Paula kan jag sluta älska även om det känns omöjligt nu men barnen kommer för alltid ha parkettplats i hjärtat oavsett vad dom hittar på för dumheter. Jag tänker likadant med föräldrar, där är det inte helt självklart att älska villkorslöst utan som förälder måste man förtjäna barnens kärlek genom sitt sätt att vara och så.
Jag vet inte om jag kan säga att jag älskar någon mer. Eller ja barnen är ju som sagt nummer 1 resten av livet men i övrigt skulle jag säga att jag älskar alla olika. Just eftersom kärleken är av olika slag är det omöjligt att säga vilken som är ”mest”. Det är som att jämföra äpplen och päron helt enkelt =)//Hugo
Åh, ett ruggigt intressant inlägg av Hugo där han tar upp en fråga han fått om vem han älskar mest av alla.
Vi har inte pratat om just det här hemma, men eftersom vi har en liten annorlunda familjekonstellation med bonusmedlemmar mm så finns det alltid en risk att någon kanske känner sig sårad, förbisedd eller ersatt men det är just det som är det fina med kärlek.
Man har inte en viss mängd kärlek som ska delas upp på personer i sin omgivning – 100% kärlek och sen är det slut – utan man kan faktiskt älska precis hur många människor man vill lika mycket utan att man ska behöva ta från en person och ge till en annan.
Jag tror aldrig jag kommer komma till en punkt där jag känner att ”Nej…nu orkar jag faktiskt älska fler människor!” utan jag välkomnar fler människor in i mitt hjärta om jag tycker att de platsar där.
Har ni en tydlig gradering av älskande eller känns en sådan fråga som en omöjlighet att svara på?
Och behöver man sortera in barn, föräldrar, syskon, partner, vänner, katter, hundar och Cola zero i en lista eller går det bra att älska totalt o-organiserat?
Det tycker nog jag…
Föregående inlägg 
Håller med Hugo. Kommer alltid älska mina barn mer än vad jag älskar någon annan. Skulle inte bli ledsen om min man gör detsamma, känner snarare tvärtemot – förväntar mig nästan att han ska göra det. Känns kanske konstigt för någon annan men det är bara så jag känner i frågan.
När jag var runt 9 så frågade jag mamma vem hon älskade mest av oss syskon. Fick svaret att hon älskar oss alla lika mkt, detta fick inte min hjärna ihop alls. Någon dag senare sa hon vid nattning att hon älskar mig mest för att jag föddes först. Hon ville inte säga det där och då iom att syskonen var i närheten. Såhär många år senare kan jag säga att man kan älska flera lika mkt. Skulle det brinna hemma och jag bara fick rädda någon av katterna skulle jag inte kunna välja, de är mina bebisar båda två. Och jag älskar de båda exakt lika mkt, bryr mig nästan mer om deras välmående än mig själv
Det kan man säkert. Dock tror jag att de flesta föräldrar har favoritbarn även om de aldrig skulle säga det högt eller våga erkänna det, knappt ens för sig själva?
Tror du? jag jag bara ett (ofött) barn så jag har inga egen erfarenheter av det men jag tycker det är svårt att säga vem jag älskar mest av mina föräldrar, känns som det kan ändras olika dagar. Av vänner också, jättesvårt att rangordna i någon kärlekslista. Tänker jag ”vem älskar jag mest?” så uppfylls jag ju bara av kärlek för den person jag tänker på just då, men hur mäter jag sedan det mot kärleken för en annan person?
Så för mig känns det ganska naturligt att även ens kärlek till barnen skulle vara svår att mäta barnen emellan.
Sen tror jag såklart många kan tycka mer om ett barn, men jag tror inte de flesta har någon tydlig och bestående favorit.
Jag har inga barn iofs, men jag älskar mina föräldrar olika mycket och då tänker jag att varför skulle inte de kunna älska mig och min bror olika mycket. Vet att de gör vad som helst för båda oss och att de skulle släppa allt de har om vi behövde dem, men jag tror ändå att de skulle kunna älska oss olika mycket. I alla fall på olika sätt med tanke på att vi inte är samma personer.
