Det händer på Instagram

https://www.instagram.com/p/Bqwg1gAnC_p/?utm_source=ig_web_copy_link

Nyblivna singeln Amanda Strand och den inte riktigt lika nyblivna singeln Ben Mitkus briljerar i ”gätåfäbjuläs” teknik blandat med minne. 
Jobbigt bara om man har flera kompisar att hälsa på.
Kan ta en kvart eller så… Särskilt om man tappar bort sig och måste börja om.
Det kan kanske till och med förstöra en vänskap? Man är inne på slut-tampen för sjunde gången och så fuckar samma person upp det. Igen.

https://www.instagram.com/p/Bqr1NhHH2RL/?utm_source=ig_web_copy_link

Men JAAAAAAAAA!!!
Jag blev helt förälskad i Arvingarna – och Casper Jarnebrink framför allt – när de var med i och vann Schlagerfestivalen 1993 med låten Eloise.
Jag köpte mitt livs första full-CD-skiva där Eloise var den stora singeln och lärde mig varenda låt utantill. Jag ger mig fan på att jag fortfarande skulle kunna sjunga med i dem alla om jag bara kunde hitta min skiva. Och en CD-spelare. 🙂
Eller egentligen….bara en CD-spelare. Nu kunde jag inte hitta min Eloise-skiva men däremot den här.

Skivan Lime – som jag köpte för 10 kr på rea men den var inte allt lika bra.
Länge leve Eloise! 🙂

https://www.instagram.com/p/BqxhhVHlf19/?utm_source=ig_web_copy_link

Couldn’t agree more. 

https://www.instagram.com/p/BqumejJFDsL/?utm_source=ig_web_copy_link

https://www.instagram.com/p/BqvB94_lwRB/?utm_source=ig_web_copy_link

Cissi Wallin instämmer i Måns Möllers kamp för att alla barn ska få gå på kalas! Och Elaine hakar på! Måns Möller skrev soloföreställningen ”Jävla Pajas – Det här skojar du inte bort” om sin familjesituation och sonens diagnos med autistiskt syndrom och hans rädsla för att sonen inte skulle bli bjuden på kalas.
Heja!
Jag vill också ställa till med kalas för alla kalas-ignorerade barn!

https://www.instagram.com/p/BqvUZS8nzBg/?utm_source=ig_web_copy_link

https://www.instagram.com/p/BqvRtTrHO9n/?utm_source=ig_web_copy_link

https://www.instagram.com/p/BqxvVf8hCYb/?utm_source=ig_share_sheet&igshid=1oyiy43qs97zv

Vad har hänt här? Det ser ut som en helt annan människa. Kolla själva!

https://www.instagram.com/p/BqaRogHBpdX/?utm_source=ig_share_sheet&igshid=1fa08xzpe1r2y

184 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Oj! I jämförelse med Ida Warg blir så full i skratt när jag tänker på mig själv när jag satt och pumpade mjölk till mina döttrar. Inte va jag så fräsch inte… Mjölk över allt, hungrig skrikande unge, stressad och med svett rinnande nerför ryggen, håret oftast på enda, slitna mjölkmissfärgade kläder och diverse mamma kilon kvar… ???

      Ja… Man blir ju inte direkt sugen på att skaffa barn när man hör mammor beskriva de underbara minnena.

        Du har rätt, att ha barn är emmelanåt både jobbigt, krävande, svårt och ångestfyllt men allt det uppvägs av den enorma kärlek och glädje man känner för sina barn resten av tiden. Hur klyschigt det än låter.

          Nja vet inte om jag tror på det. Verkar vara ett helvete men några solstrålar ibland

            Håller med.. Jag tror att med internets framfart och alla öppna mamma-bloggare kommer barnafödandet avta! Det enda jag hör något om är spruckna underliv, fläckiga kläder, stökiga hem, dåligt sexliv, stress och dålig sömn men ”kärlek som övertar allt”, jo tjena, det får man av en hund också. Barn verkar vara mest hemskt, men de kanske är roliga att ha som tonåringar? Om de inte bråkar.. och super.. och blir kriminella..

              Och jag tänker att den där kärleken man känner inte lockar mig alls. Den går ju inte att förklara för oss som inte har barn.
              Visst, jag förstår att de flesta mammor älskar sina barn villkorslöst när de väl föds till världen. Men det finns mammor som inte känner så, tänk om jag blir en av dom och ändå skaffar barn?

              Då sitter jag där med ett helvete och ska samtidigt uppfostra någon jag inte älskar.

              Jag tänker inte chansa.

              Sen känner jag lite som med hundar och katter, adoptera ett föräldralöst barn istället för att bidra till överflödet. ?

              Det går inte att jämföra kärleken till sitt djur som till sitt eget barn.

                Jo! Har både hund och barn. Samma sak typ, lite jobb, mycket mer glädje.

                  Mindre jobb men mycket mer glädje för din hund? Hoppas inte barnet lever med dig. Stackars barn. Och stackars dig som helt ”ofrivilligt” satte den till jorden..

              Är det här något vi behöver komma överens om verkligen? Herregud diskuteras ju varannan dag här inne…

              Det är jobbigt att ha barn, att ha hund, att ha hud osv. Beroende på hur mycket positivt man känner att man får ut av det kan för en del ändå känna att det är värt det, andra inte. Alla som inte fattar det har bara dålig fantasi.

              Jag tycker det verkar jättejobbigt med en hund man måste hålla ren, köpa mat till, gå ut med i regnet, alltid älska tillbaka lika mycket som den förtjänar. Men jag tror ju inte alla som skaffar hund är lurade för det. Samma med barn.

                Ha hud = ha hus

                  Så mycket roligare med ”ha hud”, ”Beroende på hur mycket positivt man känner att man får ut av det kan för en dem ändå känna att det är värt det, andra inte.” ?

              @Sassa. Jag kan ju bara tala för mig själv men. Sprucket underliv blev det inte dock uppskuren mage och ett par veckor av jävligt tufft att ta sig i och ur sängen. Fläckiga kläder, japp, men det finns ju tvättmaskiner, inte sant? Stökiga hem, ja, på ett sätt, men jag har slutat skjuta upp disk och plock och sånt, så mer leksaker överallt men lättare att plocka undan och få fint samtidigt. Dåligt sexliv, ja det blir ju lite meckigare, men vill man så kan man. Barn sover nämligen en hel del. Stress vet jag inte, man kan inte direkt stressa med barn, man blir bättre på att planera och min unge sover rätt bra på nätterna så går jag bara och lägger mig i tid så får jag sova bra, dock får man väl säga hejdå till sovmorgonen såvida man inte har en bra partner som tar hand om barnet på morgonen. För mig är det mesta toppen, skitkul att hänga med min unge, med inslag av kaos då och då. Men det är säkert också olika för alla.

            Tur att det är helt valfritt att ”skaffa” barn. Är man inte beredd till de uppoffringar som krävs så är det bra att låta bli. Önskar att fler gjorde det valet så slapp vi många barn som far illa.

              Det kan jag verkligen instämma i Marja, att det borde vara ett mycket mera medvetet val och inte ”bara för att alla andra” och ”för att det ska vara så”. Jag fick barn sent och jag var väl medveten om att det skulle bli ”jobbigt” vad som däremot tog mig med överraskning var hur himla roligt det är! På något konstigt vis hade jag faktiskt inte förväntat mig att det skulle bli så kul. Jovisst klyschigt – men sant. Och de som ondgör sig för att det inte är bra för klimatet – men adoptera då ett barn vars föräldrar dött i en tyfon, jordbävning, av aids, av krig – you name it – Det finns många barn som behöver kärleksfulla föräldrar. Eller hjälp ett barn med dess skolavgifter och utbildning. Flickor som får en gymnasial och eftergymnasial utbildning i Afrika föder betydligt färre barn och lever bättre.

