Jag såg att några av er diskuterade Kenza och Dani och hur de lekte ”Pest eller Kolera” i sitt poddavsnitt ”Skumbad med Leif GW Persson”.
Frågan var ”Om du bara fick rädda en person ut ditt brinnande hus, vem skulle det bli? Din partner eller ditt barn?”
Dani svarade efter många om och men att hon skulle rädda sin dotter, medan Kenza velade fram och tillbaka för att slutligen landa på att hon skulle rädda sin man, Aleks.
Kanske är det för att bebisen fortfarande ligger i magen och inte är ”här” på riktigt, kanske för att Kenza är galen eller kanske för att det är en hypotetisk lek, vars innehåll förhoppningsvis aldrig kommer ske.
Jag tror inte det går att sätta sig in i hur man skulle tänka förrän ens barn faktiskt är här, men det JAG vill veta är följande:
VEM SKA RÄDDA MIG?
Jag är inte vältränad nog att släpa ut Tjocka Hetsätarkatten trots att vi bor på första våningen. 🙂
Så ta Kenza och Danis inslag med en nypa salt, för det är nog allt det var menat som.
Men berätta gärna hur ni resonerar och kom ihåg – det här är på låtsas och ingenting att bli upprörd över. Välj mellan dina hamstrar, dina låtsaskompisar eller mellan mig och The Real Hmm (hoppas det är okej, Hmm’is?) om det känns lättare än att välja mellan dina nära och kära, men var med och lek!
Okej?!
Du hör Kenzas resonemang i klippet här ovan.
Föregående inlägg 
Jag förstår henne. Hon har ju inte det bandet till barnet ännu som hon har med sin man. Tror hennes svar hade sett annorlunda ut om barnet var fött 🙂
Hela ens roll som förälder är ju att skydda sitt barn än vad som händer så för mig är svaret självklart
Am… am I having a stroke?
Diskuterades inte precis det här för typ en vecka sedan?
I kommentarerna. Därför tar jag upp det, då det engagerade en hel del. Så du har inte fått en stroke. Eller har jag fått det? Har jag skrivit om detta? Inte väl? ?
Såg du mitt svar jag skrev nyss? Till ditt svar om YouTube du skrev i morse 8:20 (under inlägget Paow fick lämna Paradise Hotel – igen – under minst sagt dramatiska former).
Svarade precis. ?
Tack. det är det där att man glömmer uppdatera sidan som spökar när jag verkar förvirrad.
Tur för dig med de planerna med musiken, annars hade det varit oförlåtligt.
Helvete. Modd.
Vem fan klickade ”Gilla” på att jag hamnade i modd? 🙂 🙂
Jag och 65 till?♀️
Och jag och 70 till
Jag och 89 till 🙂
Jag är ju för faan INTE The real Hmm, nötter.
Fast ändå lite roligt. Man frågar ”Vem fan klickade Gilla …” och då smäller det till med över 90 tummen upp. Tack som fan för det.
Hahahaha ”helvete. Modd” 113 likes?
Garvar högt?
Ni måste förklara. Är det för att ni (alla 127) tycker att det var rätt åt mig att hamna i modd? Eller tyckte ni att det var ett roligt uttryck och därför alla dessa ”Gilla”?
Där hamnade jag i modd igen och jag är TS. Bloggerskan sitter och passar på mig, för att modda eller radera. På skoj, haha vad hon är rolig.
Det blev fel. Ej TS, det var jag som skrev ”Helvete. Modd” tidigare idag och så hamnade kommentaren kl 21:04 likt förbannat i modd.
Jag blev den hundrade! Ska fira ikväll
109! ??
Min hund! Han har räddat mig så jag är skyldig honom mitt liv❤️
Åh berätta mer!
Fick mig att våga lämna ett mycket destruktivt förhållande efter många år, en månad efter jag fick honom drog jag. Och han försökte attackera en annan person som misshandlade mig, trots sina ringa 2.5 kg!
Satt instängd i en lägenhet helt ensam i 5 år, hade inte en enda människa kvar i mitt liv förutom svinet. Så hade jag inte haft min lilla hund hade jag nog fortfarande inte vågat mig ut! Han är anledningen till att jag har fått vänner, sociala kontakter och vågar småprata med folk igen. Han har gett mig mitt självförtroende tillbaka och mitt skratt!
Han gav mig ett liv igen??❤️
Wow fantastiskt! Vilken hjälte. Hundar är bättre än människor
Där har du bra material för en bok! Kan James Bowen så kan du. 😉
❤️ Djur alltså.
Djur är BÄST ❤️
Börjar gråta. Kan så relatera. Älskar min hund så mycket. <3 glad för din skull att ni har varann.
Om man en bit efter födseln fortfarande väljer sin partner framför sitt eget barn, ja då är det faktiskt nåt som är illa och fel.
Man kan göra slut med sin kille. Man gör inte slut med sina barn.
Kan göra/man gör…..Det finns tyvärr dom människor som faktiskt väljer sin partner före sina barn!
Jag hade valt mina barn alla dagar i veckan, alla dagar om året, 24/7…mina barn går före allt ❤️
Jag skulle ta med det senaste fotot på min dotter! Sen skulle jag hoppas att skiten brinner ner så jag får en ny bostad, förutsatt att inga grannar brinner inne.
Ok leker djävulens advokat.
Låt säga att du var två barn och det ena inte har eller hunnit få en relation till sitt syskon. Ett barn är säkert.
Hur känner du då inför att beröva ditt ena barn en relation som för all framtid kommer vara ett trauma och en sorg dvs förlusten sv son pappa eller mamma över tex någon som hen förmodligen inte skulle kunna sakna på samma vis? Man kan aldrig få en ny biologisk pappa eller mamma. Går inte att ersätta för ett barn.
I övrigt så tycker jag att inställningen som has av många här och som dessutom fastslå som den korrekta att en partner är lätt utbytbar är riktigt tragisk. För mig låter det som att en lever ett liv full av osäkerhet över vad man har lch vad det kommer att bli.
Alltså jag älskar min sambo jättemycket men går inte att jämföra med mina barn, den kärleken är oändlig!
Hemskt att bli utan förälder självklart, men jag vill ju att mina barn ska få leva. Jag och pappan är ju förstås mycket äldre än dem och har haft mycket av det roliga i livet. Det skulle vi aldrig vilja beröva dem, om vi var tvungna att välja!
Förstår din känsla och ditt val. ?
Min djävulsfråga gick ut på exakt hur långt man kan tänka sig att gå gör sina barn. Vi får hoppas att den aldrig kommer att behövas ta ställning till.
Djävulens advokat = töntigaste.
Dessutom vet vi ju att du inte har några barn, däremot empatistörning.
