Egoina:
Tandemcykel alltså. Är det någon som vill testa sitt förhållande så rekommenderar jag att hyra en sån. Placera med fördel den med mest kontrollbehov längst bak. Man ser ingenting, har ingen möjlighet att styra och det enda man egentligen gör är att trampa och försöka hålla balansen. Min och F’s dialog gick mest såhär:
Jag: INTE SÅ FORT.
Han: Men du måste LITA på mig!!!
*Kör i en grop*
Jag: Men hur ska jag kunna lita på dig när du gör sådär?!//Egoina
Andra sätt att testa sitt förhållande:
– Åk på en roadtrip.
Egoina och hennes kille ska göra det senare i sommar och jag ser med glädje fram emot att följa Egoina och hennes kontrollbehov ute i Europa.
– Åk till Ikea tillsammans på tom mage och bygg sedan ihop alla möblerna tillsammans innan ni får äta någonting.
– Låt din respektive åka till Las Vegas.
Kanske är det all den gratis alkoholen, alla lättklädda och ”tillgängliga” damer eller ordspråket ”Vad som händer i Vegas, stannar Vegas” som gör att det är allt annat än populärt att ens partner åker själv till Vegas med sina vänner. I alla fall i USA. I Sverige kanske det är mer aktuellt att åka på en griserivecka till Mallis med gänget?
– Välj årets regnigaste vecka och åk och campa utan skärmar eller sällskapsspel. Tält eller husvagn – your choice men de allra modigaste skulle välja tält.
– Sex-detoxa
Ta 30/60/90 dagar ledigt från sex för att se hur ert förhållande ter sig utan det. Är det sexet som håller er samman och hur mycket sexuell frustration orkar man egentligen med?
Och om ni har en partner som min så kan ni även testa att inte sortera besticken i diskmaskinen utan bara sätta in dem huller om buller, och blanda all återvinning i de olika påsarna även fast det står papper, plast, pant och glas på dem. Jag kan med lätthet få M att tugga fradga med dessa två enkla knep och det är alltid lika underhållande.
Vad är det värsta ni överlevt tillsammans med er partner? 🙂
Föregående inlägg 
ikea-grejen, två graviditeter, två småtjejer med extremt dåligt med sömn, jag är en liten slarver mannen är pedant, åkt till ett land där bara han fatta språket och var sämst på att översätta så jag hängde med, min förvirrade hjärna under sömnbrist (haft barngröt i kaffefiltret, tvättat lite fel så saker krympt/ändrat färg, förlagt nycklar och div grejer)
Ändå aldrig bråkat, så jag antar att det är vi livet ut! ?
HERREGUD! Detta är exakt som min sambo och jag!! Sjukt. Precis allt förutom översättningen haha
Hahah, vi hade kommit bra överrens ?
Det värsta jag överlevt med min partner är de första två åren med barn! ☺️ Har ett kvar med barn tre. Får se hur det går.
Sömnbrist och att upptäcka hur ojämställt det är med graviditet, förlossning och amning kan vara rätt tufft.
Igenkänningsfaktor brännhet!
Så frustrerande att se sin man sova ut och ha hur mycket egentid som helst. Själv få sova Max 4 timmar per natt. Noll egentid.
Den kommer!!! ❤️
Åh, tack! Vad glad jag blir. Älskar att umgås med min son men ibland saknar man sig själv.
BARN! Kolik, sömnbrist och förlossningsdepression gör inte under för relationen.
Skulle vara snäll och hjälpa killen sätta gipsskivor i garagetaket. Han tänkte ”det här fixar vi lätt utan de viktigaste redskapet i hela processen, dvs. Lyften för skivorna(som kostar ca 40kr/dygn att hyra i byn där vi bor). Detta innebar att vi tillsammans skulle hålla upp gipsskivor som var typ 1,70m långa och 1,5ish m breda i taket och sedan skruva fast. Kan tilläggas att jag endast är 1,60 lång och var tvungen att stå på saker för att nå upp. Det var extremt tungt att hålla dessa ovanför huvudet, balanserandes på en
Pall. Vid något tillfälle tappade vi en som gick av när den nådde golvet, irritationen och frustrationen var total. Men det absolut värsta var att när jag stod där, armarna ovanför huvudet och försökte hålla upp plattan så hör jag gång på gång killen säga ”oj jag tappade bitsen” följt av ett svagt klirrande ljud. Jag var så arg, svettig och irriterad. Han lika så. Men garaget fick sina plattor och vi har lovat varandra att hyra lyften vid nästa renovering(för vi pratar givetvis om att renovera ett hus ihop för det var ”så roligt” och vi är så bra ihop). Men klarar vi garage-renoveringen med 0 förutsättningar kanske vi klarar en husrenovering med de rätta förutsättningarna..
Måste hålla med föregående talare. Småbarnsår! Kan inte komma på något annat som fått oss att diskutera så mycket som under sömnbrist, trotsig unge och allt vad som följer.
Yes man får bara mer och mer argument att inte skaffa barn här, tackarrr! 😀
Jag är tämligen up tight när det gäller onödigt stök, d.v.s. röror som blir röror helt enkelt för att man låter det bli så istället för att ba clean as you go. Mina mer avslappnade vänner (alla) menar att det inte är sunt att inte klara av att låta saker bero. ”´Slappna aaav….”, suckar de ständigt, medan jag menar att det är så mycket trevligare att slappa när allt är undanplockat, rent och ”färdigt” =)
Först nu förstår jag vad dock de menar, för min, förvisso fantastiske, man är Så. Himla. Anal. Man borde göra en fallstudie av honom, det är verkligen helt sjukt! Rent har vi förvisso, och alla linjer är raka (en gång kom jag på honom att mätta med linjal, något han säkert gör oftare än jag kan tro). Snyggt och prydligt överallt, men jösses! Slappna aaav…
Och han stör sig givetvis ofantligt på att jag är så ”laid back”, haha!
Värre än så har vi dock inte stött oss mot varandra, än, men strax går vi in på år fem så vi är båda övertygade om att vi har träffat mer än rätt ändå 🙂
Som föregående talare redan sagt, småbarnsåren. Det är förjävligt ur så många aspekter. Den bild som levereras i mångt och mycket i sociala medier är verkligen en fasad.
Du sitter som ett vrak med en skrikande unge 4.15 i soffan och kolla reprisen på Sex on the beach och undrar hur det kunde bli såhär.
Sedan måste jag säga att åka och hälsa på svärföräldrarna 20 mil bort är en pärs varje gången för min del. Men det är lite som med att knulla, ibland ställer man upp för husfridens skull.
Nu har jag inte barn haha men blir på riktigt lite skrämd. Är småbarnsåren så jäkliga? När/om jag ska ha barn, vad ska jag ställa mig in på?
Och nummer två på den listan, just dont do it. Skulle kunna göra allt det andra utom bygga saker på hungrig mage.
Har bara ett barn än så länge på snart två år, det har aldrig varit så som de ovan beskriver. Det har bara varit skitroligt, vi har förvisso fått världens enklaste unge men något rätt gör ju vi också som har ett så välmående och enkelt barn.
Vi har aldrig varit vakna på natten med henne, inte ens som spädis, hon har alltid sovit bra. Nu 18-06 varje natt. Att hon sover/sovit så bra underlättar ju massor. Kunde träna massor efter graviditeten så att jag blev sjukt fit igen (japp, viktigt för mig) och vi kan ligga (också viktigt tycker jag) och bara vara allmänt utvilade och glada. Önskar att alla skulle få ha det såhär gött.
Menar du att vi som inte har superglada och lätta barn gjort något fel?
Nej det skrev jag ingenstans eller hur?
