Blondinbella:
Bella har varit gräsänka i helgen med ansvar för sina två barn och skriver om hur hon minsann grejade det.
Alltså, förlåt men va?
Ska man få medalj nu för att man klarar av att ta hand om sina egna barn en helg. Alla ensamstående föräldrar? Måste bli tung kring deras hals med tanke på alla medaljer de samlat på sig.
När jag först flyttade till USA så var jag personlig assistent till en liten tjej som har en CP-skada och jag hade hand om både henne och hennes två småsyskon hela helger när familjen var borta i jobb och liknande och jag hann med att både hålla ordning, slänga i en maskin med tvätt och dra iväg på roliga saker med dem utan att varken gå in i väggen eller klappa mig själv på axeln.
Jag tycker det är jävlig märkligt men det kanske är för att vissa föräldrar verkar anpassa hela livet efter barnen. Man ska dansa efter tvååringens pipa..
Är inte Bellas barn gamla nog att förstå om mamma får ont i magen och behöver gå på toaletten själva?
Eller ”får” man inte säga så till sina barn nu för tiden?
Be Gillis hämta paddan, sätt på en film och säg till dem att sätta sig i soffan till mamma är klar?
Är jag en känslokall, kärlekslös bitch som reagerar så här eller får det ändå finnas måtta nånstans?
Föregående inlägg 
Jag tänker exakt likadant som dig. Curlingföräldrar stjälper barnet mer än vad dom hjälper. Man måste kunna säga ifrån och man kan inte gå efter barnens vilja hela tiden. Usch, dagens Sverige..
Men idag får man inte uppfostra sina barn.
Blondinbella fiskar ju alltid efter att få medaljer. Det är i princip det hela hennes blogg handlar om. Tror hon är lika kåt i att hävda sig som DennisM är, jag jag jag jag hela tiden *suckar helt*.
Jag har tagit hand om många barn i mina dagar och det har varit lätt som en plätt. Med mitt egna barn är det svårare för det kommer till så mycket mer, tex oro och dåligt samvete. Jag vill göra rätt och väger varje handling och bedömer mig själv varje kväll. Det är tufft och alla kanske inte känner så, men jag förstår föräldrar mycket mer nu än innan jag själv fick barn trots mångårig erfarenhet av barn. Sen kan jag säga att även om man säger till sin tvååring att ta paddan och sätta sig så hänger dom på låste efter 2 min ändå. Du är mamma så dina gränser testas 24/7.
Håller med, det är skillnad ta hand om andras barn och när man väl får sina egna. Det känns som tusen blandade känslor stundvis.
Kan tänka mig in i bellas situation ”mamma vill bajsa ifred – men de vill ju verkligen vara inne här – nej nu sliter i handtaget och låter ledsna – tar de skada? – är jag en dålig mamma? – nej jag ska väl f*n få bajsa ifred? – de kan ju titta på plattan i soffan… – nej usch ipaden är ingen barnvakt – fast de gillar ju Stadens Hjältar… – nej tänk om något händer när jag inte tittar – ja det går väl bra DEN HÄR GÅNGEN att de är med mig…
Du sa det! ?? precis så är det.
Precis! Och en kan faktiskt inte döma någons föräldraskap utifrån ett ögonblick. Det blir så himla skevt. Det finns stunder när jag låtit mig dotter följa med mig på toaletten för att hon är exempelvis ledsen eller sjuk och helt enkelt behöver ha mig tillhands. Det finns även stunder när jag har sagt nej. Varken mitt eller Bellas föräldraskap står eller faller med det ögonblicket.
Sedan att en peppar sig själv efter en helg ensam med barnen.. Vad är det för fel med det? Nej, det är subjektivt inte det jobbigaste som finns i hela världen, men det är inte heller det hon skriver.
får samma känsla av vissa bekanta i min omgivning som har barn. Barnen får nått slags dominant beteende som gör att jag kan bli så irriterad att jag nästan lämnar rummet. Har nästan aldrig hört ett nej hos vissa föräldrar utan krokodiltårar eller en sur mingipa räcker från barnen så får de exakt som de vill. Verkar som om föräldrar inte ”vill ta fajten” vilket skapar nån slags ond spiral. Men vad vet jaag jag har ju inte barn 😉 men många gånger tar det emot när man studerar andra
Jag känner igen det där så himla mycket! Det gick så långt med en vän att jag sa ifrån, då är jag ändå av den åsikten att en aldrig ska ”uppfostra någon annans barn”. Men den gången gick det inte, så jag sa till min kompis (efter en helg av att se sonen få sin vilja igenom så fort han putade med underläppen) att sluta dalta med honom! Låt honom skrika då om det är så, han överlever det, och det gör honom snarare mer gott att lära sig att han inte alltid kan få sin vilja igenom i alla lägen, än att ge honom allt han pekar på och lyda hans minsta vink.