                Snälla sluta sprid myten att det är ”bara ” är att adoptera, det är det inte! Finns många som behöver föräldrar ja, men inte många barn som är ”tillgängliga” för adoption. Köerna och processen är långa.

        Jag älskade att amma! Aldrig pumpat dock. Ser faktiskt meckigt ut

          Mina barn vägrade flaska så ingen idé att pumpa…

          Va glad för att du kunde det. Här var det fem månaders pumpning med tårar, ångest och känsla av misslyckande över att just jag inte kunde amma något av mina barn. Men bröstmjölk fick dem iallafall.?

        Är ju som tur var inget måste att skaffa barn. ?
        När mina två yngsta skiter genom blöjan samtidigt som någon/alla gråter/är hungrig/klättrar upp på och trillar ner från diverse hög höjd undrar jag mest vad fan vi gjort.

        ”Man blir inte direkt sugen på att skaffa barn..” tack då vet vi det! Så innerligt trött på kommentarer likt denna så fort barn kommer på tal. Någon gång valde någon att skaffa er som resonerar på detta sätt, sett till att ni fått mat, tagit rätt på er skit, offrat mycket tid och möda. Oavsett vad ni tror er veta om hur det är att ta hand om och uppfostra barn så är det inte ens i närheten av sanningen. Ni vet noll om det är så har ni inget sätt att uttrycka er ödmjukt inför det så knip igen. Mina barn är det bästa jag har och då har jag haft en långt ifrån enkel resa från att de kom till idag.

          Tro mig, vi vet. Vi får en föreläsning om detta av mammor så fort de får reda på att man valt att inte ha barn.

          Sen förstår jag inte varför jag måste vara sugen på att skaffa barn bara för att mina föräldrar var det.

          Men det var visst en öm tå. Som vanligt…

            Skaffa inga barn!! Hur lätt som helst, men sitt inte å häv en massa strunt som ni inte vet något om. Jag ifrågasätter INTE valet att inte skaffa barn, men jag är emot attityden som ni bedriver. Är ni nöjda med ert val så låt det vara så då och låt mammor diskutera sina erfarenheter utan era dumma kommentarer ”barn verkar blä..” typ

              Som jag inte vet något om? Vem vet bättre än mig om jag är sugen på barn?

                Ja bra då vet vi andra det, men det var amning som diskuterades inte huruvida du eller någon annan ens vill ha barn… Det är som att inflika till någon som pratar om matlagning att ”jag hatar att laga mat och har inte ens ett kök”, eh tack??

                  Då kanske ni ska ta den diskussionen i ett slutet amningsforum om ingen annan får säga något.

                  Mammamaffian ?

                  Tycker det är bra att vi som är tveksamma till barn får komma till tals i diskussionen, då det kan hjälpa andra som kanske känner press att skaffa barn ”för det är det man gör” – det finns fler här ute som inte suktar efter allt det jobbiga som stolta mammor förespråkar. Man kan få påpeka att bajsblöjor och noll fritid inte alls är meningen med livet för ALLA, även om det är det för många.

          Vi har fortfarande all rätt att ge uttryck för vår åsikt att vi inte direkt är sugna på att skaffa barn. Vad våra mammor gjorde är irrelevant och inget med vår vilja eller icke vilja inför barn.

            Ja ni tillför extremt mycket till en diskussion som handlar om amning genom att uttrycka hur ogärna ni vill ha barn. Tack för input, verkligen!

              Mig veterligen är det här ett öppet forum för alla sorters åsikter och diskussioner. Vill du ha ett företag forum exklusivt för amning föreslår jag Familjeliv eller Mama.

                Okej tack för tipset!!

              Eller hur. Men their loss så

              Och själv bidrar du med mycket input?

            Herregud. En bild relaterad till amning/barn och kommentarsfältet goez bananas. Är så jävla trött på allt som har med detta att göra…. Kan vi inte bara enas om att de som vill skaffa barn gör det – de som inte vill det gör det inte.

            Och newsflash: Alla vill faktiskt inte ha barn. Och det är viktigt att lyfta det också. Särskilt i en värld där många tycks vara besatta av att hetsa andra att skaffa barn. Barn är inte meningen med livet för alla.

          Och du som har skaffat barn har noll idé hur det är att få höra såna som dig kommande sina överlägsna attityder om hur livet utan barn innebär noll kamp och noll kärlek. Så du kan också hålla tyst.

            *kommande=komma med

      Få inte för mycket jämförelse-ångest! Likt mycket på sociala medier anar jag att Idas bild är arrangerad. Hon har ju sminkat sig, plattat håret, tagit på sig en fin morgonrock och tittar förföriskt in i kameran med sin bästa pose. Bara för att det är den bilden hon väljer att lägga upp på sina sociala medier är det inte sagt att det är så det ser ut vid varje pumpning.

        Så klart! Det är väl hennes jobb att skapa just den bilden och få oss att tro att det är så där glamouröst, blir ändå bara så matt av att se den…

          mmmm lite överstylat, blir mer av en maskerad än av ”real life”. Är bröstpumpen sponsrad? Eller nattlinnet?

      Kolla in Ida Östenssons story istället. Mer nära verkligheten.

        Nej tack, hon är en vänstervriden radikal feminist.

          På vilket sätt är hon radikal?

          Hur ammar sådana?

          ”Vänstervriden radikal feminist” ???

      Äh, jag ser ut precis som du beskriver (sitter och ammar i mjukisar, kräkfläckig t-shirt, otvättat hår och hormonranden kvar på magen medan jag skriver detta), men jag skrattade och blev glad av hennes bild! Tyckte den var uppfriskande! Inte så ofta man ser ”offentlig bröstpumpning”. Och angående att hon är fixad så nog fan skulle jag också göra mitt bästa för att fixa till mig om jag skulle publicera en bild på när jag pumpar brösten offentligt…! Måste ju kompensera att man känner sig typ så osexig som man kan bli haha. Är imponerad över att hon lyckas se så rimlig ut 😉

    Arvingarna!! Ojoj, nu vaknar minnena… Jag var också HELT galen i dem och mina morföräldrar bodde GRANNAR (!!) med Caspers pappa. Gosh, vilken stalker mitt då 14-åriga jag förvandlades till, det är nästan pinsamt att tänka på det nu… 🙂 Ska bli kul att se om det väcker någon känsla att se dem nu, 25 år senare!

    En till anledning att inte skaffa barn. Vill inte utsätta barn till mig för sådana hemska människor/situationer vilket alltid kommer finnas.

    Detta med kalasgrejen: visst är det väl förbannat otroligt hur osynliga alla män är i debatten? Ja förutom då Måns (som har ett eget barn med funktionsvariation). Återigen är det kvinnor och mammor som tar striden, som ställer upp och som bjuder in främmande barn på kalas för att hjälpa till. Vad gör papporna? Var är dom? På gymmet, vid datorn eller upptagna med nåt annat egoistiskt kanske. Kvinnor är för tusan fantastiska och de flesta män rätt mediokra om vi ska vara ärliga.

