Veckans fredagsfråga

Hur många bilder på pasta krävs för ett bra inlägg?

Jag skulle vilja säga två.
Max.
En uppifrån och en från sidan.
Har man inte lockat läsarna till att vilja laga samma recept då, så finns det ingen bildkavalkad i världen som kan åstadkomma det.
För mig blir reaktionen snarare den motsatta. Jag har tröttnat på receptet innan jag ens hunnit skrolla till slutet av inlägget.

Johanna Toftby håller inte alls med mig, utan verkar tycka att ju fler, snudd på identiska bilder på en skrikgul pasta, desto bättre. 
Det blir ju heller inte bättre av att jag tycker att det är en skymf mot lussekatter att ha saffran i mat.
Frukt i mat – nej.
Saffran i mat – nej.
Lussekatter året om i butik – ja.

Tack för tips!

Johanna Toftbys något ambivalenta inställning till näthat

Det här tycker jag är lite intressant…
Johanna Toftby, som i normala fall gapar om ”näthat” så fort någon inte riktigt håller med henne, och/eller ifrågasätter någonting hon gjort, skriver så här på Facebook.
Bilden är lite dålig så jag skriver ut konversationen här nedan.

En följare skriver:
Vad händer här i kommentarerna? Hon kallas sjuk i huvudet? Idiot?
Det är ingenting annat än näthat.
Ingen av oss vet vad som hänt mellan dem och därför borde vi vara lite försiktiga med att uttala oss, tycker jag. Om vi vill att ungdomar inte ska mobba varandra på nätet så borde vi som vuxna föregå med gott exempel.

Johanna Toftby svarar:
Nej, håller inte med alls.
Man får ha åsikter.
Inget näthat alls.

När någon skriver att den här kvinnan måste vara sjuk i huvudet så är det, enligt Johanna Toftby, en åsikt och inget näthat. 
Jag undrar om Johanna Toftby använder samma mätsticka vad gäller sig själv?
Hur tror ni det skulle låta om det ramlade in 100 kommentarer under det här inlägget, om att Johanna Toftby är sjuk i huvudet?
Jag hade förmodligen haft Trolljägarna på min uppfart snabbare än jag kan skriva ”hycklare” 100 ggr i ett excel-dokument.

Johanna har rensat bort den här delen av sitt kommentarsfält nu, men det ligger fortfarande kvar kommentarer om att kvinnan är sjuk i huvudet.
Hon har bara tagit bort sin del där HON försvarar det.
Så praktiskt.

Tack för tips!

Johanna Toftby om att se ung ut

”Ju mer smink man har – desto äldre ser man ut 😅” – kommenterar Johanna Toftby på Magdalena Graafs bild. 
Jag vet inte om jag riktigt håller med henne där. Se ung ut genom att inte sminka sig? Nä, kan verkligen inte se det, i alla fall inte vad gäller mig själv.
När jag är osminkad – särskilt vintertid – så ser jag inte ung ut, jag ser snarare ut som ett 200 år gammalt lik som någon gömt undan i en krypta någonstans.
Ansiktsfärgen växlar mellan vit och lila och får huvudkaraktären i The Ring (ni vet, hon som kommer utkrypandes ur tvn) att se ut som ett under av rosighet, fräschör och liv.

I kommentarsfältet får Johanna mothugg av följare som inte tycker att hon ska uttala sig om saken eftersom hon både använder botox och fillers, men är det verkligen samma sak?
Att se ung ut och att se naturlig ut?
Går de hand i hand? Kan man inte se ung OCH naturlig ut?
Är det antingen det ena eller det andra?

Är kvinnosjukdomar förknippade med skam?

Johanna Toftby har tidigare skrivit om den stora operation hon genomgått, där läkarna tog bort hennes livmoder som var full av myom. 
Nu öppnar hon upp ytterligare kring de skamkänslor och känslan av misslyckande som hysterektomin väckte i henne.

Jag fick panik. En chock. Jag kände en oerhörd skam, men vet inte varför. Jag är ju klar med barn, men jag blev ändå helt knäckt. Kände mig ensam och som en stor sorg.
[…]

Dels för att jag är livrädd för en så stor operation och sedan den där skammen. När jag kom hem till Janne kunde jag knappt berätta vad läkaren sa. Jag nämnde det bara i förbifarten. Jag berättade inte för någon. Därför kunde jag inte berätta det för er här inne heller. 