Tänker att du som har så hög tilltro till Google kunde ta reda på vad det begreppet kommer ifrån och hur det används. Känns just nu som att det är en sak du inte känner till och gör du det så blir det ännu värre hur du framställer dig.
Har inga problem med uttrycket, men med dig – en mycket dålig djävulens advokat. Har man ingen poäng, analys, intellektuell förmåga eller finess ska man nog hålla sig undan från att försöka.
Isf föll din invändning platt och framgick väldigt dåligt.
Och eftersom det är en subjektiv åsikt du precis utryckte så har du så klart din fulla rätt till att ha den.
Saken är väl mer att just jag inte bryr mig om hur du ser på mig annat än möjligen är nöjd med att en person som du framställer dig som inte tycker om mig. Det ser jag som ett kvalitetstecken om min person. ??
Jag tycker ingenting om dig. Har ingen åsikt om dig. Över huvud taget. Att du är ytterst medelmåttig är ju övertydligt, samt att du själv tror dig vara djup. Ta det som ett ”kvalitetstecken” om det passar dig bättre.
För att du inte tycka något om mig så kommenterar du mig ofta både om min person och mina åsikter.
Tex här ovan kl 23:02. Här var du ju full av åsikter om mig och det var ju inte flesta gången heller.
Är det inte Jobbigt att säga emot sig själv så ofta som du gör?
Att du vidare inte förstår skillnaden på att anse att man själv är djup med att ställa en djup fråga, ja alltså om jag var du skulle jag gå och lägga mig innan du snurrar in dig än värre i ditt eget garn.
och det var ju inte FÖRSTA gången heller.*
#sistaordet
Man räddar ju inte livet på lillasyskonet för att storasyskonet ska bli glad, så faktumet att storasyskonet inte har någon relation till lillan är ju helt irrelevant. Det är livet på lillasyskonet man vill rädda eftersom man vill ha lillasyskonet vid liv. Att storasyskonet ev. blir traumatiserat över förlusten av en förälder blir ju automatiskt sekundärt när man pratar om att rädda liv. Dessutom: en förälder som får välja två av tre och väljer sin partner ett av sina barn (och låter andra dö)… Herregud.
Precis så
Men eller hur. Det var ju inte ens en svår fråga. Spela roll om det är ett litet barn.
Skrev jag att det var litet?
Nä var ett antagande eftersom du sa att de inte hunnit få en relation ännu ?
Skrev och att den kanske inte har det, och det kan ju betor på något annat.
Men jag förstår att det var den ”lättaste” tolkningen att göra. ?
#sistaordet
Ok
Så även om du vet att det ena barnet är i ett stort behov av tex sin mamma och kommer börja med självskadebeteende eller värre vid en sådan förlust så är det alltså då bättre att alla barnens liv tar skada över att ett inte får överleva.
Jag undrar hur många av er som har förlorat en förälder i unga år och förstår vad det kan innebära för ett barn?
OBS retorisk fråga.
Absoluta uttalande som avslutas med tex ett herre gud får mig mest att känna att ni är enkelspåriga utan förmåga att se saker från flera håll.
Och observera också att jag inte har uttalat mig om hur jag tror jag skulle agerat.
Men du förstår väl att ingen förälder tänker på potentiella skräckscenarion i framtiden, när ens barns liv står på spel?
Oavsett är ens roll som förälder att SKYDDA sitt barn och OAVSETT framtid så kommer iaf barnet veta att föräldern gjorde precis vad den skulle.
Av kärlek.
Just där och då kanske inte. Inte om du bor i ett tryggt land som Sverige iaf. Men nu satt vi och spånade hypotetiskt. ?
Oavsett land, som förälder är typ det viktgaste för mig att min barn VET att jag gör allt för dem, en trygghetsfråga..
Hade ju aldrig kunnat leva med (inför det andra barnet dessutom) att jag värderade dem olika högt.
Det blir liksom den springande punkten i alla olika tänkbara framtider
Du räddar ett barn men de kommer alla att svälta ihjäl ifall du dör?
Jag har sett på saken från flera håll och håller benhårt fast vid min ståndpunkt. Om man älskar sina barn så passa olika mycket att man skulle kunna döda ett av dem för att det andra ska må lite bättre så finns det djupa problem i ens familj och i ens person. Att du tycker det är en gråzon säger ändå något om dig.
Exkat, ”gråzon”. Njaeh, känns som att greppa efter halmstrån att slåss med.
Läs boken ”Allt för min syster” av Jodi Picoult, fantastiskt bra berättat om just det här ämnet, föräldrar som gör val mellan systrarna. Picoult skriver böcker som berör djupt,
Senaste boken ”små stora ting” är också dagsaktuell
Mycket bra inlägg från dig. ?
@ real Hmm:
Hej, du. Nu ska jag strax gå ut på balkongen och dricka kaffe, så ni får diskutera själva. Även om jag instämmer i begreppet ”enkelspårig”, så kan det vara att kasta in explosiva ämnen i en brandhärd, hehe. Vi får väl se vilka i föreningen (de lättstöttas) som du har förorättat.
Aah, nybryggt kaffe och mycket sol.
Kanske bäst att ta med paddan ut på balkongen, för att hålla lite koll på utvecklingen.
Jag var dum nog att ge mig in i det här nu för jag måste lägga på locket nu.
Njut i solen. Det ska jag också. ??
@ real Hmm:
Precis vad jag tänkte, men jag ville inte skriva dig det på näsan, hehe.
(Skriver från balkongen på jävla pekskärmen)
För mig handlar det om stunden och att göra allt för sina barn. Jag skulle se situationen ur ett ”här och nu”-perspektiv. Det de behöver av mig NU är att jag räddar dem även om jag stryker med. Det är deras primära behov.
Självklart kommer de skadas av att deras mamma då inte längre finns med. Men det kan ju vara på olika nivåer och är spekulativt. De kan fortfarande få ett bra liv.
Gällande partnern så tycker jag inte att han är utbytbar. Men jag har inte samma ansvar för hans välbefinnande som jag har för mina barns. Därtill älskar jag mina barn mer än min man. Kärleken till mina barn är rotad i min existens. Ansvarskänslan likaså.
Kan tyckas att han väljs bort för lätt. Men mina barn är viktigast för mig. Det handlar inte om att han på något vis är ovärdig kärleken och ”räddningen”. Det är bara det att mina barn är en kärlek bortom den.
Åå va fint skrivet!
Ja det var fint.
Också därför jag inte vill skaffa barn (har fler anledningar iofs). Jag vill inte att min man älskar nån annan mer än mig, jag vill vara mest älskad! (Vill heller inte älska nån mer än min man). Hahaha, låter som en galen prinsessa, vet.. Är jag knäpp? Ni behöver inte vara oroliga dock, har inga barn som sagt som skadas av detta.
