Bianca Ingrosso:

Att Bianca Ingrosso levt med bulimi är ingenting som hon någonsin hymlat med eller försökt dölja för sina följare.
Tvärt om så har hon snarare öppet delat med sig av sin kamp och gör så även i det senaste avsnittet av sin podd ”Alice & Bianca – Har du sagt A får du säga B” där hon berättar hur flytten till den egna lägenheten gjorde att sjukdomen smög sig på igen och hur hon utkämpat en kamp mot sig själv för att inte sjukdomen skulle ta över hennes liv.
Kommentaren här ovanför berör just det och skribenten anklagar Bianca för att vara en dålig förebild som sätter galler (griller?) i huvudet på unga tjejer genom att prata om sin sjukdom. Att det fått skribenten att känna sig bra i sin sjukdom och att om hon bara fortsatte att spy så skulle hon snart se ut som Bianca, hon med.

Det finns nog få saker som jag håller med om mindre än den här kommentaren.
Att göra reklam för en fryspodd som ska minska kroppsomfånget som Bianca gjorde här tycker jag inte är att vara en bra förebild, men att öppna upp och dela med sig av sina egna demoner och hjärnspöken? Hur kan det vara någonting negativt?
Att hennes följare förstår att livet inte är en dans på rosor bara för att man är känd, eller att psykisk ohälsa kan drabba vem som helst, att det är okej och normalt att få ett bakslag men att det får att ta sig ur det också – är det någonting negativt?
Hade Bianca uttryckt sig på ett sätt som på något sätt förespråkar, romantiserar eller på annat vis försöker få bulimi att framstå som någonting positivt så absolut – en dålig förebild, men att visa sig svag och mänsklig som Bianca gör här är både modigt och starkt.
Ätstörningar är en mäktig kraft som kan slå klorna i vem som helst och att för barn och ungdomar – som kanske ser upp till Bianca – få se att till och med deras idol är lika mänsklig som de är tror jag mer kan vara en tröst, än som den här skribenten försöker få det till – att Bianca skadar och förvärrar för redan sjuka människor.

Jag har själv haft en ätstörning och har flera människor i min omgivning som drabbats och en sak som går igen i alla oss är att – trots att vi drabbats på lite olika vis – så kände vi oss alla som den ensammaste i världen och som den enda på jorden som slogs med de här problemen och de här tankarna. 
Hade jag då fått veta att någon jag beundrade och såg upp till kämpat med och känt på precis samma sätt som jag, så hade jag känt mig mindre ensam och mindre uppgiven. Aldrig att det hade förvärrat någonting eller triggat min ätstörning.
Absolut inte!
Jag tycker Bianca är modig som delar med sig av sin kamp och sitt mående, för trots att hon är en influencer och någon som många människor ser upp till så är hon bara en människa precis som du och jag och det är befriande att se, även om jag givetvis önskar att ingen skulle drabbas av en ätstörning någonsin!

Att Bianca pratar om bulimi tror jag inte för ett ögonblick skadar barn och ungdomar, snarare tvärt om. Att dölja att man har en ätstörning och låtsas som att allt är prima liv och fantastiskt när det visuella säger någonting helt annat kan nog fucka med både ett och två huvuden där ute, men inte att vara öppen och ärlig med sin sjukdom.
Att normalisera sådant här däremot, tror jag kan göra massor med skada.