UnderbaraClara:
Det finns en sak vi alla vet med 100%-ig säkerhet och det är att vi alla en dag ska dö.
Dö, kola vippen, sluta leva, avlida, gå bort, gå ur tiden, gå hädan, falla ifrån, få hembud, hemkallas, avsomna, insomna, sluta sina dagar, samlas till sina fäder, lämna jordelivet, ta ner skylten, kila om hörnet, trilla av pinn, gå i graven, ljuta döden, skiljas hädan, ge upp andan; mista livet, stupa, bita i gräset, omkomma, duka under, gå under, stryka med, förgås; upphöra, försvinna, slockna; avta, förklinga, kasta in handduken eller vad du nu vill kalla det.
Det ÄR ett faktum och trots det så pratar vi chockerande lite om döden. Döden är det där ämnet där man helst vill sticka huvudet i sanden eller hålla för öronen och skrika ”BINGO! BINGO IGEN! LALALALA!”.
UnderbaraClara skriver ett inlägg om just döden där hon tar upp hur det måste kännas för hennes mormor som är äldre än många av de ”kändisar” som avlidit den senaste tiden, och spekulerar i hur det kommer kännas för henne själv när de kändisar som är i vår ålder nu avlider när vi blir gamla.
Vissa offentliga personers bortgång blir man mer påverkad av än andras. Både Gösta Ekman och Hasse Alfredssons var sådana människor för mig. Sådana dödsbud som fick mig att slå händerna för ansiktet och utbrista ett ynkligt neeej vad tråkigt. Trots att ingen av dem dog i oväntat ung ålder. Men jag tyckte om dem och de är så tätt förknippade med min barndom. Mumin, Jönssonligan och inte minst Äppelkriget.
Men så tänker jag på min mormors perspektiv på deras död – hon som är äldre än de båda och rimligtvis inte borde överlevt dem. Undrar hur det känns när hennes livs kändisar går ur tiden? Sådana hon roats av och följt i kanske femtio år? Jag har ju egentligen ingen relation till dem (om man jämför med min mormor) men hur kommer det kännas för mig om jag har turen att bli så gammal som mormor?//Clara
För att brodera ut inlägget lite ytterligare så ger hon exempel på hur det kan komma att låta om en sisådär 50 år när hon själv läser nyheterna och nås av ”kändis-dödsbud”
”Jahaja – nu dog Robyn också. Inte långt efter Little Jinder. Robyn som man dansat så mycket till i sina dagar. Det var förfärligt att cancern skulle ta henne. Och att Danny Saucedo skulle kolavippen knall och fall hade jag inte trott – men han var ju skröplig där på slutet. Alexander Skarsgård har man bara väntat på. Han har inte sett kry ut de senaste tjugofem åren. Men nog var det synd att Beyonce skulle dö på det viset. En gång så vacker och vilken sångröst – nu en bitter, sönderopererad sängrökare….”//Clara
Detta fick – av någon anledning – läsarna att gå helt Gwen Stefaniskt B-A-N-A-N-A-S i hennes kommentarsfält.
Detta är typ det mest osmakliga de någonsin läst i hela sitt liv – att spekulera och filosofiera kring någonting så naturligt som döden! Nej, fy för den lede! Man skulle nästan kunna säga att det här var värre än choklad i frukthyllan, fast bara om man inte frågar Peter Jihde så klart. Han vidhåller nog fortfarande att det är det lägsta han någonsin varit med om!
Själv tycker jag lite att Claras exempel bara ger mer tyngd till inlägget. Jag tvivlar på att varken Beyoncé eller Robyn skulle ta speciellt illa vid sig av det här – tror ni?
Men om vi ska prata osmakligt så finns det en kommentar till inlägget som skulle kunna kvala in där och det är den som är skriven om Clara själv. Varför måste man alltid blanda in vederbörandes barn när man vill jävlas med någon?
Är det bristen på ordförråd och klipska come backs som är orsaken?
Vad tycker ni? Osmakligt eller okej?
Orkanvindar som piskar en i ansiktet eller Okej okej om du bara ser mig av Lilli och Sussie? (Du måste vara född tidigare än 1990 för att fatta den)
Tack för tips!