Jag har inga barn iofs, men jag älskar mina föräldrar olika mycket och då tänker jag att varför skulle inte de kunna älska mig och min bror olika mycket. Vet att de gör vad som helst för båda oss och att de skulle släppa allt de har om vi behövde dem, men jag tror ändå att de skulle kunna älska oss olika mycket. I alla fall på olika sätt med tanke på att vi inte är samma personer.
Oj vad gjorde jag nu?
Jag tror alltså absolut att man kan älska sina barn olika mycket, men jag tror inte att de flesta gör det utan snarare på olika sätt.
Som barn tror jag också man lätt kan blanda ihop kärlekskänslor med att föräldern t ex är mer orolig för ett barn och därför visar mer omsorg. Eller att man klickar bättre med ett barn och umgås tightare.
Jag älskar mina föräldrar lika mycket. Men tycker om den andra mer. Lite så tänker jag, men jag har bra föräldrar men som är väldigt olika varandra
Ja, absolut. Jag älskar båda föräldrar, men älskar mamma på ett helt annat sätt än pappa. Är även ganska säker på att mamma älskar mig och min syster villkorslöst, men på olika sätt – då vi är väldigt olika varandra. Jag är mer lik mamma till både sättet och utseendet, medan min syster är mer lik pappa till sättet. Jag är även förstfödd. Min syster har typ tillbringat hela sitt medvetna liv med att påpeka att jag är mammas favoritbarn, så jag tror absolut att föräldrar har ett sådant, även om det är mer nyanserat än att bara konstatera ”du är min favorit”.
Klart ettan kanske känns mer ”speciell” för att allt är nytt, men kärleken är lika stor för det
Jag tror också att föräldrar kan älska sina barn olika mycket. Eller ja jag vet typ att min mamma älskar lillebror mer än mig. Det märks så tydligt i många saker hon säger eller gör mot oss. Känner mig alltid lite åtsidosatt av henne just av den anledningen, jag klarar mig visserligen själv men ibland hade de kunnat kännas bra om all den tiden hon så tydligt visar att hon lägger på min bror kunde ges till mig också. Förlåt om jag låter avundsjuk eller barnslig.
En helt rimlig känsla du har, det är inte du som ska säga förlåt utan din mamma.
Ja det borde vara hon. Men har och kommer aldrig förstå mig. Hur mycket jag än förklara hur jag känner. Är otroligt tacksam att jag har en extra mamma i pappas fru. Hon gör ingen skillnad på mig och deras gemensamma barn. Vi är alla lika mycket värda. Tack för dina ord ❤
Jag tror inte nödvändigtvis att det handlar om ”favorit”barn, utan snarare t.ex om ålder på barnet, om personligheterna klickar väl eller mindre väl, hur mycket tid en kan spendera ihop osv. Relationen kan vara mer eller mindre stark men jag tror inte det är samma sak som kärlek? Eller? Jag har två barn och älskar dem bägge men på olika sätt.
Barnen behöver ju olika form av kärlek som ser olika ut (utifrån i alla fall). Min minsta är mycket mer ’uppenbar’ och behöver uppmärksamhet, gos, kramar etc. Äldsta är mer lågmäld och inte lika fysisk. Utifrån ser det nog ut som om jag ger minsta ’mer’, men jag känner dem bäst och älskar dem självklart lika mycket, kärleken tar sig olika uttryck…
Jag har två barn, älskar lika mycket men på olika sätt.
Ettan är alltid ettan, fick uppleva allt första gången med henne.
Sen har vi tvåan som alltid är tvåan, som jag får uppleva allt med för sista gången. Så det är lika mycket och jag skulle aldrig kunna välja eller säga att jag älskar någon mer, det är lika villkorslöst men på olika sätt. Hugger till lika mycket i bröstet vem jag än tittar på<3
Håller med! Handlar inte om att man älskar ett barn mer men bara att man kanske har lite lättare för att prata eller mer lik humör m.m. Man klickar en smula bättre helt enkelt. Man brukar ju ofta säga typ att man är en ”Daddy’s girl” och liknande, så ofta har man lite starkare band till ett barn eller en förälder. Inget konstigt.
