Kissie:
Jag måste erkänna att jag var aningens skeptisk till Kissies bok från första början och jag blev inte mer positivt inställd när den landade i min brevlåda då den är i tunnaste laget för att ens kallas för bok. I min bok alltså. *pun intended*
Är man ute efter nästa års vinnare av Nobelpriset i litteratur så ska man nog leta vidare någon annanstans men syftet med Alexandras bok har aldrig varit att skriva ett litterärt mästerverk – det har varit att berätta sanningen om hur hon blev Sveriges mest hatade bloggerska.
Jag kommer inte många sidor in i boken innan jag får en klump i magen. Jag har själv träffat Alexandra ett par gånger och har varit en del av denna sociala mediervärld längre än hon har så jag har på något bisarrt sätt suttit där i min fåtölj med nypoppade popcorn och bara väntat på vad hon skulle ställa till med här näst.
Tänk om man vetat om vad som hände på andra sidan skärmen? Om man vetat om hur trasig den här tjejen var och hur utnyttjad hon blivit under sin karriär och då menar jag inte enbart affärsmässigt.
Trots all hemskheter hon varit med om så skriver hon inte den här boken tillsammans med Ylva Enström med fjorton offerkoftor på sig utan hon konstaterar krasst hur jävlig den här branschen är och hur lite alla vuxna runt omkring henne tog sitt ansvar.
Speciellt en berättelse fastnar lite extra hos mig och det är när hennes första riktigt bloggportal bjöd in henne till Hotell Diplomat och försökte supa henne full och imponera på henne med flådiga hotellrum och champagne i massor. Ung, naiv och berusad fick de henne att skriva på ett avtal – ett avtal som hon inte får skriva under själv eftersom hon inte är myndig men det verkade de här rara gossarna föga bry sig om.
Samma rara gossar som försökte exakt samma sak med mig, på exakt samma hotell med exakt samma metoder men den här gången slutade det med att vi alla blev utslängda från Hotell Diplomat eftersom den här ”D-bag” som hon kallar honom i boken hamnade i bråk med någon i toalettkön.
Man kan ju undra hur många stackars unga tjejer dessa killar blåst egentligen..
Kissie går hårt åt sina föräldrar i den här boken vilket är välförtjänt på ett vis eftersom hon var omyndig och de inte tog sitt ansvar för henne men på ett annat vis är det orättvist att peka finger NU när de flesta vet vad sociala medier är och använder sig av dem dagligen men då – det var ingen som visse eller förstod hur det fungerade.
Jag är så imponerad av Alexandra och sättet hon beskriver sitt förflutna och berättar om sin framtid. Och jag är SÅ imponerad av att hon hållit tyst all den här tiden. Hade någon behandlat mig som Alexandra blivit behandlad så hade jag nog inte kunnat hålla det inom mig, det är en sak som är väldigt säker.
Om du – precis som jag – älskar bloggar och sociala medier så är det här en bok du absolut ska läsa. Man behöver inte älska Kissie efter man har läst boken bara för att hon gått igenom en hel massa dynga men har man följ hennes sen hon slog igenom med Katrins ”klamydiainlägg” så får man hela bilden av allt som hänt och helt ärligt så är det en betydligt bättre bild att ha än den ensidiga bild jag hade tidigare.
Hur mycket som Alexandra skrivit och hur mycket Yla Enström skrivit av boken vet jag inte och är ingenting jag heller är intresserad av att veta heller. Boken är som sagt inget dramaturgiskt mästerverk av Foucault så ”blogg-Kissie” skiner igenom i varenda mening av boken och det var nog faktiskt syftet också. Den berättar Kissies historia av och med Kissie.
Jag tänker att jag avslutar den här recensionen med samma ord som Kissie avslutar sin bok med:
Böcker må vara gammaldags med de äger fortfarande. Men nu ska jag gå tillbaka till att vara queen of the internet. Puss på er älsklingar!
Föregående inlägg 