Sandra Beijer:
Jag vet såklart att jag mår bättre nu, till och med bra. Jag drömmer inga mardrömmar längre och jag räknar inte längre timmar i väntan att att dagarna ska ta slut. Jag hamnar till och med i tillfälliga men häftiga förälskelser i vissa unga män jag träffar. De avtar efter några dagar utan undantag, men ändå – de händer och de måste vara ett tecken på en tillfrisknad om något.
Men jag drabbas fortfarande av korta illamåenden när jag ser saker som påminner, eller när någon säger att de sett honom på stan. Dessa illamåenden uppstår lika fort som de försvinner, men de stannar av mig och lämnar mig i obalans resten av dagen, blir till en bitter eftersmak i munnen.//Sandra
Det var ett tag sedan Sandra nämnde sitt ex på bloggen.
Hon har legat lite lågt med det sedan rödvinsincidenten på Trädgården men nu skriver hon om honom igen.
Att hon mår bättre än tidigare och hamnar i tillfälliga förälskelser i unga män men att exet återkommer som en bitter eftersmak då och då.
Usch, bitter eftersmak är det värsta. Bättre då att bli illamående, spy upp exet, borsta tänderna and be done with it.
Jag upplever det som att jag kommit över mina ex relativt snabbt, även då jag är den som blivit dumpad. Ingen aning om varför det är så, en överlevnadsinstinkt kanske? Eller är jag känslomässigt otillgänglig som bara knallar vidare i livet? Mest av allt tror jag att jag går över i någon typ av ”praktiskt mode” där jag bara fokuserar på att lösa allt det praktiska som boende mm.
Fast vad är egentligen ”snabbt” eller ”längre” när det kommer till ett brustet hjärta? Kan det någonsin lagas helt?
Just nu jämför jag mig med Sandra och hur längesedan det var det tog slut med Magnus, men alla gör väl på sitt sätt för att komma över någon?
Hur länge är för länge liksom?
Vad är era bästa tips för att komma över någon?
