Margaux Dietz:
Maggis är just ni i Afrika och hälsar på sin mamma och på gårdagens promenad så hittade de en döende säl på stranden.
Tydligen gör sälar så att när de är sjuka eller gamla så tar de sig upp på stranden för att dö så det var inte mycket de båda kunde göra för att rädda den.
Men jag förstår hennes känsla för djur som dör.
När jag var liten så hade jag en djurkyrkogård bakom sandlådan där jag begravde alla djur som våra katter fångande. Med små gravstenar och kors och allt..
En dag kom katten in med en mus som fortfarande levde som jag lyckades få tag i innan hon dödade den. Den hade ett brutet bakben men jag var säker på att jag kunde rädda den.
Sagt och gjort, jag marscherade in i köket och hämtade en plastbunke som jag fyllde med bomull och sen placerade jag musen där i.
Den fick också en ENORM ostbit som jag placerade på bomullen ifall den skulle bli hungrig. Jag har en känsla av att jag tittat för mycket på Lilla Sportspegeln och Tom & Jerry där Jerry alltid vill ha den största biten ost.
Vi kan väl säga som så – den stackars musen dog och plågades förmodligen mer under min ömma omsorg än om vår katt hade fått döda den men tanken var ju god. Eller nått.. =(
Jag kan ju även tillägga att jag smög med min räddningsauktion och blev inte påkommen förrän familjens ost saknades. Annars hade nog aldrig mina föräldrar tillåtit mig ha den stackars musen bakom gardinen i flickrummet.
Någon mer som hade djurkyrkogård som liten?
Säg att det inte bara var jag…. =)
Föregående inlägg 