Jag trodde alltid man älskar sina barn på ett ANNAT sätt än sin partner, precis som man älskar sin mamma, sina vänner, sin partner mm på olika sätt. Inte MER. Men nu ser jag hur folk menar och det känns.. läskigt (obs för mig, inte er.)
Plus att den gränslösa kärleken, och oron och sårbarheten som måste komma med den, känns liksom som.. för mycket. För mycket känslor. Hur häftig den än må vara att uppleva (för det är sen säkert). Jag blir liksom lite skrämd av hur man verkar känna för sitt barn. Obs, ingen kritik till er! Undrar om nån känner samma?
Tycker du är on point. Har aldrig varit så mycket på gränsen till mentalt fördärv på så många sätt som nu! Kärleken till ens barn är i mitt fall (och de flesta andras antar jag) så stor att den nästa förtär mig. Den är liksom avgrundsdjup. Låter negativt. Men vill illustrera hur djupt rotad den är i mitt innersta.
Kärleken till ens barn tycker jag är både mörk och ljus. Mörk som i oändlig oro och gränslöst beskyddande till vilken som helst kostnad. Ljus i det mesta andra.
Nu låter jag ju som en galen människa. Men det kanske jag är också! ?
Det är så intressant för det ser man aldrig hos folk liksom. Jobbar med barn och möter många föräldrar. Säger inte att nån inte älskar sina barn. Men engagemanget är ju si och så hos vissa. Och det verkar ju vardagligt, vanligt att ha barn och vara familj liksom. Men det är ju inget man visar eller pratar om in public liksom.. eller så är man inte lika brinnande orolig när de är lite äldre? (Lågstadiet).
Jag tror att jag förstår din rädsla. Att få ett barn (eller flera) verkar vara en känslomässig berg-och-dalbana som pågår livet ut. Totalt skithäftig ibland och ibland djup av t.ex. oro. Jag respekterar verkligen alla som vågar utsätta sig för det, men vet själv att jag aldrig skulle orka.
Lin: Mitt tillägg om att det ska vara lätt att välja bort sin partner alltid hade inte med att göra just valet mellan barn och hen. Det var mer allmänt att en partner kan bytas ut och slutas vara kär i typ lite när som.
Men titta längre ner så ser du att en som känner att ens partner är en själsvänn och halva ens väsen får till svar att det inte är friskt att känna så.
Så ditt val ingick inte i att jag tycker eller tror det om dig. Att du lätt väljer bort din partner. ?
#sistaordet
#varsågod ?
Man gör allt för sina barn. ALLA sina barn. Jag skulle aldrig offra ett av mina barn för att ett annat ev inte ska få självskadebeteenden i framtiden. En förälder kan aldrig ersättas och inte ett syskon heller. Det spelar ingen roll om en relation ännu inte har skapats, man kan sörja ett förlorat syskon ändå. Tex en tvilling som dog i magen.
Mycket ”my way or the highway” i denna tråden. Håller med dig TRH att det blev väldigt många enkelspåriga svar. Detta kommer ifrån någon som lever med en vars far sköt skallen av sig när hen var knappa sex år. Så jag ser din poäng. Det är definitivt en mer komplex fråga som förtjänar mer än ett enkelt svart på vitt svar som det enda rätta svaret.
Självklart är det hemskt att ens ena förälder dör när man är barn. Det sätter såklart djupa spår. Men liv före lem, det skulle aldrig ske att jag skulle offra ett av mina barn för att den andra ska få ha sin andra förälder vid liv.
Svarar på din fråga även om den är retorisk. Jag har förlorat en förälder som barn och det är självklart en sorg, men den går faktiskt över på sätt och vis. Jag tror heller inte att det är jättevanligt förekommande att man börjar skära sig i armarna för att ens pappa dött, det är en normal sorg som man kan lära sig att hantera. Jag tror däremot att sorgen över ett barn aldrig någonsin går över. Så för att återgå till ditt exempel tror jag att det är plågsammare för en förälder att räddas samtidigt som denna förlorar ett barn, det är nog hen som kommer leva i ett helvete i flera år framöver.
Ja och det är väl lite det som blir min poäng här också. Att jag faktiskt till viss del tycker att det är det enklare valet att välja att dö för ett barn än att överleva för de andra.
Att i grund och botten så mynnar det valet i vad som är lättast för en själv att välja snarare än vad som skulle varit bäst för barnen.
Min fråga rör väl inte heller den aspekten du valde att filosofera om utan snarare om du som barn hade mått bättre av ifall ditt syskon dog än din pappa.
Hemsk fråga så börja inte fnula på den ang just dig och ditt liv.
Jag ville mest bara fundera på att det ”lätta” och ”enkla” jag det sk självklara valet alltid är det som är bäst. Bäst om vi verkligen tänker på barnen.
Svar i modd. ?
#sistaordet
Jag vet inte om jag har problem med läsförståelsen, men jag får inte ihop ditt resonemang alls. Förstår inte vad du försöker förklara eller vad du har för poäng, förklara gärna för jag är nyfiken.
Sen.. en förälders kärlek till sitt barn går inte att jämföra med något annat. Biologin har liksom gjort så, att den kärleken ska vara starkare än allt annat för att skydda barnen dom ju är helt beroende av en förälder.
Det är din uppgift att skydda dina barn från den dagen de ser världens ljus. Du kan aldrig jämföra det med kärleken till din partner. Den kan absolut vara stark men aldrig villkorslös, gränslös på samma sätt som kärleken till ditt barn!
Det är för att jag varken försöker förklara något och jag har inte heller någon poäng. Jag ställde bara en svår etisk fråga.
Och min fråga gick ut på om man verkligen gör allt för att skydda sina barn eller om man gör det valet som är lättast för en själv med motivation att det är det bästa. Vad med om det inte är det? Tänk om det bästa vore något annat. Hade man kunnat göra det då?
Så här.
Du står utanför ett brinnande hus. Två barn utanför ett inne i branden. Du vet att om du springer in kommer de två barnen skutas eller våldtas omedelbart. Eller bli barnsoldater eller eller…
Är valet lika lätt då?
Tänk sedan detta. Två barn just nu säkra men ett i fara. Men för att de två ska överleva måste du rädda din man för han är den ende som kan bära dem till säkerhet. Hur blir ditt val?
Det här är ”lyx-filosofi” för när verkligheten slår till så har du oftast bara ett val. Men jag blir trött på alla som tror att allt är så självklart och dömer andra som tänker annorlunda.
Spännande blev det också att trots jag var noga med att inte säga hur jag tror jag hade valt så blir jag av vissa dömd ändå. Men jag är den som är intolerant och empatilös. ?
