“-Man ska passa sig för att vara för mycket som tjej, då kan man uppfattas som skrytig och mallig, man ska inte tro att man är nåt, och så vill vi ju inte ha det, eller hur?”

Detta citat – som Linda Hallberg än idag minns ordagrant – fick hon höra av en skolsköterska när hon var 12 år gammal och trots att hon inte bara är en av Sveriges största influencers utan även en av de mest fantastiska och talangfulla make-up artister så vågar hon fortfarande inte riktigt ta för mycket plats.

Sånt här får det att fullkomligt KOKA i mig!
Hur många unga människor – och då framför allt tjejer – har tvingats växa upp med en pulvriserad självkänsla och självbild på grund av liknande uttalanden från vuxna som själva är slavar under jantelagen?

Blir typ arg på mig själv och hoppas att föräldrar, lärare och skolläkare ALDRIG säger sådana saker till NÅGON, NÅGONSIN!
Du ska vara precis så mycket du själv vill, ta den plats du vill och speak your mind!
Det finns inget som heter att “Vara för mycket” och absolut inte som kvinna eller fittbärare. Punkt

Har ni också någon sån här grej som ligger och skaver och fortfarande påverkar er sedan ni var yngre?//Linda

Jag har en sak som jag burit med mig genom livet och det är en sak som min klassföreståndare på Bjurbäckskolan i Emmaboda sa till mig när jag återigen åkt på spö och verbala trakasserier.
Jag hade redan slutat uppträda i olika talangjakter eftersom priset jag fick betala när jag kom tillbaka till skolan var allt för högt eftersom jag då ”tyckte att jag var något” och jag mer eller mindre smög längs väggarna som en strykrädd hund för att ingen skulle lägga märke till mig och hoppa på mig.
Vet ni vad hon sa då?

”Jag tycker att Camilla får skylla sig lite självt här faktiskt. Om hon bara gör sig lite mer osynlig så ska ni se att problemet försvinner.”

Problemet med detta var ju att om jag försökte göra mig ännu mer osynlig än vad jag redan var så skulle jag försvinna helt.
Jag var redan en marginaliserad spillra av den tjej som älskade att sjunga och dansa och att skuldbelägga mig för det fysiska och psykiska våld som jag utsattes för hängde med mig upp i vuxen ålder.
Det hängde med som en tagg i hjärtat ända till den dag då jag fick chansen att konfrontera henne för allting hon medvetet eller omedvetet utsatt mig för som barn och tro mig – jag tog chansen! OM jag gjorde!
För min skull men också för alla andra barn som hon utsatt för liknande saker för givetvis var jag varken den första eller den sista att råka ut för detta.

Jag tog trettonåriga Camilla i handen och tillsammans drog vi ut den där taggen och kastade den i ansiktet på henne och sedan den dagen har jag inte ägnat henne en tanke förrän idag när jag läste Lindas inlägg.
Jag hoppas att alla som utsatts för liknande saker som jag och Linda kan ta skammen och skulden och lägga den där den hör hemma en gång för alla och istället våga hålla huvudet högt.
För kom ihåg…