https://www.instagram.com/p/BtsS5sqheha/
Träningsbloggaren Terése Alvén – Spark i Baken – har det tufft just nu och behöver all kärlek och pepp som ni kan uppbringa.
Vill ni läsa mer om vad som händer henne så kan ni göra det på hennes blogg och medan du är där inne – lämna henne en kommentar med lite omtanke är ni snälla.
Stor kram till Tess och hela familjen! <3
Ps. Har du inget snällt att säga – håll tyst på det här inlägget då!
Föregående inlägg 
❤️
❤❤
Fällde en tår när jag läste hennes inlägg. Värsta veckan i hennes liv väntar henne nu. Som att leva i limbo. Men tack var sina barn tar hon sig igenom det.
Usch vad det gör ont i hjärtat när man läser något sånt här. Livet är så orättvist och så oförutsägbart. Hoppas att hela familjen finner tröst och att de snart kommer att komma på fötter igen.
Lider så med Terése! Önskar att ingen skulle behöva genomgå ett avbrytande eller att mista ett barn överhuvudtaget, den smärtan & förvirringen. Oftast har man ju inte erfarenhet heller av det (talas ju ej så mycket om det), så liten risk osv så när man väl står där och får ett besked om att man måste avbryta hamnar man i total chock!
Här fick vi avbryta i v 22 pga hjärtfel. All kärlek och styrka till dig Terése,
och alla ni andra som gått igenom samma helvete. <3
https://www.livsglitter.se/2015/10/att-mista-ett-barn.html
Kommentarer fastnar? Tröttsamt…?
Lika tröttsamt som ni som berättar det varje gång.
Fast hur ska C annars veta, och kanske fixa till.
Hon vet redan och hon ser dem som fastnat.
Det verkar inte så. Hur vet du det förresten??
Hon har väl sagt att det bara är vissa IP som hamnar direkt i soptunnan utan att läsas. De andra hamnar i modd där Cam kan publicera manuellt som jag förstått det.
❤️❤️❤️❤️❤️
❤️❤️❤️
Så hemskt.. ? ni som har insyn, kan sånt här ske när som helst under graviditeten? Eller finns det NÅGON safe-zone där man liksom ska ha upptäckt alla fel som går..? Tycker vecka 20 låter så sent, fy tusan… kärlek till henne!!
Vad som helst kan ske under hela graviditeten, själva födseln är också en risk. Men vi har bra sjukvård idag och både barn och mammor överlever i större utsträckning än förr.
En del saker kan man tyvärr inte se förrän fostret har växt till sig en del, det är därför man gör ett RUL i v.18-20. I just det här fallet hade ju ultraljudet i v.13 missats så det hade kanske kunnat upptäckas tidigare, men det kan inte alltid det. Så otroligt sorgligt ❤️
Oftast märks det på rutinultraljudet som sker i v 18-20 🙁 det är ganska sent, men som jag förstått kan man se de flesta missbildningarna eller andra medfödda fel då.
Vissa saker går inte att upptäcka förrän ungefär halvvägs genom graviditeten (då man brukar göra rutinultraljud, RUL).
Vissa svåra deformiteter upptäcks inte förrän graviditeten har gått väldigt långt tyvärr.
Barn kan ju dö när som helst under en graviditet, vid förlossning och för att inte tala om plötslig spädbarnsdöd upp till 6 månader efter födseln. Så någon ”safe-zone” finns ju tyvärr inte, dock är ju risken liten, men den finns.
Dom flesta fel brukar väl upptäckas runt rutin ultraljudet mellan v18-20, men ibland kan det även missas då eller att det inte går att se redan då. Vissa fel kan säkert upptäckas i tidigare veckor med ultraljud, vi fick reda på att hjärtfelet som våran kille hade kunde man inte se ordentligt förens i senare veckor som v19-v21. Läkaren som kollade var på vippen att inte skicka oss vidare till en specialist men gjorde det för säkerhetsskull, han tyckte inte att det såg så allvarligt ut.