Men att du är intolerant och empatilös vet vi ju sedan tidigare. Det bara förstärks av dina medelmåttiga försök att verka ’djup’ och ’reflekterad’ här, men som bara outar dig (eller, vi visste ju det med) som mindre begåvad.
Tänk vad mycket du tror du vet och helt taget från luften. Beundransvärd förmåga eller snarare avundsvärd då det måste vara skönt att leva i en bubbla full med sin egen rekorderlighet även om den totalt är baserad på egna hallucinationer. ?
Skoj när du skriver så på pricken om dig själv. Allt stämmer: ”taget ur luften”, självgodheten och hallucinationerna.
Var det din bästa come back ?
@ real Hmm:
Jaså, här håller ni på fortfarande. Jag vet inte vad jag ska skriva, men hu vad många invektiv folk har kastat på dig. Bäst att jag skriver lite synonymer (inte för din skull, utan för en del raketforskares skull). Invektiv = glåpord, smädelse, tillmäle, okvädingsord.
Intressant frågeställning i tråden, men alldeles fel forum att föra en vettig diskussion i. Hoppas du hörde mina applåder ibland, åt ganska dräpande svar på idiotkommentarer du fick.
Sedan har jag inte läst Öppet Spår p g a gått igenom detta kommentarsfält. Var där något anmärkningsvärt eller kan jag läsa till morgonkaffet på lördag?
Haha och fan. Det är ju redan lördag.
Haha, tack och du du kan ta det till morgonkaffet. 🙂
Ditt svar sitter också i modd. ?
Om man hade valt sin partner över sitt barn så är nog något galet. Hur skulle man kunna leva med sig själv? Om min man räddat mig istället för ett av våra barn hade jag aldrig, aldrig förlåtit honom.
Plus 1, jag hade aldrig förlåtit honom.
Jag håller fullständigt med er och gissar att såväl du och din man, som Malin här ovanför och hennes man, är lika eniga om att det alltid är barnen som är viktigast. Så är det även hemma hos oss. End of discussion, man behöver inte säga mer ☺?
Precis ??
Han ville kanske inte beröva ett annat barn dens mamma?
Hur kan detta vara så svart/vitt?
Men framgår ju inte att det finns mer än ett barn? Det är inte det som diskuteras i podden.
Malin skrev våra barn. ?
Förstår verkligen inte hur det kan vara en gråzon att välja mellan 1. rädda livet på sitt barn istället för partnern 2. låta barnet dö så andra barnet får ha kvar föräldern vid liv. Kan man älska sina barn så olika mycket??
Sarah: Exakt.
”Sorry Benny men Larry behöver farsan så du får gå”…
Wtf?
Haha precis!
”Benny, du har varit ett bra barn och så…. Men det sket sig när du började jävlas vid nattningarna.”
”Det är inte du, det är Larry”…
Men man kan ju inte låta en syskonduo vid namn Larry & Benny splittras!
Jag hade resonerat likadant om det gällde ett eller fem barn i familjen. Barnen ska komma först. Skulle aldrig sätta mig eller min partner före våra barn på något sätt.
Men det är ju inte det jag säger. Att du eller din partner skulle komma i första hand utan att en skulle gjort ett val å de andra barnens vägnar.
Okej får anta att du inte har barn. Min man eller jag skulle aldrig kunna välja ett barn över det andra utan försöka rädda båda om vi så strök med själva på kuppen.
Du får anta vad du vill. Själv tänker jag att den inställningen att ni inte kan tänka er det är både kortsiktig och en smula egoistisk.
Själv tycker jag att filmen Sophies chosie lyfter både en svår och en komplex fråga.
Dessutom om ni tex levt i ett mindre bekvämt land där alla era barn är direkt i behov av er för att få mat för dagen, jag helt enkelt överleva där de annars hade fått prostituera sig eller leva ett annat liv på gatan hade fått er att tänka om.
Tycker era resonemang är direkt bortskämda typiskt väst och där ni som förälder faktiskt gör tvärtom till det ni påstår, dvs vad som helst för era barn, där ni heller dör än att behöva överleva för någon annans skull.
Men det är jag det.
Hahaha. Alltså. Ironin att du kallas föräldrar som räddar alla sina barn för egoistiska. Du är verkligen inte klok människa.
Men nu får man väl utgå från sig själv och vi lever ju (antar majoriteten här inne iaf) i väst och våra barn är inte direkt beroende av oss för att överleva på så sätt.
Bortskämd? För att jag inte låter lillebror brinna inne utan grillar mig själv? Aja jag lämnar diskussionen här.
Du kanske ska googla survivers guilt TRH? Du snackar självskadebeteende utan att ens begripa dig på de faktorer som kan skapa just det. Ett syskon som senare får veta att det lever men inte hens syskon för att man valde att det var viktigare att en förälder fick vara kvar, vad tror du inte det ställer till med? Tur att du är duktig på ord. Mycket mer verkar du inte ha ibland här.
Återigen trh, det som diskuterades om dig igår. Lägg ner besserwisserattityden och ditt nedlåtande sätt att prata ? helvete så dålig stämning du jämt skapar
Hej hej Olivia.
Ett, väldigt svårt att vara en besserwisser när jag bara utrycker en åsikt och är dessutom helt fine med att andra inte tycker samma.
Två, om du kollar lite noggrannare så ser du att det inte är jag som varit nedlåtande.
Du däremot valde att möta en kommentar om att du var dryg med att hen saknar humor vilket blev till att du var metadryg…
Men jag misstänker att både filosofi och ironi inte är din grej. Rätt antaget?
Ge dig trh. Inse att folk inte gillar din attityd och lägg ner att försöka vrida och vända på saker så det är motparten som har fel. Läs igenom alla kommentarer om hur folk inte gillar dig och ta åt dig för att ändra din attityd.
Oliva det har jag har insett sedan länge.
Vad ni nu behöver inse är att jag inte bryr mig om att det finns folk som inte gillar mig.
Och du får inse att det finns folk som inte gillar dig.
#sistaordet
Alltså förlåt men vem är du? Är du sån här i verkligheten också? Seriöst, jag förstår inte de som orkar diskutera med dig då du verkar helt besatt av att alltid fortsätta en diskussion, vare sig den är död eller ej, och måste alltid ha rätt hur fel du än har. Du är rent av obehaglig. Förlåt, men det är allt jag känner när jag läser dina kommentarer.
Jaha. ?♀️
#sistaordet
Sådana här kommentarer från trh parat med den orimliga ilska han verkar känna över att IL har brutit med sin pappa: Gör mig helt övertygad om att trh är en man, som eventuellt har barn och blivit lämnad av sin partner.
Känns som att han inte kan förstå hur man kan bryta med sin far, eller varför ens medförälder väljer barnen framför en själv.