Jag förstår inte, tror du inte att hon gör det bästa hon kan? Jag personligen höjer aldrig rösten eller straffar mitt barn. Hon får oftast som hon vill och är en väldigt kärleksfull och omtänksam tjej. Jag är uppväxt i ett väldigt strängt hem med straff, aga och skäll nästan varje dag och vad gav det mig? Ingenting förutom ångest och ont i magen, när jag träffade en ny ”modersfigur” så lärde jag mig att jag är värdefull som jag är. Med det vill jag säga att ingen vet vad en annan har i bagaget och varför vi gör som vi gör, stötta och lyssna om ni är oroliga för barnet.
Vi pratar inte om aga, eller att man ska skrika eller straffa sitt barn. Ett ord som nej eller att, som sanna skrev, ignorera barnet skadar det inte. Barn gråter inte alltid för att de på allvar är förkrossade, barn lär in knep som de vet fungerar för att kunna få som de vill. Att som förälder hela tiden svara på detta beteende gör man sina barn en stor otjänst enligt mig och jag tror att det är ett dåligt sätt att förbereda dem inför framtiden där verkligheten inte riktigt fungerar som så att man får allt serverat.
Och såklart har ens egen uppfostran inverkan på hur man själv väljer att uppfostra. Det har jag förståelse för och det gav lite mer perspektiv på saken för min del. Jättetråkigt att höra om din uppfostran, det ska ingen behöva gå igenom!
Men snälla ”Babe”, finns det bara två lägen – aldrig sätta gränser eller aga? Nej, jag pratar om att sätta normala gränser och inte låta barnet styra precis allt, vilket tyvärr är fallet i många familjer idag.
När du Camcam och din lite äldre storasyster var små, var jag i princip alltid ensam med Er. Pappa jobbade jämt, för att få det hela att gå ihop ekonomiskt. På den tiden fanns inte orden ”egentid” eller ”kvalitetstid”. Det är nypåfunna ord.
Hade jag annat att göra, fick Ni förbaske mig roa Er själva. Och… Ni gjorde det!
Ibland hade Ni tråkigt. Men… det var då Era egna tankar fick spinna igång och Ni själva fick komma på något. Allt från att läsa böcker, bygga Lego och ramla ner ur träd.
Ungar idag verkar ha alldeles för lite tid att ha tråkigt på (tid att tänka). Allt ska placeras i knäna på ungarna… ungarna ska aktiveras hela tiden.
Jag ler inombords när jag läser om unga människor idag, som gnäller när de har ETT barn och ännu värre när nummer två kommer. (Detta gäller helt normala barn utan kolik och andra sjukdomar).
När man har fått barn, blir inte livet som innan. Man får helt enkelt sätta sig själv i andra hand. Jag glömmer aldrig när jag kunde stryka på dagen i lugn och ro, när Ni var vakna. Jag tror du var tre och storasyster fem. VILKEN FRIHET… vilka framsteg.
Ni har alltid kommit i första hand, med tanken om att bli tänkande (egna tankar) och självständiga människor. Allt var inte rosenrött eller enkelt… alltid.
Men Ni är vuxna människor idag, som tänker själva. Bl.a. genom denna bloggen. Du tänker och ifrågasätter en massa skit… ibland hyllar… mycket av det som skrivs på sociala media. Det behövs, då mycket av det som skrivs är ren skit, bara för att bloggaren/skribenter ska tjäna pengar på sina ord och bilder.
Hade jag inte varit så himla lat, hade jag själv startat en ny blogg och delgivit omvärlden mina tankar om samhället idag. Både som Gemeinshaft och Gesellshaft.
+ e i de sista orden.
Tummen upp för din kommentar! Jag jobbar som förskollärare och har under 8 års tid haft väldigt mkt hand om mina syskonbarn. Idag satt jag och läste och fick syn på en artikel där stockholms stad nu kommer erbjuda flerbarnsföräldrar som fått smått att deras ”tidigare” barn ska få gå på förskolan på heltid. Jag som pedagog ser väldigt mkt hos barnen och tycker att detta är helt jävla galet. Blir arg bara jag tänker på det. I artikeln stod det något om att det var ju trots allt jobbigt att vara hemma med bebis och underhålla en/fler äldre barn.