Haha du skrev ju faktiskt ”något rätt gör vi ju som har en så glad och välmående unge”, förstår att man kan tolka det som att de med sura och jobbiga barn ovan därmed inte gör rätt? ?
Alexa, det är ju upp till var och en hur man tolkar det.
Jag menar mer att vi har uppenbarligen lagt ner tid och engagemang på att aktivera vår dotter på dagarna = glad unge som sover som en klubbad säl på nätterna. Vi har lagt ner tid och engagemang på att ha rutiner som funkar för vår dotter.
Det kan man SJÄLVKLART ha gjort även med en ledsen/arg bebis och det ändå inte funkar. Men de vänner jag har med barn som inte ”funkar” som vår, är inte så engagerade i sina barn. De sitter inne hela dagarna vid sin telefon/dator och undrar varför barnet inte är trött utan sjukt understimulerad.
Återigen, det är INTE så för alla men jag ser det här väldigt mycket i vår vänkrets. Och det är ändå välutbildade 30+ människor, jag är enda ufot här som fick barn som 25åring (dock även jag högutbildad ;)). Jag menar inget illa, verkligen inte.
Alltså seriöst. Silent clap till er som ”lyckats” med ert lugna barn (samtidigt som du är smal och har sex – hur det nu är relevant). Jag har också en sån unge (och kropp) man drömmer om, men vett nog att förstå att det är ren tur. Småbarn (och kroppar) är som de är, vissa mer high maintenance än andra. Mitt tips är: sluta klappa dig på axeln och sluta förutsätt att andra vars barn inte är lika lugna/sover lika bra är på något sätt sämre föräldrar än du. Hoppas nästan ditt eventuella framtida barn får kolik eller blir HNB så du får lite ödmjukhet bredvid dina awesome parenting skills.
Åh, vad jag önskar att det gick att ”svara på svar”. Det här är till E: Jag håller med dig helt! Fantastisk kommentar. Vi har två barn och de är ”ett av varje” och vi behandlar dem precis lika och har använt samma rutiner från födseln. Ändå är en lugn som en filbunke och en mer vild än tam. De är bara så, det är inte vi som har gjort dem så.
E vi har råd med nanny för extra avlastning om vi får en hnb så jag är inte orolig. Gott om pengar underlättar föräldraskapet enormt, tips!
Jag tycker det är fascinerade att man får bara uttala sig om barn/föräldraskap om man tycker det är skit och misär. Vi som faktiskt mår super och tycker det är roligt vi ska helst hålla tyst. Kollade tex hej hej vardag, jag kan inte relatera till något där, har folk det så hemskt som det beskrivs där?
Anonym: Ok, så nu har du lyckats täcka in att du är smal, har tid att träna, har aktivt sexliv, är högutbildad och har gott om pengar. Så roligt för dig! Men att det på något sätt hänger ihop med ett gott föräldraskap hänger jag inte med på. Och nanny, varför skulle du som exemplarisk förälder ens behöva det? Räcker ju med tillräcklig stimulans och att som förälder lägga ner telefonen am I right 😉
Till andra anonymen: tack! <3
25år och ”högutbildad”?
Wohoo- grattis, har du en masterexamen??
Lilla gumman, en masterexamen (vilket är den högsta examen du kan ha hunnit med, säger du ngt annat så ljuger du) är inte att vara ”högutbildad” och ditt barns lugna beteende beror varken på din ”höga” utbildning eller på att du är en såååå fantastisk mamma som kan aktivera en 2åring?
Helt ärligt, en liten schimpans skulle kunna aktivera en 2åring – en 2åring är ju nöjd och aktiverad enbart av att den ställs utanför dörren och får springa!
Sluta scamma alla som inte har lugna och glada barn – du är inte så fantastisk som du tror!
Charlotte, vad du, blondinbellas stalker, tycker bryr jag mig inte om ???
Vet du Anonym – min kommentar var egentligen mer riktad till alla som läser dina kommentarer och som kanske känner att de gör ngt fel för att deras barn inte är supernöjda hela tiden, de som läser och inte hinner träna eller de som inte är (enligt dina mått mätt) högutbildade! Den var till dom, att diskutera med en 25årig ”högutbildad supermamma” har jag inget intresse av?
CHarlotte: Höll inte heller alls med personen du svarade, men är det verkligen nödvändigt att köra med ”lilla gumman” och nedvärdera hennes utbildning? Finns flera andra personer som kritiserat vad hon sa utan att för den sakens skull vara sådär nedvärderande.
P.S. Skulle personligen anse att en masterexamen absolut är högutbildat. Är det annars enbart doktoresexamen som räknas som högutbildat eller? Om masterexamen inte år högutbildat, vad är då en kandidat? Lågutbildning? En gymnasieexamen? Ultralågubildning? Som sagt, man kan kritisera och argumentera emot utan sådär tråkiga ich nedvärderande kommentarer.
SH: Jag brukar aldrig anv tex ”Lilla gumman” men hennes kommentarer var så otroligt nedvärderande så jag tyckte inte d gjorde ngt i d här specifika fallet!
Sen kan man ju diskutera och det hela handlar bara om egna preferenser och referensramar – jag har aldrig sett ngn examen som ”lågutbildning” utan då har man rätt och slätt en utbildning men jag anser inte att en masterexamen innebär att man är högutbildad, jag ser tex inte mig själv som högutbildad och jag har aldrig märkt att ngn annan heller uttryckt d som att jag är det (har två fil.kand, en magister och en master inom tre olika ämnen)….för mig börjar en högre utbildning vid en lic men som sagt, det beror nog på vilka kretsar man hänger i?
CHarlotte: Oftast när man använder termen högutbildad/högutbildning så syftar man bara på 3+ år efter gymnasiet. Iallfall när man genomför undersökningar och dyl. Därav tygker jag absolut att en master är högutbildat. Sen använder jag inte precis själv de termerna om mig själv i vardagen. Jag tror alla kan se igenom vad denna person försökte förmedla om sig själv, det handlade inte om utbildningen i sig. Tyckte bara det var onödigt att gå på just om att ”man ska minsann inte tro att man är något för att man läst en master”, vilket det kändes som din ton var litegrann. Du kan absolut tycka så, men så tråkig attityd mot andra att anse om deras utbildningsnivå. Har också svårt att tro att du på riktigt ser på dig själv som låg/normalutbildad? Tillhör inte precis normen att man läser så många examen.
SH och Charlotte: Jag håller nog med er båda lite här.
SH iom att det kan finnan någon annan än ”anonym” som läser och då tar till sig och inte känner att deras utbildning är ”fin” nog.
CHarlotte iom att jag skulle kalla henne för välutbildad men inte högutbildad och att tex civilingenjör, lic inom humaniora och upp nog etc också blir min definition av det.
SH och TRH: Ja, oavsett vad som använda för terminologi så anser jag, precis som TRH skriver, att man kan vara välutbildad (vilket jag anser mig själv vara) och man kan vara högutbildade vilket för mig är en annan sak.
Dock kanske andra som läser min kommentar kan ta d som att jag tycker deras utbildning inte är ”bra nog” vilket inte alls var min mening – personligen bryr jag mig inte om utbildningsnivå alls och av de jag känner så har de som ”lyckats bäst” ingen utbildning mer än gymnasiet. Själv har jag massa utbildning men ska på måndag börja mitt första riktiga fasta och bra jobb, vilket i min ålder inte direkt skriker ”framgång”…
Men ja, jag menade inte att racka ner på ngn annan!
