Elaine Eksvärd:
Hur pratar ni med era kids om detta eviga ”jag vann” ”DU förlora” och osköna sätt mot kompisar ibland. Ska man låta dem lösa det själv eller kan det vara bra med vägledning. Jag tror inte jag har fått ett endaste prat av mina föräldrar om att respektera leken eller konsekvenser av att inte göra det. Jag vet inte om det var bra eller dåligt.//Elaine
Elaines son M lekte kull med ett gäng andra kompisar och när han blev kullad så sa han att han vilade så att det inte räknades.
De andra barnen blev då sura på honom, vilket fick Elaine att fundera över hur man lär barn sociala koder och det där med att ”vinna och förlora”.
För barn verkar det där med tävlingar och att vinna vara extremt viktigt och vad är rätt och vad är fel egentligen?
Springer man i kapp med ett barn så är det ju självklart att man ska låta barnet vinna men varför är det så? Förutom att det är sjukt orättvist att som en vuxen springa ikapp med en treåring då så klart men det fattade ni ju.
Är det inte lika viktigt att lära barn att bli ödmjuka förlorare också, och lära dem att det inte spelar någon roll om man inte vinner så länge man är stolt över sin prestation?
Annars blir man som min syrra där det viner minigolfklubbor och kubbpinnar runt huvudet på oss andra när hon missar för hundrade gången och tuggar fradga som en rabiessmittad räv. =)
Man ligger alltid risigt när det går dåligt för henne. (Skrivet med största kärlek så klart <3 )
Föregående inlägg 
Den här sortens inlägg är de absolut tråkigaste på den här bloggen. Känns som du snor Elaines inlägg för att skapa en parallelldiskussion på din sida – varför?
Jag följer inga av bloggarna/socmediapersonligheterna som avhandlas här så jag tycker det är bra med sammanfattningar av vad som ”händer”. Sen skulle jag inte gå in och kommentera hos någon av dem så det är jättebra med ett högt & lågt komm.fält här! ?
Det här är ingen sammanfattning. Det är ett inlägg som är en variant på det Elaine redan skrivit.
Tycker detta är definitionen av sammanfattning eller referat. ”Då vet du inte vad de orden betyder, jag föreslår att du läser på” ☜ nu besparade jag dig ett svar också ?
Svar till”Nej” : visst är det väl ditt eget val att gå in här och läsa? Om du inte gillar det CamCam skriver så kan du ju faktiskt bara sluta läsa bloggen..
Det har blivit så sjukt tråkig ton i kommentarerna sedan denna blogg blivit för stor. Alla ska i och peta och försöka ändra den här bloggen…. det känns som hela bloggvärldens pekpinnarbeväpnade troll har hittat hit och jag sörjer den tid då kommentarsfälten var fulla av åsikter på ämnet och inte på camillas sätt att driva denna blogg på. Om ni Har så starka åsikter så kanske ni kan starta en egen blogg istället för att berätta för henne hur det ska vara?
Jag gillar CamCam och jag gillar den här bloggen! Jag tar mig därför rätten att ha en åsikt om just den sortens inlägg som jag faktiskt inte tycker tillför något. Den negativa tonen står du för som gnäller på konkret kritik.
Kanske ej tilltalar just dig ( inte mig heller helt ärligt) men tilltalar säkert många andra.
Hon driver ju sin blogg som hon vill.
Skulle Camilla rätta sig efter allas åsikter runt hennes bloggande skulle ju inte ens bloggen finnas:
Tycker hon anpassar den bra för alla.
Undviker oftast barn som pesten, men nån gång har man väl varit tvungen att vara omkring dom ändå. Att säga ”stick och försvinn” är tydligen inte okej när dom vill att man ska leka med dom eller liknande, typ springa och tävla och spela spel eller så.
Snabbaste sättet att bli av med barnen då är helt klart genom att vinna alla lekar, tävlingar och spel man kör med dom. Det tycker dom inte är kul. Win win!
Jag gillar dig! ?
Haha! Det är inte många som skulle säga det, tror jag.
Jag håller barn och annat tråkigt folk på avstånd genom att vara en tråkig vuxen med militanta regler som måste lydas i mitt sällskap, i mitt hem, i min skog, ja…inom ca.0,5km radie från mig, minst.
Jag har aldrig läst en kommentar från dig som inte varit guld. Ibland tänker jag att jag önskar du var min vän, men sen kommer jag ihåg att jag faktiskt har en vän som är som du och att jag hela tiden är lite rädd för honom eller rättare sagt hans ogillande. Han håller mig i schack 🙂
Hahaha! Helt underbart! Vad vore livet utan minst en vän som man är lite rädd för. 😀
Cyniker + Henrietta = bitterkärlek ???