För 20-30år sen när jag och mina syskon var små. Då fick man inte va på förskola om ens föräldrar var hemma med bebis. Min mamma klaga aldrig på att det var jobbigt eller att hon behövde någon jävla egentid. Pappa kom hem, hon åkte och träna kom hem tog ett bad med nått av barnen och hade aldrig någonsin behovet av att kalla detta för egentid. Det är för mig ett väldigt negativt laddat ord. Min mamma hittade på roliga aktiviteter till mina äldre syskon när jag var bebis och sen fick vi helt enkelt följa med på det ”tråkiga” sakerna hon behövde göra, eller helt enkelt bara ha tråkigt hemma. Känns som många barn idag inte får möjligheten att lära sig att ha tråkigt, måste hända något hela tiden. Min mamma skaffade medvetet ett jobb som gjorde att hon hade möjlighet att vara hemma med oss tills jag var 3 år gammal. Idag är det en helt annan sak! Man får ha sina barn på förskola ett viss antal timmar och nu ska det alltså ökas till heltid för barn med små bebis syskon hemma för ”förskolan är så jävla bra för barn” Jo visst men sen glömmer man bort detaljen av att förskolan i många fall är en drömbild av något som blev helt fel. Det finns ofta alldeles för lite personal och barngrupperna är ofta alldeles för stora. Och man öppnar gigantiska förskolor istället för små. Det finns alltså forskning som stödjer att små barn inte ska ha för många relationer, att små barn helt enkelt inte mår bra ut av det. Men man gör tvärt om ändå? Att ha sina barn heltid på förskolan när man är hemma med ett yngre syskon är för mig helt galet och borde inte ens erbjudas. Va fan skaffar man barn för om man inte vill umgås med dom? Om det är så jävla jobbigt?
Ber om ursäkt för många svordomar!:P Jag är bara så less på detta ständiga daltande. Och nej det är inte bara föräldrar utan det är ju hela samhället i sig med.
Jag hade läst din icke existerande blogg. Bara pga att du skrev om något jag själv tänkt på hela dagen sen jag läste artikeln.
Två intressanta artiklar om detta
En debatt som ja skriver om det jag skriver om.
http://www.svd.se/dagens-forskola-har-blivit-ett-experiment
Nyheten om att syskon får rätt till heltid på förskolan. Notera att de påpekar bristen på förskollärarna. Undra vart dom ska trolla fram alla extra de kommer att behöva…
http://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/nu-far-syskon-ratt-till-heltid
Måste påpeka att du skriver väldigt dåligt, särskilt med tanke på att du är förskollärare.
Dagens ungar är så jävla curlade, så när dom kommer ut i det riktiga livet & inte får allt serverat, kommer deras värld att braka samman. Folk är så jävla rädda att göra fel, så dom uppfostrar inte sina barn längre. Har lärare i familjen & det finns föräldrar på fullaste allvar tycker att det är lärarens jobb att se till att deras barn gör sin hemläxa.
Samtidigt så har man ju sagt sådär om ”dagens barn och ungdomar” i alla tider. Samhället förändras och människorna med det.
Min väninna blir ifrågasatt (underminerad!) av omgivningen när hon säger nej till sin son. Som tur är har han lärt sej att ett nej från mamma är ett nej och frågar han varför får han veta varför och sen är det inte mer med det. Men vilken kamp när en annan vuxen sitter vid sidan om och ifrågasätter hennes nej framför honom!
Jag hatar när omgivningen ska lägga sig i. Det förstör verkligen ett nej och man kan tycka andra ska ha respekt inte lägga sig i
Exempel:
* Jag var på IKEA och min dotter började plocka på ett paket med strandleksaker och köksgrejer och jag säger ”nej vi har massor av sånt hemma och dina spadar hemma är jättefina. Och du fick ju ett tårtset av mormor till sandlådan, kommer du ihåg?”
Min flicka nickar och lägger tillbaka glatt och går till mig och då lägger ett äldre par sig i ”men snälla, nog får hon väl leksakerna? Mamma får ju vara snäll, hon vill ju ha dom. Tycker du om leka i sanden?”
