Katrin Pyto:
Den får ligga där och växa utan att bli störd av oro och ångest i min kropp. Det är bra! Men jag är stor. Mötte en tjej på yogan som bar tvillingar i v25. Jag var större än henne. Stackars min kropp.//Katten
Bebisen får alltså ligga där i magen i godan ro och tillagas som en kalops i en tryckkokare utan ångest samtidigt som allting Katrin producerar i textform fullkomligt SKRIKER av ångest över den viktuppgång som graviditeten innebär?
Känns det sunt?
För nån?
Föregående inlägg 
Katrinzki har ju en sjuk inställning till sin kropp och vikt så det är ju kors i taket att hon väljer att blir gravid 3 gånger. Sen är ju minst 80% av allt dravel hon skriver ren provokation. Slutade läsa hennes blogg efter första ungen kom.
Hon ar val långt ifrån den enda kvinnan som har ångest over hur kroppen förändras efter att ha fött barn. Det finns andra bloggare (eftersom du skriver om bloggare) som har funderat pa att fixa brosten efter en eller flera graviditeter. Dom har säkert också ”ångest” annars hade dom inte brytt sig om hur deras brost ser ut. Eller?
Alltså på ett sätt håller jag med men på ett annat tycker jag det är skönt att Katrin är öppen med det. Jag är en sådan som inte alls ser fram emot evt graviditet just för att kroppen förändras så mycket. Jag har precis börjat acceptera min kropp och så ska den ändras igen liksom. Fuck that. Känns ändå skönt med någon att känna igen sig i och som är öppen med att hon har ångest över det istället för att låtsas gilla att hon får bredare höfter, slapp hud, hängiga bröst och streckmärken. Huvudsaken är att hon är gravid och går med på att kroppen förändras ännu en gång.
PS. Tolka inte detta som att alla bara låtsas gilla förändringen – det vet jg att det finns folk som gör. Syftar på Katrin.
Man kan ju uttrycka det på ett respektfullt sätt dock. Katrin är ju nedlåtande och skickar kängor till höger och vänster om sig i sina inlägg.
Jag tror hon tycker det är skönt att inte vara ensam om att ha fettfobi och därför gör hon sitt bästa för att alla andra ska må lika dåligt som hon.
OBS menar inte att du har fettfobi…
Äsch man måste inte bli ful efter graviditet. Födde för ett år sedan och blev lika smal som innan på några veckor (gick upp 12 kg). Om det inte vore för kejsarsnittsärret så syns det inte att jag varit gravid.
Öhm, igen blir ful efter en graviditet.
Jag har snart gått hela min graviditet och jag kan helt ärligt säga att jag hatar att vara gravid, hatar vad det gör med min kropp (både psykiskt och fysiskt) och hatar hur jag mått under snart 9 månader. MEN jag älskar ju min lilla plutt där i magen och jag hoppas det va värt det. Dock tror jag inte att det är nåt jag tänker utsätta mig för någonsin igen.
Det känns som att man inte får prata om att en graviditet kan vara ett helvete. Bara för att man blir gravid så betyder inte det att ideal och ens egen syn på sin kropp bara magiskt försvinner. Jag har blivit matad med ett ideal i 20+ år, det försvinner inte bara för att jag råkade bli på smällen och det känns inte som att folk tycker att det är okej. Man får liksom inte prata om det.
Sedan är det ju mycket annat än vikten som är jobbigt också, kan inte räkna hur många gånger jag hört folk säga att graviditeten inte är någon sjukdom (och det är den ju såklart inte, men man kan kan ju må åt helvete ändå). Så det är väl bara att bita ihop och se glad ut.
Håller med om varje ord du skriver, kunde lika gärna varit jag som skrev. Förutom att jag är gravid för andra gången nu, jag tyckte trots allt att det är värt att gå igenom en gång till för att få en liten plutt till.
Men hatar att vara gravid skriver jag under på,både fysiskt och psykiskt..
Jag har precis fött mitt andra barn och jag hålller med Dig om allt du skriver! Jag har dessutom ett barn på 13 månader så min kropp hann aldrig återhämta sig mellan mina graviditeter. Jag avskyddemin kropp under och efter båda graviditeterna.
Det värsta är att när en kvinna blir gravid är det som att alla i hennes omgivning helt plötsligt anser sig ha fritt fram att uttrycka sina åsikter om allt kring denna kvinna och hennes utseende. Har hundra gånger fått låtsas skratta bort en ”oj vad stor du är” eller liknande kommentarer, även från främlingar. Och efter avslutad graviditet pekas det på magen och frågas om man redan är gravid igen fniss fniss.
Det kan fucka up vem som helst syn på sin kropp.
Men hur kan hon som tränat/tränar så mycket och skrivit sig blå om upplägg och planer och muskler hit och dit inte fatta att magen går tillbaka för att den har muskler (som kan kontrahera och därigenom tänjas ut och återgå, inom rimliga gränser) medan brösten består av fett bindväv och körtelvävnad som inte kan dra ihop sig och återgå?
Jag tycker hon är fin.
Tycker man att det är jobbigt att kroppen förändras för att man bär på ett liv, då kanske man inte riktigt är mogen för att få barn.
Hur tänker du nu? Det är snarare regel än undantag att ha sådana tankar om sin kropp. Och på vilket sätt påverkar den bild man har av sin egen kropp under graviditeten ens föräldraskap? Väldigt löjlig kommentar från din sida
Jag tänker precis som jag skrivit.
Om du får ångest och lägger ner massa tanketid för att du går upp i vikt eller kroppen förändras, så säger det ganska mycket om din personliga mognad.
Quote: And there ain’t nothing wrong at all with having children
Just build yourself a little before you try to build them
Precis så. Istället för att tänka ”oj nu kommer mitt barn bli min mittpunkt i åtminstone 18 år” så tänker folk istället ”åh gud vad jobbigt, jag får hängtuttar”.
Att man har tankar kring hur kroppen förändras under och efter en graviditet har inget med mognad att göra.
Jag tror inte heller att många blivande mammors oro över kroppen överväger lyckan av att bli förälder, som du försöker få det att låta.
Det har i allra högsta grad med personlig mognad att göra. En 17-årig tjej som blir med barn har kanske lättare att fundera kring hur kroppen ser ut och känna oro kring det, än någon som har jobbat med sig själv och inte längre bryr sig om utseendehetsen i samhället eller vad andra människor tycker.