Förstår inte syftet med resonemanget? Att kalla folk bortskämda västerlänningar är dessutom helt fel, människan skyddar normalt sätt sin avkomma till 100%. Står du på ett sjunkande skepp lämnar du över ditt barn till en okänd räddande hand, speciellt om du har flytt från traumatiska förhållanden.
Du hinner inte dra konsekvensetiska resonemang från Etik 1, gymnasiet.
De handlar val om att man bade ALSKAR sina barn och faktiskt har ansvar over dom! Jag har anvar over mina barn och inte min man. En vuxen man har ansvar over sig sjalv medan barnen har sina foraldrar att forlita sig pa i alla lagen i livet. Jag springer in o tar barnen sa kan min svarmor springa efter min man.
Men de ar val som vanligt sager man bu ska nagon saga BAAAAAAAAAAAA
Trh… ?♂️
Läs dina kommentarer sen när du har nyktrat till (från vilken typ av dimma du nu befinner dig i) så ser du nog det vi andra ser.
Men trollar du nu Hmm? Oanonymt ? Är helt för att nyansera frågan och att man kan känna olika men nu blir jag nästan själv provocerad av orimligheten och jag vill inte ens ha barn… ?
Vilket barn skulle du låta bli att rädda om du bara kunde rädda en av dom då? Hur skulle du välja?
Men frågeställningen du ställer kan ju då aldrig ge ett ”korrekt” svar, för du lägger hela tiden till ”om”…
Om vi bodde i ett u-land, om vi hade fler barn….
Jag utgår från att vi bor i Sverige, jag har två barn, huset brinner, jag kommer alltid försöka rädda mina barn OAVSETT.
Båda samtidigt, en åt gången. OAVSETT så hade jag gjort allt i min makt för att rädda dom båda. Jag hade inte ens tänkt på min partner i det läget. Mina barn kommer före min partner. Punkt!
Nej det finns inget korrekt svar riktgt. Grattis till en halv insikt!
Nu behöver du bara komma fram till att din åsikt inte heller har ett korrekt svar. Inte ett som är allmängiltigt iaf.
För att det ÄR så svart/vitt. Man SKA rädda sina barn före allt. Annars kan man seriöst börja att se över sin kärlek och omsorg för sina barn. Oavsett hur många de är så är de viktigare än någon förälder. Jag förväntar mig att mina barns far räddar som före mig annars har jag ihjäl honom själv med mina bara händer. Har du barn TRH?
Och du kan bespara mig något krafs om att barn behöver sina föräldrar. De behöver även föräldrar som klarar av att leva. Hör du inte själv hur vansinnigt det låter när du jämför ett barns liv med att en förälder ska räddas för att ett av barnen behöver båda föräldrarna? Drömmer jag eller är du på riktigt seriös med din frågeställning?
Så du hade inte kunnat offra dig och leva att liv trots din sorg för att det skulle varit det bästa för ditt barn? Du skulle inte kunna leva ett liv för dina barns skull?
Var inte detta en fråga att man kan göra vad som helst för sina barn? Vilka uppoffringar som helst?
Det bästa för mitt barn vore enligt dig att förlora sitt syskon? Är du inte klok?
Nej det är inte det jag säger. Det bästa vore att ha både mamma och pappa.
… och att det är bättre för barnet att inte leva, jämfört med att att leva men att ena föräldern är död? För det är väl ändå det du säger (baserat på tidigare kommentarer)?
Beror väl på hur man ser på döden tänker jag.
Du är ju helt sjuk i huvudet.
Du bedömer mitt psyke utifrån en åsikt du tror jag har…. meta. ?
Men när mitt barn fått reda på att jag valt att inte rädda dess syskon – sätter inte det också spår?
Kanske. Frågan är om du kan motivera det så att hen förstår tror jag.
Jag blir nyfiken. Hur motiverar man ett sådant beslut du beskriver?
Det gör man inte. Det är något som inte stämmer med TRH uppenbarligen. Onehagliga frågor och obehagliga värderingar. Om min mamma hade skrivit så om mig och min syster så hade jag sagt upp kontakten.
Jag tänker att det kan vara svårt att förklara/motivera utan att barnet känner att det samma skulle gälla hen. Att hen skulle kunna ”offras” för någon annan större nytta i framtiden.
Vet inte men om jag tillåts att spekulera fritt utan att behövt att fundera färdigt innan så tänker jag att det överlevande barnet kanske utgår från att hen var så älskad att föräldrarna gjorde att för hen…
Finns nog fler sätt att vända på det. Men eftersom att jag själv inte har tagit ställning för den frågan så har jag inget färdigt svar.
Att föräldrarna gjorde ALLT för hen…*
#sistaordet
Man gör vad som helst för ALLA sina barn. Därför offrar man sin partner och räddar dom. Jag blir fan upprörd. Hur kan man vara så som du poträtterar dig nu? Inte en chans att du har flera barn om du sitter och överväger möjligheten att offra dom för en förälder. Och så har du mage att säga att det är för barnens bästa? Sick.
Känner mer att du inte förstått min fråga samt inte heller begripit att jag inte har påstått något alls.
Du kanske skulle kalla den bristen du hade där för sick men det gör jag inte. Möjligen kallar jag dig för endimensionell…
Det är klart man kan och ska. Men inte genom att välja bort ett av sina barn! Skillnad vid olyckor osv…
Herregud. Driver du
Men tror du verkligen man tänker så om en sådan situation uppstår?
”Hmm, de vore egentligen bäst för lille Kalle att jag överlever, sorry lille Oskar men du får brinna inne”
Biologiskt så kickar din instikt in att du ska rädda dina barn, så vidare man inte i mina ögon är riktigt jäkla sjuk så sätter du dig själv framför dina egna barn.
Hej hej!
Vet du vad att spela djävulens advokat innebär och att fundera på saker från ett djupare perspektiv än det man gör på instinkt?
Hahaha, ”djupare perspektiv”! Du tror på riktigt att du är lite intellektuell sådär, fantastiskt!
Visste inte att djup och intellektuell alltid var synonymt, men det kan vi ta upp vid nästa tillfälle det diskuteras filosofi ang hur det ligger till med den saken. ?
Det vet jag absolut vad det betyder. Men jag pratar om biologi, när instinkten kickar in så analyserar man inte situationen med ett djupare perspektiv där och då. Därav ger folk dig svaret att dom skulle rädda barnen.
Tycker inte din fråga var varken djup eller intellektuell och dina svar till folk här inne så verkar du har svårt att ta till dig vad dom skriver och menar.
På vilket vis verkar det som att jag inte tar till mig av det de säger? För att jag inte bekräftar att de har rätt? För att jag inte tycker det finns något som är rätt eller fel? För att frågan jag ställde inte gällde instinkt utan etik och förmåga till total självuppoffring och var den gränsen isf går. Nu när du sitter här och faktisk har tiden att tänka längre.