      Jag kan absolut tänka mig att mamman tar större ansvar här, precis som i alla andra situationer som rör barnen och hemmet. Dock betyder det inte att pappor inte gör något bara för att de inte vräker ut det på sociala medier, något som kvinnor och mammor också gör i större utsträckning.

        Jao kanske det, men jag tror nog också att många kvinnor gör mycket i det tysta utan att visa upp på insta eller fb.

        Åh, härligt! Skamma mammorna för att de ’vräker ut det på sociala medier’! Självklart torkar de ju 5 extra barnrumpor på kalasdagen för att kunna skryta om det på insta! Diskar kladdiga tårtfat, preppar mat och kakor för x antal olika allergier och dieter (vilka pappor vet ens vilka av barnens vänner som äter vad?), fotar varenda utspillt glas som elegant torkas upp och fylls på igen samt smidigt byter ut delar av dukningen eftersom någon inte ’gillar den färgen’.
        Du tror alltså att papporna inte bara gör (minst) hälften, utan att de i tillägg är sååå mycket finare människor som inte skryter? För män är ju verkligen kända för sin ödmjukhet och taktkänsla…

          Skulle jag MOT förmodan nånsin skaffa barn och ha barnkalas skulle jag tveklöst köra den amerikanska varianten, där föräldrarna är kvar under kalaset som varar max 1,5 timma och självklart tar hand om sitt EGET barn under tiden.. varför skulle man vilja vara dagmamma åt andras barn gratis en gång om året och torka andras barnrumpor? Låter så sinnessjukt, sämsta traditionen ever. Bojkott

            Men… brukar inte föräldrar stanna på kalaset om barnen är så små att de är i blöjor och behöver toahjälp? Föräldrarna dricker kaffe och fikar och kallpratar om sina ungar en timme eller två medan ungarna härjar på. Vem lämnar sitt blöjbarn hos någon i flera timmar och drar hem?

              Det tar några år innan barnen kan torka av sig själva. När min systerson firade blev det bajskalas!

                Är de så små förstår jag inte ens vitsen med ett kalas och gäster.. Då väntar man väl tills barnen är tyo 4 år då. Vem fan minns sitt 2-årskalas??

                  Så inget av det du inte minns spelar någon roll?

                  Många barn behöver toa-hjälp ibland under hela sin förskoletid

          Wow. Du missuppfattade verkligen avsikten med min kommentar.

            Som var?

              Läs kommentaren jag svarade på och sedan mitt svar igen så kanske poletten trillar ner.

        Du vet om att det finns en stor mängd studier som visar på att kvinnor (generellt) gör den absolut största delen av arbetet i hemmet? Det räcker liksom inte att män ibland ”gör nåt” eller ”hjälper till”, även om det verkar räcka för att de ska ses som någon typ av superhjälte som vi kvinnor ska avguda.

          ”Jag kan absolut tänka mig att mamman tar större ansvar här, precis som i alla andra situationer som rör barnen och hemmet”

          Citerat från den första meningen i min kommentar ovan.

            Och sedan att de gör det för att kunna skryta på insta/fb?

              Nej. Märklig tolkning av mitt inlägg. Det jag menade var att de tar debatten mer öppet på sociala medier än vad män gör. Det betyder inte att män tar den debatten alls. Bara att de inte tar den på sociala medier.

                Ja, du menar när männen samlas i sina samtalsgrupper och diskuterar på tema ’barnkalas’, ’namnmärkning av kläder’ etc. Självklart.

                  Diskussionen handlade uteslutande om orättvisor i kalasinbjudningar. Vad du sedan insinuerar att jag skulle ha för tankar omkring detta för stå för dig.

            Varpå du sen sa att pappor visst också gör saker bara att de inte lägger upp det online. Jag svarar då att det finns studier som visar på att kvinnor gör det mesta, dvs det har inte att göra med vad vi ser online utan faktiskt vem som gör det mesta.

              Jag syftade på att de inte tar debatten online i samma utsträckning som kvinnor.

                Och exakt vad menar du med det egentligen? Är deras ’debatt’ – om den nu äger rum – mer verklig än den som sker ’online’? Och var tar de debatten?

                  Jag menar exakt det jag skrev, att bara för att man inte ser något förekomma på sociala medier behöver det inte betyda att det inte existerar i verkliga livet. Jag har inte sagt att debatten existerar, bara att man inte ska ta dess icke-existens på sociala medier som ett kvitto på att den inte finns.

                  Detta var alltså ett svar till en person här uppe som beklagade sig över mäns icke-engagemang i debatten om orättvisa kalasinbjudningar. Sen att du, och andra, väljer att läsa in och tolka saker jag inte sagt, det får stå för er.

      Och det enda män behöver göra för att hyllas som fantastiska är att göra något helt normalt, typ köpa en julklapp, städa, eller ta hand om sitt barn.

        Eller dyka upp på kalaset och busa runt och vara ’festlig’ i en kvart, medan mamman organiserat, bjudit, handlat, dukat, fixat, hjälpt 8 antal barn på toa, tröstat 3 andra, serverat kaffe till 14 föräldrar, torkat 7 utspillda saftglas, medlat i 18 konflikter…

          Men gud, skit i att göra det då känner jag. Får en kvinna ingen hjälp alls av sin värdelösa karl, sänk ribban eller lämna för faen.

            Nu handlar det om vad män får kredd för. Håll dig till ämnet eller lämna för faen.

            Kvinnan ska ”få hjälp” av mannen? Ja, det säger ju allt om hur arbetet är fördelat. Sen kan mannen få beröm för att han minsann hjälpte till med att ordna ett kalas åt sitt barn. Ett barn som de bör ta lika mycket ansvar för kan man ju tycka. Undra hur många barnkalas som skulle bli av om alla mammor kollektivt strejkade utan att uppmärksamma männen på det. Bara struntade i att ta upp frågan kring barnkalas, planera, fixa och dona och vänta på att pappan ska ta tag i det. Tror många barn skulle bli utan kalas då. Både för vänner och familj.

              Ja, det är ju det som är haken. Att det är barnen och inte mannen som ’straffas’ om mamma strejkar. Fast de fattar inte de som ylar om att mammorna ska ’tagga ner’ i stället för att klaga på sin arbetsbörda. Visst, men då är det barnen som kommer till idrottsdag utan sportkläder, på utflykt utan matsäck, på kalas utan present – eller nej, det blir ju inget kalas att gå på så det ordnar ju sig…

          Det är väl ingen som tvingar dig att ordna ett kalas ?‍♀️

            Haha, den ständiga lösningen på ’jämställdhet’: kvinnor ska sänka standarden till männens nivå, på barnens bekostnad.

            Nej så klart inte. Men mammorna VILL ge sina barn ett kalas, jultraditioner, påskägg att leta, osv. Synd att inte många pappor också verkar vilja det.

          Varför ha såna kalas? Det har blivit hysteri!

          Vad hände med bjud kompisar efter antal år?

          3 år 3 vänner
          8 år 8 vänner

          Helt galet har allt blivit!

          Dessutom räcker det att börja med barnkalas vid 5 år.

          Det ör föräldrarna som är hysteriska och hyr lokaler och pyntar och dekorerar och fixar catering.

          Korv i bröd, lite lekar och glass så är det klart?

        Håller helt med.

    Jag kan bara tänka på vilken fin mönstrad solbränna man får, med bikinin. Toppen är dock skitsnygg.

      Och jag bara tänker hur jag hellre skulle plaska runt i vattnet änn att titta ut från fönstret och det är grått och regnigt. Men iallafall fredag och hej då november. ?

