Therese Lindgren:
Therese medverkade i en podd – ”Inga gränser med Daff” – där hon berättar om sin relation till alkohol och hur hon använt den i ett självmedicinerande syfte för att minska ångest och liknande.
Gud vad jag älskar henne för att hon delar med sig av detta!
Jag har själv gått i samma fälla då jag lidit av både ångest och insomni samt lider av en sjukdom av mer eller mindre kronisk smärta och jag vet allt för väl hur det känns att bara vilja fly från allt en liten stund.
Rädslan över att ångesten ska komma tillbaka, rädslan över att ha ont och rädslan över att inte kunna sova kan göra den starkaste av människor helt desperat och det ät så enkelt att ta en tablett smärtstillande till för att vara säker på att slippa smärtan ännu lite till eller det där glaset med vin extra för att döva allt det jobbiga lite till.
Jag är själv uppvuxen med en förälder som är nykter alkoholist och har själv gått på både Alateen, Alanon och öppna AA-möten för att förstå sjukdomen lite bättre och känner allt för väl till farorna med alkohol och precis som Therese ser jag mig själv absolut inte som någon alkoholist utan mer som en människa som kan bli desperat och som vill fly en jobbig och smärtsam verklighet för en stund och det är någonting som jag också jobbar på hela tiden och blir bättre på.
Igår efter jag skrivit på mitt kontrakt med Nöjesguiden så skålade vi i bubbel där hemma och efter två glas bubbel vaknade jag upp med huvudvärk kl 01. En billig date helt enkelt.. =)
Två glas bubbel var mer än nog på en vardag trots att det hade varit trevligt med ett tredje glas för att säkra upp att kunna somna. Men precis som med ångest och alla verktyg man får med sig av en KBT-behandling så handlar allt om långsiktiga och kortsiktiga konsekvenser och att vara närvarande i situationen och i nuet.
Oj, vad privat det här blev nu men jag tänker att kan Therese öppna upp och dela med sig av det här så kan jag också det! Psykisk ohälsa är ingenting att skämmas över för att erkänna att man mår dåligt är det första steget mot att må bra igen!
Föregående inlägg 
Starkt av er bägge att gå ut med det. <3
Jag har lite samma historia och vet att det krävs väldigt lite för att tippa vem som helst över kanten från välmående till "mindre välmående".
Sluta aldrig blogga!
Tror att det är vanligare än man tror. Jag sitter själv i den båten. Tar till alkohol för att kunna sova om nätterna och alkoholtoleransen är fruktansvärt hög. Jag ifråga sätter mig själv dagligen. Dricker jag inte så ligger jag och vänder och vrider mig hela natten, får knappt någon sömn. Är riktigt sliten på jobbet. Dricker jag får jag min sömn men är lika bakis som när jag inte får sova. Tänker vafan, det ger juh samma effekt dagen efter. Men känslan av ligga vaken är vidrig. Vågar nog inte tänka på alla tidiga mornar jag tagit bilen till jobbet. Hade nog förlorar körkortet många gånger.
Nästan varje morgon jag vaknar så säger jag aldrig mer. Men när det vankas middag så kommer vinflaskan endå fram..
Fan va bra du är Therese. Det här behövde jag!
Har du testat att ta melatonin? Tycker det funkar skitbra och det ger ingen trötthet dagen efter!
Det kanske kan vara ett snällare alternativ än alkohol.
Har varit i kontakt med vårdcentralen många gånger pga mina sömnbesvär samt mina hallucinationer om nätterna. Eftersom jag har högt blodtryck sen tidig tonår så vill de inte medicinera mig.
Känns också att de inte riktigt tar en på allvar.
Tusen tack för tipset, ska nog allt ge det ett försök till på vårdcentralen.
Jag har själv gått på en 20 veckor lång sömnbehandling som tog mig från galen Insomniker med starka sömntabletter till någon som kan somna helt på egen hand. Metoden som användes på mig var bland annat sömnrestriktion. Jag var sjukt skeptisk men det har verkligen räddat mitt liv! Har inte ätit en enda sömntablett sen dess!
Kliniken jag gick till finns inte längre med Wemind som Therese pratar om använder sig av den metoden. Värt att kolla! Alla borde kunna få sova utan droger! Kram!!