Men det var så allvarligt att bebisens hjärta och kropp redan var så påverkat att han skulle kunna dö när som helst, skulle han mot all förmodan överleva i magen så skulle han inte klara ett liv utanför magen. Så vi fick ta det sjukaste beslutet någonsin, att avsluta det lilla livet. Chock och total förvirring då vi inte alls var förberedda på att det ej skulle gå att operera, frågade den tidigare läkaren OM det kunde vara så illa att vi skulle behöva avbryta men han lugnade oss och sa, nej, nej. Antagligen för att lugna, men det blev ju så himla fel i vårt fall. Hade hellre varit mer förberedd på att risken fanns så att man mentalt hade kunnat föreställa sig det.
Det borde även finnas mer information kring ett avbrytande i så sena veckor, där brister sjukvården totalt. Var inte alls förberedd på att avbrytandet skulle innebära en riktig förlossning, där smärtan var värre än vid ett fullgånget barn! Självklart kan även detta vara olika precis som vid en fullgången förlossning. Skulle kunna skriva en mindre roman om allt detta men får nog avrunda här!
All styrka åt Terése <3
Hörde att rent tekniskt kan plötslig spädbarnsdöd ske upp till 15 år. Men det brukar kallas spontant andningsuppehåll på äldre barn.
Ja alltså PSD är ju något man beskriver ett dödsfall som när de inte hittar någon orsak till att barnet dött. Så ja det kan inträffa när som helst.
//Mamma till ett barn som plötsligt dog utan orsak.
❤️
❤️
♥️♥️♥️♥️♥️
❤️❤️❤️
❤❤❤?
❤️❤️❤️
Tyvärr kan vad som helst hända när som helst. En vän födde sitt barn lite tidigt, alltså typ 4 veckor för tidigt och det var lite svaga hjärtljud så de satte igång henne för säkerhets skull. De trodde ändå alla att allting skulle gå bra. Men när bebisen väl var ute så upptäcktes snabbt ett kromosomfel som orsakade stora problem i den lilla kroppen. Efter två dagar dog den lille. Fruktansvärt och så hemskt för alla inblandade… 🙁 Det finns väl något test man gör angående sådana avvikelser men då det inte är riskfritt och hon inte alls var riskgrupp så hoppade man det.
Jag har en fd kollega där barnets hjärna inte utvecklades som den skulle… Detta är nu 12 år sedan, men då upptäcktes det inte förens runt v28. Det gick inte att se då exakt hur underutvecklad hjärnan var, så hon sattes igång vid v33. Barnet levde i tre dagar.
Vårat barn föddes efter en normal graviditet och förlossning med svåra funktionshinder som inte upptäckt och heller inte hade kunnat upptäckas via ul, moderkaksprov, nip, etc etc. Ingen av oss är garanterade friska barn oavsett vad Ul visar.
Samma här! Jag gjorde ändå ett utökat moderkaksprov som visade att allt var normalt. Men det var det inte såg vi när hon föddes… men men, världens finaste tjej fick vi iaf, även att livet inte blev som man hade tänkt sig ♥️
Ska egentligen bli ett hjärta liksom.. inte ”gilla”
Finns ingen safe zone, man börjar med att oroa sig för missfall sen fortsätter oron resten av livet<3 För några år sedan förlorade jag mitt friska underbara barn underbara barn under förlossningen. Men trots att sånt hände väljer man att skaffa barn igen. För störst är kärleken.
♥️♥️♥️♥️♥️
Jag finner inte ord för hur fruktansvärt detta måste vara. ??
Så fruktansvärt!! Ingen ska behöva gå igenom något sådant. All kärlek och styrka till henne <3
Men fy fan så hemskt. 🙁 ❤️
Jag och min sambo försöker få barn och jag blir livrädd och vågar nästan inte ens försöka när jag läser sånt här. Har redan genomgått ett missfall i vecka 7 för några månader sedan. Det var förjävligt, men som jag sa till barnmorskan ”Jag är så tacksam att detta hände nu och inte mycket senare i graviditeten.”. Med missfallet så dog en liten del av mig, men hade det hänt i vecka 20 så hade jag nog inte orkat resa mig upp igen.