Alltså det här kommentarfältet är ett praktexempel på svensk jantelag. Personen i fråga tycker att hon gör bra ifrån sig med sin unge och att det till viss del gör saker lättare men understryker samtidigt att alla inte har det så lätt och att de fått ett ”enkelt” barn oc folk blir helt galna! Klart hon kan få klappa sig på axeln! Det kan alla föräldrar göra, även de som fick svåra barn. Låt människan vara. Så typiskt svenskt att någon aldrig kan få vara bra.
CHarlotte: Trodde jag inte på hela tiden att du gjorde och GRATTIS till jobbet! 🙂
Hanna Watson: Vet du vad som är allra roligast – när emigrerade svenskar alltid ska klaga på jantelagen?
Det handlar inte ett dugg om jante eller avundsjuka, det handlar om hur man uttrycker sig och hur man trycker mer andra i som jakt på att klappa sig själv på axeln!
Att döma ett helt land och dess innevånare efter ett kommentarsfält känns otroligt inskränkt och själv skulle jag skämmas om jag var så naiv….
TRH: Men tack!❤️
Fast om ett barn är ”enkelt” eller inte har inget med föräldrarna att göra. Men härligt för er att ni fått ha det så ?
En sanning med modifikation. I vilken mån föräldrar klarar av att se och tillgodose sina barns behov påverkar naturligtvis barnets allmänna välmående och humör. Det är svårt att prata om de här delarna av föräldraskap utan att låta fördömande eller kritisk. Men jag tror att vi alla har sett föräldrar i vår omgivning och ute på stan som brister i sitt samspel med sina barn, som låter små spädbarn ligga själva och gny tills de blir jätteledsna/frustrerade, som inte möter sina barn. Att ta hand om ett litet barn innebär full fokus på barnet, under hela dess vakna tid. Det har inte alla föräldrar förmåga till. Jag vågar påstå att barn till sådana föräldrar blir mer missnöjda, gnälliga och ledsna än andra barn.
Jo det kan det visst ha. Uppfostran spelar till viss del in i hur barnet är.
Nej, barn kan ”bli” hur som helst. När de blir lite äldre spelar uppfostran in.
Inte på en snart tvååring. Men i äldre åldrar håller jag absolut med om att uppfostran spelar en stor roll.
Spädbarn kan inte fostras till att vara ”enkla” eller ”svåra”. De är som de är. Allt man kan göra är att ge dem trygghet och följa barnets signaler.
Haha nej. Har tre barn som är uppfostrade lika. Totalt lika ungar i beteende, självkänsla, humör. Den ena lyssnar på en gång om hen blir förmanad. Den andra måste jag I princip skriva åt innan hen lyssnar. En har varit som en dans från födseln, alltid nöjd, aldrig otröstlig medan de andra två skrikit och haft nattskräck.
Småbarnsåren är tuffa. Vi gav varandra uppskov, att inte besluta drastiska saker så länge barnen varit under ett år. För oss har alla bråk och tjaffs löst sig f r o m att de börjat på förskolan och en av oss inte behöver vara hemma, utan vi är två vuxna individer som går till varsitt jobb.
Totalt olika *
Precis så hade vi det med nummer ett, och trodde att vi kunde knepet när barn nummer två kom. Ack vad vi bedrog oss. Tror det först är nu i tonåren som han sover hela nätter och dagar 🙂
Tyvärr inge man gör rätt eller fel utan man får passa på och njuta när det funkar
Vi hade samma som er Mia. Tyckte vi var såå bra på föräldraskap och fick en jävla CHOCK när tvåan kom.
Här är en till som fick ett litet ljus som första barn och var snabb på bollen att skaffa barn nummer två. Det var ju så enkelt liksom. Hahaha. Chocken när barn två kom med dunder och brak. En HNB med kolik och sömnstörningar. Fy fan. Hatar mig själv för att jag gick runt och tyckte att föräldraskapet var så lätt när bebis nummer ett. Kram till alla er som kämpar från ett vrak med mörka påsar under ögonen.
Ingen tycker om såna som ska låtsas vara bättre än andra. Kom ner på jorden och bli lite mer ödmjuk. Sen kanske du borde lära dig att alla barn är olika och att ditt barn är så lugnt och snällt pga tur. Ja, mitt barn är världens lugnaste och snällaste, men jag har iallafall vett nog att inse att det är så han är och inte pga mitt engagemang.
Samma för oss, världens lättaste första tjej, jag tackar för att vi hade den TUREN inget annat. Barn är också personer, altså har dom redan personligheter. Det har inget med att göra hur mkt man lägger ner tid. Vår tvåa är också relativt lätt, men mkt svårare med sömnen och då blir hon mer aktiverad än ettan just för hon har en storasyster som hon ska efter, men inte sjutton har hon sovit hela nätter fören nu när hon snart är 11 månader.
Jag kan förstå att man vill klappa sig själv på axeln och tycker att man är bäst på det man gör (det är de flesta föräldrar till sina barn) så att påstå att bara för att ens spädis sover hela nätter så har man gjort något rätt, nja, så små som sover, då har man haft tur.
Shit jag blev provocerad som bara den av detta,som typ alla andra som svarade ?
Beviset på att man kan vara högutbildad och ointelligent samtidigt. Tror att barnet sover hela nätter pga rätt uppfostran? Och ps: anledningen till att många föräldrar sitter som zombies bakom skärmar är för att de inte för sova nåt på nätterna. Testa det vet ja. Pucko
Herregud! Det är ju inte svart eller vitt. Klart som fan att det är roligt och helt underbart att ha barn också. Men när ungen är inne i perioder med nattskräck, mardrömmar, sjukdomar och trots då är det inte roligt. Men där emellan skrattar vi tillsammans, och, ja aktiverar vårt barn på dagarna. Men även för mycket intryck kan leda till dålig nattsömn.
Alltså Anonym (smal, mycket sex, rik, ett barn): sluta gräv nu snälla. Du gör det bara värre varje gång du skriver något. Din unge är sweet med sömn etc tack vare tur. Dina kompisars ungar är inte bökiga om natten pga att de skiter i sina barn. Men dina kompisar kanske är trötta pga detta. Fundera lite på den. Sen det här med att det är ett ”tips” att ha mycket pengar och indirekt ett tips att ha nanny, hur menar du då? Kan du verkligen stanna kvar på tronen som världens bästa mamma om du anlitar nanny? PS. Alla kan inte bara ”skaffa mycket pengar”. Men grattis till dig som är 25 år och har mycket egna pengar.
Hanna Watson: Vet du vad som är allra roligast – när emigrerade svenskar alltid ska klaga på jantelagen?
Det handlar inte ett dugg om jante eller avundsjuka, det handlar om hur man uttrycker sig och hur man trycker mer andra i som jakt på att klappa sig själv på axeln!
Att döma ett helt land och dess innevånare efter ett kommentarsfält känns otroligt inskränkt och själv skulle jag skämmas om jag var så naiv….
Vi har gått igenom tre överlappande småbarnsperioder och det är klart att vi har varit tröttare, men det har inte varit total kaos och bråk. Det är väldigt tråkigt att det blir så i vissa familjer, men kom ihåg att inte alla har det så.
Sen tänker jag att man måste komma ihåg att småbarnsåren är övergående. När jag frågar min morsfarsa minns dom knappt de ”jobbiga” perioderna. Jag tror att man till slut förtränger när det varit jobbigt.