Det blev min hemlighet för att jag var så rädd. Skulle jag bli stympad? Just där och då kändes det så. Så jag flyttade bara fram problemen, trots att jag gick på täta kontroller och bara såg myomen växa. // Johanna Toftby

I kommentarsfältet möts nu Johanna av ett massivt stöd, där läsarna del delar med sig av sina egna erfarenheter, men också tackar Johanna för att hon så öppet skrivit om sin operation och fått dem att våga söka hjälp för sina problem..
En specifik kommentar fick mig att börja fundera kring det här med ”kvinnoproblem” och hur annorlunda det nog hade varit om det var män som drabbats.

Kommentar: Så länge det är en kvinnosjukdom så pratas det inte så mycket om det. Jag har gjort samma operation och jag är supernöjd även om det var superjobbigt ❤️‍🩹. Det blir bara bättre. Håll ut Johannas svar: Ja det är nog så. Jag har mått så urdåligt för detta, ville bara försvinna… så hemskt. Så skamsen. Jag fattar inte.. hur kan man skämmas? För det var vad jag gjorde. Härligt att höra att det blir bättre. Jag känner att det blir mer och mer saker som är bättre än innan. Vi tror även att blodtrycket redan har gått ner så det är skönt. Ska göra fler undersökningar om en vecka. Men just kissandet är ju en ren befrielse. Kissade varannan timma varje natt förut. Nu klarar jag mig hela fem timmar, ibland mer. Halleluja :))
Bildkälla: Johanna Toftby blogg

Men visst är det så?
Hade män haft mens hade förmodligen mensskydd varit subventionerade.
Hade män blivit gravida så hade kvinnor knappast fått bestämma över deras kroppar när det kommer till frågor som abort.
Hade män haft den här typen av problem som Johanna beskriver så hade det knappast varit förknippat med skuld och skam.

Så tror jag i alla fall…
Hur resonerar du?

Johanna Toftby öppnar upp om sviterna efter sin hysterektomi

Trigger Warning – är man känslig för bilder på sår och liknande så bör man inte klicka sig in på Johannas blogg och titta på bilderna.

Bildkälla: 1177

För ungefär fyra veckor sedan genomgick Johanna Toftby en hysterektomi, vilket innebär att man bland annat tar bort hela livmodern. 
På sin blogg berättar hon om att kirurgen avlägsnade en 1,2 kilo tung livmoder som var full med myom, stora som apelsiner.
De tog även bort livmoderhalsen, livmodertappen och äggledare samt sydde ihop uppe vid slidtoppen.
Äggstockarna lämnades kvar kroppen, vilket Johanna är nöjd med, så att hon slipper att hamna i klimakteriet per automatik. Avslutningsvis flyttade hennes urinblåsa, och hon har fått lära hjärnan att kissa igen. 

Tyvärr har hennes återhämtning inte gått spikrakt, utan hon har drabbats av komplikationer, bland annat ett hematom, som är en blodansamling, större än en golfboll som satt sig precis ovanför snittet.
Hon fick även en infektion, och ordinerades en dubbel antibiotikakur.
Johanna skriver på sin blogg att magen kan vara svullen i flera månader efter en sådan här operation, och att hon delar med sig av sina erfarenheter med förhoppningen att det kanske kan hjälpa någon som befinner sig i samma situation som hon gjorde före operationen.
Hon hade gärna läst om någon annans erfarenheter före sitt ingrepp, men hittade inte särskilt mycket alls på nätet, och därför delar hon med sig så pass mycket som hon gör.

Oftast, när man söker på nätet, så hittar man information från sjukvården, något som kanske inte erbjuder den där ”mänskliga” aspekten som man är ute efter, alltså information från någon som genomgått samma sak som man själv är på väg mot. 
Förhoppningsvis kan Johannas transparens hjälpa någon annan. Jag tänker, bara att få se att det är helt normalt att magen är svullen, trots att man tagit bort ett organ kan ju vara hjälpsamt, så man inte automatiskt tror att det är någonting fel.