Ingen ska behöva gå igenom det som Terese går igenom nu. <3
När jag och min sambo genomgick ett missfall fick jag höra något som gjorde mig så arg då, men som jag kan ta till mig nu. Ett missfall är ju kroppens sätt att säga ”det har blev inte bra” – kroppen spontanaborterar inte friska foster (med få undantag då). Då blev jag väldigt arg och ledsen. Nu, två år senare förstår jag vad de menade.
Har haft 7 missfall varav iallafall 2 st obducerades och var friska foster.. Det kan vara naturen det är fel på med… Ett överaktivt immunförsvar, blodsjukdomar hos dig, att du och din partner ”inte passar ihop” osv… Så inte riktigt sant det där. Finns mediciner man kan ta för att lugna immunförsvaret (gjorde jag och fick barn)
Vid ett överaktivt immunförsvar så ”tror” kroppen graviditeten är dålig och motarbetar den. Fostret kan då vara helt frisk men det blir fel i kvinnans kropp. Finns nog ingen vidare tröst eller förklaring vid missfall.
Jag känner likadant. Vi försöker också (efter två tidiga missfall) och jag känner att jag egentligen inte vågar mer. Jag kommer inte kunna repa mig ett tredje missfall det vet jag. Och blir jag gravid så kommer jag bära på en oro under hela graviditeten och säkert långt efter att bebisen är född. Jag har redan två barn men också en stor längtan efter en tredje.
2 missfall är helt ”normalt”, risken att få ett tredje på raken är väldigt liten.
Det är hemskt att förlora ett barn. Smärtan går inte att beskriva. Tomheten, mörkret och hopplösheten. Jag förväntade mig att bebis skulle vakna och börja skrika flera månader efter att hen gått bort. Man fattade liksom inte, hjärnan tog semester. Har stora minnesluckor från tiden efter det hände.
Önskar att det går bra för Terese och att hon kan komma framåt. Smärtan går aldrig över men man lär sig leva med den tillslut.
/Änglamor
Åh så hemskt Sara ? ? hoppas du och din familj fått det stöd och den hjälp ni behövt ❤️
❤️❤️❤️
Vet hur det känns. Min son dog i v38 på förlossningen. Helt ofattbart och sorgen är lika skarp idag, 12 år senare.
Kan inte förstå att du lyfter henne inlägg, då hom uttryckligen skriver att hon inte vill dela med sig till andra än familjen. Att du delar detta till dina 1,5 miljoners läsare kommer ju göra att hon får massor av kommentarer och DM. Kändes inte som att det var det hon önskade. Var detta för att öka klickandet, CamCam?
Vill hon inte att andra ska läsa det hon är med om hade hon inte skrivit det i sin egen blogg eller delat det på Instagram. Det hon undanber sig är frågor om vad som hänt.
Men det är ju hon själv som skrivit inlägget i sin blogg som är offentligt. Vill man hålla något privat skrivet man inte inlägg i en blogg.
Tror nog att det finns helt andra bloggare etc att skriva om om syftet varit att öka klickandet. Dessutom skrev hon att det var detaljerna hon ville dela endast med familjen. Varför tycker du att det är fel att hon går medkänsla, värme och kanske möjligheter att få stöd och hjälp genom andra som varit med om samma hemska sak?
Läsförståelse, tack.
Jo, det har jag, men jag läste både hennes och detta inlägg flera gånger. Min magkänsla var kanske inte att hennes ångest skulle lyftas så stort som den gör här med alla proffs på allt och alla känslor. Hon delade väl med sig till sina vanliga följare tänkte jag. Har säkert fel. Hon ville nog gärna ha alla som hänger här på sin blogg/insta också? Eller vad tror ni själva? Kunde hon inte få ha detta hos sig själv? Varför lyfta en så känslig fråga här från en person som aldrig tidigare har varit omnämnd här?
Tror nog att en person som beskriver sig som författare, hälsoinspiratör och skribent har full koll på vad hon skriver om i sin blogg när det gäller hennes egna känslor och integritet. En aning märkligt att du pratar i någon annans sak utifrån din ”magkänsla” gällande någon annans ångest och känslor…
Läs om, läs rätt
Läs på och läs rätt
Tess är en kompis till mig, så nej. Det var inte för klickandet. För övrigt så är hon en stor träningsinfluencer själv med mängder av läsare och skulle inte delat det om hon ville hålla det privat. Om du läser hennes inlägg så är det frågor om det som sker som hon undanber sig.