Jag skulle säga så här, skaffa inte barn för tätt för då blir det med största sannolikhet som folk beskriver här. Jag ser på familj och vänner men även i social media hur föräldrar sliter och går på knä, gör allt för att hålla huvudet över ytan. Nu säger jag inte att det är så för alla men för väldigt många, det finns en anledning till varför det är så många som separerar/skiljer sig när barnen är små. Det är ingen fara med en åldersskillnad på 4-6 år på barnen, de knyter ann och älskar varandra lika mycket som de barn som är 1-3 år i skillnad men som föräldrar blir vardagen lite lättare och tiden för varandra är lättare att hitta. Men även här är det ju olika men det är min erfarenhet av att se på omgivning och att leva så själv. Sedan blir ju mycket vad man gör det till, är den egna tiden väääldigt viktig så blir det en käftsmäll när den uteblir gång på gång eller att man blir tvungen att offra annat för att få den. Småbarnsåren är precis vad det låter som, allt har sin tid…. ?
Precis så! Man måste prioritera bort sig själv lite, tid för hobbys osv kommer sen när barnen blir större. Och ja det gäller självklart mannen också. Klart man ska ha rid för hobbys med (jag tränar varje dag tex) men man kanske inte kan flugfiska i 4 timmar per dag.
Och jag säger tvärtom – barn tätt är det bästa vi gjort! De kan roa varandra (efter ett tag) och man får småbarnsåren ”avklarade”. snart slipper vi blöjbarn och kan åka på roliga semestrar igen med stora barn som kan sköta sig själva och inte behöver övervakning 24/7. Hade varit en mardröm för mig att ”börja om” med en bebis när stora var typ 4.
Sen är det väl såklart värre om man har jobbiga bane, kolikbebis etc. Det har jag tack och lov sluppit.
Tror definitivt barn med större ålderskillnad älskar varandra lika mycket – men barn tätt är det bästa vi gjort! De kan leka och roa varandra på ett annat sätt. Jag var 4 när min lillasyster kom och vi kunde inte leka förrän hon började bli större (inte jättekul för en sexåring att leka med en tvååring).
Dessutom hade jag aldrig orkat börja om med småbarnsåren om stora hunnit bli typ fyra. Älskar att vi snart har två barn stora nog att inte behöva övervakas 24/7, så vi kan t.ex åka på roliga semestrar och så igen 🙂 allt är mysigt och så med en bebis men det blir inte mycket semester när man måste jaga en krypandes sjumånaders runt en pool hehe
Så tänker jag också, hade aldrig orkat starta om med blöjträsket och upphackade nätter efter att ha blivit kvitt dem. Har två nu med 16 mån mellanrum och minsta är förvisso bara 4 månader men kommer köra på. Vill ha fyra barn ( hehe får se hur det blir) och tänker att när minsta är 1-1.5 så kan man ha så himla roligt på helt annat sätt igen.
Jag var själv ensambarn tills jag var 12 av förklarliga orsaker men när jag var mindre önskade jag alltid( och önskar fortfarande) att jag haft en syster att dela allt med. När alla kompisar var med syskon så var jag alltid ensam. Därför vill jag ha barn tätt så att mina inte ska uppleva det jag upplevt.
Till dig som inte hade barn: ställ in dig på att barn är något du inte kan kontrollera eller styra över utan man får helt enkelt anpassa sig efter hur barnet är. Och det blir lättare med tiden enligt min åsikt. Jag som är en kontrollmänniska upplevde att 0->1 barn var en riktig omställning för mig mentalt och detta främst för att jag i hela mitt liv styrt allt jag velat i den riktning jag önskat med min målmedvetenhet. Med barn blev det för mig en krock när jag var målmedveten men det funkade inte att få barnet att sova ensamt osv. Med detta sagt är barn livets gåva på riktigt, så himla fantastiskt att föda en liten bebis som sedan utvecklas till en individ med en egen personlighet som älskar dig villkorslöst trots att du vissa dagar tappat tålamodet för många gånger eller andra dagar sagt ja till iPad lite för många gånger.
Varför vill ni ha fyra barn?
Ren nyfikenhet när jag frågar då jag tänker mycker på överbefolkning av jorden etc. Med två barn så skulle ni ju varken göra till eller från när ni sedan går bort men fyra?
Tack! Mycket bra svar
Från A som ställde frågan 🙂
Hur tätt? Har 19 månader mellan mina äldsta och fast de är i skolåldern nu bråkar de JÄMT. Är helt slut efter den här ”semestern ” haha.
Jag håller inte med om ”Det är ingen fara med en åldersskillnad på 4-6 år på barnen, de knyter ann och älskar varandra lika mycket”
4 år kanske, det har jag ingen erfarenhet av. Men min bror är 6 år yngre än mig och det tog tills han var 18-19 innan vi knöt an till varandra. Jag har även en vän som har ett 7 år yngre syskon och de hade samma problem. 6 års åldersskillnad är ingenting när man är 20-30 år. Men när man är 7 respektive 13 är det jäkligt oöverstigligt. Det är min erfarenhet i alla fall.
Så sant! Mellan mina syskon och mig är det 13 mån och 3 år. Alltså 3 barn producerade på 3 år. Vi slogs jämt! Lovade att aldrig utsätta mina barn för det eller min man och mig. Fick ettan 02, tvåan 07 och trean 15. Helt underbart! Minimalt med tjafs och det bästa är att kunna uppleva tonåringens liv med killar och resor samtidigt som man tränar multiplikationstabellen med 9-åringen eller läser Paw Patrol bok med 2-åringen. Sprid ut kidsen! Vi har aldrig krisat pga småbarn.
Nej. Det är INTE så. Vi har fått 3 barn på 4,5 år och har sldrig varit lyckliga. Yngsta är 4 och äldsta snart 9. Har varit gifta 10 år och ett par i 15. Livet leker – på fullaste allvar! Är otroligt tacksam och lycklig! <3
Känns överlag när jag läser genom denna intressanta tråd att man borde kunna konstatera följande fenomen: vi gör och vi upplever OLIKA. Man kan inte dra slutsatser utifrån den egna empiriska upplevelsen för barn och föräldraskap (med allt vad det innebär) är otroligt komplext och grundar sig i så många olika variabler att det inte går att jämföra på sådana enkla sätt som ”två år mellan är perfekt” osv. För att bidra till en mångsidig och intressant tråd men många olika infallsvinklar kan jag bara berätta att jag kommer att ha tio år mellan mitt första och mitt andra barn. Kanske inte så jag tänkte mig livet som barn, men utifrån hur mitt liv kommit att formas är detta är drömscenario för mig. Mitt stora barn är väldigt engagerad och ”förälskad” i sitt lilla syskon. Tänker och hoppas att den kärleken kommer vara speciell i båda mina barns liv, även om de inte leker på samma villkor pga åldersskillnaden. Dessutom, jag känner mig så tacksam över dessa fina barn. Barn är verkligen en gåva om man vill ha dem, det finns många som kämpar för ett barn. Glöm inte det. Att säga ”18 månader mellan är optimalt” kan också såra den som håller tummarna för nästa ivf.
Behöver inte vara så. Vi har fått två lätta ungar (än så länge tvitvi pepppar peppar och allt detdär) skulle aldrig våga mig på en tredje dock, kanske förstör vårt flow
Asså. Bara för att småbarnsåren kan vara tuffa är ju inte det = dåliga eller hemska.
Och nej. Huruvida du har ett kolikbarn eller ej har inte ett piss med uppfostran att göra. Så jävla idiotiskt att skriva en sån sak att man borde förbjudas tillgång till Internet. Jesus. Kom igen när du fått ett spädbarn som skriker 18 timmar/dygn i sex månader. Skriker hysteriskt vad du än gör, i timmar i sträck. Somnar 2 minuter för att börja igen, i timmar… Det är varken ovanligt eller konstigt. Att man då lite lättare blir förvannad på sin partner som kanske tog sig lite mer sömn än en annan fick, eller lämnar kläder på golvet, eller inte riktigt ser att tvååringen OCKSÅ behöver hjälp PRECIS när man satt sig ner och man får resa på sig igen är inte heller konstigt. Eller innebär skilsmässa.
