Har ni någonsin varit tillsammans med någon som ni inte kände att ”Shit! This is the one! Det kommer vara vi för evigt”??
Så har jag känt ända sen jag var ung och hånglade bakom någon buske på diskot. Varenda gång jag blivit förälskad, betuttad, kär så tror jag att jag träffat min blivande man. Var. Enda. Gång. Och jag har blivit lika förvånad varje gång det tagit slut även om det varit mina känslor som svalnat.
Är jag bara en obotlig romantiker eller är detta den nya – cyniska – generationen som visar sin nuna?
Är pojkvänner mer en förbrukningsvara än den potentiella äkta mannen nu för tiden?
Om någon skulle förbruka Tjocka Hetsätarkatten för att han inte är ”marriage material” så skulle dom få smaka på CamCam – the fury!
Det här kommer från Kissies snyftinlägg förresten.
Föregående inlägg 
Hon och Christian har gjort slut – IGEN.
Hur vet du det?
Det säger sig självt.
Uh, klart man inte ska vara tillsammans med någon som man inte känner är den man vill vara med i framtiden. Som att man bara utnyttjar någon: ”du, jag är med dig tills jag träffar någon bättre”
Jag skulle inte kunna fortsätta ett förhållande om jag inte känt att han var/är ”mannen i mitt liv” (eller vad man nu ska säga). Då känns det mest bara meningslöst och man är lite elak emot den andre.
Jag var tillsammans med en kille en gång som jag viste att det bara var något tillfälligt med, av diverse olika anledningar. Men jag såg honom mer som ”någon jag var med” än som en riktig pojkvän. Låter konstigt kanske, men men. Och vi ”var med” varandra i kanske ett halvår innan vi gick skilda vägar.
Men att bli sambos och hänga ihop i flera år fanns ju inte på kartan. Skulle ju varit totalt bortkastad tid när jag viste att jag inte ville dela livet med honom.
Jag har känt så men det är antagligen för att jag är realist och rätt ung, 23 år. Visste att chansen var vääääldigt liten att jag skulle gifta mig med mitt ex, inte många som lever med sin tonårskärlek hela sitt liv. Men det betyder inte att jag älskar honom mindre än någon annan.
Majoriteten är som sagt inte tillsammans med samma person hela sitt liv.
Jag var förlovad med en sån jag inte såg framtiden med. ?
Förlovningen kom från ingenstans efter bara några månader och att tacka nej var ju lika med att döda förhållandet innan det knappt ens börjat.
Tackade ja, såg glad ut och så tog det slut 1,5 år senare.
Sen träffade jag min senaste och han har jag varit övertygad om att han är min ”the one” sen våran tredje dejt. ?
Den tidigare kände jag mer att ”jag är vuxen nu och kanske inte kan bli kär längre. Jag får nöja mig. ”
Så jag tror helt och hållet att det beror på personen man träffar och oftast vet man hyfsat fort. ;p
Haha skulle kunna vara jag som skrev det första!! Exakt samma för mig.
Nu är jag jättekär sen 5 år o jättegift sen 3 år <3
Skulle aldrig bli tillsammans med någon jag inte ser någon framtid med. Helt slöseri med tid att hänga med någon som man vet redan från början att inte kommer leda någonstans.
Så präktig och duktig du låter. Usch. Fick allergiklåda, i röven.
”Asså… jag skulle ju aaaaaldrig göra sådär, asså”.
Kom tillbaka om 10 år när livet har påverkat dig lite.
Nu måste jag gå och ta hand om min allergiklåda i röven.
Herregud. Känner likadant som Cecilia. Finns absolut ingen mening med att bli tillsammans med någon som man ändå tror det kommer ta slut med inom kort. Enbart slöseri med alla inbladades tid. Däremot är jag ödmjuk inför det faktum att ens känslor kan förändras över tid.
Men gud snacka om att vara negativ Soffipropp. Acceptera att alla är och tänker olika.
Hur länge dejtar du innan du vet att ”den här vill/ska jag spendera reeesten av livet med!”?
Tar ju oftast flera år att lära känna den en lever med 100%. Så jag undrar genuint med min fråga.
