Monas Universum:

Mona och hennes väninnna diskuterar otrohet och står minst sagt i varsin ringhörna.

Mona: Hon anser att om maken skulle vara otrogen och det inte är djupare känslor inblandade så vill hon inte veta. Nu pratar vi inte om att han skulle ha nån sorts långvarig relation med någon utan en … ja, en kortare historia.

Men alltså, låt oss säga att han VERKLIGEN ångrar sig, att det på riktigt var en engångsgrej, VARFÖR ska du pådyvlas hans dåliga samvete … för att det sen, med stor risk, sabbar ert äktenskap? Han får väl ta itu med sitt dåliga samvete och fixa det själv!”//Mona

Väninnan: Hon skulle absolut vilja veta för att kunna ta ställning till det för då är ju han inte den hon trodde att han var.

Mona:

”Jamen det spelar ju ingen roll: om du får veta och sen kommer fram till att, okej, du förlåter eftersom han verkligen menade vad han sa, men never the less: hur FAN ska du kunna lita på honom igen?!”//Mona

Ja, hur ska man kunna lita på någon som är otrogen? Förtjänar hen ATT litas på?
Jag skulle inte vilja veta för att det skulle krossa hela vår gemensamma värld men samtidigt skulle jag vilja veta eftersom jag inte vill leva med någon som går bakom min rygg.

På något sätt känns det som att Mona ”okej’ar” att maken är otrogen så länge han sköter det snygg och hon inte får reda på det men det kanske är jag som tolkar in för mycket i hennes text.

I tidernas begynnelse, en gång för 20 år sedan, sa jag till maken: ”om du någon gång känner för att vara otrogen så se för fan till att sköta det snyggt för får jag veta det så slår jag ihjäl dig!” //Mona

Hur hade ni agerat?