Paula:
Jag fick en kommentar om att åsikter som hävdar att bulimi inte är en psykisk sjukdom inte släpps igenom hos Paula och bestämde mig för att läsa hennes inlägg om ätstörningar.
Så här skriver hjärnfonden om just ätstörningar:
Ätstörningar är en grupp allvarliga psykiatriska sjukdomar som präglas av ihållande problematik med födointaget. Detta är ofta kombinerat med en onormal strävan att gå ner i vikt, samt tankar som upptas av vikt och kroppsform. De mest kända ätstörningarna är Anorexia Nervosa och Bulimia Nervosa, medan de vanligast förekommande är så kallade atypiska ätstörningar.
Att sedan sitta och jämföra olika typer av diagnoser och sjukdomar tycker jag tar bort ifrån Paulas faktiskt väldigt viktiga inlägg.
Man ska inte jämföra äpplen och päron bara för att de ligger i samma fruktskål.
Jag tror att många tjejer – även de som inte haft en ätstörning – oroar sig över hur kroppen kan komma att förändras av en graviditet och att vara så ärlig som Paula faktiskt är här tycker jag är SÅ bra!
Det blir en kontrast till alla de fluffiga mammabloggar som jag ofta petar lite på där allting verkar vara harmoniskt, idylliskt och utan motgångar och även Paulas blogg har granskats rejält på de punkten.
Under graviditeten med Molly var jag stolt över mig själv. Jag var så orolig över hur jag skulle reagera över en viktuppgång och kosthållningen. Att det sjuka skulle komma tillbaka. Det var nog därför som jag bara gav mig f*n på att börja träna direkt efter förlossningen. Nu var jag mamma och ville vara mitt bästa jag och inte välkomna ovanor.
Jag önskar att jag hade vågat erkänna min ätstörning för mig själv innan det hann gå så långt. Jag förminskade det hela tiden och tänkte att det inte var så farligt. För att få hjälp att bryta den onda cirkeln, vad hade jag kunnat tänkas göra?
– Gå till skolsköterskan för att få prata om detta innan jag berättade för familjen
– Hört av mig till BUP eller en ungdomsmottagning.
– Pratat med en vuxen som jag kände förtroende för
– Gått till vårdcentralen
//Paula
Föregående inlägg 
Psykiatrin har blivit utknuffad från resten av sjukvården. Avdelningar på mindre orter stängs och blir istället nån samlad avdelning i en större stad. Samtidigt blir allt fler och fler sjuka i psykisk ohälsa – vissa tar sina liv för att de tvingas vänta i år på att få behandling.
Så istället för att sitta och skriva ”nä det är ingen psykisk sjukdom” kan vi inte istället bara tycka det är bra att så många som möjligt lyfter ämnet psykisk ohälsa? Allra helst de med bloggar/makt inom sociala medier.
Såg Tyras Andreas på Tinder.. ?
Skärmdump?
Ofc! 🙂 vart skickar man det?
kontakt@bloggbevakning.se
Oj är det slut? Skulle inte de gifta sig snart?
Skrev hon inte att hon aldrig varit intresserad av träning och äta rätt innan hon träffa Hugo?
Typ beroende cheeseburgare och cigg
Jo, det gjorde hon. Men vid detta läget har jag genomskådat hennes ”jag är världens bästa människa, som vänder mig dit flocken vill se”-fint medan hon egentligen är en kontrollerande freak som mer än gärna vill utnyttja sina barn och man till lite fler pengar. Jep, I do not like her.
Jag stör mig på hur hon nämnde i flera inlägg att hon alltid varit naturligt slank och kunde äta vad som helst utan att gå upp i vikt.
Samtidigt förstår jag att hon ville hålla det privat men ändå ..det känns som hon velat ge en annan bild av sig själv hela tiden.
Okunniga personer. Bulimi och anorexi påverkar givetvis koppen negativt och kan på sikt även fe ordentliga skador på tänder/strupe, händer, skelett m.m. Däremot är bulimi och anorexi sjukdomar/tillstånd som kräver någon form av psykistrisk behandling, ex KBT eller DBT. Anorexi och bulimi handlar om felaktig kroppsuppfattning vilket är ett psykiskt problem även om sjukdomarna inte duagnosticeras enligt DSM-femman.
Då önskar jag alla som ander att ätstörning är en psykisk sjukdom att kalla dessa för psykiskt sjuka! För mig är en psykiskt sjuk människa en människa som har en obotlig sjukdom ex borderline, och jag vet om psykiska sjukdomar. Men absolut, de som vill kalla en ätstörning för psykisk SJUKDOM (ätstörning kan man ta sig ur med behandling att ändra ens syn) en riktig psykisk sjukdom kan man aldrig få bort, bara dämpas och det ofta med stark medicin. Kalla de va ni vill, men jag hoppas ni alla som kallar ätstörning för psykisk sjukdom att en dag träffa en psykisk sjuk människa, och vad denne människa är kapabel till!
Det är inte så svart eller vitt. Finns många gråskalor. Vissa med anorexi brottas hela tiden med dig själva även om de gått upp i vikt och blivit utskrivna. En vanlug sak är att de också handskas med dåligt psykiskt mående.
Men även om någon är psykiskt sjuk så är det extremt otrevligt att gå fram till någon och säga ”Du är psykiskt sjuk”.
