– Man har alltid något att prata om. I lekparken, med föräldrar man inte känner tex. Funkar alltid att börja konversationen med ”hur gammal är din då?”. Sedan är surret igång. Barn är en väldigt bra ”ice breaker”.

– Man kommer ut. Barn har någon konstig kärlek till snö, regn och kallt vatten. Ordspråket ”det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder” har aldrig känns mer hemma sen våra barn kom.

– Man skärper sig. Man vill vara ett föredöme framför sina barn. Svordomar och annat minimeras kopiöst när man får barn.

– Rastlösheten försvinner. Det är fullt upp med att ha barn. Det finns ingen tid till att vara rastlös.

– Man separerar inte i första taget. Har man skaffat barn så krigar man på ett annat sätt i förhållandet. Jag tror inte att någon vill att ens barn ska växa upp med skilda föräldrar.

– Man får ett annat perspektiv på livet och huvudpersonen byta ut från en själv till någon annan (ens barn). Att man skulle kasta sig framför ett tåg för att rädda sitt eget barn känner man inte förens man har barn.

– Man får se sig själv i ett annat perspektiv. Barnen är oftast lika sina föräldrar, personlighet eller utseende. Fantastiskt att uppleva.

– Man får alltid en extraportion. Det är sällan som Leonore äter upp hela sin portion, perfekt för såna som mig. //Hugo Rosas

Hugo listar några positiva saker med att skaffa barn.
Håller ni med honom?
Finns det någon som vågar göra en lista på alla negativa?
Legobitar under fötterna, handavtryck i köttfärssås på den vita tapeten, ofrivillig tömning av kattlådan, avsaknaden av sovmornar och gafflar i eluttaget? Är de kandidater till en sådan lista?

Eller ”får” man inte skriva en sådan lista när man är förälder?
Får man inte tycka att ett föräldraskap har negativa eller förlåt – mindre positiva sidor? Är man en dålig förälder om man säger det man tänker högt, för jag tror att aaaaaaaalla tänker det.
Inte alltid, men ibland… 🙂

Eller?