SaraH – får du inte mer ångest dagen efter alkohol? Det borde trots allt bli en annan bakiskänsla. Tyvärr så märker kollegor mer än man tror och bara vetskapen om att man är bakis gör att man känner sig skyldig. Bättre att ha rent mjöl i påsen så att säga och kunna gå med huvudet högt. Var nykter ett tag och gå sedan till arbetsgivaren och förklara att du har grymma problem med sömnen, ni måste ha någon form av hälsovård knutet till jobbet. Gå med i grupper som har samma problem så känner du dig mindre ensam och ni kan peppa varandra. Bestäm dig för att aldrig mer sätta dig i bilen på morgonen och känna dig som en påse skit, livrädd för att behöva blåsa. Åhh, du kan få ett sådan bättre liv! Kram
Nu vill jag inte försvara mig eftersom jag vet att jag behöver alkohol för att sova och det är rent sagt skit! Jag dricker mig inte stupfull men ja jag känner av det. Och ja, jag har ångest över det varje dag. Än så länge har jag inte sjukanmält mig eller försovit mig, eller ja alkoholen har inte påbörjat mitt jobb. Men att dricka ett glas vin och köra kl 06:30 på morgonen är fasen inte sundt.
Fredag idag och jag valde köpa alkoholfritt på systemet. Dags att ta tag i det här!
KRAAM
SaraH – men ett glas vin för att sova och sen sova minst 6 timmar ser jag ju inte som ett problem måste jag säga. Det ska ju inte ge några som helst utslag på morgonen. Trodde du fick betydligt mer och kände att du körde för tät inpå på morgonen. Kan faktiskt inte riktigt se ett problem i det du gör – speciellt när man tänker på alternativet. 🙂
Internetpsykiatrin (tillhör landstinget och tillhör en universitetsklinik som samarbetar med Karolinska Institutet och Centrum för psykiatriforskning, så det är legit, har i uppföljande studier visat på mycket goda resultat sett till deltagande patienters välmående också!) söker just nu deltagare till en (kostnadsfri) nationell studie om just sömnproblem. http://web.internetpsykiatri.se/behandling/somnproblem—nationell-studie1/
Har själv deltagit i andra studier de har genomfört och de kan sin sak, helt klart! Det kan hur som helst aldrig skada att ge de det ett försök, eller hur? 🙂 Ta hand om dig <3
Jag hoppas att du får den hjälp du behöver att ta dig ur det. Du är iallafall stark som har insett problemet. Hoppas vården tar dig på allvar och hittar ett sätt att hjälp dig utan medicinering. Gör så ont i mitt hjärta att höra när folk har det såhär, jag har inte varit i det själv men jag kan bara tänka mig hur det känns…
Lycka till <3 du klarar det!
När personer som bl.a. Jocke, Jonna och Ben Mitkus, med deras fruktansvärda språk och oacceptabla sätt att vara och handla, finns på youtube med hur mycket inflytande som helst över barn och ungdomar så är jag så tacksam för att Therese finns och håller sådan otrolig standard. Hon fullkomligt sopar mattan med dem.
Så sant!!
Vad har Ben Mitkus gjort förutom att väcka sin mamma med sång och puss på kinden varje morgon? Samt hylla sina följare? Trodde han var en snällis om än kanske lite.. omogen för sin ålder.
Tänkte mest på hela historien med hans flickvän My och den opassande bilden han la upp. Tycker inte det är okej att normalisera sådant inför barn..
Bla så spred han en nakenbild på sitt ex.
Är det vad du kallar det, ”spred nakenbild på sitt ex”?
Självklart var det olämpligt men det är inget han gjort för att göra illa henne eller ens med syftet ”nakenbild” utan han skulle visa hur hans spraytan hade färgat av sig på henne. Det var liksom hennes rygg och en knapp rumpskåra. Såklart inte okej och han har bett om ursäkt och förklarat att det inte var gjort med illvilja, den las ut under tiden de var tillsammans, så lite av en stor trumma att slå på tycker jag. När de gjorde slut försökte hon uppmärksamma det för att såra honom, idag är hon hans vän igen och bryr sig inget om bilden.