Och med din logik att sjukdomar inte går att bota så är de med lungsjukdomar, cancer osv inte sjuka.
Usch alltså. Tråkigt att din uppfostran har gjort dig så empatistörd.
Har inte sagt att en sjukdom inte kan botas jag har sagt att en psykisk sjukdom alltid finns där grundläggande även om man medicinerar tex psykopater, även om de tar sin medicin är de inte friska i den benämningen?
Jag är allt annat än empatistörd, låtsas inte som du känner mig, pga allt jag varit med om så är jag den mest osjälviska människa någon i min närhet träffat. Vad baserar du det på? Att jag anser att ätstörning inte är en psykisk sjukdom i den bemärkelsen? Det är psykisk ohälsa men det är inte en sjukdom, det är inte en sjukdom som är obotlig, du behöver ingen medicin om inte mer än ångestdämpande. Jag ser en sjukdom som ngt du alltid har. Ätstörning är en psykisk störning inte en psykisk sjukdom. Man vet när man lever med en psykiskt sjuk människa. Och ja, om du anser att en ätstörning är en psykisk sjukdom så menar du väl att dessa personer är psykiskt sjuka???
Ida, du gör dig själv en stor otjänst i den här tråden och den förra. Stäng ner webbläsaren, gå och lägg dig. Ta ett djupt andetag. Släpp det här.
och @J: Du framstår inte som någon med särskilt mycket empati efter ett sånt inlägg heller.
Psykisk sjukdom är en sjukdom som andra och vissa är obotliga andra går att bota. Visst vissa kan ha ett någorlunda fungerade liv med medicin. Det jag menar är att du har ett litet smalt begreppsbild.
Bara för att man har olika åsikter så kan man ändå föra samtalet på en god nivå utan att skriva elaka saker eller nedvärdera andra.
Fast borderline är ingen sjukdom, utan en personlighetsstörning!
Om du har borderline (översatt gränslinje på svenska) så vippar du hela tiden mellan att vara ’normal’ och psykiskt sjuk.
Fast nä, dessutom heter det inte Borderline längre utan emotionell instabil personlighetsstörning.. En störning i personens personlighet, vilket man kan gå i KBT, DBT osv för..
Till alla som säger att ätstörning inte är en psykisk sjukdom. En psykisk sjukdom handlar om att hjärnan på ngt vis påverkar ens sätt att leva i den riktning att det inte är enligt normerna, att man får hinder i vardagen av olika slag.
Ätstörning ÄR en psykisk sjukdom. Jag har ätstörning och har gått i intensiv behandling de senaste åren. Ni anar inte hur mkt hjärnan påverkas. En ätstörning är inte ”hjälp jag är tjock, dags att sluta äta, träna och sen spy lite”, det är så mycket psykologiskt med i spelet att det är sorgligt att folk inte vill erkänna att äs är en psykisk sjukdom.
Du KAN bli av med den, absolut, men många lever med den resten av livet. Ingen som ser mig skulle säga att jag har en ätstörning om de inte visste, men bara för att jag har gått upp XX kilo och inte ser halvt död ut betyder det inte att den är borta.
Och i hjärnan? Jo du, förutom ångest av helvete för olika saker som mat men också tex en strumpa som ligger fel, självmordstankar, självskadebeteende, paranoida tankar, skev verklighetsuppfattning om mig själv och andra, introvert, social fobi, viktfobi osv i en evighet.
Och ja jag kan hålla med om att en psykisk SJUKDOM ”ska” finnas där latent och så där, och även om en äs kanske ”bara” är i ett par år så finns den ofta där längre.
När jag var sex år ville jag inte ha vita strumpbyxor för jag tyckte det gjorde mig tjockare. Jag har alltid blivit stämplad som ”lång och smal” men ändå hade jag dessa tankar.
Jag självskadade ngn gång/er när jag var 13, utan att jag hade en psykisk diagnos eller att jag ens visste att det var självskadande.
Jag har straffat mig själc otroligt mycket på olika sätt sedan jag var LITEN och en del av detta har varit ätstörningrelaterat.
Det ÄR en sjukdom. Det ÄR allvarligt. En ätstörning har flest dödsfall jämfört med ALLA ANDRA PSYKISKA SJUKDOMAR och det är på riktigt. Det är ingen liten ohälsa eller fas. Det är en sjukdom.
Sedan finns det så klart de som ”bara” hamnar i en svacka kring maten någon gång i sitt liv; äter dåligt, går ner i vikt, tycker hen ser tjock ut osv. Det kanske klassas som ohälsa men att ha en diagnostiserad ätstörning ÄR en sjukdom. Punkt. Och om det får mig att vara psykisk sjuk, okej, då är jag väl det. Men det är inte vem jag ÄR, bara vad jag råkar HA.
Ofta är ätstörningar ett symptom på en psykisk ohälsa. I många fall handlar INTE ätstörningar om en vilja att vara smal, utan om ett kontrollbehov. När jag fick ätstörningar var jag redan liten och smal och hade aldrig funderat över min vikt, men i min tillvaro fanns ingenting annat jag kunde kontrollera utom mitt intag av föda. Med tiden blev jag också våldsamt rädd för att gå upp i vikt, och ångest när jag åt, men det började absolut inte så. Jag har för övrig inte ätstörningar längre, det var tufft att ta sig tillbaka till en normal relation till mat