    Som förälder till ett ofta uteslutet funktionsnedsatt barn så värmer detta mitt mammahjärta. Är det inte nog att vi hela tiden måste kämpa för barnets rättigheter i skolan, i vården, i världen? När andra föräldrar också tippar över till ren idioti så ger man nästan upp. Men bara nästan, man bryter ihop och kommer sedan igen. Starkare än någonsin. Bara med några fler blåmärken i själen.

    Jag var med i arvingarnas fanclub. Inget jag direkt skriver stolt i mitt cv idag. Men jäklar vad livet lekte när man kom hem och hade ett fanclub-brev med affischer och klistermärken och autografer och skit i brevlådan.

    detta med kalas och att vissa barn får skippa att bjuda någon ur gruppen har ju varit uppe på tapeten hur länge som helst. Ändå fortsätter det. Det finns ju även en massa barn som bjuder in till Kalas där INGEN kommer, och inte ens svarar på inbjudan. Mitt hjärta går i tusen bitar! Att barn inte tänker så köper jag, men hur fan tänker dessa föräldrar? Människor är fruktansvärda varelser egentligen.

      Jag har ett barn som går i femman och dessa diskussioner har jag haft med många föräldrar och i stort sett alla resonerar likadant: att deras barn måste få bestämma vem de vill bjuda osv. När man ställer frågan om hur de tänker kring att det kanske finns barn i klassen som aldrig blir valda så ges det knappt någon respons. ”Inte mitt ansvar” tänker de kanske. Vet inte. Men alla ungar är väl vårt ansvar. Barnen berättar hemma om hur ”störig” X är i klassen och det barnet är ingen sugen på att bjuda. De osynliga eller för synliga barnen.
      Är lärare och även om mitt kunskapsuppdrag är väldigt viktigt så är faktiskt viktigare med värdegrundsarbetet. Att vara mänskliga, humana, omtänksamma och rå om varandra. Se varandra och bry oss. Kan inte förklara hur mycket tid jag och mina kollegor lägger på detta. Har de senaste åren arbetat i särskolan och då får man slita extra mycket för att eleverna ska hitta sina sammanhang, ha möjlighet att få ha vänner. Förklara för folk att elever med utveklingsstörning är precis som alla andra, de känner samma känslor och brottas ofta med sin självkänsla och identitet just för att de har det svårare att passa in i hur vårt samhälle är strukturerat. Vi vuxna har ett enormt ansvar här, blir ofta förvånad över hur enkelt det är för barnen att inkludera, vara snälla och hitta leken medan det är vi vuxna som sätter ramar, begränsar, ställer för snåriga och höga krav (som exkluderar).

        Så mitt barn ska behöva bjuda någon som kränker hen dagligen, att komma och fortsätta kränka och förstöra barnets födelsedag också? I vårt hem, där mitt barn borde vara fredad?
        Mitt barn är superinkluderande, leker med och bjuder gärna alla, men jag har gång på gång sett hur ledsen hen blir över att få SIN stora dag förstörd. Jag tycker inte detta är enkelt.

          Fast, det var väl inte det jag skrev? Så klart att det inte är enkelt. Det är ju uppenbarligen jättesvårt och komplicerat. Det enda enkla är väl grundtanken att ingen ska bli kränkt eller exkluderad? Inte heller ditt barn. Ett barn som kränker ett annat barn dagligen behöver ju hjälp och stöd för det om något kommer skapa bekymmer för både hen själv och för andra i personens omgivning.

          Åh jag håller med. Mitt barn är blyg, gillar inte att stå i centrum att bjuda hela gruppen framkallar ångest hos honom. Han vill ha med två max tre av närmsta kompisarna. Tycker det är svårt, vill inte exkludera men för oss är det inget alternativ att bjuda in för många.

            Fast att bjuda in två-tre stycken kompisar är det väl ingen som sagt något om? Problemet är ju när en hel klass blir bjuden FÖRUTOM en eller två, det är ju då det bli exkluderande.

              Ja, antingen bjuder man de 2-4 närmaste kompisarna eller så bjuder man hela klassen. Man bjuder inte alla utom en! Hur svårt kan det vara??

                Jo om detta barnet är elakt mot ditt barn och fysiskt och psykiskt trakasserar ditt barn regelbundet.

                  Då får man väl för fan säga till barnet i frågas föräldrar. Du, Linus är inte bjuden för han högg min Ellen i låret med en gaffel och har hotat att bränna ner våran lägenhet.

                  Knappast samma sak som att ej bjuda en klasskompis för att denne är sen med att utveckla språket.

            Men bjuder man två eller tre så är det ju inte ett barn som exkluderas. Majoriteten är ju inte bjudna. Förstår inte vem som skulle känna sig utanför.

            Men de är ju skillnad på att bjuda in 2 och alla förutom 1

          Men det är väl stor skillnad på att bjuda några ur klassen/förskolegruppen och att bjuda alla utom ett barn? Problemet uppstår ju när alla blir bjudna utom ett eller två barn…

          Om det är barn som mobbar andra barn eller är våldsamma allmänt så skulle jag heller inte känna något större sug att bjuda. Om man vill vara väldigt konstruktiv så antar jag att man tänker att det barnet mår dåligt av någon anledning och ta en diskussion med barnets föräldrar (om de är vettiga dvs) om hur man löser det så att barnet också kan få komma på kalas. Inget gott kommer sannolikt av att utesluta just ett barn. Har dock hört om bråkiga ungar (antagligen med diagnoser) som förstört barnkalas och där föräldrarna inte ens orkat försöka hålla ordning på sitt barn, och då förstår jag att man inte vill bjuda den ungen. Då skulle jag försöka lösa det så att man bjuder de barn mitt barn leker med mest istället för att bjuda hela klassen utom en.

    Det där med kalas. Det är ett h-e. Mina barn har inte alltid blivit bjudna på alla kalas, vilket skapar en sån sorg. Har alltid bjudit alla barn själv och förstår inte hur man kan strunta i att bjuda tillbaka. Skulle skämmas ögonen ur mig. Sen är jag personal på förskolan och vill säga att dra inte in förskolan i födelsedagsfirandet. Ett tag hade vi att man fick ta med sig egen frukt att bjuda på men det blir ju orättvist/olika för de barn som av någon anledning inte kan har rådd med det. (Sockerfika är inte aktuellt). Vi har en likabehandlingsplan och vi firar alla barn lika på vår förskola. Inga inbjudningar ska upp vid barnens platser och vi försöker att inte prata så mycket om man haft kalas hemma. Viktigt för att barnen ska må bra.

      Men hur har man råd och ork att alltid bjuda ALLA? Borde man inte kunna bjuda typ 3 -4 st av 20 st i en klass eller så, och sen kanske fylla ut med en kusin och en granne? små barn orkar väl inte ens med så stora kalas?

      Inte för att det har något med att utesluta en att göra, men jag förstår varför man inte bjuder alla och varför man inte alltid kan bjuda tillbaka till de som bjuder hela klassen.

        Ork har man inte, men man tar sig samman.
        Vi är alltid ute, oavsett årstid, grillar, leker – uppskattas av både barn och vuxna.

          Bra beskrivet. Man tar sig samman. Jag brukar vara helt slut efteråt.

          Låter ju mysigt men alla barn orkar inte med så stora grupper. Inte minst barn med funktionsvatiationer.

          Jag tycker det är helt okej att bjuda typ tre st i en grupp på 20. Det är väl lite som att bara för att man bjuder hem två personer på vanlig lek måste man inte bjuda hem hela klassen.