Jag tycker alla möten och relationer är givande på sitt sätt, även de som idag har tagit slut, och att resa, knulla, prata, skratta och leva tillsammans med en partner har jag alltid upplevt som en stor glädje och ynnest, även om jag inte har känt mig redo eller haft intentionen att stadga mig. Så länge man är öppen med vad man vill, vet var man har varandra och är tydlig med vad man har för förväntningar på varandra och relationen så tycker i alla fall inte jag att det är slöseri med tid att ha kul och njuta med och av någon som man är förälskad i.
Mina ex har gett mig massor av underbara minnen, och jag är så jäkla glad över vartenda ett utav dem 🙂 Men to each his own så klart, man måste ju faktiskt inte tycka lika om allt 🙂
Jag blev tillsammans med någon jag såklart inte visste om jag hade någon framtid med, hur ska man veta på förhand? Valde att satsa för att se om det kunde bli något men satsade nog för mycket och av olika anledningar kan jag inte bryta upp just nu trots att jag insett att vi inte har någon framtid ihop. Jag förstår Alexandra, man kan vara ihop med någon man inte ser någon framtid med, särskilt när man är så ung. Däremot är det slöseri med tid när man passerat 25-26 då jag tycker det är ideala tiden att finna rätt kille, resa och ha kul med honom ett tag, förlova sig efter ett par år, gifta sig året därpå och ha barn när man är 30.
Har aldrig sett varje partner som den man ska tillbringa livet med och har inte blivit förvånad/besviken när det tagit slut. Det är ju så, endast en minoritet av ens partners kommer leda till en ”investering” för framtiden i form av giftemål. Alla övriga relationer är till för att man ska lära sig något. Tänk er tillbaka, har inte vart och ett av era förhållanden som tagit slut lärt er något visst om er själva eller livet?
Haha! Träffade min vid 26, förlovad vid 27, gift vid 28 o barn vid 30! 😉 Han är dock 10 år äldre.
Titta, helt idealiskt 🙂 även din mans ålder följer de idealiskt givna ramarna. Kan vi byta?
Från Paulas blogg: ”Nu är både jag och Hugo egoistiska i vårt tänk och nöjer oss med våra två prinsessor.”
Ja, fy sjutton vad egoistiskt att ”bara” ha två barn 😉
Är tillsammans med min kille fast att jag vet nästan 100% att vi inte kommer vara ihop för alltid och fast att han inte är mannen jag vill leva med resten av mitt liv. Varför? För att jag är SÅ HIMLA KÄR i honom såklart! Han är en skitstövel men den dagen den sorgen.
Men ååhnej vad hemskt det låter! Men samtidigt förstår jag när man verkligen är kär så kan man inte hålla fingrarna borta.
Min nuvarande pojkvän var någon jag trodde var rätt tillfällig… Ville bara ha kul, liksom. Visade sig att han är helt perfekt och jag ser fram emot resten av mitt liv med honom! 😀
Det konstiga i fallet Kissie är väl att hon skriver ut att det är så hon känner i bloggen, medan de fortfarande är tillsammans.
Det är klart man kan tvivla på sin relation och inte känna sig säker på att den kommer vara för evigt men då kör man väl inte pillow talk med x antal hundra tusen läsare om det?
Kalla mig gärna dubbelcynisk men jag tycker det är ok mot den man är ihop med att vara osäker på relationen – så länge man inte berättar det för personen man är ihop med. Att berätta det och sedan fortsätta vara ihop, det menar jag är att vara elak.
Jag tycker precis tvärtom , att det är elakt att inte vara ärlig och öppen mot sin partner och tydligt förmedla vad man känner och tycker. Är man osäker på sin relation så bör man ta upp med sin partner och ha en öppen dialog kring det. Dels av respekt för min partner – han har rätt att veta att relationen är svajig, eftersom han är lika delaktig i den som jag – och dels för att vi tillsammans ska kunna jobba för en lösning som är bäst för oss båda.
