Månad: juni 2018

Bloggare

The horror!

Juni 13, 2018, 12:00   117 Kommentarer

Vid 18 ska vi börja plocka ihop oss och gå hem för att äta och precis innan vi går så tar jag upp min mobil bara för att kolla om det har hänt något…jag har fått mail. Inget konstigt. Jag öppnar…

Då ser jag mailet som får det att isa till längs hela ryggraden. Ett mail som har skickats till mig för två timmar sedan.

Hej Claudia! Vi sitter på övervåningen:). Mvh, XXX

Jag stelnar till. Jag kopplar direkt. Jag skulle gjort en intervju för två timmar sedan, där jag också skulle ha blivit fotad och jag har helt…..HELT glömt bort det.

Det finns ingenstans i mitt minne och märkligt nog inte i min kalender heller.

SÅ PINSAMT!

Det är inte alls likt mig, visst kan jag glömma saker men inte som innefattar andra människor, då brukar jag vara väldigt noga.

Jag skickade givetvis ett mail direkt, hade inte heller journalistens nummer…, och bad 1000 gånger om ursäkt. Jag har inte fått något svar än.

Usch, jag skäms något så oerhört och så blir jag arg på min vimsighet. Så arg.

Hoppas att jag kan gottgöra det genom en riktigt bra intervju…om jag får en chans till.

Nu ska jag sätta mig med en kopp kaffe och gå igenom hela min kalender och verkligen skriva in minsta lilla detalj.//Claudia Galli Concha

Innan min hjärna brann på grund av två utbrändheter, hypotyreos och fibrodimma så var jag den där tjejen som kunde ha femton bollar i luften samtidigt som jag höll i huvudet och behovet av en kalender var lika litet som regn på midsommarafton.
Jag var en person med stenkoll.

Those days are long gone.
Mitt närminne är så pass påverkat och dåligt att det är nästintill omöjligt för mig att lagra ny information.
Det tog mig ett helt år att lära mig vilka dagar barnen hade sina aktiviteter (som var samma varje vecka ska tilläggas) och när de väl satt sig något så när så var det dags för ett nytt aktivitetsschema.
Utan min kalender är jag vilsen. Totalt bortfintad från allt som är livet –  födelsedagar, möten, planer och semestrar och M har slutat bli irriterad när jag inte minns saker vi pratat om, särskilt när jag varit trött.

Med det sagt så lever jag med konstant ångest för att missa saker och jag kan verkligen identifiera mig med känslan hon beskriver.
Den är så hemsk! Och man känner sig SÅ dum!
Usch!
Men det är mänskligt och jag har försökt helgardera mig med kalender i mobilen, en papperskalender och en sambo som får vara extra tydlig och påminnig.
Då går det att framstå som någon med i alla fall liiiite koll! 🙂

Men jag mår dåligt av att komma försent också, även om det bara rör sig om några minuter.
Jag skulle aldrig bli arg på någon annan om de var några minuter sena men för egen del så bara FÅR det inte hända.
Varför gör man så?
Borde inte jag mäta mig själv med samma måttstock som jag mäter alla andra med?
Det kan man ju tycka…

I am a pou-kou helt enkelt. 🙂

Tack för tips!

Isabella Löwengrip

Goaaaalz!!

Juni 13, 2018, 08:05   270 Kommentarer

Ett av Isabellas mål här i livet har varit att kunna släpa med sig två personer på sina resor som en symbol för sina enorma framgångar. Det går förmodligen i linje med hennes nya ”inte bära-policy” som är exakt som det låter.

Isabella bär nämligen inte saker längre utan behöver hon få med sig en påse hem med ett klädesplagg så får den påsen skickas med bud, ett bud som förmodligen anländer Lidingö samtidigt som Bella och hennes Porsche. Jag vet att det låter som ett dåligt skämt, men det är det tyvärr inte. Det här skämtas det friskt om Löwengrip HQ. ??

En icke bär-policy, smink och en påkläderska – är det inte framgång så säg! Snart outsourcar hon väl sitt ätande också, där en extern person tuggar maten åt henne så att hon bara behöver svälja den efter att ha fått den matad till sig som en fågelunge.

Det här är inte en symbol på framgång i mina ögon, utan snarare någon som vill framstå som framgångsrik och som skaffar sig alla typiska ”framgångsattribut” som ska visas upp i tid och otid i brist på faktiska resultat. 

Elaine Eksvärd

Trevlig fast med baktanke

Juni 13, 2018, 06:00   45 Kommentarer

Jag kanske är naiv eller så är jag… känd. Jag tog med en vän på ett mingel och märkte hur märkliga många var när en icke-känd person kom in i bilden. Det var som att hon inte existerade eller var intressant. Hon ställde frågor men fick inga frågor tillbaka, fokus riktades tillbaka till dem själva eller mig.
[…] Jag tänkte att jag undrar hur många personer som är snälla mot mig på riktigt och vilka som bara är det för att jag är känd.. tanken gör mig sorgsen för min värld är för jävla fin alltså. Jag får en massa leenden och tack dagligen. Men jag tror inte att det är för att jag är känd utan för det jag försöker att göra för utsatta barn. Tack alla ni för det.//Elaine

Det som Elaine skriver om här har jag själv upplevt first hand.
Jag gick från att vara en musikbloggare med många läsare till sjukskriven och ickebloggande vanlis.
Om ni bara visste hur många som helt plötsligt varken svarade på sms eller knappt hälsade efter det. Extra intressant blev det ju då den dagen Bloggbevakning blev stor och dessa människor då helt plötsligt ville ha kontakt igen och låtsades som att det regnade när de försökte nästla sig in igen.

Det blev så pinsamt uppenbart vad dessa människor hade för agenda och jag skämdes nästan å deras vägnar för hur pinsamt det hela blev.
Själva hade de inte vett att skämmas, ens lite…
Och eftersom jag den här gången är så totalt ointresserad av allt det världen kan erbjuda en storbloggare så skakar jag mest på huvudet åt alla dessa ögontjänare.
Inte förrän man inte har något mer än sig själv att erbjuda så visar människor sina rätta ansikten och de som bara varit ens vän för att kunna ådra sig fördelar och gynnas själva är de som visar sina fula nunor först.

Det är tråkigt att behöva göra en sådan upptäckt och komma till dessa insikter, men jag är helt övertygad om att det förmodligen är så i nästan varenda bransch.
Eller vad tror ni?