      Anna input på varför man ”struntar i att bjuda tillbaka” eller ”inte kan ta sig samman och orka ha 20 barn i någon timme”. Min son tycker det är jättejobbigt när det är massor av barn och stoj. Varje gång har han velat bjuda 3-4 stycken, nu sist var dom 14 ungar. Han var så besviken efteråt, klarade inte av stöket ljudnivån, tjafset om vad dom skulle leka osv. Efteråt sa han att han bara ville bjuda 3 stycken nästa gång. Man kan ju som förälder heller inte hålla på och bjuda in massvis med barn till sitt barns kalas om hen inte vill det. Och för vissa kanske det hänger på ekonomin också, skillnad på att anordna kalas för 4 barn eller 20.
      Med det sagt vill jag bara påpeka att det INTE är okej att bjuda alla ungar utom en på det här viset, men det kan ju finnas anledningar till att man inte alltid ”bjuder tillbaks”.

        Ja precis, varför måste det vara så rabiat. Att vara ensam om att inte bli bjuden tror jag kan sätta ärr för livet. Att inte bli bjuden på ett kalas dit ett par stycken från en stor klass ska tror jag däremot är. En rimlig besvikelse att lära sig hantera.

        Min lillebror har asperger och orkar inte med stora grupper länge. Han orkar inte ens med att få massor av presenter. När han hade barnkalas bjöd han ett par stycken. Och då var kalasen ändå jättekorta och föräldrarna stannade kvar, plus att han ibland avvek (men han ville ändå absolut ha kalas).

    Jag hamnade bakom Casper i bergbanan på Liseberg, eller om det var gamla Loopen, efter att de hade varit med i mellon med Eloise. Var sååå stort, jag glömde bort att vara rädd under åkturen.

    Funderar lite på det här med barnkalas och hur stort och viktigt det har blivit. Ibland får jag känslan av att föräldrarna överför sina önskningar på sina barn. Om föräldrarna väljer ut vilka gäster de ska bjuda på sina vuxenmiddagar utifrån samma kriterium som de väljer vem som ska bjudas på barnens födelsedagar? Minns själv att min bror och jag själva fick välja vem vi skulle bjuda. Fast det är rent ut sagt taskigt att utesluta någon när alla andra är bjudna.

      Fast det kan bli fel om man låter barnen välja själva. Är det ett eller två barn som är utanför i klassen så tycker jag att föräldrarna ska se till att även dessa blir bjudna om barnet vill bjuda de andra.

      Min mamma sa att jag fick bjuda alla tjejer i klassen (vi var iofs bara 7 st) eller ingen. Killarna umgicks jag inte med om jag inte var tvungen så de hade jag aldrig bjudit ändå.

        Vi var 26 stycken i min klass när kalas var aktuella. Ska man inte ha kalas alls om man inte har råd att bjuda alla? Eller hur går resonemanget kring det? Om ett barn är elakt mot alla barn, varför bjuda det barnet som riskerar förstöra allt vad gäller stämning, upplevelse och kanske hem? Som vuxen skulle jag aldrig bjuda hem en människa jag ogillar, varför ska mitt barn göra det?

          Vet inte om det där var ett svar till mig men jag svarar väl ändå.

          Nej, jag tycker inte att man behöver bjuda alla barn i klassen. Man kan bjuda den mindre grupp som barnet leker med. Däremot tycker jag inte att man bjuder alla utom en eller två. Att lägga till dessa två barn kostar ju knappast mycket mer, 24 eller 26 barn. Är barnen bråkiga får väl hens föräldrar stanna kvar på kalaset och ta sitt ansvar för att barnet beter sig. Det kan man som vuxen tala om för föräldern innan man bjuder barnet. Varför tycker jag inte att det är ok att bjuda alla utom det bråkiga barnet? För att barn, till skillnad från vuxna, kan inte sköta sånt snyggt. De delar ut inbjudningar i klassrummet, pratar om kalaset innan och efter, medan ett barn sitter där oinbjudet. Vilket jag misstänker ofta är samma barn på alla kalas. Nej jag vill inte heller ha den jobbiga kollegan på min fest, men man får väl också kanske lära sina barn att det inte är schysst att bjuda alla utom en. Ibland får man bjuda den där jobbiga för att vara snäll. I alla fall om man har tänkt bjuda alla andra och sen sitta framför det sista barnet och prata om kalaset.

    Jag var alltid tvungen att bjuda hela klassen. Vi bodde litet men mina föräldrar poängterade att ingen ska känns sig utanför – så himla fint!

      Fina föräldrar 🙂 Du har säkert hjärtat på rätt ställe så. X

    Kvinnokroppen är cool, de tycker ja som man ??

    Molly är så j-kla go och mysig, vill bara krama om ☺️

    Fint av Cissi att sätta ner foten mot föräldrar som mobbar barn. Tragiskt att barn med autism, asperger, syn/hörsel handikapp blir utfrysta socialt. ?

    Det här med barnkalas alltså. Nu har jag inga egna barn så riskerar säkert att verkligen lägga näsan i blöt, men har länge funderat över detta. När är det okej att sluta bjuda ”alla”? Som vuxen är det ju ingen som tvingar en att bjuda in alla man känner eller umgås med, och jag skulle vilja påstå att det är lika för tonåringar eller barn i mellanstadiet. När jag gick i låg och mellanstadiet vet jag att jag inte blev bjuden på alla mina klasskompisars kalas, men å andra sidan bjöd inte jag dom heller.
    Missförstå mig inte här, jag tycker att det är förfärligt att man utesluter en eller två barn i barngrupp, speciellt om det är av anledning att det är ”jobbigt att förstå dom”. Det jag funderar över är när det blir okej att man inte bjuder alla, eftersom att det är ett faktum man accepterar när man blir äldre?

      Jag tror att jag gick i mellanstadiet när jag inte ville ha ”kalas” längre utan ville bjuda mina två bästisar på pizza och film. Skillnaden är väl då att jag och mina två kompisar sågs, ingen ”inbjudan” gick ut eller så och det var inte en eller två som blev uteslutna. Jag tänker väl att det kommer en tid när barnet själv inte vill ha ett typiskt barnkalas längre och då brukar det nog ske naturligt.

      Ja, vi har alltid bjudit alla – hela klassen – och det ÄR dubbelt.

      Tycker det är viktigt att stötta upp det sociala och inkluderande, men har förstått att mitt barn (och andra) också tycker det är stojigt och jobbigt, samtidigt som hen är stolt över att bjuda alla. Att bjuda alla innebär ju också att bjuda dem som kanske larvar sig och förstör, i vårt fall tex sjunger födelsedagssången och skriksjunger ett ’smeknamn’ vårt barn inte gillar – och det är ju liksom inte det man önskar sig på sin födelsedag.

      Så nu har vi faktiskt gått över till att barnet får välja de hen har lust att fira med, tycker det är mycket schysstare – dock självklart inte ’välja’ alla utom några få, och inte dela ut inbjudningarna i skolan – eller prata om det där.

        Ungefär så har vi också gjort. Vissa år har de bjudit alla, även de som mitt barn aldrig leker med annars. Kan tycka att det blir lite konstigt. Men för det mesta har de bjudit några kompisar, men då några väl utvalda (max 7-8 st, de som mina barn verkligen är kompisar med, inte bara går i samma klass som). Då är det ju ca 15 st klasskompisar som INTE blir bjudna så då tänker vi att det är ok. Ingen blir på nåt sätt utpekad.

