Lady Dahmer & Elaine:
I ett kärleksöversvämmande Instagram och Facebookflöde sticker två inlägg ut lite extra så här i ”fars dagstider” och det är Lady Dahmers och Elaines minst sagt hätska inlägg till sina respektive pappor.
Att Elaine inte skulle sätta sig och skicka blombud till sin pappa kom väl knappast som en överraskning för någon med att Dahmerskan mest ser sin pappa som en pricksäker spermadonator hade jag helt missat.
Hon har skrivit ganska många inlägg om sin mamma på senaste tiden i och med sin ADD-utredning och uttryckt sig negativ över sin barndom och nu förstår jag varför det inte är pappan som kommer tillfrågas om hur hon var som barn. För han fanns inte där.
Vad är det med män egentligen? Hur kommer det sig att så många män bara kan kasta bort sina barn utan en endaste tanke? Jag vet liksom om pappor som varit närvarande barnens första fem sex sju osv år för att sen försvinna helt. Hur kan man det? Jag har mer känslor för mina husdjur än vad många män har för sina barn.//LD
Fast är det verkligen så här?
Är det inte bara att de barn som faktiskt haft pappor som lämnat dem i sticket är de som hörs mest och vars historia skiljer sig från mängden?
Jag vägrar tro att män generellt är så här kassa på att vara föräldrar och att de två som tas upp här ovan mer är undantaget än normen.
Snälla, säg att det är så..
Föregående inlägg 
Min pappa har fyra barn med två kvinnor. Min lillasyster och mig flyttade han ifrån när jag var tre. Min andra lillasyster och min lillebrors mamma kastade ut honom när hon var runt 8 och han 4. All vidare kontakt var på vårt initiativ. Idag är det ingen av oss som har kontakt med honon. Vi är 30, 29, 22 och 20. Han fattas mej inte, och brukar säga att det enda bra pappa gjort är mina syskon och det bästa med honom är vår extra-mami (småsyskonens mamma). MEN jag har vänner vars mamma stuckit så det är inget ”typiskt män”.
Vi är såklart 30, 29, 24 och 20 år idag 😉
Min pappa övergav mig när jag var ca 10 för att han hittade sin kärlek och valde att flytta till ett annat land för henne, och när han väl bodde här så brydde han sig inte speciellt mycket om mig. Vi har ganska god(?) kontakt idag men hans svek satte djupa sår i mig och ledde till en självdestruktiv tonår, och gett mig tvivel på att en kille någonsin kommer kunna stanna för mig, och jag känner fortfarande ett hat mot honom, och kommer aldrig se honom som en riktigt pappa just för att han inte är det. Det är hemskt och extremt tragiskt att se den här epidemin där pappor (och mammor) väljer bort sina egna barn som att det vore den enklaste saken i världen. :/
Nej, absolut inte alla män. Jag känner ingen man som lämnat sina barn i sticket trots skilsmässa och skit. Alla pappor jag känner har kämpat för sina barn och sett till att de fortfarande finns i deras liv. Vissa människor är skitstövlar, vissa människor är helt ok och vissa människor är goda rakt igenom, och män är människor.
Jag tror absolut inte LD och Elaine är en liten minoritet vad gäller relationer med sina fäder.
Av dem jag känner är det bara en bråkdel som har nära relationer med sin pappa. Själv har jag ingen relation med min pappa heller men har aldrig saknat det eftersom han har varit lika frånvarande hela livet.
Min pappa har sårat mej så mycket så nu sist när han strunta i min födelsedag ja något dog i mej. Förstått att han är narcissist o njuter av o såra mej. När jag börjar gråta skrattar han åt det. Min tvillingbror var han likadan mot o han är död. Han kan vara elak 10 gånger o sedan snäll en gång. O jag som ställt upp så mycket när han varit sjuk o hjälpt han med mycket. Mitt hjärta är krossat men bryter jag inte nu så orkar jag inte mer. Jag skulle kunna skriva en bok om det. Men läst på nätet att många är drabbade. det påverkar mycket i ens liv o är en typ av sorg.
Många kramar! Strunta i din pappa – träffa honom inte. Den där enda gången han är snäll är inte värd alla de andra gångerna. Hjälp honom inte mer – man är inte skyldig sina föräldrar något bara för att de är ens föräldrar. Beklagar din brors bortgång!
Och där kom en del av förklaringen (antagligen) till varför hennes bekräftelsebehov är större än Japan typ.