Föregående inlägg 
Jag brukar också tänka så, typ undra hur man kommer reagera när någon som tex Rihanna eller Britney dör. Aldrig varit med om att någon av mina barnidoler dör. Förstår inte varför det skulle vara tabu att tänka så 😮
Jag var så ledsen när Alan Rickman dog. Det var jobbigt, utan att jag kunde förstå varför.
Jag med! Jag blev nere hela dagen när jag fick höra det och nu när jag ser på Harry Potter så ser jag på Alans scener på ett helt annat sätt 🙁 Konstigt hur någon man inte känner kan få den effekten.
Att tänka så är väl knappast tabu. Att skriva om det i en stor blogg är väl det som gör att folk tar illa vid sig.
Men Clara gillar ju den här typen av uppmärksamhet har hon ju sagt. (Alltså när hon och hennes läsare inte håller med varandra och hon får bråka lite.) Så jag skulle tro att hon är jätteglad över utfallet, även om hon inte förväntade sig det. Kanske kan hon till och med författa en krönika om det 🙂
Hela min värld krossades när Michael Jackson gick bort. Han har varit min idol sedan jag var sju år och det var en ordentlig käftsmäll. Blir lika ledsen varenda år när hans dödsdag är.
Samma här, så sjukt sorgligt. Han var min kung när jag var yngre. Älskade titta på honom och gör fortfarande när han dansar (på video såklart) (ja jag har video fortfarande).
Samma här. Jag minns att jag läste på kvällen när jag gick och la mig att han hade åkt in på sjukhus. Kollade nyheterna i mobilen typ det första jag gjorde när jag klev upp och såg att han hade dött. Jag var otröstlig hela dagen. Älskar Michael. Imorrn ska jag lyssna på honom hela dagen!
Alltså folk går ju lös på minsta lilla?
Det enda man däremot kan störa sig på är Claras ton? Hon svarar alltid sjukt otrevligt på alla komentarer som inte hyllar henne
Håller med. Inlägget i sig var väl varken bu eller bä för mig. Men Claras ton… ojoj. Inte första gången heller som hon låter ordentligt skarp mot läsare som kommenterar kritiska åsikter.
Över lag verkar Clara vara en ambivalent och raljerande person som inte kan hantera kritik. Hon skriver inlägg efter inlägg om stressade storstadsbor som satsar på karriären. För att nästa dag själv gå in i väggen och hylla antidepressiva mediciner. Hon raljerar över vegetarianer och stockholmare som tror att de gör något för miljön, för att själv flyga över hela världen och slakta grisar på löpande band. Hon smickras av svarta amerikaner som kommenterar hennes figur men äcklas av vita män med tunt hår.
Exakt så! Folk är alldeles för kränkta för minsta lilla. Men Clara är sjukt otrevlig i sin ton.
Jag har dödsångest och det är ett rent helvete, rädslan tar lixom över, ”jag vill inte” fastän man inte har nått val. Jag är inte redo att säga hejdå till mina föräldrar för alltid. Min mamma har inte många veckor kvar mer och jag går mer och mer sönder inuti för varje dag som går.
En av mina vänner som gått bort såg på döden med lättnad , hon var sjuk och levde längre än vad läkaren hade sagt att hon skulle göra, hon levde även livet allt hon kunde. Hon gick ut på barer och kunde med helt främmande människor prata om sin död, begravning etc. Hon var även världens snällaste person som togs för tidigt.
Vetefan varför jag ens skriver detta..
Hoppas ni alla som läser detta har en bra dag
Kram!
Tack ❤
Jag tänker tvärtom. Det verkar så soft att vara död. Inga fler att-göra-listor, inga tider att passa och inga ungar som ropar efter mig stup i kvarten. Bara lugnt och skönt. Alldeles tyst. Så himla skönt att inte behöva hålla på och leva. Det efterlängtade ingentinget
Jag önskar jag kunde tänka så, släppa ångesten och oron om det. Men i grunden tror jag att det har med kontroll att göra, jag har ingen kontroll när, var och hur jag dör om jag dör en naturlig död. Medan ett självmord skulle jag kunna planera utan samma ångest. ( har sökt och fått hjälp för mina självmordstankar )
Så kan jag också tänka. Och jag är så sjukt nyfiken på vad som händer när man är död. Jag menar inte något ”efterliv” eller så. Utan vad händer, det bara slocknar och så… Vad händer?! Hjärnan kan liksom inte föreställa sig att inget händer, att det bara är… inget.
