Lady Dahmer:

Men ibland önskar jag att det fanns nån sån där liknande grej som Supernannyn, där tålmodiga pedagoger som älskar barn och som pratar med låga stämmor och väller över av kärlek bara kunde komma hem till en och hjälpa en att sänka volymen på föräldraskapet. Lågaffektivt och accepterande och lugnt och respektfullt. Hjälpa en att samarbeta istället för att kriga. Fast utan tv-kameror och utan att kränka barnens integritet alltså. Det vore nåt. //Lady Dahmer

LD låter helt förtvivlad på sin blogg och skriver om hur hennes barn inte lyssnar så vida hon inte höjer rösten och praktiskt taget skriker åt dem.
Bland kommentarerna är det många som skriver om liknande upplevelser och hur barnen kan gå från monster till små änglar så fort de kliver över tröskeln till förskolan.

Nu är jag ju varken mamma eller barnexpert men däremot har jag några år på nacken som självutnämnd supernanny och fantastisk gudmor och jag blir inte det minste överraskad.
Är inte alla barn så här? Jag vet att JAG var det! Gud, jag var en tvättäkta ligist emellanåt!!
Pappa jobbade väldigt mycket när jag var liten och mamma var hemmafru. Hemmafru och alltså den som tog de flesta duster med mig och min syster. När pappa väl var hemma och tog hand om oss själv så var vi som små änglar. Samma sak om vi hade barnvakt.
Ligger inte det i barns natur, att konstant testa gränserna med den man står närmst och känner sig mest trygg med?
Jag förstår Lady Dahmers frustration men samtidigt borde det väl vara ett kvitto på hennes närhet till sina barn? Eller är jag helt ute och cyklar?

Ett annat problem misstänker jag är att barn inte är vana att aktivera sig själva. Jag kunde leka på ödetomten som låg bredvid vårt hus en hel dag utan att knappt komma in för att äta. Ett par kottar och pinnar and I was good to go!
Ville man leka ”kök” så uppfann man ett eller grävde i skåpen i köket till mammas stora förtret om hon nyss organiserat det. I dag har barnen ett fullt utrustat lekkök som kräver absolut noll % av fantasin och det gör nog att barn blir frustrerade när de blir uttråkade.
Tänk dig ett helt sommarlov för ett barn med endast den egna fantasin att tillgå. Snacka om skärm-detox!
Ut och bygg en koja i skogen istället för att leka i den designade och platsbyggda koja som många nu har i sina barns rum – *host* Blondinbella *host*.
Ungarna skulle förmodligen HATA det till en början men hey – är det inte det som kallas ”tough love?” Och det FINNS hörselkåpor att ta till i början av avvänjningen om ljudvolymen blir allt för hög. Hehe..