Jag har favoritbarn också, men jag kan ärligt säga att jag älskar alla lika mycket och jag skulle t.ex aldrig kunna välja något barn före ett annat (har fyra stycken). Det där med favorit handlar mest om vem av barnen jag kommer bäst överens med och som är lättast att vara med. Kärleken till alla är helt otroligt lika självklar. Däremot skulle jag ju välja barnen före deras pappa om jag var tvungen att välja. Inget slår kärleken till barnen för min del. Då älskar jag deras pappa helt otroligt mycket.
Är väl lite därför jag aldrig skulle kunna skaffa barn med en annan man. Som bonusförälder tror jag ändå att man älskar sin partner mer än bonusbarnen. Skaffar man barn blir rangordningen tyvärr ofta tydlig med 1) gemensamma barn 2) partner 3) bonusbarn och det är så orättvist mot de sistnämnda…
Tror du ja, precis som du själv säger. Med betoning på TROR. Varför du behöver lufta det vet jag inte. Ska jag säga vad jag _tror_ om dig, din man och dina fyra barn och kärleken er emellan och vad som är orättvist? Kan ju börja med att säga att jag tycker det är bisarrt att du har ’favoritbarn’. Jag har två bonus och två egna och inga favoriter… de är alla helt egna, fantastiska individer!
Jag tänker att föräldrar kan älska sina barn lika mycket men ha olika relationer till de olika barnen, vara något av barnen närmare utan att för den sakens skull älska det barnet mer.
Jag har två barn. Det som hände med ettan (och inte med tvåan) var att jag blev fullkomligt golvad av den kärlek jag upplevde. Typ hög! Med tvåan så visste jag ju hur den där kärleken kändes, och jag kände den. Men jag blev inte golvad, eftersom jag upplevt den tidigare.
Däremot säger jag ofta till mina barn tex vid nattning att ”jag älskar dig mest av allt i hela världen”, till vardera barn. För det är så det känns. Kanske gjorde din mamma likadant? ?
Mina två barn frågade för ett tag sedan vem av dem jag älskade mest. Jag kunde bara säga som det var, att de har bägge en speciell pusselbit i hjärtat, lika stor men av olika form. De skulle inte kunna fylla varandras tomrum.
Va fint sagt, så är det ju 🙂
Läste detta på insta, och det stämmer för mig också om kärleken till barnen – liksom nyförälskad hela tiden:
’Jag tänker ungefär 500 gånger om dagen att jag är så kär i den här människan att jag vill explodera, äta upp honom, pussa ihjäl honom, ligga och bara stirra på honom och aldrig aldrig vara ifrån honom. Det sägs att människor är nyförälskade i max 6 månader, för att det är för utmattande för kroppen att vara nyförälskad för länge. Och ja, det är utmattande att bli förälder. Inte bara för att det är jobbigt rent praktiskt utan just för att kärleken är så jävla skrämmande stor och överväldigande, hela tiden.’
Jag började gråta av det här svaret och då har jag inga barn utan tänker på min mamma och det är exakt så jag upplever hennes kärlek. Tänker på de gånger jag tryckt henne ifrån mig när det enda hon vill är att krama mig.. hon brukar säga, ”du doftar fortfarande bebis”. Det är så starkt och jag grinar nu.
Nä jag har olika kategorier för vad jag älskar 🙂
Rangordna, nja.. däremot kan jag bli förvånad över hur mycket kärlek jag kan känna för mina närmsta, fast på helt olika sätt. Mannen, morsan, katterna.. växterna och snuset ? helt sjukt vilka positiva känslor människor/djur kan ge en!
Min pappa var tydligen väldigt nervös när jag skulle komma till världen, för han trodde inte att han skulle kunna älska någon lika mycket som han älskade min storebror. Att det var maxat liksom. Sen blev det ju naturligtvis så med mig ändå, men jag tycker ändå att det är fint att tänka på 🙂
Haha snusen ? älskar att den kom med på listan
Såklart ?❤️
Lever din pappa Hanna M?