Tvivlet bottnar ju i någonting och tyder på att ens behov inte till fullo tillgodoses så för mig känns det därför både naturligt och självklart att man kommunicerar detta om man önskar förändra det. Eftersom min partner liksom jag också har investerat känslor i relationen anser jag att han förtjänar rätten till att ges en möjlighet att kämpa för det förhållande han har investerat sig i, eller, om min tvivel sår så djup splitt mellan oss att han inte längre anser det vara värt att kämpa för, vara den som väljer att gå. Att inte prata med sin partner är att förvägra honom delaktighet i beslut som påverkar honom, men det är också att förvägrar sig själv det stöd i svåra beslut som jag anser att man ska ha i en partner. Viktigast av allt är dock att ni båda två förvägras möjligheten att laga en sprucken eller trasig relation innan den faller sönder helt, och då tycker jag att man lika gärna kan kasta den på soptippen på en gång istället för att gå och vrida sina händer i ensamhet. Man är helt enkelt två och önskar man förbli så måste man jobba på det tillsammans, men det går ju inte om man inte pratar med varandra.
Var ihop i nästan 7 år med någon som jag inte såg en framtid med öht. Han visade sig vara fruktansvärt manipulativ när jag väl var kär, och jag mådde för dåligt och var för svag för att klara av att lämna, trots att jag visste bättre. Grattis till alla er på era höga hästar som aldrig haft ett komplicerat liv.
Jag har också haft ”ett förhållande” (om distansförhållande räknas) med en manipulativ jävel. Vi var ”ihop” i ca 5 år och jag trodde att jag var såååå kär, men det enda jag kände var smärta. Grät konstant för att han var otrogen och ljög mest hela tiden om allt möjligt (då menar jag verkligen ALLT). Nu i efterhand vet jag att kärlek inte ska göra ont och jag är så otroligt glad att jag vågade lämna honom till slut (även om det tog lång tid). Har inte hittat ”den rätte” än, men jag vet att han finns därute och väntar på mig.
Word till er båda!
Har varit med om exakt samma sak. 5 årigt förhållande, tog slut av och till under dessa åren gick alltid tillbaka till honom, och han var så manipulativ och svartsjuk så det fanns inte.
Men som ni säger, man vågar inte lämna för man är så svag.
Tillslut så gjorde även jag det och nu har jag varit singel i 2,5 år och aldrig mått bättre!
Stay strong girls! 🙂
Jag är lika gammal som Kissie och jag har haft många förhållanden där jag inte sett någon framtid. Jag var kär även om det var struligt och inget jag var intresserad av i längden. Men det här är längesedan, för min nuvarande och jag har varit tillsammans i 7 år. Jag trodde inte ens jag ville gifta mig förrän jag träffade honom!
Detta kommer nog låta lite som GabJoss’s magiska och underbara berättelser, men jag träffade min sambo när jag var 18 och visste direkt att detta är mannen jag kommer spendera mitt liv med! Vi är visserligen inte gifta men nu 8 år senare (+ två barn) känner jag likadant.
Tror man känner ganska snabbt (?) om man vill spendera livet med någon. Eller så är det bara vi 😀
Tyvärr har jag själv varit i den situationen. Jag och mitt ex var tillsammans i nästan tre år och aldrig kände jag 100% att det var han jag skulle vara med. Snarare tvärtom. Men samtidigt tyckta jag om honom och vi funkade där och då, så man vill liksom inte göra slut heller. Sjukt konstig känsla men jag har varit där, det är svårt att dumpa nån du tycker om på det diffusa ”jag älskar dig men jag tror inte det är vi som ska vara tillsammans”. Det är tryggt och det funkar, så man fegar nog tyvärr ur ganska ordentligt. Och det är okej, saker och ting har en tendens att lösa sig när man är redo för det: vi gjorde slut tillslut, men då var båda av samma uppfattning, och det var självklart fruktansvärt ledsamt men båda visste att det var rätt.
Jag var tillsammans med en kille i över två år som jag aldrig ens var kär i. Jag hade nyss fyllt sjutton när vi blev tillsammans och jag var väldigt osäker på mig själv och fruktansvärt rädd för att vara ensam. Så jag tog ”första bästa” som visade intresse för mig och höll mig till honom. Jag tänkte ju inte att det här är inte mannen som jag kommer vara med i resten av mitt liv utan jag tänkte att det här är mannen som jag MÅSTE vara med i resten av mitt liv, alternativt leva ensam för alltid.
Inte speciellt hälsosamt och han gjorde även saker under tiden vi var tillsammans som lämnat ärr i mig för resten av livet.
Sen kanske jag har misstolkat det här fel men målet att gifta sig finns inte för alla.