskräckande exempel nummer två: Stalka, smutskasta, mobba och smickra om vartannat? Min killes kompis var ett riktigt unikum på nätet.
INTRO: Varför ska Hanna Fridén skriva om detta?
Avskräckande exempel del ett: Var inte en påträngande fetischist.
Avskräckande exempel del två: Var inte ett stalkerpsyko.
Tjejpanelen: Sämsta raggmailen! Cissi Wallin, Kristin Zetterlund och Parisa Amiri varnar.
Tjejpanelen: Värsta profilbildsmissarna! Quetzala lanco, Alabama och Annika Marklund berättar.
Tekniker: Fungerar det att spamragga?
Specials: Ragga upp en WOW-nörd!
Patrik Svensson: Tjejer gillar kändisar!
Patrik: Slampa dig till ytliga vänner.
Patrik: Vilka Facebookpresentationer fungerar bäst?
Stalkers av något mått är rätt mycket standard om du har en stor blogg. De flesta nöjer sig med att ringa sisådär klockan två på natten när de är fulla en vardagskväll. För att sedan bli chockerade när man kallar dem för urblåsta pungskallar, ungefär. Dår är man dryg enligt vissa, förstår ni.
Men ibland går det lite längre än så, och random idiotbeteenden eskalerar och blir mycket obehagliga. Det finns något speciellt med att ha en blogg, du slutar vara en människa för folk, du blir mer av ett objekt, och att göra ditt liv till en del av deras anser förvånansvärt många vara helt naturligt.
Som när de börjar skicka dig meddelanden, varje dag, ständigt och jämt om vad du gjort, vad du haft på dig, vart du gick och varifrån du kom. Från någon som vägrar utge deras namn, men samtidigt vill hinta på ett eventuellt möte.
Det är lustigt det här, hur vissa tar för givet att ett psykopatbeteende ska vara mystiskt och attraktivt. Kanske tänker de att de bidrar med en saga, en flykt från vardagens gråa liv, jag vet inte. Men den här killen började i alla fall att berätta allt för mig om vad jag gjorde om dagarna, och berättade om hur han ibland brukade hänga utanför min port. Bara för att se mig, för att sedan kunna skicka ett meddelande.
Jag tyckte ju, självfallet, att han var en jävla idiot. Så jag försökte bara bli av med honom. Där kunde historian ha tagit slut.
Om jag inte, av en ren händelse, råkade ragga upp en av hans bästa vänner och kollegor och bli ihop med honom, varav jag efteråt fick reda på att den andra delägaren i min killes företag var min före detta stalker!
Och vad gjorde han? Försökte breaka upp oss, givetvis. Han skickade meddelanden och berättade om varje tvivelaktig förbindelse min kille haft tidigare, könssjukdomar, tidigare tjejer, de problem han hade i sängen – Ja allt! När han sedan fick reda på från min kille att det faktiskt fungerade bra med mig så började han skicka meddelanden som löd att ja, Grattis Hanna, Grattis till Hanna med superfittan och det blev långa, långa hatharanger om hur skabbig jag var istället för hans vän och kompanjon.
Vi kan säga att det här förhållandet blev utslitet rätt tidigt. Han växlade sina påhopp med komplimanger, just likt en äkta psykopat. Men fick han någonsin ens ge mig en kram? Nej, det kan man nog fetglömma.
Så vad lär vi oss av detta?
Det är ingen vidare bra idé att vara en stalker, och bara för att du baktalar din polare så innebär det faktiskt inte att du får ligga. Något som, jag tror, att fler människor där ute verkligen borde ta till sig.