Min farfar söp ihjäl sig, så jag har aldrig druckit alkohol. Däremot ”självmedicinerade” jag min ångest med träning innan. Flera stenhårda pass om dagen, ställde in jobb, skola och sociala grejer för att träna. Jag bröt ner kroppen till bristning, men fattade det inte själv. Av omgivningen fick jag bara positiva utrop om hur snygg jag var, vilken disciplin jag hade och om hur stark jag var.
Det tog ett cancerbesked och några operationer innan jag hamnade hos en kurator som sa att jag tränade så mycket för att ständigt få vara hög på endorfiner. Endorfin-missbrukare, kallade hon mig.
Det är så viktigt att prata om psykisk ohälsa! Det drabbar fler än man tror och kan ha ödesdigra konsekvenser
Jag har också varit endorfinmissbrukare! Förstod inte själv vad jag höll på med (eller så gjorde jag det, minns inte) och för omgivningen såg det nog ut som fåfäng träning för utseendets skull men jag behövde det där glädjeruset endorfinerna gav. Inget annat var ju särskilt jätteroligt. Jag tränade för att orka med de hårda studierna. Idag är jag nerbruten och blir snabbt fysiskt uttröttad i perioder. För mig är träning inte ett bot mot stress och liknande, det snarare stressar min kropp. Vill absolut inte uppnå pulshöjning eller ansträngd andning. Idag promenerar jag bara.
Hon verkar ha haft alla psykiska åkommor man kan ha
Well, olika psykiska ”åkommor” går ofta hand i hand. För mig t.ex. så började det med ångest, som blev en depression som ledde till att jag började isolera mig vilket ledde till social fobi, som gav mig panikattacker… ja du hör ju.
Så jag tänker att det inte är så konstigt om man redan lider av psykisk ohälsa att man självmedicinerar och då också drar på sig ett beroende.
Behöver man ta till alkohol/tabletter för att behöva känna ett lugn eller att fly sin vardag från stress eller smärta så har man ett problem oavsett anledning.
Jag har själv kronisk smärta och ångest dagligen men har aldrig valt att ta mer tabletter än vad jag fått utskrivet eller druckit alkohol för att dämpa min smärta.
Alla är olika och jag dömmer ingen då jag kan förstå att alla inte klarar av att stå emot, men samtidigt vet jag att det går att leva utan, med eller utan ursäkter. Jag tycker dock det är starkt att man vågar stå för sina problem och delar med sig av dem.
Min första tanke när jag läste detta inlägg är att för mig blev det lite fel och dubbelmoral. Du själv skriver ut att du har haft/har problem med både tabletter och alkohol och väljer att dela med dig av det nu, hur kommer det sig att du valt att kommentarer andras missbruk här på bloggen på mindre trevliga sätt?
Missbruk som missbruk, oavsett anledning, oavsett längd på missbruket. För vissa tar det längre tid att ta sig ur ett problem än andra. Är det mer okej i ditt fall för att jag antar att du själv lyckats ta dig ut ur ditt problem fortare än kanske någon annan du nämnt här? Även vad texten kan tyda så låter det som att problemen för dig även existerar idag på något sätt. Jag förstår inte anledningen till varför ens pika eller skriva illa om andras missbruk/problem när man själv har eller haft ett problem till alkohol och tabletter och väljer att skriva om det nu?
….men jag har inte läst det du skriver, när har det hänt??
”hur kommer det sig att du valt att kommentarer andras missbruk här på bloggen på mindre trevliga sätt?”
Har tidigare inte druckit alkohol alls, började för ett år sen. Den befrielsen som det gav mig som lider av kronisk ångest var fantastisk, men skrämmande. Visste där och då att risken för att jag skulle utveckla en ohälsosam relation till alkohol var otroligt stor.
Tack och lov har jag inte gjort det. Kanske tack vare att jag skämtar om det så mycket och det finns en viss sanning i det såklart och att jag då ständigt påminns om risken. Har heller aldrig druckit alkohol i min ensamhet, börjar jag med det tror jag att jag aldrig kommer kunna sluta. Så jag har satt upp det som en gräns. Sen hjälper det nog också att min partner inte dricker och är ganska emot ”berusningsmedel” i stort.
Men risken och oron finns ju alltid där ändå.
Långt och privat, men så viktigt att lyfta och prata om psykiskohälsa.