Bästa kommentaren. ??
Jag brukar variera med min 5åring. Ibland låter jag honom vinna och ibland vinner jag, men med liten marginal då. Det funkar fint! Hittills i alla fall 😉
Jag och min bror har alltid varit dåliga förlorare, han snäppet värre än mig, medan dom andra syskonen inte är det. Jag kan inte minnas en enda gång då mamma eller pappa pratade om att vinna eller förlora förutom när min lillebror klippte av huvudet på min nalle för att jag vann, då fick vi inte spela mer. Jag tror snarare att det är ett personlighetsdrag än uppfostran.
Tror också det handlar mycket om personlighetsdrag. Har också ett syskon som betedde sig mindre trevligt när den förlorade, medan mitt andra syskon inte brydde sig nämnvärt.
HAHAHA! Klippte av huvudet på din nalle. Jag skratten högt åt det. Och det är tamigfan sällan jag gör det åt saker på internet. Så himla överdriven och ändå typisk reaktion för ett barn. Hahaha, förlåt, men kan inte sluta skratta.
Haha, det var lite av ett trauma då och att dela hus med lillebror var som att bo ihop med en mini version av escobar ? Det gick helt enkelt inte vinna och man fick tillbaka allt i extrema mått. Härliga minnen ? Han är den lugnaste och tålmodigaste människan idag dock.
Jag skar av armar och ben på min brorsans ninja turtle med en förskärare ? Bara för att materialet kändes gött att skära i.
Tror också på att låta barnen både vinna och förlora, det minskar även risken för at de ska bli osköna vinnare/förlorare.
Läs Naiv. Super. av Erlend Loe.
Måste man benämna allt som tävling och använda ord som vinna och förlora när man leker? Känns totalt onödigt. Spelar man spel blir det väl lite svårare men det går ju att göra både vinst och förlust ganska neutralt. Typ ”Nu vann jag spelet, men det roligaste var ju att vi hade en kul stund tillsammans. Nästa gång kanske någon annan vinner!”
Ess. Om man aldrig förlorat så blir man inte motiverad till att vinna. Tänk om alla vann, då skulle ingen tillslut vinna ?
Jag kan berätta att Camcam också är världens sämsta förlorare. Glömmer aldrig, för några år sedan, när hon och hennes pappa spelade barnmemory. Det var en kamp på liv och död. 🙂
Haha! Berätta mer plz!
Man kan ju också satsa på att lära barnen att det är fult att försöka fuska. Att säga att man bara vilade och att det inte räknades är ju ett försöka att fuska och bör tas tag i. Tycker jag.
Ja visst, men om man upptäcker att ungen är en jävla rain man så kan man kanske satsa annorlunda.
Jag tycker precis tvärtom, att Elaine förstorar upp det som hänt som något intressant när det egentligen bara är hur barn beter sig och ibland kan man låta barnen hantera situationer själva.
Jag har försökt förklara för mina barn, Att det är en vinst, man är en vinnare, om man försöker så gott man kan, Etta, första platsen kanske man inte tar, men en Vinnare är man.
Vinner gör den som vinner. Alla andra deltar. Man kan delta olika bra.
Nej den kommer Etta, det är en vinst att klara av något, efter sin egen förmåga.
Att vinna är allt. Jag hatar att förlora. Mina barn får lära sig att ge allt. Alltid. Inget jävla mesigt avslutalekengnäll. Ungar som lär sig att få avsluta när det blir tufft kommer inte komma långt i livet.
Eller så låter man barn vara och reda ut det hela själva. Måste vuxna in och peta i all utveckling som rör barn och styra upp?
till Elaine, det är en ickefråga! Vinna eller förlora gör vi alla. Kan alla föräldrar chilla lite..herregud det är barn.
Jag är sjukt dålig förlorare, och dålig på att låta barnen vinna. Så vi kör ofta lag, och delar upp de vuxna, så delar barnet vinsten eller förlusten med en vuxen. Annars är jag för ”handicap-system”, typ om jag och min man spelar fotboll mot barnen så får vi uppförsbacke och målen är olika stora. Eller att man har tilläggsregler i sällskapsspel, fel hand och färre försök i kubb. Då kan alla gå in för det, kampen känns rättvis och alla har roligt. För mig som gammal idrottare är det viktigt att lära barnen att ge allt också. Men jag vill inte att de ska bli elit, alltså, men ändå lära dem att kämpa och skaka av sig både vinster och förluster. Just det, jag brukar glatt säga att det är bra med de som är bättre, för det är då det går att lära sig som mest.
Ni som arbetar på förskolor, hur ser ni på den frågan i er yrkesverksamhet? Och har ni sen ett annat förhållningssätt privat?