Johanna Toftbys stora operation

Jag har opererat bort livmodern, livmodertappen och äggledarna. Hysterektomi. Äggstockarna var fina så det fick vara kvar. Det blev en ganska stor bukoperation eftersom livmodern blivit enorm och satt hårt. Ni som följt bloggen vet att jag haft stora myom med rikliga blödningar under sista året. De sista veckorna blev det värre och ohållbart så jag fick tid för operation snabbare än vad vi planerat.
[…]

Den fantastiska gynöverläkaren Saskia Eklind på Carlanderska opererade mig så jag var i trygga händer. Operationen gick bra, men det var stora myom överallt i livmodern. Läkaren skojade när hon kom in på eftermiddagen för att se hur jag mådde och berättade att när jag låg på operationsbordet såg magen ut som Kebnekajse. // Johanna Toftby

Johanna Toftby har genomgått en stor bukoperation och berättar nu om det på sin blogg.
Hon har även delat fler bilder där, som inte finns med i Instagraminlägget – om någon är intresserad av hur det kan se ut efteråt.

I sitt inlägg berättar hon om vilka problem hon upplevt, som var anledningen till operationen, samt vad läkarna berättat för henne efteråt. 
Bland annat ska hennes livmoder ha vägt hela 1,2 kg, vilket tvingat läkarna att kämpa och slita för att få ut den, då en livmoder ska väga 60 gram.
Innan operationen led hon av hemska blödningar, behövde springa och kissa hela nätterna, kände som en tyngd inom sig hennes  myom har till och med synts utanpå magen. (Myom är en eller flera muskelknutor som kan sitta inuti eller utanpå livmodern.)

Ett stort krya på dig, Johanna! 
Förhoppningsvis kan hennes transparens kring det här hjälpa någon annan – något som jag ser som en av de absolut mest positiva sidorna med att dela saker på sociala medier, även om det är smärtsamt. 🙂

Johanna Toftby släpper sneakers som säljer slut

Ett par svarta och ett par vita, med gulddetaljer och inbyggd klack.
Så ser designen ut på de sneakers som Johanna Toftby tagit fram tillsammans med Ellos, och trots att de släpptes så sent som tidigare idag så är de redan slutsålda i de allra flesta storlekar.

Någon av er som lagt vantarna på ett par, eller som ville men att de var slut i er storlek? 

Bild på skorna från Ellos.
Bildkälla: Ellos

Johanna Toftby kritiserar Jacob Liebermanns Instagraminlägg

Edit: 
Jag har täckt över användarnamnet på en person här nedan som inte är en offentlig person och som inte vill stå med på Bloggbevakning identifierad.

Igår publicerade jag ett inlägg om Margauxs ex Jacob Liebermann och hans inlägg om sättet som Margaux exponerar deras gemensamma son på sociala medier.
Hur problematiskt det är.
Kommentarsfältet under Jacobs inlägg fylls av stöttande inlägg, där man många anser att det var på tiden att någon sätter ner foten och faktiskt sätter barnens integiritet i första rummet.
Det är dock inte alla som håller med honom.

Johanna Toftby tycker snarare att det är skenheligt av Jacob att skriva som han gör, med tanke på att deltog i samarbeten som involverade Arnold under tiden som han och Margaux fortfarande var ett par.
Att han fått ett helt annat perspektiv på saker och ting efter att ha klivit ut ur bubblan köper de inte, utan de verkar tro att Jacob skriver som han gör, enbart för att trycka till och hänga ut Margaux.

Reklamkritik som reklamkritik?

Johanna Toftby ryter till åt en läsare som kommenterat hennes utseende.
Men… är det inte skillnad på att kritisera någons utseende och någons klädval?
Får man inte tycka att en tröja – som personen mest sannolikt får betalt för att visa upp – är ful?
Det är väl ändå en JÄVLA skillnad?

Fast…
Om man får kritisera en tröja som någon fått betalt för att visa upp, borde inte samma princip gälla en plastikoperation som man får betalt för att visa upp?
(Jag menar inte Johanna specifikt här utan branschen mer generellt!!)
Principen är ju densamma, eller hur? Få betalt för att visa på en produkt och marknadsföra ett företag – men vad det är för produkt och företag har ju influencern valt själv.
Tröja eller tuttar, same same egentligen.

Hur tänker ni här? 
Jag hade tänkt avsluta mitt inlägg efter meningen ”Det är väl ändå en JÄVLA skillnad?”, men insåg att skillnaden kanske inte är så pass stor som jag först tänkte.
Är det inte jäkligt snårigt egentligen när den egna kroppen blandas in som marknadsförande verktyg?