Ja, det är så man blir när en människa som ska vara din hela värld bestämmer sig för att du inte duger och väljer bort dig.
Vad har du för föräldrar som får dig att tycka att du är starkare (och bättre) och dömmer någon annans bekräftelsebehov?
Så är det.
Nej, jag dömer inte bekräftelsebehovet utan gav förklaring på hur det antagligen är.
Det förklarar saken o du är lika oempatisk som Ryssland är stort!!!
Majoriteten av mina vänners pappor är svin. Likaså min. Kan också tillägga att dessa vänner enbart är kvinnor. Tycker det säger en del om våra egoistiska, rädda ”pappor” som ej kan hantera att vi är våra mödrars döttrar.
Min pappa stack också när jag var liten. Han slog mamma och när hon äntligen lämnade honom så försökte han hämnas genom att inte vara närvarande. Det enda det gjort är att mamma och jag är sammansvetsade mot världen och han har förlorat sin dotter.
Jag har växt upp med båda mina föräldrar men min pappa har varit både mamma & pappa då min mamma varit psykiskt sjuk hela min uppväxt. Jag är idag 22år & min pappa är en av mina bästa vänner, han har alltid funnits där. Så visst finns det bra pappor också.
Jag känner några kvinnor som skilt sig och jag kan säga att det omogna sättet de hanterade skilsmässan och ex-män på gör att män/pappor inte vet hur de skall göra. Inte ens vi i deras omgivning orkade med dem.
Dessutom är många kvinnor snabba på att påtala för sina barn att pappan (även om han var en bra pappa men inte lika bra make) minnsann är ett svin.
Lite så min mamma betedde sig när mina föräldrar separerade när jag var liten. Pratade gärna illa om honom när tillfälle gavs och försökte motarbeta honom hela tiden. Inte för att han var en dålig pappa, men för att hon hade egoistiska och personliga skäl till att göra honom illa.
(Min mamma är världens bästa mamma annars, och jag vet att hon var väldigt sårad av min pappa, men det är inga skäl till att förstöra relationen mellan en pappa och hans barn).
Sorgligt att man gör så mot sina barn bara för att man själv ogillar sitt ex.
Håller med dig, Linn. Tråkigt att du fått erfara det, men vad starkt att du ändå kunnat bearbeta dina minnen och inse hur saker och ting verkligen var.
Det är tråkigt när föräldrar – pappor och mammor – väljer efter separation att blanda in barn i sina egna ”spel”. Barn skall få vara barn, den förändringen separation medför är svår nog att hantera. Och man som förälder bör göra situationen lättare att förstå för småttingar.
Men alla gör vi fel ibland och det man inte ”bör” göra. Det förstår man själv som vuxen nu.
Jag har också en pappa som varit frånvarande och rent ut sagt skit mot mig och mina syskon. Har även många vänner med liknande historia. Tror definitivt att det är vanligare med frånvarande pappor.
En del av förklaringen till frånvarande pappor är dels samhällets historiska förväntan att det ”ska” vara mamman som tar hand om barnen, dels statens diskriminering av pappor i vårdnadstvister. Det har inte varit lätt att vara frånskild pappa som försökt få samma umgänge med barnen om mamman motarbetat det eftersom hela systemet förutsatt att mamman alltid är bäst för barnen. Inget i vårt system har historiskt sett försökt underlätta för pappor att vara närvarande för sina barn. Tyvärr har det patriarkala manssamhället skapat även diskriminering mot fäder.
Det är inte könet som gör att mammorna oftast vinner vårdnadstvisterna. Däremot premieras den förälder som tagit mest hand om barnet; och det är oftast mamman.
– En frånvarande karriärmamma har lika svårt att ”arbeta sig in”, säger professor Johanna Schiratzki.
Johanna Schiratzki är en av de svenska forskare som särskilt granskat vårdnadstvister. Som professor i rättsvetenskap vid Stockholms universitet publicerade hon för några år sedan en bok, där hon slog fast att det är en myt att domstolarna rutinmässigt dömer till mammornas fördel för att de är just mammor. Det är inte könet som avgör, utan vilken förälder som tidigare tog mest hand om barnet. Johanna Schiratzki är numera verksam på Linköpings universitet, som professor i barnrätt:
– På nationell nivå är det fler mammor än pappor som får både boende och vårdnad. Men det är barnets bästa, utifrån att det har ett behov av stabilitet, som avgör. Den vanliga tolkningen är att det är bra för barnet om de rådande förhållandena består. Förutsatt att inget är direkt fel i barnets situation och att det inte finns några riskmoment, så är det där man landar.