Är höggravid med barn nummer 2 och hela den här graviditeten har jag funderat på hur jag ska kunna älska ett till barn lika mycket. Min son älskar jag till 100 % och mina känslor för honom minskar ju inte för att det kommer en till men då ska det tydligen finnas en pott kärlek till som väntar på nästa barn.
Men man har det. Har också en son som är mitt allt, men sen kom tvåan och det blev samma sak där 🙂
Det gjorde jag med, var jätteorolig! Men du kommer älska dem bägge ❤
Jag funderade också mycket över det under graviditeten med minstingen, men när hon föddes så var hon lika självklar och älskad som stora. Kärleken bara utvidgades ich inneslöt en person till.
Jag älskar oorganiserat, hejvilt och villkorslöst. ?❤️
Älskar sambon men skulle ju inte precis dö för honom haha… barnen skulle jag offra mig själv för en miljon ggr om. Så lite skillnad där ja
Jag köper Hugos resonemang till 100%. Barnen älskar man villkorslöst och livet ut, medan kärleken till partnern kan förändras/tonas ner/ebba ut.
Jag älskar mina barn exakt lika mycket eftersom jag inte tror att man kan älska mycket eller lite. Antingen så finns känslan där eller inte. Man kan se olika egenskaper i sina barn, olikheter och likheter, men det anser jag inte har med kärlek att göra utan kärleken är vilkorslös och går djupare än så.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/A2meQM/att-fa-barn-oppnar-ett-helt-nytt-helveteshal
Du omnämns i Malin Wollins kolumn. 🙂
Vilken deppig kolumn, man misslyckas inte varje dag bara för att man har barn utan man kan faktiskt sänka kraven på sig som mamma.
Ja. Jag blev ju inte direkt sugen på att skaffa barn efter att ha läst det där. Ångest har jag redan så det räcker och blir över. 🙁
Bry dig inte om sådana kolumner ❤ alla är nog väl medvetna om hur det är att ha barn och hur uppfostran fungerar så vad hon vill få fram med sin kolumn förstår jag inte alls.
Konstig krönika. Kan inte sätta fingret på det riktigt men känns olustigt att hon ägnar en hel krönika åt en ung tjejs vilja/ovilja att skaffa barn. Visst, Kissie har själv skrivit om det, men jag tycker ändå inte att hon behöver rikta in hela sin krönika så specifikt på just Kissie…
”Att du kanske tror att du har problem, men vänta bara tills du får barn. Herregud så många problem!
Och vet du vad som är så bra med det? Att du fullständigt glömmer bort vad du oroade dig för innan barnet kom. Det är magiskt.”
Att lösa sina problem genom att skaffa större problem känns logiskt på noll sätt. ?
Avskyr den där nedlåtande tonen som vissa föräldrar har. ”Jaså, du tror att du är trött? Vänta bara tills en tvååring väcker dig varje timme! Du tror att du har problem? Nänä lilla du, jag vet att du fått sparken och att sambon gjort slut, men fatta om du haft ett barn att försörja också!” Liksom, det är ingen tävling. Mina problem var inte mindre innan jag fick barn, och dina känslor är fortfarande dina oavsett hur någon annan har det.
Men jaaa tack!! Har träffat många som hånfullt skrattar åt mig när jag säger att jag är trött ”Du skulle bara veta hur lite man sover när man är mamma!”. Och det sjuka är ju att de inte vet något om min sömn? De vet inte att jag har SVÅR insomni sedan 19 år tillbaka, som behandlas av psykiater+ terapeut och verkligen förstör för mig. Och frågar de? Nä de bara antar att de har det jobbigare. Herregud folk är så vidriga ibland.
Vilken vidrig mästrande krönika! Vad vill hon med den? Övertala Kissie att joina henne i ”helveteshålet”? Jösses. Hon behöver nog få sig ett ligg och en hel natt sömn.
Malin Wollin har ett ganska speciellt sätt att skriva.