(Sedan så är det så att de flesta faktisk inte vet hur de skulle reagera när just instinkten kickar in utan mest bara tror och hoppas att de skulle reagera på det som anses vara det mest moraliskt riktiga. Man kan sitta och känna att de känslor du har nu är så självklara och inget kan rubba dem, men man vet faktiskt inte. För det gör förmodligen ingen.)
Det är din subjektiva åsikt ifall den var djup eller inte. Intellektuell har jag inte ens gett mig på att vara. Inte här på den här bloggen.
Svar i modd
Svarar inte på frågor som rör min person. ?
Tror inte ens barn ser på frågan lika svart/vitt och det är väl deras liv och välmående som vi vill värna om?
Men du kanske inte ska ge dig in i en sådan här diskussion då? Du kan ju inte slänga med frågor som du uppenbarligen inte kan eller vill relatera till? Det är riktigt smaklöst att du sitter här och påstår att man ska offra ett barn i syskonskaran för att ett annat barn måste ha sin förälder. Skulle du klara av att leva med det?
Hur vet du ifall jag inte kan relatera till att ha barn? Det var inte det jag svarade eller hur?
Jag kommer inte heller svara på om jag har en partner, dens kön, hur många som finns i min familj mm.
I övrigt så förstår jag inte din inställning till om jag borde eller inte borde ta del av en frågeställning. Med ditt resonemang så borde det isf heller aldrig förekommit en folkomröstning ang kärnkraft för jag gissar på att ca 90% av befolkningen inte har tillräckligt med insikt i den för att få lov att lufta en åsikt.
Jag kan dina kommentarer vid detta laget och du är fruktansvärt skillad på att förvränga dina svar och detta har du konstant fått kritik för här inne. Jag drar mina slutsatser pga att ingen normalbegåvad förälder skulle ens fundera på att offra ett av dom för att de andra ska ha två föräldrar i livet. Ingen. Problemet med dig är att du aldrig bara svarar utan fortsätter med att ställa följdfrågor till allt vilket gör det omöjligt att föra diskussion med dig.
Ja eftersom att du inte förstått min fråga så blir ju hela din kommentar om vad som är eller inte är normalbegåvat helt renons vad det gäller min person.
Svar i modd.
#sistaordet
Klart du inte kan eller bör ta del i en fråga som rör huruvida du räddar ditt barn eller någon annan om du själv inte har barn? Har man inte barn så kan man biologiskt inte heller känna den kärleken till ett barn. Dina tankar kring det blir liksom irrelevanta? Jag tyckte att jag kunde ha massor av åsikter om barn innan jag fick dom. Inser nu att jag borde hållt mun.
Fast nu får du ge dig. Det skulle innebära att personer som adopterar inte har en lika stor kärlek till sina barn som biologiska föräldrar. Det där snacket är oerhört tröttsamt – man är inte emotionellt handikappad för att man inte har barn. För mig är det uppenbart vilken typ av kärlek man känner till sitt barn. Jag känner så för mina djur, skulle rädda dem och offra mig själv alla dagar i veckan. Skulle även rädda dem istället för min partner. Sen finns det såklart personer som inte är kapabla att känna en sådan kärlek till någon innan de får barn, och det finns folk som inte känner den kärleken ens till sina barn. Vissa blir emotionellt mogna och mer känsliga när de får barn, andra är det utan att ha fått barn. Alla är olika.
Väldigt bra skrivet ”F”. ?
”Jag kommer inte heller svara på om jag har en partner, dens kön, hur många som finns i min familj mm.”
Det är så uppenbart att du inte har nån partner eller några barn (eller jobb/vettig sysselsättning) med tanke på att du hänger här 24/7. Ingen partner skulle orka med sånt, och personer med barn har också annat att göra – iaf under dagtid. Vidare är det uppenbart att du är ganska ung då du har så svart-vitt tänkande och allt du ”vet” kommer direkt från Google.
Okidiki! ?
Vill inte vara dryg nu, men det går inte att greppa kärleken som infaller för sitt barn, om man inte har barn… jag har följt mina två sen första andetaget, delat alla deras första steg
Min sambo träffade jag när jag var 29… lite skillnad haha om man nu ska försöka förklara på det sättet
Damn. Jag har ändå haft respekt för dig innan TRH men den flög iväg kvickt nu.
Du som verkar så pålät borde väl veta att barns konsekvenstänk inte räcker längre än näsan så hur ska du fråga ett barn om hen vill offra sig så att mamma och pappa får leva vidare med syskonet?…alltså…
Jag vet inte var koneskvensktänk kommer in i frågan om att ha emotionella behov men du får gärna upplysa mig.
Om du frågar ett barn om mamman borde rädda syskonet eller pappan så kanske hen svarar pappan pga emotionella behov som du beskriver och som t.ex. 7-åring kanske barnet inte öht bryr sig om sitt syskon. Men som vuxen med konsekvenstänk skulle man tänka ett eller två steg längre, dvs att mamman faktiskt behöver förlora sitt eget barn för ens (det överlevande barnets) skull, att mamman kommer behöva leva med att ha tagit död på sitt eget barn för ens skull och att pappan med största sannolikhet kommer må jävligt dåligt över alltsammans. Och man själv skulle väl må minst lika dåligt över att ens syskon behövde dö för att man själv skulle må bättre. Med konsekvenstänk kanske man kommer fram till att det bästa inte är att pappa får leva på bekostnad av syskonet utan att mamma får rädda båda sina barn. Är det tillräcklig upplysning?
Tack Sarah! Helt sanslöst hur hon kan nämna att barn inte ser saker på samma sätt för att sedan inte fatta vad konsekvenstänk har med saken att göra??♀️
Sara: Det var inte det som blev frågan efter anonym15:44:s kommentar så du svarar på något helt annat.
Exakt. ?
”Damn. Jag har ändå haft respekt för dig innan TRH men den flög iväg kvickt nu.
Du som verkar så pålät”
Varför har du haft respekt för henne? Hon är ju inte påläst alls, hon bara googlar.
Du som är en barnlös person som inte vill ha barn kanske inte är rätt person att diskutera detta ämne.
För alla kvinnor som har fött ett barn och inte lider av någon förlossningsdepression eller likande ÄR det självklart att rädda sitt barn före partner. Detta kommer Kenza inse när hon väl fått sin son för den kärleken kommer vara större än den hon har till sin man.
Fast mammor har svarat i trådarna att det inte är så självklart för dem och sagt att andra inte ska tala för dem, så handlar inte om barnfria bara.