Hon poängterar dock att det är ovanligt med ensam vårdnad i Sverige, men att barnet vid gemensam vårdnad oftast bor stadigvarande hos mamman.
– Man tittar på hur situationen såg ut innan vårdnadstvisten. Vem gjorde vad? Till exempel tar kvinnor ut mer föräldraledighet. Det finns gott om enstaka fall där det är annorlunda, men ska man titta övergripande så är det så. För en karriärmamma som varit mycket frånvarande är det lika svårt att ”arbeta sig in”.
När det ska dömas i en vårdnadstvist kanske man tittar på saker som vilken förälder som gått på föräldramöten i skolan och vem som följt med på barnets träningar.
– Då är det svårare när bägge föräldrarna varit delaktiga och har en tydlig anknytning till barnet. Då blir det ofta växelboende.
Ann-Zofie Duvander vid sociologiska institutionen på Stockholms universitet är av liknande uppfattning. Hon förklarar att engagerade pappor har bättre möjligheter att hålla kontakt med barnet oavsett vad som sker i relationen med mamman.
– Vi har bland annat gjort en studie av pappor som varit föräldralediga, som tydligt visade att de hade större chans att hålla kontakt med barnet efter en separation. Om man tar ett stort ansvar för barnet och har mycket kontakt tidigt, då har man större chans att ha det även fortsättningsvis, som vid till exempel en skilsmässa.
Och varför är mammor mer närvarande, tar ut mer föräldraledighet etc? Jo, för att vårt patriarkala samhälle hela tiden sett till att män tjänar mer, har bättre karriärer, får mer skit om de stannar hemma med barnen medan kvinnor får skit om de inte stannar hemma med barnen. Att kvinnorn är mer närvarande är ett symtom, inte orsaken och jag tycker det är märkligt att Schiratzki inte nämner det.
Dessutom tycker jag det är trist att du inte kan skriva en egen åsikt utan vata klipper och klistra in texter från andra…
Är du den Anonym som postade inlägget jag svarade på? Eftersom den skriver om ”diskriminering av pappor i vårdnadstvister” så bemöter jag med fakta. Självklart ska varken min eller någon annans personliga åsikt ligga till grund för något som kräver faktaunderlag
Pappor diskrimineras inte. Det är den föräldern som tagit mest hand om barnet som tilldelas vårdnaden, det är oftast mamman. Förstår du skillnaden?
Schiratzki har granskat vårdnadstvister och kommit fram till att vårdnaden går till den person som tillbringat mest tid med barnet. Tycker du att det ska gå till på annat sätt? Eller har du någon fakta på att pappor systematiskt diskrimineras just för att dom är män?
Till hej:
Jag tycker personligen att det är lite tunt att (i princip uteslutande) hänvisa till en person och dennes resultattolkning för att styrka sin tes. Det slås lätt omkull, om någon blott tolkar samma resultat annorlunda, vilket man gör i t.ex. denna studie: https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:500624/FULLTEXT01.pdf
På sida 37 konstaterar man följande:
”När författarna till denna studie ser över det material som varit tillgängligt är det tydligt att den enda som påstår att det inte förekommer könsdiskriminering mot män i vårdnadstvister är Schiratzki, allt annat, inklusive den egna studien visar på motsatsen”
Det är en intressant studie, om än självklart inte konklusiv. Genom att gå på tvärs mot Schiratzkis uppfattning belyses dock vikten av att hämta information från fler än en källa eftersom förmedlad information alltid, oundvikligen, är fläckad av dess avsändare.
”Denna vinjettstudie är som
tidigare nämnts en replikation på Sagi och Dvirs studie som gjordes 1993, skillnaden är att de
vände sig till 216 familjerättssekreterare, denna studie har vänt sig till 29 st”
”I vinjettstudien finns det ingen bakgrundshistoria att ta del av som beskriver vem som varit boendeförälder eller vem som tagit det största ansvaret för barnet”
”När författarna till denna studie ser över det material som varit tillgängligt”
Som författarna till examensarbetet skriver
”I en strävan att nå en hög reliabilitet genomförs
vinjettstudierna identiskt med varandra”
Det material som finns tillgängligt är deras vinjetter från 29 st familjerättssekreterare, en vinjettstudie i Israel 1993 och intervjuer (okritiska) från pappor hittade på http://www.pappabarn.se och http://www.pappaliv.se
Schiratzki har gått igenom samtliga hovrättsdomar från 2004 plus några från 2007. Hur är det jämförbart?