Småbarnsåren kan vara riktigt riktigt tuffa. Med det sagt inte nödvändigtvis dåliga. Herregud.
Hej A!
Vad jag tycker att du ska vara beredd på om/när du väntar barn; det kan bli precis hur som helst. Din graviditet kan gå som en dans, den kan också inneha komplikationer. Vid det sistnämnda: våga be om hjälp och råd. Av såväl vårdpersonal som eventuell partner, familj och vänner. Men om möjligt, försök hålla dig någorlunda aktiv. Promenader, träna det du gillar. Mitt viktigaste råd: lyssna absolut på dina Nära som vill ge råd och tips, men våga säga ifrån och våga lyssna på Din egen magkänsla. Alla gör och tycker olika, om allt. Lita på dig själv men ta hjälp vid behov.
Förlossningen kan också den bli hur som helst. Vaginalt, snitt, akutsnitt. Komplikationsfri eller med komplikationer. Igen: ta hjälp vid behov. Bearbeta din förlossning. Redan innan försökskaninen, försök om möjligt att din eventuella partner kan vara hemma lite längre. Fokusera på din nya familj. Träffa nära och kära om du är en person som trivs med det. Stäng inte in dig då. Vill du stänga in dig – gör det. Förklara för nära att det inte är personligt, du behöver bara tid.
Mitt viktigaste råd här: om du inte känner en storm av lycka – det är normalt. Det växer fram för många. För andra är det direkt. Om du däremot mår dåligt, börjar fundera på om du bör leva, om du är en dålig förälder etc – det är också normalt. Men det KRÄVER hjälp. Ju tidigare du är ärlig mot dig själv och öppnar om dig, desto tidigare kan du få hjälp. Desto snabbare kommer du må bättre.
Bebistiden: amning kan vara underbart. Det kan också vara det värsta som finns. Det kan göra ont i början och sen avta. Om amning får dig att må dåligt – sluta amma och ge ersättning. Skit i andras eventuella åsikter, inkl barnmorskor och BVC-sköterskor. Om du vill amma på stan, restauranger och/eller tills kiddon är två (eller längre) – gör det. Skit i andras åsikter. Ditt barn, din amning. Du bestämmer.
Sova: vissa bebisar sover bra från början till för alltid. Många bebisar gör det inte. En del sover bra, sedan dåligt. En del sover bra och sämre i perioder. En del barn sover bara inte mycket överhuvudtaget. Du får vad du får. Men här mitt viktigaste tips: om du har en partner MÅSTE partnern ta bebisen så Du får sova. Måste, måste, måste. Kan familjemedlemmar eller vänner ta bebisen på en lång promenad och/eller aktivera bebisen så du får några timmars sammanhängande sömn – gör det! Utan sömn kommer du troligen må jävligt dåligt. Kanske till och med bli sjuk. Alltså depressionsjuk. Låt det inte gå så långt pga att du ”måste” fixa allting själv. För att du annars skulle vara en dålig förälder. Det är du inte. Alla behöver sömn, inte minst föräldrar.
I övrigt: när du, och andra ickeföräldrar eller blivande föräldrar, läser om det negativa med tex sömnbrist läser ni en del av allting som har med småbarn att göra. Ni vet inte hur mycket partnern ansvarar för. Ni vet inte om den som skriver här är den enda som får planera allting, ta hand om hus och hem, matlagning, inköp, aktivering av bebis etc etc. Om ekonomin är halvkass och/eller ojämställd. Det är många faktorer som spelar in i småbarnsåren. Desto mer föräldrar är sams och delar på allt ansvar, desto bättre. Men om ni kan: SOV. A L L T blir lättare om man bara får några timmars sammanhängande sömn. Ni kommer också lära er hur lite sömn man ändå kan klara sig på, i perioder.
Be och ta emot hjälp. Fråga om något känns eller är konstigt eller jobbigt. Lita på dig själv och din magkänsla. Och du – allting kommer ordna sig. Det kommer bli bra. Barn är olika. Var öppen och ödmjuk inför detta så kommer du troligen kunna hantera allting lite lättare.
HEJA ALLA FÖRÄLDRAR som gör så gott de kan för barnens bästa!
Mvh
Fredagspepp från ett hotellrum
Tummen upp för ett jättebra inlägg!
Fantastiskt fin kommentar! Vill spara din text och skriva ut den tills jag själv ska få mitt första barn!
Gör det! ?
Fantastiskt fint och bra skrivet! ❤
Väntar själv andra barnet och det tåls att bli påmind om.
Vilken bra kommentar! Lite mer nyanserat än att vara rik, välutbildad, vältränad kropp, aktivt sexliv och nanny ????
Åh Joanna! Tack för ett fantastiskt svar på min kommentar ❤️
Det är ”lätt” ibland när man läser och hör hur tufft det är att inte bli ängslig när man själv inte har barn och inte har en aning om hur det är. Men som du skriver är ju allt väldigt individuellt och när det blir dags så ska jag se till att få sömn 🙂 körde en print screen på din kommentar, ska bära med mig peppen 🙂
Trevlig helg!
han fick en tjej som lämnat en sekt, trasig o trasigt o han har stått kvar, heeela vägen. Tandemcykel är lite otäckt mest för den bakom ?
var kommer du ifrån? Är bara rent nyfiken! 🙂
Jag och min pojkvän var ute och vandrade i 50 dagar. Trötta, hungriga och skitiga konstant. Varmt, skoskav, tält, aldrig egentid. Det var helt fantastiskt.
Vi har gått igenom en otrohetsaffär också. Det var en prövning. Inget jag rekommenderar dock för paret som vill ”testa sin relation”. 😛
Haha jisses vilken upplevelse!
Har det blivit fler vandringar? ?
Inte än. Vi var iväg i april-maj nu i år. 🙂 Men jag hoppas på mer.
vilken grej! sånt borde kanske alla par göra innan de gifter sig. vet man lite bättre hur det är när det är motigt och man måste samarbeta ? läste även någonstans om en kille som berättade att han och hans tjej blev kraftigt matförgiftade på sin semester utomlands. det var helvetet då men deras relation blev djupare och bättre efteråt.
Haha jisses…
Ja småbarnsår med barn som har speciella behöva ,samtidigt som min kropp rasade (flera operationer osv) och man fick rullstol + personliga assistenter här halva dygnet; var inte heller en höjdare för vårt äktenskap.
En riktig prövning minst sagt och det fortsätter fortfarande men barnen blir äldre och vi vänjer oss successivt med situationen.
”Men det som inte dödar” ??
Ps. Ingen tävling i självömkan utan det finns alltid någon som har det värre ❤️
Speciella behov*
Mycket 😛
Jag och min pojkvän är på väg att flytta ihop. Första gången jag bor med någon som inte är mamma och pappa, det är jag nervös över. Vi kommer bo i en liten etta så det lär bli knapert med egentid
Hat delat en etta tillsammans med min sambo i två år, större delen av tiden med två djur också. Det går fint! Se bara till att ni båda har egna intressen och lämnar lägenhet på egen hand ibland. Och respektera att man behöver göra saker för sig själv! Ibland har jag helt enkelt bara sagt att ”nej nu orkar jag inte umgås”, gått och lagt mig i sängen med hörlurar och tittat på en film jag själv vill se.
Jag och min nuvarande man hade en etta på 25 kvm som vi bodde i ca 1 år. Det funkade, även om det ibland blev lite jobbigt. Vi kom dock på en bra lösning, vi delade upp lägenheten i två. Vi skärmade av och hade soffa och dator på ena sidan och säng och tv på andra sidan. På det sättet slapp vi se varandra hela tiden och kunde känna att man kunde få gå undan även fast vi bodde så trångt. Bra också att försöka vara borta minst en kväll i vckan per person så att den andra kan få ha lägenheten för sig själv.