/Blir tokig
<3
Ja, det var osmakligt. Det går att prata om döden på så många sätt (och jag håller med henne om att vi kanske bör göra det mer) men det finns bättre och sämre sätt. Ett av de sämre är att nämna nu levande personer och spekulera i hur de kommer dö. Så märkligt att hon inte fattar det…
Men alltså, jag tror inte att hon på allvar trodde att det var beyonces dödsorsak. Hon skrev om ett allvarligt ämne och skojade till det lite. Ibland kan saker kännas lite lättare när man får skoja lite. Man behöver inte ta det så himla bokstavligt och bli kränkt.
Om hon nu ”skojade till det” så kanske du kan förklara vad som var roligt i det hela, för jag förstår det inte? Förresten är jag inte heller ”kränkt”, jag tyckte att det var ett mycket märkligt sätt att prata om döden på, som sagt. Själv jobbar jag i sammanhang där döden ofta är närvarande och har inga som helst problem med att ta upp ämnet (till och med skoja om det ibland), men det finns gränser för vad som känns bra och mindre bra. Uppenbarligen fick många människor (inklusive mig) en dålig känsla av det hon skrev och att hon inte ens vill ta in detta är också märkligt.
Jag tycker inte det är speciellt roligt att skoja om Monica Zetterlunds tragiska död. http://www.expressen.se/nyheter/monicas-desperata-nodrop-till-sos-jag-vill-inte-do-pa-det-har-sattet/
Ligger i vår tid att blunda för det jobbiga, obehagliga och tråkiga. Att bli påmind om detta leder till att läsare blir fruktansvärt ”kränkta” och vill tysta ner ämnet.
Personligen så är det väl bättre att kunna skoja om ett allvarligt ämne som döden än låtsas som den inte ens kommer hända.
Nä, men allt ska bara vara skinande perfekt med filter. Gärna med hjärtan, nyduschat hår och skratt a la Blondinbella.
Nyhetsredaktioner och kulturredaktioner har mer eller mindre färdiga dödsrunor och tillbakablickar färdiga för väldigt många människor i olika ålder. Självklart jobbar man mer med sådana dödsrunor som gäller människor som kommit upp i åren – eller om det finns information om att någon är väldigt sjuk.
Se bara på hur man blixtsnabbt la ut välarbetade och omfattande tillbakablickar när beskedet om Hasse Alfredsons död kom. Knappast någon överraskning.
Däremot har jag en känsla av att Michael Nyqvists död kom oväntat för att han hållit sjukdomen hemlig och var alldeles för ung. Då tog det ett tag att få fram material till en minnesruna men å andra sidan fanns det inte lika mycket material som i ett fall som Hasse Alfredson med en livsgärning bakom sig – eller för den delen Gösta Ekman som också varit sjuk en tid efter ett långt liv.
Den stora skillnaden med det du beskriver är att man lägger ut det EFTER någon är död, inte innan…
Har tänkt exakt samma sak som henne men jag är väl också en hemsk människa då! Ni som är så lättstötta, tänker ni aldrig hemska tankar själv, i era huvuden eller har censuren nått in i era hjärnor med?
Jo jag tänker ofta hemska elaka tankar om folk. Hur jag vill klippa av lemmen på mitt ex, hur jag vill krossa chefens huvud i kopiatorn, hur jag vill putta svärmor framför sopbilen. Men jag säger självklart inte det till någon. Sånt ska man hålla för sig själv. Annars kan någon bli sårad.
Fast hon var ju inte på något sätt elak? Att bli kränkt för att någon skojar lite om Beyonce… Kom igen liksom.
Och little jinder, Robyn och några till…
Jag tror att både Robyn och little jinder vet att de ska dö i framtiden. Det var lite det som var poängen, att det är svårt att relatera till hur de äldre känner nu när deras idoler som de följt sedan de var unga går bort. Därför gav hon några exempel på vilka artister ur våran nutid och hur det kommer kännas för oss i framtiden när våra artister dör. Ser verkligen inte det elaka.