Min dotter blev rätt förvirrad när mamma säger en sak och omgivningen annan. Kan inte folk förstå att man kanske försöker lära sina barn saker? Tex att man inte får allt man pekar på?
Eller
* vi är på Rusta och min vilda treåring som är ledig från dagis har sån energi hon börjar springa runt bland hyllorna och jag får tag i henne när hon tyckte det var bra idé försöka KLÄTTRA upp i en hylla. Jag tar ner henne och går ner på ett knä till hennes nivå och försöker prata om att man inte får hålla på så och att vi ska handla klart och SEN kan vi åka till lekpark där man får springa av sig så. Och tösen min är nöjd och ger mig en kram och säger förlåt (bara det att man fick ett förlåt). Så kommer en tant och ”men nog får du väl låta henne vara barn och leeeeeka. Hon hade ju sååååå kul. Låt henne vara”
>____>
Klart barn blir förvirrade om mamma säger en sak och sen kommer främlingar och säger annat.
Suuuck
Detta låter så overkligt för mig. Vem skulle någonsin få för sig att kommentera i sådana situationer. Mind blown. Det är så konstigt att jag fortfarande inte kan tro på det till 100%. Om jag hade haft barn och någon sagt så hade jag behövt hålla mig själv bak för att inte hoppa på personen och riva den i ansiktet. Men man kanske blir mer tålmodig som mamma hahah
Först och främst, all cred till dig, du låter som en vettig förälder! Sjukt trist att folk tror sig veta bättre och ska lägga sig i hur du uppfostrar ditt barn. Enda gången jag skulle lägga mig i är om jag såg att ett barn for illa. Som en fd. butiksarbetare vill jag bara tacka dig för att du tar ansvar för dina barn i affären, upplevde så många föräldrar som bara lät sina ungar löpa amok utan att bry sig för fem öre så tack för det!
Nu har jag inga barn men två vovvar och folk verkar gilla att lägga sig i när det kommer till hunduppfostran också, haha. Min ena hund är en liten skit på 2,5 kg och folk verkar inte förstå att även små hundar behöver uppfostran för att inte bli satans avkomma. Så bara för att han är liten och söt så tycker folk att jag ska låta honom komma undan med saker som min andra större vovve aldrig skulle komma undan med. Otroligt provocerande.
Alla upplever småbarnsåren olika. De med adhd, depression eller andra osynliga sjukdomar kanske känner att det är tungt. Vad är ni för några som låtsas vara bättre och säger att folk inte har rätt att känna att det är tungt? Vidrigt.
Sen så är det stor skillnad på att ta hand om andras barn en helg. Då är man utvilad. 🙂
Jo, men jag hade även hand om barnen 10-12 timmar varje vardag också.. =)
Jo men du får tänka såhär också cam-cam, barn (många barn iaf) har en fantastisk förmåga att uppföra sig bättre med andra än mamma och pappa (tex barnvakt) medan föräldrarna kan bli testade till max med allt man inte får göra 🙂
Sofia tog orden ur mun på mig 🙂
Alltså vad är din point Camcam? Att du är duktigare än Blondinbella?
Haha nej jag förstår din fundering. Men jag tänker att för någon som inte är van vid att ha sina barn själv så blir det en liten chock att vara helt ensam med dem en helg. Har inte barn själv så vet inte dock…
Jag blev så otroligt provocerad av det inlägget. Men det är just det BB är ute efter också.
Jag har valt mitt liv själv och våra barn är alltid vår prioritet. Jag har valt att ingå äktenskap med en officer och i perioder har han varit borta. Långt borta.
Vad sägs som en snabb inblick i mitt liv BB:
Plötsligt kommer Han hem. Ser tröttare ut än vanligt och meddelar familjen att Han har blivit inkallad…igen. Denna gång Mali i fyra månader, eventuellt en hemgång, eventuellt förlängning.
Det är tomt hemma. Jag uppdaterar försvarsmaktens hemsida i jakt på nyheter. Mobilen ständigt tillgänglig.
Fem dagar utan kontakt. Mardrömmar. Håller masken framför barnen som längtar. Tittar på bilder och filmklipp med pappa. Lyssnar på sånger som han brukar sjunga för barnen. Äter en viss mat och barnen kommer ihåg att pappa älskar just den här maten.
Uppdaterar hemsidan. Läser om beskjutning- inga skadade svenskar. Andas ut men drömmer mardrömmar. Sjunde dagen ringer telefonen. Han är ok men trött och har hemlängtan. Han lovar att det är sista gången. Han vill inte mer.