Kommer väl bli tokgrillad nu…. Men för mig känns det inte självklart. Har levt ihop med min man i 10 år och har 2 små barn. Älskar alla tre så otroligt mycket och jag tror att i en nödsituation tar jag barnen och springer. Men när jag sitter här och funderar på (sjukt bara det!?!?) vem jag skulle offra kan jag bara inte med att säga pappan. Vem ÄR jag ens utan honom? Han är min själsfrände. Antar att vi skulle dö allihopa då om allas liv hängde på mitt val för jag kan liksom inte med att ”göra ett rationellt beslut”
Please inget hat.
Jag förstår att du inte välja bort din man men att du inte ens klarar av det i tanken för den sakens skull att dina barn hellre får brinna inne? Sorry girl men det är inte rimligt. Det borde vara en självklar fråga för varenda mor i denna värld. I praktiken så tror jag att du helt klart hade gjort det valet.
Du tror?
Det är inte självklart för dig att du räddar dina två barn framför en vuxen man? Gud hjälpe dig och dina barn.
Och det är faktiskt rätt så sorgligt att du inte är någon utan din man? Det kanske du ska försöka jobba på (menar inget illa) men det är i te bra att förlora hela sin identitet till förmån av sin partner.
Visste att det skulle komma någon som skulle trycka till mig det första som händer för att man säger något som går emot massan. Varför skriva en kommentar som bara skammar utan att skriva något sol tillför i så fall?
Tror tyvärr inte gud gör varken från eller till….
Nyckelpigan:
Bara kärlek och låt oss hoppas att du för alltid kommer ha alla dina kära hos dig och att de alla kommer dö naturligt vid gammal ålder efter fulla rika lyckliga liv. ???
”Gammal ålder” – själv är du 11, eller?
23:27 Jag behöver iaf inte fråga hur gammal du är. ?
#sistaordet
Här är en som ber om att inte få hat och vågar öppna sig och så väljer ni just det, att hata.
Och så är det NI som ska stå för de goda värderingarna. ?
Försöker verkligen vara helt öppen och ta in ditt resonemang men det är för mig helt omöjligt att förstå. Kärleken till en partner är inte villkorslös. Det finns saker min partner skulle kunna göra som skulle göra att jag slutade älska honom eller lämna honom. Det finns ingenting på denna jord mina barn skulle kunna göra för att förlora min kärlek. Jag hade såklart inte gillat dem eller stöttat dem om de blev typ massmördare, men jag hade fan älskat dem ändå. Det känner jag med hela mitt väsen.
På grund av detta är det, för mig, en heeeelt annan typ av kärlek och därför spelar ”mängden av partnerkärlek” ingen roll i förhållande till ”barnkärlek”. Förstår du hur jag tänker? Även om kärleken till min partner är till manen och tillbaka liksom, är det inte ens samma typ av ovillkorliga kärlek som till mina barn och därför behöver jag inte ens tänka för att jämföra vem jag älskar ”mest”. Det avgörs redan vid på vilket sätt jag älskar dem.
S
Vem var ditt svar till? ?
Nyckelpigan
Jj: Jag antar att det är mig du pratar till men du pratar helt osammanhängande om saker som du inte vet varken åt eller andra hållet om ang mig.
Resten är bara så dumt så det finns ingen anledning att svara på.
Tycker detta är intressant. Har inte egna barn än men ett bonusbarn. Jag hade räddat honom först, sen hans pappa och sist mig själv även om det inneburit att jag inte överlevt. Tänker att jag hade gjort samma sak om jag haft egna barn. Hellre min att mina barn och partner överlever.
Självklart min dotter. Skulle min man rädda mig istället för min dotter så kan han fara åt pipsvängen han med 🙂
Men jag förstår Kenza, hon har ju inte träffat sin son än och har inte de känslorna än heller.
Men jag ser det lite såhär; man älskar sitt barn oavsett vad. En partner kan man sluta älska p.g.a vissa orsaker (otrohet, ändrad personlighet, alkoholism eller vad det nu än är). Ens barn, oavsett hur det beter sig, älskar man för alltid. (det finns självklart rötägg till föräldrar som kanske inte älskar sina barn men de är förhoppningsvis i minoritet)
Exakt, självklart vill man att ens partner räddar barnen. Riktigt sjukt annars faktiskt
Men NEJ! Jag är livrädd för döden. Jag skulle verkligen vilja bli räddad först och sedan kan vi försöka rädda barnen. Skulle min man låta mig dö för nåt barn så skulle jag…ja inte så mkt eftersom allt skulle vara helt svart då. Usch. Ryser av bara tanken.
Reagerade mest på när de spelade Aviciis låt och bara ”denna vill man festa till”, ursäkta men va??? Lyssnar de på samma text som jag? Pratar vi om samma Avicii?? De verkar verkligen pantade, Dani får mig att undra om hon ens gått klart grundskolan ibland. Så konstiga saker som kommer ur hennes mun .
Som vadå? Ge mig ett exempel 🙂
Can you hear me? S.O.S.
Help me put my mind to rest
Two times clean again, I’m actin’ low
A pound of weed and a bag of blow
I can feel your love pullin’ me up from the underground, and
I don’t need my drugs, we could be more than just part-time lovers
Ja jag blir ledsen när jag hör den låten. Har svårt för att bli berörd av musik, men här hör man ju verkligen tydligt hur ruggigt nära sanningen låttexten är.
Vilka är de konstiga sakerna Dani säger?
Lyssna på podden så hör du.
Ett exempel? Har lyssnat och bara noterat att jag tycker hon verkar lite inställsam mot Kenza trots så många års vänskap. Lite överdrivet lyftande och lägger snabbt all fokus på småsaker i Kenzas liv för att hon märker att det feedar Kenzas ego och att hon mår bra av det. Förstår någon vad jag menar?
Men har inte noterat att hon skulle vara obildad eller blåst alls faktiskt.
Förstår inte hur ni kan ursäkta henne, svaret på frågan borde vara så självklart att man inte ens behöver tänka över det.
Jag har inte barn men givetvis räddar jag de små och svaga, dvs barn, djur, gamla och sjuka som ej kan rädda sig själv innan jag ens funderar på att hjälpa en stor stark vuxen karl. Det är så självklart för mig att jag blir riktigt chockad över att någon inte vill rädda sitt eget lilla barn framför sin man. Kenza har visat upp en riktigt osympatisk och egoistisk sida det senaste året, har alltid uppfattat henne som så snäll och god men nu börjar jag förstå vad folk menar med att hon inte är särskilt snäll eller trevlig irl. Tråkigt.
Jag hade inte räddat en 90-årig äldre före min man dock. Sorry.
(Och tillägger att jag som gammal aldrig hade gått med på att räddas före en ung person med hela livet framför sig)
Jag hade inte räddat nån främling framför min man. Hallå liksom, närmst går först (för mig).