Det är ändå en skillnad mellan att dagdrömma om att begå våldsamma handlingar mot folk i sin närhet och spekulera i kändisars framtida död.
….men Robin är ju också ”någons barn” om än vuxet. Kommentaren är menad att ge Clara perspektiv. Hon blev ju otrevlig när hon fil kommentarer om att det car lite väl magstarkt inlägg och visade ingen ödmjukhet alls utan kallade det för trams och sånt hade hon minsann boll tolerans för.. Men självklart är det hennes blogg och hon skriver vad hon vill, hon väljer också vilka kommentarer som släpps igenom.
Fast det gav inget perspektiv alls att skriva sådär om hennes son, man kan inte kritisera något och bete sig 100gånger värre själv.
Jag tycker det är bra och nyttigt att föra samtal om döden. Men jag förstår inte varför detta måste göras genom att skriva ut exempel på personer som dör.
Jag tyckte inlägget var lite beskt att läsa även om jag fattar vad Clara ville förmedla, men egentligen inte så farligt. Däremot tycker jag att hennes svar i kommentarsfältet var ”tramsiga” och ”barnsliga” för att använda hennes egna uttryck.
Nu åker My och Boken på resa tillsammans. Är det den gemensamma frisören som för dem samman? Rosing och Puma Swede är väl också kunder hos honom och därmed en del i kompisskaran?
Nä, jag tycker inte man skojar om döden på det sättet. Att involvera högst levande människor. Det är osmakligt. Det har säkert att göra med att jag har dödsångest, döden är inget jag accepterat som en del av livet. Den skrämmer livet ur mig (pun intended). Den som inte skräms av den ka ske tar det mer lättsamt men jag vill inte skoja om den.
Hon skulle ju ha kunnat raljera över sin egen död istället, om hon nu måste spekulera i hur folk ska dö.
Nä, fattar inte kritiken alls. Har vi blivit så rädda för döden att det är helt tabu att överhuvudtaget beröra ämnet? Poängen var väl det konstiga i att inse att kändisar som vi kanske alltid tänker på som snygga, unga och glamorösa, också kommer att åldras och dö och hur man då kommer att tänka kring det. Poängen var INTE att peka ut någons sannolika dödsorsak åt dem (det vore smaklöst, ja).
Faraonerna i Egypten började ju bygga sina gravar direkt när de hade krönts. Döden är en naturlig del av livet, på samma sätt som födsel.
Helt OT, men har Anna Book gjort sitt Instagram helt privat? Eller är jag blockad?
Jag följer inte Anna Book och jag får svaret att
@annatoledanobook
är privat.
Så just nu är det vad som gäller.
Jag följer henne inte heller och fick samma svar. Så då är det väl så att hon vill ha koll på vilka som ska få ”äran” att följa henne.
Jag fick lite ont i magen av inlägget först. Jag tänkte att det var osmakligt, tills jag gick över det en vända till och insåg att lite självrannsakan var på sin plats. Jag tyckte inlägget var obehagligt för det påminde mig om min egen förgänglighet. Att livet inte är för alltid, att jag måste sluta slösa bort det på att gå omkring i en dimma och inte uppskatta något.
Det skavde endast därför. inte för att Clara skrev något osmakligt. Hon spekulerade överhuvudtaget inte om någons död – exemplen kunde ha varit vilka artister eller dödsorsaker som helst. Det var endast för att göra det mer relaterbart.
OT (Sorry att jag kommer med så ytliga kommentarer i ett djupare inlägg)
Hur gick det med annonsbonanzan som skulle upphöra innan dagen var slut igår eller när det var? :/
OT2: Jag vill också ha en vattenslang i GULD a la Löwengrip. Har aldrig sett förut, snacka om guldkant i trädgården. 😉
Att upphängningsanordningen ser ut att vara ett rådjurshorn likaledes i renaste guld är också imponerande.