Min sambo och jag bodde i en etta på 33 kvm i sex år. Det gick bra. Men det är superskönt att bo i en tvåa nu 😉
Alla våra värsta perioder har också varit våra bästa på något vis, att gå igenom ofrivillig barnlöshet och missfall tog fruktansvärt hårt på oss men när tillslut vår efterlängtade dotter kom till världen så släppte allt.
Sedan har det självklart varit några tuffa 9 månader som föräldrar att vi dessutom lyckads bli gravida igen efter 3 månader och kommer ha två barn inom några månader är helt galet och kommer verkligen testa våran relation!
Men fan, det värsta vi gått igenom är nog matförgiftning med en 6 veckor bebis och en hund som var kass i magen.
Spy, bajs, gråt, skrik och sömnbrist.
Tror jag skrek i frustration att jag skulle lämna min sambo sisådär 20 gånger under den helgen.
Eller ja, när jag sjukskriven efter att ha gått in i väggen och min sambo sa upp sig från jobbet tog sjukt hårt på oss också.
Framförallt Ekonomiskt.
Men hallelujah vi överlevde det också!
Blev också gravid igen efter tre månader. Dom är äldre idag och bästa vänner. Klart det bästa som hänt ?? lycka till! ☺️
Befinner oss just nu i en husbil och omg! Jag som själv inte tycker om detta ”camping”liv och en man som tycker att jag borde tycka det är kul… 2 vuxna och 2 barn. Jag ser inte tjusningen med att sitta i sin ihopfällbara solstol och bord på en grusad parkering vid sin husbil och titta på andra…. husbilar. Helst med en duk och blomma på bordet. Nope detta är inte min definition av semester…. igår var vi dock överens om att detta gör vi inte om.
Och såklart småbarnsåren helst med ett barn som inte äter och är lite ”sjuklig” och en lillebror som inte sover på det. Fast husbilen är just nu värst!
Fast om man åker iväg med husbil/vagn så är det ju meningen att man bara ska äta och sova där för att sen upptäcka staden man är i. Klart man blir less av att bara vara inne i en stuga, hotellrum, tält, husbil och vagn..
Hahaha! Förlåt men det är hysteriskt kul. Min man tyckte i en begynnande 40-års kris att vi skulle sälja huset och köpa en segelbåt och segla över Atlanten. Men tre barn mellan 15 och 2 år. Jag gav honom mitt ex av SY Glädjen. Det fungerade, ingen båt köpt ännu. En familj på mindre än 15 kvm? Mardröm enligt mig.
Ett sidospår; men har detta tagits upp i bloggbevakning gällande Anna Books son?
http://kriminellt.com/anna-books-son-domd-for-valdtakt-mot-barn/
Det här tagits upp tusen gånger att det inte diskuteras här då han är minderårig och inte en offentlig person.
Detta inlägg är Camcam ”at her best”.
Keep it up! 🙂
*Sorry för svengelskan.*
Småbarnslivet har varit extremt tufft för mig och min sambo också, vår son är 2 år nu. För vår del tror jag att det handlar om att vi har väldigt mycket olikheter och väldigt olika värderingar, och det har liksom blivit 100 gånger mer tydligt nu när vi ska försöka uppfostra ett barn tillsammans. Har aldrig gått upp för mig innan att min kille inte kan kompromissa om typ NÅGONTING, men nu har det blivit smärtsamt tydligt.
Så nu sitter jag här och undrar vart kärleken tog vägen, om det går att reparera och det viktigaste av allt; om jag ens VILL reparera det. Är så jävla less.
Vet inte om du vill ha sympatier, men skickar en kram! Fyfan vad svårt det måste vara att inte ha lika värderingar och att en inte kan kompromissa. Småbarnsåren är ju tuffa även om man står på samma sida liksom! <3
Tack!! ❤️ Din kommentar värmde verkligen!
Precis sånt man ofta upptäcker när man får barn ihop. Så trist, och vanligt. Du kommer nog på vad du vill snart! Lycka till!
Tack! Ja, jag tror att det behöver mogna lite till innan jag är redo för något beslut. Försöker tänka att oavsett hur det blir så blir det bra tillslut!
Kan någon förklara vad ni menar med att ”vi har varit ihop i 12 år men har aldrig bråkat?” Eller ”vi bråkar aldrig”.
Vad definierar ni som ett bråk? Jag har varit ihop med min fästman i snart 5 år, vi har skrikit och gråtit åt varann några gångar under dessa åren samt även tjafsat en del över småsaker, exempelvis: ”Du har inte tagit disken på en hel månad, kanske dags och se till att rensa disken eller så får vi äta och dricka med smutsiga bestick!”. Eller: Du lovade vi skulle ut ihop, men nu är det mycket viktigare med fotbollskväll ihop med killarna?
Är ovanstående bråk? Kan sägas att vi aldrig någonsin har vi lämnat varann och alltid varit vid varanns sida samt löst ”problemen” innan vi går och lägger oss på natten. ?
Jag och min kille har klarat oss igenom min vestibulit och medföljande deprisiv period. Det var och är tufft, men vi är starkare och faktiskt kärare än någonsin just nu!
Sen skulle jag inte rekommendera gemensam magsjuka. På nyår. Hos hans föräldrar…
Långvariga sjukdomar, studentångest, graviditet och småbarnstiden (allt detta samtidigt är en påfrestning på allt vad kärlek innebär). Jävligt tur att vi vet att vi älskar varandra och inte behöver fundera så mycket på det 😉
När han limmar på mina väninnor, framför mig. Det går väl inte att dölja för honom hur sugen han är på andra, vackrare, kvinnor. Vilket gör det problematiskt att ha snygga kompisar. Men det tänker jag fortsätta ha. Skulle jag få reda på otrohet får han mig aldrig igen.
Vilket rövhål!
Alltså va?! Vem fan gör sånt? Sjukt respektlöst.
Skifta!
Ja du kan ju alltid lämna honom och sedan hitta någon som tycker du är vackrare än dina väninnor, ett litet tips bara
Gåååååååå!!
Du förtjänar nått bättre
Men USCH! Maken på respektlöst. Lämna direkt. När man älskar och respekterar sin partner så kan man konstatera att någon ser bra ut/är snygg, men inte fan är man intresserad.
Distansförhållande i 9 månader, (under en av dessa var jag dessutom i vegas ?), depression (lätt den svåraste, blev någon jag inte alls kände igen och verkligen inte han heller..). Ekonomiska bekymmer med bara en (rätt dålig) inkomst. Utöver detta har resten blivit smågrejer, som jag troligtvis innan skulle tyckt varit jobbiga.
Kan säga att allt har i slutändan fört oss närmare varandra och jag skulle gå igenom allt 1000 gånger till för att få det vi har idag ❤️
Djup depression och långtidsarbetslöshet – Check. Vi överlevde det och kom ut starkare på andra sidan tack vare min man som aldrig slutade kämpa för mig och oss.
Dela en lägenhet på 19 kvadrat tillsammans med tre hundar – Check, check, check.
Ofrivillig barnlöshet – Det kämpar vi fortfarande med. På något sätt ska vi komma ur även det starkare.