      Som mamma kan jag säga att jag helt förstår dig, men att det i stort sett finns två alternativ. Bjud dina vänner (blandat från förskola, skola, familjevänner mfl) men därmed max två från samma grupp – eller så bjuder du hela klassen (men endast klassen, externa barn kan annars bli utanför på själva kalaset). Barn i ung ålder umgås mest med sin grupp för förskola/skola och det blir då snarare att man INTE bjuder någon enstaka som blir konstigt. I högstadiet har de flesta barn breddat sin vänkrets och bjuder då fritt. Kanske även mellanstadiet i vissa distrikt.

      Vi ska ha kalas inom kort. Det blir då halva klassen, flickorna. Min dotter ville det och det kändes ändå som en rimlig avgränsning. Har man plats och ekonomi kan man såklart bjuda alla. Viktigast är att man inte bjuder nästan alla så att något enstaka barn inte får komma.

      Man bjuder iofs inte alla utom 1 i arbetsgruppen på jobbet och sitter sen och pratar gemensamt i fikarummet om hur kul man haft efteråt? Men så gör ju dessvärre barn som varit på kalas…

        Åjo. Det förekommer nog mycket oftare än vad du kanske tror. Vuxenmobbning är ett jätteproblem på arbetsplatser men det pratas inte små ofta om det. Det är förknippat med så mycket skuld och skam över att ha hamnat i den situationen att de drabbade lider i det tysta. Ungefär 300 personer om året tar självmord på grund av mobbning på jobbet!

          Källa på det tack?

          Jo förlåt jag menade ”man gör inte så” ungefär som när man säger åt ett barn att inte kasta skräp på marken. Man borde inte göra så.

          Ja, de vuxna som utesluter en kollega öppet på jobbet hade kanske behövt lära sig redan när det vankades barnkalas att man inte gör så. När ska man uppfostras till att bli en bra människa med bra värderingar om inte från det att man är liten?

    Vi har alla kalas ute, också på vintern, och bjuder alla!
    Barnen gillar att vara ute, ljudnivån blir inte olidlig och huset inte vänt uppochned.
    Vi grillar, har skattjakt, någon organiserad lek, gatukritor, styltor – de brukar själva komma på att rita en bana som de sedan turas om att cykla, springa, gå på styltor. Där vi bor finns flera fina uteområden man kan vara på där det finns vindskydd, grillplats och pulkabacke, lekpark etc.

    På vår förskola var regeln att bjuda alla i samma ålder – fyller barnet 4 bjuder du kanske alla 3-, 4- och 5-åringar.

    Min regel för min 5-åring är att man bjuder färre än hälften eller alla. Han får dock välja själv vilka. Men inte antal.

      Vi har samma regel för vår 7åring, även uppdelat på killar/tjejer. Mindre än hälften av killarna i vardera klass eller alla. Och blir han bjuden på kalas så bjuder han tillbaka. Vi har 45 barn i två klasser på vår skola och sonen leker med både killar och tjejer i båda grupperna. Går inte att bjuda alla tyvärr

    Kalas alltså. Hur man än gör blir det fel. Alla kan inte bjuda alla hem (min son har 22 barn i sin grupp) Vem ska man då välja ut? Alla som barnet blivit bjudet till? Kanske det. Barnen som barnet vill bjuda? Det är ju ändå hens fest. Men då finns det ju risk att någon känner sig utanför. Att föräldrarna väljer och ev bjuder någon som barnet inte vill bjuda?
    Tycker det är supersvårt! Har själv varit utsatt som barn och inte alltid blivit bjuden när alla andra blev. Vet hur hemskt det är.

      Vi bjuder denna gång 7 barn av 18 från förskolan. Om 11 barn och deras föräldrar då känner sig ”utfrysta” så har de problem.
      Jag anser att barnen måste bestämma själva vem de vill ha på kalas men inte utesluta en/ett fåtal.
      Att bjuda alla killar/tjejer är ju därför bra. Eller, som sagt vår regel- färre än hälften.

      Jag avskyr att ha barnkalas och kommer aldrig bjuda hela förskolan i denna lättkränkta värld.

        Kan bara instämma. Man måste ju få bestämma själv hur man vill fira. Och med vilka. Givetvis tycker jag inte att man bjuder alla utom ett eller ett fåtal barn, men har heller aldrig under alla år hört att någon skulle ha betett sig så klantigt där mina barn har gått.

      Man kanske inte ens har råd att bjuda en hel klass på kalas?
      /ensamstående mamma

    Vi hade en regel på förskolan – som sedan följde med upp i skolåldern – att man antingen bjöd ALLA pojkar eller ALLA flickor, alternativt ett fåtal barn. De som barnet lekte mest med (men då skulle antalet vara under halva gruppen eller klassen).
    Men många ansåg sig ha plats och bjöd hela klassen/gruppen. Eller hade kalas utomhus på sommaren alternativt hyrde lekland för kalas.Det fungerade alltid klockrent och jag tror ingen kände sig utanför.

    Gäller det barn med speciella behov eller något annat är det väl bara att en förälder stannar och ger en extra hjälpande hand? Förstår inte problemet faktiskt. Och jag tror inte jag har hållit ett enda barnkalas utan att ett par föräldrar velat stanna, om inte annat bara för att fika och umgås. Det handlar om vilja, lösningar finns alltid.

      Och etablera kön som uppdelande faktor? Varför inte alla blonda, eller alla mörkhåriga? Alla tjocka eller alla smala?
      Bästa sättet att få sina barn att förstå att man inte kan ha vänner av motsatt kön…

        Jag ser inte problemet faktiskt och nu såg här i efterhand (med facit i hand) verkar det ha utvecklats åt helt rätt håll i alla fall. Mina söner har alltid haft både tjej- och killkompisar och nu är båda tonåringar och umgås helt okomplicerat med båda könen. Men under en period, när de var 4-5 år gick de på några pojkkalas ja. Medan flickorna ville ha egna tjejkalas. Att jämföra det med tjockisar är rena tramset från din sida. Istället borde du lägga din energi på att lyfta frågan i de muslimska friskolorna eller i moskéerna där könssegregation är ett verkligt problem.

        Dessutom, att ständigt tolka allt som fan läser bibeln måste vara jättejobbigt. Skrev jag inte klart och tydligt att MÅNGA (dvs majoriteten) ansåg sig ha plats och bjöd hela klassen/gruppen?

      Det fanns samma ”regel” outtalat på vår förskola. Och min flicka som bara leker med pojkar hamnade fel då. Det är alltid någon som kommer i kläm.

        Eller som i mitt barns skolklass där de är två flickor och pojkföräldrarna glatt ’håller sig till regeln’ och bjuder alla pojkar, medan mitt barn då blir bjuden på ett kalas per år (vi bjuder alla…) samtidigt som hon ser kalasinbjudningar ca varannan vecka i de andras hyllor…

          Kan naturligtvis upplevas problematiskt om man håller sig strikt till en uppdelning. Men vi hade förhållandevis få pojk- eller flickkalas. Det hände någon gång då och då, särskilt på vintern hos föräldrar som inte hade stora boenden eller ville anordna kalas på olika lekland. Som jag skrev tidigare valde en del föräldrar att välja att bjuda mindre än halva gruppen istället (och valde då ”bästisarna” oavsett kön). Då fick man inte lägga inbjudan i hyllan utan sköta det på annat sätt. Små barn behöver ju inte heller stora kalas. Är man 3-4 år funkar det oftast bäst med en liten grupp på 4-5 barn.