Måste vara mumma för den inhyrda trädgårdsmästaren att få vattna med en gyllene vattenslang 🙂
Komiken i att betala fyra papp för en slang och fäster när man ändå måste rengöra det hela efter att ha dragit slangen över rabatter och gräs. Det är helt sjukt
https://gardenglory.com/shop/wallmounts/reindeer-wallmount/
Wow, vilken underbar sida! Skulle ALDRIG köpa något där men vilken helt ny värld som öppnade sig, tack för det.
Men som sagt, varför lägga pengar på något man skitar ner så totalt. Planteringsspade med juveler ??
Inget fel i att filosofera kring döden och tänka att man antagligen kommer uppleva många kändisars död. Har själv tänkt på vilka som kommer att överleva mig, och vilka jag kommer att överleva. Inga konstiga tankar öht. Problemet anser jag är när denna (otrevliga) människa börja rabbla upp kända namn och hittar på en sjukdom/olycka som dom kommer att drabbas av. Det hade liksom räckt med att skriva att man har tankar om hur det blir när ens ”idoler” dör. Och hur denna människa svarar hennes läsare i kommentarsfältet visar vilken osäker fjant hon är.
När någon även försöker förklara för henne hur hennes inlägg uppfattas och hon får samma mynt tillbaka där hennes framtida dödsorsak beskrivs, nej då får den personen massor med skit från både clara och andra läsare för att hon är hemsk och osmaklig som skriver något sådant. Dubbelmoral kan man tycka.
Krystat inlägg tycker jag. Från Claras sida alltså. Känns som att hon hade idé-torka och jag klarar inte av människor som inte kan ta feedback på ett snyggt sätt.
Jag vill så klart leva länge och friskt men jag pratar ofta öppet om hur jäkla skönt det ska bli ”när man dör” för att man äntligen får svar på den eviga frågan ”vad händer sen?”. Det är ju en livslång jävla cliffhanger!
Du dör, hjärnan dör. Du upphör att existera. Light’s out.
Det är sviiiinedrygt med sånna här långa inlägg
Åh, ja man kan ju lugnt säga att man längtar efter döden. Eller man vill nog inte dö för dödens skull i sig men man vill inte heller leva längre. Vad ska man ens leva för? Hade det inte varit så egoistiskt så hade man sett till att man äntligen fick ro för bra nog länge sen. Jag är 25 år men känner mig färdig och redo och hade min första ”plan” för detta ca 10 år sen, dock har planen idag finslipats och jag måste alltid ha nära till att kunna avsluta skiten snabbt, som en livboj och bara känna att JAG bestämmer, inte på ett ledsamt sätt alls utan bara en djup outgrundlig längtan att bara slippa.
Haha, såna här saker kan man aldrig berätta för en enda människa irl dock tror jag verkligen att de flesta är redo och har en plan för hur man ska avsluta livet 🙂
Jag vet inte om jag ska bli oroad eller road av din kommentar… Tänker att om du lever ett bra liv i övrigt men är ok med att döden kommer en dag så kan jag bli road på så sätt att det är skönt med människor som accepterar livet och dess oundvikliga avslut. Men om det är så att du går och väntar på att få sluta leva så blir jag oroad och vill hjälpa dig att finna glädje i livet på något sätt…
Angående Clara så skrev en lite mindre bloggare (Sandra Hjort/ Atilito) att hennes favvobloggare (alltså UnderbaraClara) som har en stor blogg har tagit hennes idéer till blogginlägg men inte skrivit att inspirationen kommer från Sandra.
Ett exempel på var Sandras veckobrev som hon hade, 1-2 veckor senare släpper Clara nyheten att hon också ska släppa veckorbrev. Värt att rota i tycker jag!
Ett veckobrev är knappast någon unik idé? Gick in på hennes blogg för första gången idag. Kunde inte hitta något inlägg där hon ger uttryck för att underbaraclara skulle ha gjort något sånt.
Nu verkar Sandra ha tagit bort inlägget, men i en kommentar till Sandras inlägg stod i stil med ”Hm, visst är det UnderbaraClara du syftar på? Jag har tänkt flera gånger när jag har läst hennes blogg att ”skrev inte Sandra det här nyss?”
Alltså är det fler än bara Sandra som har lagt märke till att Clara skriver samma inlägg som Sandra fast 1-3 veckor efter.