Lycka till med allt <3
När jag och min sambo precis hade börjat dejta (typ 2 månader in) så sprack en cysta i livmodern på mig när vi hade lite rajtan tajtan i sängen. Vi fattade inte vad som hände, jag skrek och sa att han tog sönder mig. Han fick köra mig till akuten och där fick jag smärtstillande under väntan, men jag klarar inte morfin så började spy som en gris. Vi väntade på akuten hela natten (nästan 6 timmar) och han satt med mig och höll håret när jag spydde. Dessutom hade han tagit på mig missmatchande sockar… Det dröjde ett par veckor innan jag ville hoppa i säng med honom igen, men han stod ut och vi höll ihop! 3 years going strong.
Ni som har barn, hur tidigt kände ni att ni ville ha det? Är 19 år, känner och har alltid känt att jag inte kommer vilja ha barn. Mina vänner har namnlistor i sina mobiler på vad de vill att deras barn ska heta i framtiden, jag har det med, fast med hundnamn.
Undrar om jag alltid kommer känna såhär, när visste ni?
Ville skaffa barn när jag och sambon hade varit tillsammans i några år. Kände att det var dags att ta relationen till nästa nivå och bli en familj – inte bara två personer med familjer på varsitt håll.
Jag är 32 år och i en fast relation sedan nästan tio år tillbaka. Vill inte ha barn. Är inte det att jag aktivt oönskar mig barn utan bara så att jag inte önskar mig, om du förstår vad jag menar. Det finns ingen skam i att inte vilja ha barn och ingen stress i barnskaffandet. Kanske kommer du på om två år att du vill ha barn, kanske träffar du den rätta om fem år. Om tio år kanske su fortfarande inte längtar efter barn. Det spelar ingen roll. ❤️
Jag har också alltid känt att jag inte ville ha barn, och varit öppen med det för min man. För mig blev det dock ett beslut som mognade fram under lång tid – nu är vår bebis 8 månader och jag har inte ångrat mig en gång. Jag är 31 år. Det viktigaste är att du följer det du vill och inte försöker få barn för att du ”borde” eller för att andra förväntar sig det. Det är inget konstigt i att inte vilja ha barn, det är det många som inte vill! Och det är också helt okej om man ändrar sig (jag hade lite svårt att släppa prestigen, men har kommit förbi det också nu.. tror jag).
Jag är 33, väntar fortfarande på att känns en uns av barnlängtan men helt ärligt tror jag aldrig det kommer 🙂
Samma här!
Efter att ha ögnat igenom denna tråd blir man ju inte mer sugen direkt… xD
Var säker på att jag aldrig skulle ha barn fram tills att jag var 35.
Tack för alla svar ❤️ Skönt att höra att andra känner/har känt samma som jag 🙂
Jag är 26 och har alltid låtsas att jag vill ha barn men aldrig känt någon längtan. Det har inget med att livet begränsas att göra utan jag kan bara inte kunnat älska någon annan än mig själv på riktigt dvs.Det är egoistiskt att skaffa barn när jag vet att jag lätt skulle låta ungen skrika i sängen och tagit kudden för att sova vidare i vardagsrummet.
Jag älskar barn. De är jättesöta men har aldrig längtat efter egna. Självklart pratade jag barn med polare men det var mer någon ”man gjorde”. Jag är aldrig redo.
Sen BAM för 3 månader sedan trodde jag att jag var gravid. Gjorde ett test och såg att det var negativt. Kan säga såhär: jag sprang in till mamma gråtandes som en jättebäbis. Hon fick trösta mig i säkert 10 min. Då sa hon ”jag tror att du är redo”.
Vet du vad, jag planerar nu försök till att bli gravid nästa år. Vill bara få studierna avklarade och få fast tjänst. Jag oroar mig fortfarande över huruvid jag kan älska något mer än mig själv men jag har fått det förklarat att känslorna kommer. Och det tror jag på. Min placebograviditet var skitjobbig och det känndes som att mitt älskade barn dött även fast det aldrig riktigt fanns något barn där inne.
Nu ber och hoppas jag bara på en graviditet och ett friskt barn. 🙂
Är du 26 och bor hemma? ?
Jo tyvärr. Flyttade hem till Sverige i fjol och hade inget eget boende. Flyttar hemifrån (för andra gången) den 2a september. 🙂
Varför skulle det vara fel? Förstår inte varför det är så tabu att bo hemma. När jag var 24-25 år och bodde hemma var jag tvungen att ljuga för folk eftersom de antingen skrattade åt mig eller trodde jag skojade.
Inom vissa kulturer (min egen) är det onormalt att flytta hemifrån om det inte är studier på annan ort som tvingar ut en ur boet. Vuxna män och kvinnor bor som regel kvar i föräldrarhemmet tills de bildar familj. I mitt hemland bor äldste sonen kvar, bildar familj och tar sedan över huset (nu är det dock ovanligt att bo kvar hemma).
Jag skäms verkligen inte över att bo med mamma men jag kan erkänna att det inte är lika kul som att bo ensam/ med killen. Är dock tacksam över möjligheten men när tilfället ges då flyger jag ut.
I Sthlm är det inget konstigt alls med 20plussare som är hemmaboende. Få i 20-årsåldern har 15% av flera miljoner kronor att punga fram i bostadsköp ?
Jag ville inte ha barn när jag var 19, födde min dotter strax innan jag fyllde 24. Så det kan ändra sig väldigt fort, träffade min sambo när jag var 22.
Maken: nej, nej, nej! Inga jävla hundar!
Jag: bara en?
Fyra stycken sover i sängen vid hans fötter just i detta ögonblick. Poppis? Nope.
–
Maken: jag kommer aldrig åka till stallet. Hästmänniskor är dumma i huvudet.
Jag: Du behöver inte. Det är min hobby.
Resultat? Han rider en dag i veckan så att jag blir stalledig.
–
I vårt äktenskap är det mitt djursamlande kontra hans ogillande mot mina pälsklingar som skaver. Men vi kommer i paket liksom.
Alltså jag är på semester 10 dagar i Italien med min nya pojkvän. Varit tillsammans i en månad cirka. Jag.står.inte.ut. Han är så jobbig, jag stör mig på precis allt. Har varit nära på att ta hyrbilen och bara köra iväg flera gånger men hållit mig, för flygen hem är så dyra från Sardinien, så jag får hålla ut. Bara tre nätter kvar nu. Kommer göra slut när vi kommer hem. Åk aldrig på semester med en ny pojkvän.
Tråkigt att semestern sket sig men ändå good for you att du tidigt kom till insikt att ni inte passade ihop. Hang in there!
Haha i hear you! Blev tillsammans med en kille typ tre veckor innan jag åkte utomlands i 3 månader, efter två månader betalade jag för flygbiljetter till honom för jag ville att han skulle hälsa på. Det var den värsta veckan jag hade på hela sommaren. Gjorde slut direkt när jag kom hem två veckor efter honom. Kan ju skratta åt det nu över tio år senare men då… kämpa! Snart är det över. Eller ja, killen jag dumpade förföljde mig i typ två veckor men sedan var det över.
Jag och min pojkvän hade träffats i drygt en vecka när vi åkte utomlands tillsammans. Bästa vi nånsin gjort! Vi hade extremt kul. Dock hade vi känt varann i ett år innan det.
Vår relation överlevde ett år som separerade, sen flyttade vi ihop igen. Brist på kommunikation och att jag låg inlagd med anorexi var tufft för oss. Nu har vi varit ihop i snart 11 år. Inga sjukdomsåterfall för min del.
Någon med som läst anknytningsteori och hur det påverkar ens vuxna relationer?
Tycker det är så intressant och stämmer så bra på oss. Jag är tex otrygg-desorganiserad. Efter att jag och en psykolog redit ut detta blev set enklare för mig att se mönster i hur jag beter mig i relationer.
❤️
Yes. Folk borde vara mer försiktiga med sina barn. Man kan bli rätt fucked up som vuxen när anknytningen skurit sig som barn.