Jag är en äldre kvinna som inte har vare sig barn eller en partner (ej synd om mig – självvalt). Min mamma gick bort nyligen och pappa är på demenshem.
Tänker ibland på att jag inte har någon som ”älskar mig mest” men när jag läser era kommentarer så inser jag ju att jag inte är ensam. Även om man har barn, en partner, föräldrar i livet så behöver inte det betyda att de skulle älska en mest.
Nej även om många föräldrar försöker intyga sig själva och andra att barn är något slags försäkring mot att bli ensam, så är det faktiskt inte så. Man kan vårda andra relationer på fantastiska sätt om man väljer bort barn. Och barn kan bryta med sina föräldrar, det händer ju hela tiden. Hoppas att du har många vänner som hjälper dig igenom det du utstår nu. ❤️
Tack. Ja, jag har flera goda vänner som också är min familj. Finns massor av människor som är i min situation som inte ens har vänner så jag känner mig priviligerad. Har en väninna vars föräldrar gick bort när hon var 25-30, inga syskon, kusiner eller annan släkt, inga egna barn samt ensamstående sedan hennes kille lämnade henne. Hon har bara umgåtts med killen och hans vänner/släkt under alla år och blev självklart väldigt ensam när både killen, släkt och vänner försvann. Givetvis var hon välkommen till mig och mina vänner som snabbt även blev hennes vänner. Men det är inte glasklart med familj och vänner för alla.
Så fint och välkomnande av er. Önskar att fler människor kunde sträcka ut en hand och inkludera dem som behöver bli inkluderade.
”någon kanske känner sig sårad, förbisedd eller ersatt men det är just det som är det fina med kärlek.” haha say what?
OT men läääs Ulrika Forsbergs senaste inlägg på ig. Det var en ”lindrig” cancer och inte dödlig. Alltså jag har tänkt på henne sååå mycket de senaste dagarna (har barn i samma ålder som hon har) och kan inte ens föreställa mig den ångesten hon måste haft den senaste veckan. Att liksom inte veta om man kommer få se sina barn växa upp… kan inte tänka mig något värre ? nu sitter jag här vid frukostbordet och lipar, så himla fantastiskt skönt det måste varit för henne att få det beskedet! Fortfarande cancer och det är ju såklart inte bra.. men så mycket bättre än alternativet. Det var en mycket bra start på dagen att läsa det ??
1: barnen
2: katten
3: mannen ?
Fast mannen har seglat om katten nu, helvete vad hon är jobbig nu för tiden….
Det finns föräldrar som ångrar sina barn, min mamma är en av dem. Hon har sagt det direkt till mig och mina syskon, att den enda hon inte ångrar är den yngsta.
Vi har ingen kontakt idag.
Det är inte ett dugg synd om mig dock, har liksom aldrig haft någon mamma – så jag vet inte vad det är jag ska sakna? Har haft en hel drös med människor kring mig som älskar mig ofantligt mycket, min pappa är en av dem. Så jag tror på något sätt att jag har haft mer än många med två närvarande föräldrar.
Själv älskar jag mina barn exakt lika mycket, kärleken för varje går liksom in i varandra.
Min förstfödde är alltid min förstfödde, alltid speciell. Men det är tvåan oxå, på andra sätt.
Det enda jag kan säga om vad som skulle kunna vara ”olika” är väl det där med personlighet och hur lätt jag har att relatera. Ettan är lik mig, jag känner liksom av honom och hur han mår utan att behöva fråga. Vi är väldigt lika. Nr 2 får jag kämpa lite med att förstå ibland.
Mina barn är alltid nr 1, mina vänner, familj och flickvän kommer på en delad 2a. Där har jag svårt att rangordna
Samma här, jag kom bara till för att min pappa skulle lämna min mamma. Hon ångrar mig och har sagt att hon inte vill vara min mamma. Det behövde hon inte och vi har ingen kontakt idag. Sen jag fick min son kan jag däremot inte förstå henne alls, mitt barn är det viktigaste i mitt liv och bara tanken på att någon gång behöva lämna honom gör så hela hjärtat värker.