          Jag förstår att man kan hitta problem i det också, men i mina barns förskola/skola fungerade det bra och det var inget barn som valdes bort eller kände sig utanför.

          Men herregud så dumt, föräldrarna måste ju ändå förväntas kunna tänka och känna empati.

            Fast när ’bjud alla pojkar ELLER flickor’ är inarbetad och okejad som princip så har pojkföräldrarna ’inte tänkt på det’ utan bara bjudit alla pojkar och inte sett det som att bjuda hela klassen utom två…

    Kan inte någon ta sig lite tid och förklara vad dessa människor är kända för? Har aldrig hört talas om Ben Mitkus, Ida varg eller Molly rustas. Nu är jag helt ny här (hittade hit av en slump med nåt som gällde Bella) och 80talist på det, misstänker att det inte är riktigt min generation av kändisar här. Jag kollar aldrig på dokusåpor, så kanske dom blev kända därigenom?? HJÄLP!
    Och ja, ja kan googla . Men nu frågade jag ist

      Ben Mitkus känd pga youtubevideos och gjort musik, Ida Warg pga först varit med i ett dansprogram sedan ihop med en känd poddare samt bloggar, Molly Rustas pga snygg och tar fina bilder till Instagram och hänger med andra influencers.

      En artikel från juni? Inga nyheter m a o.

    Vi bjöd alltid alla. En kille med autism brukade ha med sin pappa. Anledningen till att få föräldrar återkopplat kan ju vara att de först väntade att den som bjöd in skulle svara. Svår för andra att svara beroende på vad som skevs i mailet.

    Cam:
    Varför cd och cd-spelare? Kan inte Arvingarna avnjutas på Spotify?
    ?

      Det är inte samma saaaaaaak! 🙂 Jag vill ha en bärbar CD-spelare utan skak-skydd!

        Aaahh, jag förstår, det handlar om nostalgi! ?
        Jag minns hur drygt det var med en sån där ”cd-freestyle” och skivan hakade upp sig så fort man rörde på sig… Men nog tusan skulle man lyssna varje dag när man gick till skolan ändå, det var ju cooooolt… ?

          För att inte tala om det faktum att de gick på BATTERIER! ?

          #visomminnstidenföreinternet

    När jag var liten bjöds alltid alla killarna resp alla tjejerna i klassen. Eftersom jag var tjej och bara lekte med tjejer så såg jag inget problem med detta, men nu i vuxen ålder förstår jag ju hur skevt det är. Jag hoppas att barn leker mer blandat idag. När min son blir stor nog för kalas så tänker jag mig att vi kör på att han antingen bjuder alla eller bara bjuder sina bästa kompisar (typ max hälften av barnen). Att exkludera ett fåtal kommer inte att komma på fråga i alla fall.

      Ett barnkalas som varar i typ tre timmar vid något enstaka tillfälle är ju inte direkt enda tillfället i barnets liv att öva på att interagera med motsatta könet…

      Barn leker regelbundet på förskolan, skolgården och hemma hos varandra. De viktiga grunderna skapas i vår vardag, inte för att man varit på något enstaka flick- eller pojkkalas under småbarnsåren. Ska vi helt plocka bort tjejmiddagar och herrmiddagar också eller tillåts vi vuxna dela upp oss någon gång emellanåt?

        Nej, men min son har lika många tjejkompisar som killkompiser, då blir det ju konstigt att bjuda alla killar på förskolan och få med en massa ungar han inte leker med och utesluta några av de han leker mest med? Funkar ju så länge man bara håller sig till kompisar av sitt eget kön. Glad att ha mitt barn på en förskola där killar och tjejer verkar leka väldigt mycket blandat.

          Jag har aldrig hört talas om NÅGON förskola där killar och tjejer inte leker väldigt mycket blandat?! Så den biten är nog ett icke-problem.

            Då förstår jag inte varför könsuppdelning på kalas är så rimligt? Trodde det byggde på att tjejer leker mest med tjejer och killar med killar, hur kommer man annars på idén?

              Förstår du verkligen inte det? Då har du något att klura på ?

                Svara i stället: varifrån kommer den idén? Varför är det logiskt?

                  Jag fattar inte heller. Förklara hellre än dryga dig.

            Ja, men då är ju ’bjud alla blonda ELLER alla mörkhåriga’ lika giltig som princip – de leker ju med barn med olika hårfärg på förskolan ändå!

    Ja det där med kalas, går det att göra rätt? Hos oss verkar skolan göra sitt bästa för att inte hålla ihop klasser, det har liksom blivit nya klasser nästan varje år genom olika hopslagningar och uppdelningar. Svårt att bjuda hela klassen och då missar man ju också de som råkat hamnat i en annan klass. Det måste liksom bli urval med lite fokus på att bjuda igen de som själva bjudit in på kalas. Hur man än gör är det ju liksom upplagt för någon, några hamnar utanför. Speciellt svårt är det tycker jag med de som inte har så engagerade föräldrar, som inte bjuder in till kalas själva, som det är svårt att få fram en inbjudan till de som liksom aldrig svarar på inbjudan eller kanske svarar men ändå glömmer bort själva kalaset och aldrig dyker upp.

    Dethär med kalas är väldigt intressant. Har inte barn själv men håller på att baka en justnu, så har inga egna erfarenheter förutom när jag gick i skolan. Om man bjuder alla barn, men ett av barnen är lite introvert och inte riktigt hänger med i gruppen då? Då är ju denne fortf utanför fast den är med på kalaset. Är det föräldrarna som håller i kalasets ansvar att denne inkluderas?

      Gulligt av dig att tänka på de lite blygare barnen som gärna håller sig i bakgrunden. Min yngsta var ett sådant lite mer försiktigt barn som höll sig lite i bakgrunden när andra härjade. Min erfarenhet är att föräldrar (och barn!) är väldigt måna om att alla ska ha roligt på kalas och inkluderas i gemenskapen.

      Det enda ”problem” jag har upplevt på barnkalas är att de barn som haft strikta sockerrestriktioner hemma har svårt att släppa fokus på kakfat m.m. för att leka. Har varit med om barn som ser ut att hetsäta. De struntar helt i frukt, korv och sådant som också serverats utan vill bara passa på att hinna kasta i sig så mycket sött som möjligt. Det har varit hemskt.

    Jag hade två kalas under min barndom. Ville aldrig ha fler. Jag bjöd inte alla i klassen. Jag bjöd kanske hälften eller ännu mindre. Om ett barn blir utmobbat, då är det illa. Men om man faktiskt väljer att INTE bjuda de som inte är ens vänner, då är det inte hela världen. Har själv inte blivit bjuden på alla kalas, men det gör inget. Ifall personen inte tycker att min närvaro ger något av värde, ska jag då tränga mig på?

    Över 100 kommentarer och bara ett fåtal som nämner Arvingarna. Vart är världen på väg? Arvingarna var f-n bäst!

    Min dotter 9 år gammal var inbjuden av en klasskamrat till lasertag-kalas, och det hade framgått att han bara bjöd ett urval av klasskompisarna. Döm om min förvåning när det visade sig att han bjudit bara pojkar samt min dotter.
    Oj inga andra tjejer här sa jag lite förvånat till föräldrarna.
    Nej han har bara bjudit sina favoritkompisar, svarade mamman.
    Hon hade som tur var ingen invändning mot att vara enda tjejen …

    Kalas, djävulens påfund! Jag har två barn, upp till ungefär fyran-femman bjöd vi hela klasserna för båda. Tur att dom är födda på en varmare årstid. Det gick med planering och en make som är lärare. Vi körde tävlingar och grupplekar. Planerat in i sista minut, vi låter som helgonens präktiga syrra. Men jag hatade såna där leklandskalas, jag tyckte det var så opersonligt.