Ofrivillig barnlöshet. Helvete vad tufft det var. Visst har vi det rätt tufft nu med småbarn (lyckades med ivf till slut), utbrändhet och andra påfrestningar men tiden innan var så mycket värre.
Skulle absolut inte ha några problem med att min kille åkte till Vegas. Istället skulle jag köra honom till flygplatsen, pussa på honom och säga ”kör hårt älskling”. Även om han skulle ligga med någon annan skulle han aldrig kunna ljuga om det och då är väl vårt förhållande inget som skulle hålla ändå. Det är snarare hans vilja att prata ut om precis allting som håller på att driva mig till vansinne, han kan aldrig bara låta något vara utan vill reda ut precis allt.
Annars är varje semester en prövning för oss och i framtiden misstänker jag att det blir all inclusive-hotell för vår del. Vi har alltid svårt att enas om vart vi ska äta och det slutar alltid med att vi skriker åt varandra för att vi är trötta och hungriga. Han vill dessutom äta minst tre varma mål mat om dagen och jag får inte i mig så mycket mat och blir istället sur för att det kostar mycket pengar och tar massa tid.
Jag tror att vår tuffaste tid är nu. Jag tror att jag är utbränd eller deprimerad.
om du inte redan gjort det så be om hjälp med en gång! ta hand om dig ♡
har inte bett om hjälp, det känns dumt men jag tror att jag ska göra det. Tack för omtanken, det värmer <3
Känner samma som Lee. Psykisk ohälsa, kombinerat med oförståelse & rädsla kring ämnet pga hens tidigare upplevelser med sin gamla partner.
Olika ”otrohets” (om en kan dra det så långt att kalla det otrohet)problem, samt en kollega som hen haft en flört med bakom ryggen på en. Osäkerhet och brist på tillit. Kombinerat med dåligt mående och en känsla av att bara inte duga liksom.
vi kommer fixa det <3
Kram, Lee! <3
När vi träffades var han gift och frugan bodde fortf där (det var väntetid på skilsmässan pga barn och båda var överens om att dejta så ingen otrohet). Det var sjukt tufft att lita på någon i den situationen, jag hade åkt på ett par hårda smällar med karlar som påstod sig ligga i skilsmässa och det sedan visade sig vara lögn – och jag var så frustrerad på att frugan aldrig flyttade (han fick typ leta lägenhet åt henne). Jag var nojjig att hela skilsmässan bara var på låtsas och han till slut skulle tillbaka till henne och inget av det vi hade var på riktigt. En kväll låg vi i min säng och som vanligt grät jag över det här, han tog mitt ansikte mellan sina stora varma händer, tittade mig i ögonen och frågade ”Tror du på mig?” På något sätt förstod jag att mitt svar där och då skulle avgöra vår framtid. Så jag tog mitt livs största leap of faith och nickade (fick inte fram några ord för jag skakade så av gråt).
Detta var för fyra år sen och vi gifter oss nästa lördag 🙂
Va fint! All lycka❤
Att tapetesera mönsterpassning i sovrummet en riktigt varm sommardag. Där båda gör det för första gången. Ingen höjdare kan jag lova 🙂
Paddla kajak på tom mage i en relativt ström å. Vi var osams redan innan vi kommit iväg och väl i vattnet när vi kämpade mot strömmen, årorna som slog i varandra och till slut gick på grund i en sandbank så slutade med att vi satt där och skrek och stänkte vatten på varandra som två 3-åringar.
Som tur är blir vi snabbt vänner igen och på vägen tillbaka, när vi fick njuta av att bara åka med strömmen, satt vi och skrattade tills vi grät över tanken på om någon såg oss.
Min mamma dog för ett halvår sedan. Jag och min familj har gått igenom alla faser av att vara anhörig till någon med en cancersjukdom men det har också min partner. Alla dagar på sjukhuset, all oro, all hopp, ångest till farvälet på sjukhuset, begravning, bouppteckning och smällarna som kom efter… min pojkvän har stannat och hållit mig i handen och för mig är det den största kärleksförklaringen av allt.
Han fick cancer och med det kom ett ar av rent helvete med operation, stralning och cellgifter. Sedan foljde 6 missfall och IVF. Blev gravid med tvillingar och kraktes konstant i 7 manader, madde ok i nastan en hel manad, sen fick jag havandeskapsforgiftning. Nu ar vara barn 3,5 och livet borjar antligen fungera. Cancer, missfall och smabarnsar provar verkligen ett forhallande och jag har full forstaelse for par som skiljer sig efter livskriser som cancer och dylikt, for man ar inte samma person som innan, ens innersta vasen forandras. Vi hade turen att faktiskt foralska oss i varandra igen och det kommer jag vara evigt tacksam for!
Det värsta har inte kommit än, 6 månaders utlandstjänst väntar för maken. Så då sitter man i en lägenhet med sonen som kan vara 3,5 och jag som pluggar termin 5 och jobbar. Att få ihop vardagspusslet då kommer bli kul!
Vi har gått igenom ganska mycket tillsammans. Det absolut värsta och största är att förhållandet höll och han fanns där för mig genom min förlossningsdepression (det tog ca 1 år innan jag blev helt frisk). Innan det drabbades båda av salmonella när vi var i Indonesien… ? (Typ 6 mån innan jag blev preggers.) Vid ett tillfälle stod jag i duschen och han sprang in till toan med rännskita och spydde i en hink samtidigt.
Jag är tålig. Är jag med min älskade går allt bra. Inger tjafs här inte så skönt.???
Kurt alltså?
Jag älskar att kasta och ha sorterat hemma och min pojkvänn är hoarder… need i say more. Fast det går bra ändå, han har ett förråd.
Ska läsa allt sen, så ursäkta om det redan avhandlats.
Man ska inte sortera besticken i diskmaskinen för då blir det inte lika rent. Dels har jag erfarit att skedarna parar sig med varandra och måste diskas om och sedan har jag till och med sett det nämnas i en manual!
Det ska vara huller om buller!
Så mycket kontrollbehov kan hon ju inte ha då hon inte verkar vilja planera semestern utan ”vill göra det bästa av situationen yolo”
Nu har jag läst alla kommentarer. Skrattat. Torkat liten tår och tänkt massor. Det som är jobbigt för en är inte jobbigt för någon annan. Man kan aldrig sätta sig in i någon annans liv eller tänk.
Känns som om många par går på världens enklaste stig utan gupp och andra par går på stigar med djupa dalar.
Jag och min man har inte gått den enkla vägen. Nygifta och världens lyckligaste föder jag ett sjukt barn. Under året vår son levde bodde vi på sjukhus i 11 mån. Inget privatliv alls… en rejäl prövning men vi hade ett gemensamt mål. Att vår son skulle bli så frisk som han bara kunde.
Vi har därefter fått tre friska flickor och livet lekte ett tag tills verkligheten kom ikapp. Min man fick cancer. 36 år gammal. Helt galet. Friskheten själv. När han var opererad och relativt pigg drabbades jag av en utmattningsdepression. Då fick han vara den starka.
Vi har nu varit tillsammans i 16 år och har trots gupp det underbart tillsammans. Även om jag ibland blir galen på småsaker men sansar mig sedan för herregud. Bli upprörd för småsaker. Vilka i-landsproblem. Vi har ju gått igenom värre saker. Men man är ju sig själv närmst.
Kram på er.
Vårt förhållande klarade inte av dotterns cancer så det dog med henne. Lyfter på hatten till de som klarar av svåra stunder tillsammans!
Åh, jag beklagar sorgen ❤ massa kramar till dig!
Beklagar❤️❤️❤️❤️?