”Öst-västgrejen” är en turistbroschyrsklyscha"

Förmodligen känner du igen henne som reporter för Hemlös - samhällsprogramet som nyligen vann stora erkännanden och Nöjesguidens Stockholmspris.

Men Ülkü Holago är inte bara prisbelönt journalist. Hon lär även ut orientalisk dans och är aktiv inom Devrim Productions - ett oberoende promotion- och managementbolag.

Holago brinner för att belysa orättvisorna i det svenska välfärdssamhället, men har också halva hjärtat i Turkiet. Nedan delar hon med sig av ett par av sina absoluta smultronställen och mycket mer från sin "andrastad" - veckans destination Istanbul:

Många brukar ju beskriva Istanbul som en stad där öst och väst möts. I beskrivningen om varför Istanbul är en av Europas kulturhuvudstäder i år står det också "Istanbul presenterar sig som en bro mellan Europa och Mellanöstern". Håller du med om det? Upplever du det när du är i Istanbul?

- Rent geografiskt är det ju sant och förstagångsbesökare vill ju givetvis prova på att åka mellan världsdelarna via broarna eller med färjan. Samtidigt är ”öst-västgrejen” en turistbroschyrsklyscha som förvirrar vissa. Förre konsuln Ingmar Karlsson berättade för mig att UD-folk på besök tittat över sundet och frågat vilket språk som talas där på andra sidan. Helt sjukt.

– Asiatiska sidan - med Kadiköy som centrum - är där jag tillbringat mest Istanbul-tid under min uppväxt. Europeiska sidan med Beyoglu/Taksim som nav, är där det är enklast för mig att bo under reportageresor. Området gentrifieras i rask takt. Där bor kultur- och mediamänniskor och icke-turkar som köper lägenhet i Istanbul. Så även en del av mina vänner som kunnat flytta hemifrån och har råd med marknadshyrorna.  Många söker sig också till Moda på asiatiska sidan där man får mer för pengarna.

Kommer staden att förändras nu när den är kulturhuvudstad, tror du?

– Jag tror att kulturhuvudstadsåret framför allt märks i vissa centrala delar av staden. Det lär väl bli ytterligare kulturturism plus att större delen av budgeten gått till renovering av fasader, enligt kritikerna. Så det kommer att synas på vissa byggnader, reklam osv. En del projekt får extra pengar, många kommer säkert att passa på att nätverka och bygga ut samarbeten med utländska gäster. Kulturhuvudstadsårets kritiker kanske gör någon intressant motaktion som debatteras av dem som bryr sig.

– Kulturhuvudstadsåret kan också komma att stärka det stadsförnyelseprojekt som redan pågått i flera år där mindre bemedlade i fattigare, centralt belägna områden, får flytta för att ge plats åt dyra nybyggen, gallerior och sånt.

Vad är det första du känner när du landar i Istanbul? Och vad är det första du gör?

– Eftersom det är att komma hem till min andrastad blir jag känslosam. Jag brukar ta ett djupt andetag, känna lukten av Turkiet och anlägga ett okontrollerat brett leende. Förr var jag rädd för polisen i passkontrollen, men det är bättre nu.

Har du något speciellt minne som du kommer ihåg extra mycket och som liksom definerar Istanbul för dig? Eller överhuvudtaget en kul anekdot från staden?

– Många minnesfragment från barndomen handlar om att handla på grönsaksmarknaden eller i bakkal (närlivsbutiken), arabeskmusik i en dolmus (minibuss), politiska diskussioner och min pappas fastrars gälla debattskrik runt stora middagsbord och sånt.

– Sen samlar jag vännerna på meyhane (vinhus), för att dricka raki och äta meze till tonerna av meyhanemusik. Det är ett traditionellt sätt att festa på som alla åldrar fortfarande ägnar sig åt.

– En annan grej var när jag tog svenska kompisar på en klassresa genom staden, från Levents överklasshopping till mina vänner i det fattiga, romskdominerade Sulukule, via turistfavoriten Grand Bazar. Och så ska man inte glömma fotbollskulturen, matchdagarna och kulten kring de tre stora Istanbullagen som har stor plats i folks sinne, hjärta och påverkar gatubilden så mycket.

Vad skulle du säga är den största skillnaden mellan en Stockholmare och en Istanbul-bo?

- En väldigt bred och svår fråga. Jag är ingen vän av generaliseringar, och folk i Istanbul (liksom i Stockholm) har ju så enormt olika villkor och erfarenheter. Men de flesta kan nog enas om att livet i Istanbul är en daglig kamp mot väder, vind, trafikkaos, fattigdom, svält, arbetslöshet, myndigheter och mycket annat som skapar friktion i tillvaron. Det påverkar förstås folk på olika sätt. Allt det här finns parallellt med gästvänlighet, öppenhet och en passionerad kärlek till sin egen stad. En Stockholmare kanske är lite mer jämn, inte så mycket toppar och dalar. Förutsatt att man har ett bekvämt, problemfritt liv, alltså.

Slutligen, Orhan Pamuk skriver om "hüzün" en slags kollektiv sorgsenhet. Är det något du också känner av i Istanbul?

- Det finns någonting med när skymningen faller över bostadsområdena och de blåaktiga halogenlysrören tar över. Samtidigt smyger det sig på en känsla av litenhet i jättestaden. Och någon slags hemlängtan, fast man redan är hemma. 

– Syrran och jag kallade känslan för ”instängd” när vi var yngre. Inte vet jag om det är samma som Orhan Pamuk känner, det kan hänga ihop med det melodramatiska draget i den turkiska folksjälen. Samtidigt tror jag att ”instängd” eller hüzün lika gärna kan utlösas av en glassbil vars melodi ekar mellan husen en onsdagskväll i något av Stockholms miljonprogramsområden.