Så kände jag med när mitt första barn föddes, hade inte reflekterat över det innan…. ?
Så fint och fantastiskt och hoppfullt att er förmåga att älska är intakt även om era mammor inte kunde ge er den kärlek varje barn förtjänar. Blir rörd och får rysningar av det ni skriver om kärleken till era barn.
…/
Tack! Utsatta barns chanser att ”klara” sig ökar markant om de får kärlek, oavsett varifrån den kärleken kommer. Jag hade turen att träffa på många vuxna som kompenserade, i skolan, kompisars föräldrar osv. Utöver min släkt då.
Så ser ni ett barn som inte verkar må bra -snälla tänk på det här, det kan göra otroligt stor skillnad. Kanske hela skillnaden? Att bli sedd och känna sig omtyckt är så viktigt, speciellt för de barn som ingen annan ser -eller vill se?
…/
Tack! Utsatta barns chanser att ”klara” sig ökar markant om de får kärlek, oavsett varifrån den kärleken kommer. Jag hade turen att träffa på många vuxna som kompenserade, i skolan, kompisars föräldrar osv. Utöver min släkt då.
Så ser ni ett barn som inte verkar må bra -snälla tänk på det här, det kan göra otroligt stor skillnad. Kanske hela skillnaden? Att bli sedd och känna sig omtyckt är så viktigt, speciellt för de barn som ingen annan ser -eller vill se?
Det låter självklart och klyschigt, men det blir inte mindre sånt för det. Och kanske människor drar sig för att ”lägga sig i” för att de inte tror att de kommer göra någon skillnad ändå?
Men det gör ni 🙂
Min mamma forskade faktiskt på just detta, och precis som du säger visar det sig att skillnaden för utsatta barn ofta är just om det finns någon, en enda person någonstans, som är pålitlig och kärleksfull. Nu börjar jag grina igen. Tänker att du är en toppenmamma till dina barn och en fantastisk ’kompensationsvuxen’ för barn i din närhet!
Du gjorde hela min dag! Inte specifikt för det fina du skrev till mig -även om det såklart gjorde mig glad- utan för din inställning och din empati. Jag är glad över att det finns människor som du ?
(Spännande att din mamma har forskat på just det här, intressant ur så många olika vetenskapliga perspektiv.)
Adopterad och har fått veta av adoptivmodern att man inte kan älska sina adoptivbarn lika mycket som sina biologiska. Den ” naturliga” och ” självklara” kontakten finns inte.
Känns bittert att få det bekräftat ngt man alltid vetat, ratad ännu en.
Usch vad elakt sagt och tänkt!
?????
Men hur kan man säga så? Hon förtjänar dig inte! Kram fina du hoppas du får all kärlek du förtjänar i ditt liv av andra.
Givetvis älskar jag mitt barn mer än min man. Räknar iskallt med att min man gör detsamma.
Har barn, gubbe, haft djur (jobbar för mycket så det går inte just nu) men jag tycker vi kör på din linje ”älska totalt o-organiserat” Låter behagligt ostrukturerat 🙂
Beror på dag måste jag påstå. Efter att ha blivit dumpad själv hemma med tvätt och disk och infekterad visdomstand när maken dragit på AW är listan:
1. Sängen
2. Minsta barnet
3. Mellanbarnet
4. Hundarna
5. Arga tonåringen som tappat bort mitt mastercard på gårdagens bal
6. Hästen
7. Maken
Jag har 6 katter, måsjälvklart älskar dom alla men jag skulle ljuga om jag sa att inte ett par av dom tickar hjärtat lite extra för! Ärligt talat tror jag det är likadant med barn men inte pk att säga högt…
Men katt och barn är väl ändå olika saker? Jag har både katter och barn och skulle katterna klösa sönder nya soffan så tar kärleken slut där. Då är det bye bye.
Haha, ja jämför du dina katter och ditt favoriserande av dem med min kärlek till mina barn.
Jag har en tandborste jag gillar lite mer än de andra, kan tänka mig att det är likadant med katter…