    Hur överlevde vi, jo.. inga föräldrar fick stanna kvar (orka serva ett gäng vuxna också!), planerade lekar, tålamod hos minst en av lekledarna och vetskapen att det är en begränsad tid om max ett par timmar. Jo, håll räkningen på barnen, vi hade en flicka med en funktionsvariation och hon försvann en gång. Stod och räknade kartonger i vårt förråd!! Jättenöjd var hon?

    Fan, people remember en grej! Även influencers fiser, bajsar, har läckande bröst och kanske till och med ansträngningsinkontinens. Jag säger till mina tonåringar när dom strävar, längtar och vill ha ett annat liv, KOM IHÅG ATT DETTA ÄR ETT ÖGONBLICK, det kan ha föregåtts av 1000 misslyckade bilder. Det är bara yta och glitter, livet är viktigare än så.

    Passa på att njuta av DITT liv och längta inte efter nån annans liv utifrån ett konto på Insta.

    Jäklar, så präktig jag låter, men så är jag 45 år också.

    Over and out!

      Håller med, bort med föräldrarna. Får panik när dom ska stanna och mingla och ha kaffe osv.

      Love you, Tanten!
      Men så är jag 42 år också.

      PS Det viktigaste på kalasinbjudan: sätt en sluttid!

        Exakt, sluttid är så viktigt!

        Tillbakakärlek?

    Jag skulle aldrig bjuda:
    – barn som mobbat mitt barn
    – barn som slår andra barn trots att man säger ifrån
    – barn som slår sönder saker i mitt hem och vars föräldrar inte tar ansvar för det
    – barn till föräldrar jag inte tycker om

    Kan inte ni snowflakes sluta försöka tvinga på andra människor ert trams. Man får fortfarande tycka vad man vill och göra vad man vill. Kunde inte bry mig mindre om någon hade tagit illa upp för att Jag inte bjöd ett barn som exempelvis betett sig illa mot mitt. Andra kommer alltid ha andra åsikter än er själva och ni gillar ju dessutom olika så lär er leva utefter det.

      Fast barn som beter dig illa mot andra barn/vuxna har en bakomliggande orsak. Barnet mår inte bra. Ha det i åtanke…

        De kan fortfarande förstöra ett helt kalas, ha det i åtanke…

      Är det barnets fel att du inte tycker om föräldrarna?

        I mitt barns klass går ett barn som har fullfjädrade sociopatföräldrar som skapat ’konflikter’ (alltså grova sådana, falska anmälningar till soc och polis etc) med andra föräldrar och lärare. Är så stolt över hur vi andra föräldrar sett till att detta på inget sätt gått ut över deras barn. Vi stöttar upp varandra och ser till att inkludera hen trots att varje kontakt med familjen riskerar att skapa ett helvete för de som är i närheten.

          Åh, kärlek till er! Det kan vara såå betydelsefullt för det barnet! Att få vara med i normala sammanhang och inte bli mer isolerad med sina, vad det verkar, dysfunktionella föräldrar.
          /Lärare

      Fanns en kille som spontant kunde slå andra barn i min lågstadieskola, tror han hade någon kombination av ADHD och aggressionstörning. Hans föräldrar var med på alla kalas han var på för att han skulle kunna vara med, men samtidigt så skulle alla ha roligt.

      Det där att inte bjuda in barn vars föräldrar du ogillar är också konstigt, varför ska det gå ut över ett barn hur din relation till dennes föräldrar är?

      Du får väl göra och tänka precis hur du vill, ingen som tvingar dig till nåt ?

      Jag har i många år jobbat med barn och ungdomar som slår både andra barn och vuxna, och slår sönder saker, och den typen av problematik kräver stöd. Stöd av någon vuxen som barnet känner sig trygg med. Alla barn kan inte hantera situationer/känslor genom att uttrycka ilska eller oro verbalt, t.ex. Problematik av denna karaktär leder ofta till utanförskap. Andra barn (och ibland också vuxna) blir rädda och förstår inte. Ska man då ytterligare spä på detta genom att exkludera barn med sådan problematik från kalas eller andra tillställningar? Min erfarenhet är att alla barn vill sköta sig, fixa skolan, ha kompisar och ”vara som alla andra”, men alla kan inte utan stöd. Om mitt barn hade haft denna problematik hade jag GLADELIGEN kommit med på kalas själv. Dels som stöd för mitt barn men också med tanken om att kanske försöka berätta mer om mitt barns svårigheter och hur vi jobbar med dem. Berätta varför mitt barn reagerar som hen gör, etc.

        ❤☝

      Och såna som du ska uppfostra barn….

      Hur skulle det kännas om ditt barn var den enda som inte blev bjuden? För att föräldrarna inte tyckte du verkar så trevlig?

      Resonerar fler som du lär ju ditt barn bli utanför också…

    Usch minns när jag gick i lågstadiet och populära tjejerna delade ut inbjudningskort till utvalda personer i klassrummet där hela klassen satt. Så vi töntar fick sitta där och låtsas inte bry oss men i smyg hoppas på att också få en inbjudan.

      Jag vet precis känslan. Men det går inte att diskutera det problemet för det kommer alltid in folk och skriker om att ”man faktiskt inte måste bjuda alla för tänk på att det finns barn som förstör hem och bråkar och slåss och terroriserar andra barn. Vill ni bjuda dom? Va? Va?” när det i de allra flesta fallen bara handlar om de två ”töntarna” i klassen som aldrig blir bjudna för ingen vill vara den som bjuder de mobbade. Synd att diskussionen inte kan få handla om det.

      Hamnade i modd med en kommentsr där jag håller med dig, men vill lägga till i den kommentaren att det så klart inte bara handlar om ”töntarna” utan även om de, som i fallet ovan, har någon funktionsvariation som gör att de ofta blir uteslutna. ? tyvärr får diskussionen sällan handla om dessa som alltid hamnar utanför

    Två spontana tankar..

    För det första, är det bar jag som tycker det är lite roligt/sorgligt/underligt att Cissi postar detta, sedan postar igen om hur hon blivit ombedd av mamman ifråga att ta ner det, för att sedan FORTSÄTTA? och Elaine hakar på, och sedan blir det en helt artikel i expressen om det vad jag kan se? vad var viktigast för Cissi? att respektera mamman eller att få glänsa lite i sin egen godhet..

    För det andra. Jag håller i princip med om att bjuder man så bjuder man alla eller en mindre grupp, man lämnar inte en person. Men alla ni som sitter här och försvarar små mobbande djävulsungar med att de ”har det svårt” och borde bli inkluderande.. ni kan seriöst aldrig ha varit mobbade på riktigt som barn. Barn kan vara så fruktansvärt elaka mot varandra, FRAMFÖRALLT i lägre ålder där empati och konsekvenstänk inte riktigt växt till sig än.

    Vi är många som blev mobbade som barn som har men av det även i vuxen ålder. Hat är ett starkt ord men det är fortfarande var jag känner över 20 år senare för några av mina plågoandar som barn. Finns en eller två som jag nog fan inte räddat om de så bokstavligen höll på att brinna inne idag.

      Ännu ett exempel på hur hon älskar att skapa drev 🙂 Fattar inte hur det ens kunde bli en artikel?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.