”Denna vinjettstudie är som
tidigare nämnts en replikation på Sagi och Dvirs studie som gjordes 1993, skillnaden är att de
vände sig till 216 familjerättssekreterare, denna studie har vänt sig till 29 st”
”I vinjettstudien finns det ingen bakgrundshistoria att ta del av som beskriver vem som varit boendeförälder eller vem som tagit det största ansvaret för barnet”
”När författarna till denna studie ser över det material som varit tillgängligt”
Som författarna till examensarbetet skriver
”I en strävan att nå en hög reliabilitet genomförs
vinjettstudierna identiskt med varandra”
Det material som finns tillgängligt är deras vinjetter från 29 st familjerättssekreterare, en vinjettstudie i Israel 1993 och intervjuer (okritiska) från pappor hittade på pappabarnse och pappalivse
Schiratzki har gått igenom samtliga hovrättsdomar från 2004 plus några från 2007. Hur är det jämförbart?
Från ”Barns sociala relationer” av Statistiska centralbyrån
Rapporten bygger på uppgifter från Undersökningarna av barns levnadsförhållanden (Barn-ULF), där barn i åldrarna 10–18 år intervjuas om sina levnadsförhållanden.
Tre av fyra barn bor med båda sina ursprungliga föräldrar. Bland de barn
som har särlevande föräldrar är det vanligast att bo hos sin mamma.
Ungefär vart femte barn bor dock växelvis ungefär halva tiden hos sin
mamma och pappa. Även om barnet enbart bor med den ena föräldern är
det vanligt att ha regelbunden kontakt även med den andra föräldern.
Nio av tio barn kommer bra överens med sin mamma och pappa. Ungefär
lika många, mer än nio av tio, uppger att deras mamma alltid eller nästan
alltid har tid om de vill prata med henne eller göra något tillsammans. Åtta
av tio flickor och nära nio av tio pojkar uppger att deras pappa alltid eller
nästan alltid har tid om de vill prata eller göra något med honom. Även om
de flesta barn säger att de kommer bra överens med föräldrarna och anser
att föräldrarna har tid för dem finns det barn som inte har det så. 4 procent
av barnen kommer inte bra överens med varken sin mamma eller pappa,
och 3 procent uppger att föräldrarna sällan eller aldrig har tid för dem.
Då barn är bekymrade eller oroliga brukar sju av tio prata med sin
mamma. Vartannat barn pratar med sin pappa. Äldre barn pratar i mindre
utsträckning än yngre med sina föräldrar då de är oroade eller bekymrade.
Min pappa har varit kanon, hjälpt mig i min idrott (en mycket penga- och tidsslukande idrott) så vi har haft jättebra kontakt trots att mina föräldrar gick isär tidigt.
Min mamma fick sen 3 barn med en annan man. Helt jävla efterbliven, han övergav sina barn helt efter ca 8-9 år. Ett av barnen fick obotlig cancer och dog mycket ung. Då drog han (tillfälligt, om tyvärr tillbaka sen ett tag) och hängde med sina polare för ”ungen ska ju ändå dö”. Ja det är ett riktigt citat. Mina yngre halvsyskon har ingen kontakt med sin pappa idag. Han har väl försökt men möts av iskyla. Han är inte min pappa men även jag bemöter honom med avsky. Usch!!
Vill bara skriva att trots att mina föräldrar hade det kämpigt i omgångar var min pappa alltid närvarande, trots att han och jag bråkat mycket har han aldrig backat bort. Och min bror är också en fantastisk far till sina tre trots pågående skilsmässa. För att inte tala om min kusin som skulle gå genom eld för sin son.
Min pappa började dra sig ifrån när jag var 12 och har inget som helst behov av att träffa mig eller hans barnbarn.. min egen man däremot har en otroligt stark relation till våra barn..
Nej, alla män är inte så. Min man är en helt fantastisk pappa och skulle aldrig överge vår dotter.
Min pappa lämnade mina systrars mamma och drog till andra sidan jordklotet. Har frågat honom om det och hans motivering är ”jag ville det”. Ingen som helst analys angående hur det kändes för dem eller deras mamma. Med min mamma har han ändå stannat kvar hela mitt liv, men aldrig någonsin försökt lära känna mig eller min bror. Han har enbart slängt pengar på oss. Vilket är bra då vi aldrig behövt oroa oss ekonomiskt. Men utöver det är det bara pikar om att jag borde gå ner i vikt, eller att vi inte är bra nog. Hatar fars dag. Min pappa förtjänar ingen jävla dag. Min mamma däremot förtjänar att alla dagar på året borde vara mors dag.