Känner igen mig i detta. Inte heller druckit tidigare men nu nästan 30 år gammal har jag för ett år sen fått upp en tanke om att ta till alkohol när det är som värst, känns ju ändå bättre än de där jävla tabletterna som finns. Precis som du skrattar jag alltid och skämtar om det. Tänker att jag absolut skulle kunna bli landets mest otippade alkis men samtidigt har man vett att låta bli. Min sambo dricker rätt skapligt till vardag, för njutningen så han skulle ju inte vara till någon hjälp om man trots allt skulle utveckla något riskbruk.
Du är så jävla grym och STARK! Du är din egen ledstjärna, så du kommer alltid hitta ljus, glöm inte det <3
Jag tror att det är mer vanligt än ovanligt att missbruka alkohol. Jag som är uppväxt med en alkoholiserad pappa och styvmamma vet hur lätt det kan vara att trilla dit och hur fort det normaliseras. Min bror föll dit och är nu helt nersupen, han söp bort både hem och bra jobb medan jag aldrig har känt ”suget”. Jag är rädd för det och har många självuppsatta regler, tex att jag aldrig tar intiativ till att dricka, jag dricker aldrig ensam, jag dricker aldrig för att dämpa en känsla eller förhöja den och det har funkat fint hittills. Jag har vänner som alltid vill dricka och trots barn så prioriteras fest och sen kompenseras barnet och där har jag behövt ta avstånd för mitt egna välmåendes skull. Jag tycker att det är starkt av alla som har problem att berätta och prata om det för det behövs, både för en själv och andra i samma sits. Det är skamfyllt men vi alla är människor och vi är inte perfekta. Alla har rätt att få hjälp och berätta utan att bli dömda, jag hejar på er alla och hoppas att min bror också en dag kan erkänna och möta verkligheten.
Jag har också alkoholproblem som jag går i behandling för nu. Har alltid ångest och så fort jag provade alkohol blev jag kär – jag slapp känna för en stund. Ska få en utredning hos psykolog nu, hoppas verkligen att det kan hjälpa. Just nu känner jag mig bara ensam, och skäms för mina problem. Alkohol är en så jävla stor del av det sociala livet (åtminstone i min krets). Ingen vill umgås med en alkoholist. Känner hur vännerna drar sig ifrån mig efter att de fick reda på mitt problem och fan vad ont det gör.
Lider också av ångest. Självmedicinerar dock inte med alkohol då jag avskyr smaken samt min sambo är nykterist så har liksom aldrig blivit ett alternativ. Just nu går jag till psykolog och tycker att det än så länge hjälper lite. Handlar mycket om att lära sig att ändra invanda tankesätt och framför allt att acceptera sin ångest. Du skriver att du skäms vilket betyder att du inte accepterar den, vilket gör att den bara tar grepp om dig ännu mer tyvärr. Rekommenderar verkligen kbt där du lär dig att hantera skiten. Fortsätt kämpa och tänk på att det finns så många människor i samma situation. Du är inte ensam. Styrkekramar!
Tack Cajsa, blev väldigt glad när jag läste din kommentar för det är KBT jag valt som behandling, fick välja mellan psykoterapi och KBT. Jag ska fixa det här. Kram!
Åh, jag vill bara skänka en kram åt alla er som skrivit om era problem här. Ni är så modiga <3
Jag har själv en ohälsosam relation till alkohol, men jag vill nog inte riktigt inse det och jag intalar mig själv att ”det löser sig när jag blir äldre”.
Jag vill så himla gärna kunna vara mig själv i alla sammanhang, så som jag är när jag känner mig säker och bekväm, för då är jag ju grym! Men ofta är det svårt att ta sig dit, och då tar jag hjälp av alkohol. Jag dricker alkohol när jag ska träffa människor jag inte känner, innan arbetsintervjuer, innan möten, innan presentationer i skolan. Innan allt som jag känner mig osäker inför. Jag gömmer alkohol i vattenflaskor och har alltid en vinbox hemma just in case. Ingen skulle tro det om mig, tror jag i alla fall. Jag är pratsam, jag är aktiv i vår studentförening, festar mycket.
Egentligen ser jag det inte som ett problem, det funkar ju för mig, men det är ju inte hållbart i längden och det ÄR ju ett problem. Men att ta tag i problemet känns som ett så mycket större jobb än att fortsätta som jag gör.