Men tack för din input och förutfattade meningar. De är alltid lika sprudlande att läsa, Sofie!
Varma kramar
Gud vad jag lider med henne. Jag kan inte ens börja förstå vad hon och hennes familj måste gå igenom! Fy så hemskt. Och till alla er andra som delat med er av era historier ni är så otroligt starka allihopa! Jag skulle aldrig klara av något sånt. Gud vad jag önskar er alla kärlek och kramar. Ingen förtjänar något sånt här. ❤️
Kram och kärlek till henne och alla ni som har förlorat barn. Ni är mina hjältar. Wow vad ni är starka.
Min kusin förlorade sin son samma dag (natten) som han fyllde ett år – de hade planerat ett stort kalas, men det blev aldrig av på grund av plötsliga döden. Folk trodde det var ett skämt när hennes mamma (min moster) hörde av sig till några och sa att det inte blir någon fest på grund av att barnet har gått bort. Jag glömmer aldrig smärtan i hennes ögon eller hur det vred sig i magen när jag såg de många ballonger, lokalen och alla oöppnade presenter som ekade tomt.
Må alla era änglabarn vila i frid. Jag skänkar tusen tankar till er. Att resa sig upp och leva vidare för sitt änglabarn är fantastiskt ♥️
Har varit med om så mycket som kan gå snett med graviditeter… Har haft 7 missfall, (missed abortion, alltså att missfallen upptäcks med ultraljud men fostrena är kvar men döda) och ju längre man gått desto jobbigare är det. Har haft missfall mellan v 5-16 och i vecka 16 föder man ju ut fostret. Fruktansvärt och jag mådde sjukt dåligt under dom åren jag kämpade med missfallen. Sen så har jag även varit med om upptäckten att allting inte står rätt till på rul, ännu värre!!! För då var man ju safe trodde man, att det bara var en ”rutinkoll”, att bebisen som kändes där inne och växte kunde ha något fel hade man ju nojjat inför men ändå inte helt tagit in som ett alternativ. När barnmorskan sen säger att hon behöver be en läkare kolla med…ridå. Och sen i helvetet i att vänta på ytterligare läkartid och eventuellt avbryta, inte veta och tiden för när man får göra abort är passerad så man måste söka tillstånd osv… obeskrivligt. Idag har jag iallafall 3 barn, men en väldigt ödmjuk 3 barns mamma inför livet och dess vägar.
Lider så med henne som står inför det just nu, finns inget som kan lindra nu. Och det värsta är ju att hon måste vänta tills dom kan avbryta med, då är ju hon i värsta helvetet just nu. Sen när det är över kan hon börja sörja, men den värsta perioden är nu. Man behöver vara superstark för att klara och orka det så alla tankar till henne
Tack snälla för all värme och fina kommentarer <3 – både här och i min blogg samt Instagram. Det tar inte bort smärtan vi upplever denna vecka, men det är som varma klappar som gör det lättare på något plan. <3
❤️
❤️❤️❤️
Kärlek och styrka till din familj!
//Moa
Varma kramar till dig! <3 <3 <3
Så fruktansvärt hemskt. Vad ledsen jag blir för deras skull.
Lider något oerhört med henne/dem, önskar ingen att gå igenom detta ❤️ För mig var det otroligt tufft mentalt att gå igenom missfall. Känslan av skuld och skam gjorde nästan fysiskt ont i kroppen. Och bearbetningen efteråt kändes nästan som att gå igenom ett minfält, där allas frågor och spekulationer om när vi skulle skaffa barn var minorna. Man trodde att man hade kommit en bra bit i sorgehanteringen, men sen kom en kommentar och man var tillbaka på noll igen. Minns så väl när en bekant till mig (idiot) *skojsade* till det och sa att mina föräldrar inte verkar få några barnbarn. Aouch.
Men! Nu när det gått en tid känner jag mig stark. Kommer aldrig ta något för givet igen och jag försöker fokusera på att det är en BRA egenskap att ha.