Snart kommer han hem. Det är bara en månad kvar. Hemgången blev uppskjuten och sedan inställd. Fyra månader isär. Fyra månader själv med barnen. Fyra månader av ångest, panik och sömnlösa nätter.
Men det går! Hade det inte varit min man så hade det varit någon annans man. Och jag klarar det! Jag klarar att själv ta hand om barnen när han är iväg. Jag klarar att älska dem för oss båda. Att vara både mamma och pappa. Tillfälligt! För när Han är hemma, finns det ingen annan pappa och man som älskar som Han. Ingen annan som bryr sig som Han. Ingen som ger som Han.
Varför skriver du Han med stor bokstav? Är han din gud
Men alltså är det verkligen värt att bli provocerad av hennes inlägg? Ni lever ju totalt olika liv och vad som kanske är svårt för henne är inte det för dig… Vi är alla olika, det är väl inget att bli arg för?
Precis, förstår inte heller varför vissa blir provocerade! Ja, Lisa Petri du har det tveklöst värre än BB (all cred till dig) men det finns fortfarande de som har de sjufaldigt värre än dig. Alltså får du inte klaga med din logik?
Jag tyckte det var drygt när min ettåring fick våldsam diarré på väg till föris och jag fick hennes skit över hela byxorna. Får jag inte säga det för att du har det jobbigare än mig? Så drygt med folk som blir provocerade för ALLT!
Blir lite tårögd här. Så fint skrivet <3
Förstår inte varför du måste skriva detta? DU har valt att leva med en officer samma som att jag har valt att leva med en specialistofficer. Ni har vetat om Mali länge , vi vet om att Mali kommer inom kort. Men det är så det är! Känns mer som att du försöker få det till att det är så mycket värre för dig osv. Samtidigt har du valt att skaffa barn med någon som jobbar inom försvarsmakten där det står i kontraktet att dom måste göra en utlandsmission om dom blir tillfrågade eller så får dom byta jobb. Det är tufft men jag tänker inte skriva en novell om det. Jag flyttar hem till familjen och tar hjälp av dom eftersom jag även har ett liv att sköta medan han är borta..
Men vafan Camcam, är det du som är mammapolis nu? ”jaha så du tyckte att det var tufft att ta hand om barnen i helgen när din mage kaosade? JAG tycker minsann INTE att det skulle vara jobbigt”.
Du skulle antagligen också det var pyssligt om du satt där med rännskita och ett småbarn drog i dig. Och jo, Gillis skulle nog fatta med antagligen inte Sally.
Sorry… Queen Bitch Mammapolis CamCam.. =)
Excuse, men man skriver faktiskt ”en tjej med CP-skada”. Hon HAR nämligen en CP-skada, hon ÄR inte CP-skadad 🙂
Det där har jag aldrig förstått, är det inte samma sak men med olika formuleringar? (Förlåt om jag sårar eller kränker någon med min fråga, självklart absolut inte meningen, utan jag undrar faktiskt genuint!)
En tjej på jobbet sa en dag ”ÅH vad jag är trött på att bli kallad utvecklingsstörd!! Jag är väl i första hand en PERSON, sen råkar jag ju ha en utvecklingsstörning också”
Hoppas det gav dig lite mer perspektiv! 🙂
Jag tänker såhär. När jag var student klarade jag mig gott på en månadsbudget på 8 000 SEK. Om vi nu skulle säga att jag tjänade 50 000 efter skatt betyder det inte att jag sparar 42 000. Man anpassar sig helt enkelt efter omständigheterna.
Jag är van att dela uppvak och ansvar över våra tre barn med min man. Klarar jag det när han är borta? klart jag gör, men det är sjukt mycket jobbigare när jag är själv. Och ja, jag ger mig själv en klapp på axeln när jag klarat något jag tycker är svårt. Men jag gör det i tysthet,
Blondinbellas dotter är ju typ ett år och några månader, en ettåring förstår väl inte att mamma har ont i magen och vill vara själv på toan. Min son som är lika gammal som hennes son skulle förstå om jag sa till honom att gå iväg men beroende på humör skulle han nog inte bry sig. Med tanke på hur dåligt hennes barn verkar sova tycker jag nog en helg låter jobbigt, eftersom hon inte är van vid att vara själv med dem. Om hon blev ensamstående skulle hon antagligen vänja sig, men det är klart att det skulle vara jobbigt i början.