Min pappa träffade en annan kvinna (på en klassåterträff ironiskt nog) och efter det vände han i princip sin familj ryggen. Inte bara lämnade han mamma och behandlade henne som skit under skilsmässan. (Bör tilläggas att han träffade den andra kvinnan i 1 år innan han kröp till korset och hostade fram sanningen) Han sket i princip även i sina barn (som visserligen är nästan vuxna). Två av oss var hemma och när mamma en gång frågade om han inte saknade sina barn nu när han flyttat där ifrån så sa han bara ”nej, det är faktiskt ganska skönt”.
Min pappa, min morfar och min farfar, min morbror, mina mostrars män, mina manliga kusiner som blivit pappa, min pojkvän, min systers pojkvän. Alla är de underbara ❤️. Meeeen, kanske har vi bara bra genetik (tur alltså).
Min pappa är underbar! Har fler lyckliga barnminnen med honom än med mamma (men hon har varit fantastisk hon med).
Han är dessutom mer glad än mamma över att de ska få barnbarn, haha.
Jag har ingen kontakt med min pappa idag (och begränsad kontakt med mamma). Min bästa vän har en ansträngd relation med sin pappa och min sambo har ingen vidare relation med sin pappa heller (de träffas absolut, men min sambo har uttryckligen sagt att han inte skulle bli ledsen om de tappade kontakten helt. Han träffar alltså sin pappa på grund av att han vill träffa sin mamma och de råkar då bo ihop). Annars har jag vänner som verkar ha fantastiska pappor! Har en specifik vän som jag var så himla arg/avundsjuk på när jag var yngre eftersom hennes föräldrar är så fina och härliga. 🙁
Min pappa har alltid varit frånvarande och egoistisk, trots att han hävdar att han var närvarande när vi var små. Jag har tre syskon som i princip har lika dålig kontakt. Jag har varit såååå arg och besviken och levde väldigt destruktivt och bekräftelsesökande när jag var yngre.
Har kommit fram till att det bästa för mig är att släppa taget och hatet. Vi träffas någon gång per år vid födelsedagar etc, men vi känner inte varandra och mina barn vet knappt vem morfar är.
Annars så har jag en sambo som skulle gå genom eld och vatten för våra barn, så alla män är inte svin.
Mina föräldrar har varit tillsammans hel min barndom (är fortfarande det), trots att jag bott i samma hus som de tills jag fyllde 24 så har jag och min pappa ingen kontakt, brukar aldrig befinna oss i samma rum samtidigt.
Jag och min pappa klarar inte av varandra och bråkade konstant, så jag tog ett aktivt val och tog ett steg tillbaka, efter mycket psykisk misshandel. Min syskon har han inga problem med (för de väljer att blunda och aldrig ifrågasätta honom, till skillnad från mig) och de firar varje år honom stort medan jag undviker att var hemma. Så att man har en pappa där betyder ingenting.
Har också en kass pappa, likaså min sambo och många av mina vänner. Känner folk som också själva är dåliga pappor. Det kryllar av dom överallt, såklart dåliga mammor också men papporna är desto fler tror jag!
Jag själv har världens bästa pappa. Här var det tvärtom om för mig. Min mamma stack när jag 14år. Hon var ett totalt svin, drack mycket, gav elaka kommenter, bråkade och tog min och syster sparpengar som var för framtiden, så vi kunde köpa lägenhet m.m. RMedans min pappa har kämpar röven för oss. Han ställer verkligen upp för mig genom allt. Medans min mamma om det passar. Det har satt oroligt djupa spår i mig genom stress och dåligt självförtroende. Vi har bättre relation idag, jag och min mamma. Men det kommer aldrig bli bra, jag kommer aldrig förlåta. Men jag har gått vidare.
Min sambo hade en pappa som var ett svin och missbrukade. Men han har en otroligt fin mamma som kämpade för honom ? heja alla ensamstående som är helt fantastiska!
Min pappa har inte alltid varit en perfekt far. Och han var absolut inte en perfekt partner mot min mor. Men han var en så pass närvarande förälder som han kunde. Visst kunde jag känna att han prioriterade hans nya partner och dennes familj när jag var i upproriska tonåren, men han har alltid tagit hand om mig när jag har behövt och alltid visat stor kärlek till alla hans barn.
