Jag har dock lovat mig själv att gå till psykolog, för jag inser mer och mer att mitt tuffa liv i stålkastarna har tagit sin rätt på mig. Jag är inte supertuff och hård som inte har blivit påverkade av alla hemska människor jag stött på i mitt liv. Jag har förstått det nu. Jag inser att jag inte litar på människor alls i stort sett och mitt högsta prioritering är att skydda mig själv. Så vill jag inte ha det, jag vill prioritera att vara lycklig. Ensam och med andra människor. Att våga släppa in folk, på riktigt. För jag är väldigt ensam, även om jag ständigt har folk runtomkring mig.//Kissie
Jag måste erkänna att jag blev lite förvånad över att läsa de här raderna av Kissie, där hon erkänner att hon i stor sätt inte litar på människor och hur hon inte vågar släppa in folk på riktigt i sitt liv eftersom hon är så mån om att skydda sig själv.
Att det här gör mig förvånad har inte med att det är en bloggare som skrivit det för det är nog relativt vanligt att de känner så men jag är förvånad över att det är just Kissie som gör det.
Jag har nämligen fått intrycket av att hon varit väldigt öppen och inbjudande till att lära känna nya människor på ett helt annat sätt än exempelvis jag är.
Jag tycker mig ha läst ganska många gånger hur hon hittat på saker och hoppat på resor där hon kanske inte känner så många men att det inte spelat så stor roll. Både Gotland och Båstad känns bekanta här…
Jag önskar att jag var lite mer så faktiskt..
Kan man lära den här gamla hunden att sitta tror ni? =)
Är ni återhållsamma med att träffa nya människor eller kastar ni er bara ut med huvudet före helt utan rädsla?
Vad är ert bästa tips eller knep för att utöka bekantskapskretsen och/eller våga träffa nya människor även om det känns lite läskigt?
Ställen? Samtalsämnen? Taktiker?
Alla tips är välkomna och tas emot med öppna armar!
Föregående inlägg 