Han har aldrig sagt ett ont ord om min mamma, medans min mamma pratade illa om honom så fort hon fick chansen (och kan göra det än idag). Min mamma har försökt hålla god min framför oss syskon men jag vet att hon försökte mota bort honom från mig och mina syskon när de separerade. Inte för att han var en dålig pappa, utan av egoistiska och personliga skäl. Och tyvärr ser jag många av mina bekanta väninnor göra samma sak mot deras barns pappa…
Summan av kardemumman, jag tror att många gånger så är det kvinnan i förhållandet som väljer att mota bort pappan ur bilden. Av olika anledningar. Jag tror alltså inte att pappan alltid har ett val, eller att pappan vet hur han ska förhålla sig till barnen när mamman motar bort honom. Min pappa kämpade för oss syskon, men sen finns det väl de pappor som inte ”orkar” kämpa eller ”vet” hur de ska bete sig.
Min pappa var(är) alkoholist som slog min mamma. Efter att hon kastat ut honom försvann han tack och lov ur våra liv. Min sambo är däremot tamejfan VÄRLDENS bästa pappa till vårt barn.
Kan även tillägga att min sambos pappa var helt underbar och go ❤️
Jag har en väldigt stark relation med min pappa, men inte med min mamma. För mig känns det tvärtom, som att det var mamma som ”stack” och valde bort mig. Visserligen har hon alltid brytt sig om mig och kanske försökte hon sitt bästa, men när jag var liten kände jag det alltid som att det var mamma som övergav mig. Pappa fanns alltid där även om han hade en del problem själv och kanske ofta bar sig åt mer som en vän än som en förälder. Båda mina föräldrar är helt ok föräldrar som jag fortfarande har tät kontakt med, men min och mammas relation är ansträngd än idag. Jag tror dock mina erfarenheter är minoritet för känner många som har samma relation till sin pappa som jag har till min mamma.
Jag har världens bästa pappa! Vi pratar nästan varje dag och han har alltid varit där för mig <3
Vill säga jag bryr mej mer om andra änn om mej själv. Däremot gillar jag o diskutera. Har många gånger hjälpt människor i nöd o är ute o nattvandrar samt tagit hand om många svultna kissar. Jag har inte bekräftelsebehov men har starka känslor o ibland måste det få komma ut. Så du skrev jäkligt fult om mej om bekräftelse. Har också tagit mej igenom svår sjukdom så jag vet att livet kan vara svårt. Ni som har det som mej med pappa sätt ett stopp för det. Hur många gånger har jag inte ändå hjälpt honom. Men inte värd o bli behandlad så du blir skadad. Alla är värld kärlek o jag känslig så jag blev mycket ledsen o höra jag har bekräftelsebehov. Ja av kärlek i så fall men det har vi alla. Kram till alla som fått ta sina föräldrars elakheter på sina axlar.
Min pappa är inte perfekt, men har funnits där. Har bl.a. Ringt honom kl 2 på natten enbart för att be honom komma med en extra kudde till lägret jag var på. (Min bästis gäng från en annan ungdomsgrupp hade av någon lustig anledning blivit kvarglömd och vi delade en liten luftmadrass men ville inte dela kudde också :p)
Han var inte arg, bara lite nyvaket småirriterad och kom snällt med en kudde 🙂 <3
Nä självklart är inte alla män så! Speciellt Eleine verkar dra alla män över en kant, hon borde veta att så inte är fallet.
Mina barns pappa och min man är närvarande och vi bor under samma tak, och hjälps åt med allt! Det gjorde även min pappa när jag var liten.
Min pappa är världens bästa pappa och världens bästa man. Dock var han inte samma pappa till mina äldre halvsyskon (p.g.a. modern lät inte barnen träffa pappa)…
Min kompis mamma har haft det tufft med papporna till sina barn…
Först fick hon min kompis pappan ville inte veta av henne men hon har fått veta att han stack och bildade familj med en annan så hon har halvsyskon som är jämn gamla med henne.
Efter det fick mamman 2 barn med en annan men när dom fick veta att det ena barnet hade en cp skada så sa han att han inte ville veta av henne så då sa mamman att då får han inte träffa någon av barnen.
Sen blev hon gravid med en fjärde och innan det barnet föddes så sa pappan tack och hej för sig…