Andas djupt. Och inse att du inte är diktatorn av etik och moral. Folk tycker olika, och? Veganer tycker att köttätare är blodtörstiga galna mördare, det betyder inte att de har rätt.
Vem hade du räddat – en främmande bebis eller den person (vuxen) du älskar allra mest på denna jord? 😉
Dn främmande bebis. Alla gånger. Det hade min man också gjort.
Det hade inte jag. Jag vet ju att min man är fantastisk och underbar. En bebis kan ju växa upp och bli nästa Anders Breivik? 😉
Hur vet du det? Tror du flickvännen som var förlovad med Ted Bundy som arbetade på en självmordslinje och dessutom var högutbildad på alla plan trodde han mördade kvinnor på nätterna? Du tror du känner din man.
Jo fast om man tänker på det viset så kan man inte umgås med någon alls för då är alla potentiella mördare och galningar som lyckas dölja det. Jag tror de flesta som umgås nära med någon i flera år kan förstår personens natur.
Vi vet ju inget om Bundys flickvän. Hon kanske var riktigt kass på att lära känna honom på djupet ”trots” sin utbildning m.m.
Hans utbildning. Inte hennes.
Okej du smög in ett syftningsfel. 😉
Vad jobbigt för dig. Dog du av det?
Ok. Normalt sätt att se på bebisar. Jag anser att man räddar barn före allt. Före djur, före vuxna, före äldre. Ja precis allt. Jag skulle rädda mina barn, dina barn, grannens barn, allas barn.
Ok. Ja det är ju din åsikt.
Usch vad hemskt, men som mamma själv så hade jag nog också räddat någon annans bebis framför min sambo.. inte nödvändigtvis för bebisens skull utan för att mamman/pappan ska få tillbaka sitt barn.
Men vad är det som är så speciellt med barn??? Och helt ärligt, fram till 11, 12, 13 år så är man ju inte riktigt vid ”fullt” medvetande. Varför ska alltid barn räddas först?
100 okända barn skulle kunna få dö före min man. Jag känner inte dom. Har inget samröre. Jorden skulle må bra om vi slutade överbefolka den dessutom.
Den jag älskar allra mest, såklart.
Hade aldrig räddat en främmande bebis framför typ min mamma. Aldrig i livet. Älskar min mamma mer än något annat, tror bara att barn kommer slå den kärleken.
Den jag älskar.
Hade räddat min älskade ALLA gånger i veckan. Gör allt för min familj.
Håller inte med alls, mina nära och kära framför okända alltid
Jag tror ytterst få 90-åringar skulle låta sig räddas före en ung, frisk person. Har varit på begravningar där yngre människor dött och där hört äldre släktingar säga ”det borde varit jag”. Självklart prioriterar man en yngre person med hela livet framför sig än en äldre person med bara få år kvar.
Detta är en orealistisk diskussion. Vem tror att Kenza kan släpa ut 95 kg Aleks genom en brinnande lägenhet versus 5 kg bebis? Tramsig icke-fråga.
Och att folk blir så upprörda… Släpp det. Dessa dilemman finns det ju massor av. De är ofta orealistiska. Blev ni såhär upprörda när ni hade etiklektion i skolan?
Vem hade ni räddat, er partner eller 10 främmande kineser? 😉 Klassiker. (OBS enligt dagens PK-läge online så är ni automatiskt rasister om ni dödar kineserna!! Tänk på det.)
Det är en hypotetisk fråga.
Och jag hade lätt rättat min partner framför 10 kineser, 10 svenskar, 10 spanjorer och 10 indier.
Haha räddat inte rättat. Jag brukar dock rätta honom ofta framför folk också ?
Ja jag vet men min poäng är att folk blir otroligt upprörda över en väldigt orealistisk situation. Ursäkta om det inte framgick..
Men om de 10 främlingarna var BARN? 😉
Ah, det är en svårare fråga. Vet inte om jag kunnat ha på mitt samvete att jag indirekt haft ihjäl 10 barn. Fy, orkar inte ens tänka på detta, blev för mörkt för mig nu haha
Ja dessa frågor är ju sjukt läskiga när man väl börjar gräva i dem… Som originalfrågan, om man då räddar sin bebis och partnern dör, om X år måste man ju berätta det för sitt barn och då vet man inte hur hen kommer reagera och fråga m.m.
Äh vi kanske ska skita i dessa dilemman och ta fredag!? 😀
?
100 okända barn kan få dö före min mamma eller man. T.o.m min katt går före 100 okända barn.
Det dör barn dagligen. Vad gör ”vi”?
Jo vi fortsätter köper bilar, dyra kläder, fina hus, god mat, onödig heminredning….före att vi räddar massa barn på jorden!
Samtidigt går ni bananas på folk som väljer sin partner före sitt ofödda barn för barn ska alltid räddas först…
Fick jag välja om min man skulle överleva eller ALLA människor i Afrika…så skulle jag välja min man!
Det borde inte spela någon roll om barnet ännu är i hennes mage. Hon håller på med sin lycka över Bebor dagarna i ända och så skulle hon ändå välja sin partner över sitt barn? Fan heller.
Ofött barn mot partnern, jag hade valt partnern alla dagar i veckan.
Samma här, tills sekunden barnet föddes <3
Då är du en egoist. Hon går in i nionde månaden nästa vecka. En annan sak om hon hade varit i tredje då allt kan hända.
Det tar olika lång tid att bonda. En del känner en ofattbar kärlek samma sekund som de plussar, andra senare i graviditeten, många vid förlossningen och för en del tar det lite längre tid. Kenza svarar nog annorlunda på frågan väldigt snart så jag skulle inte vara allt för bekymrad (ännu).
Det komiska är att många av dom som tycker att man ska rädda sitt ofödda barn förmodligen är samma personer som gick i tacket när EBT tyckte det behövs säkerhetsmarginaler så att inte aborter kan ske så sent att fostret skulle kunna överleva utanför livmodern…..
Kan begreppet ”kvinnans val” vara någon ledning för dig?
Men det egna valet gäller tydligen inte enligt många här för Kenza såatte….
Bebor ?
Rädda partnern och skaffa ett nytt barn ❤️
Rädda barnet och skaffa en ny partner.
Man kan inte ersätta ett barn, oavsett om man skaffar fler syskon.. hemskt nog för dem som har upplevt en sån förlust
Det är faktiskt så att partnern också är någons barn. Han har också föräldrar som man kan anta älskar honom.
Har inga barn, men skulle välja mitt barn för det är ju mitt ansvar som förälder?! Och om min partner inte kan klara sig själv ut är det nog redan kört.
Det som stör mig mest med hennes val är nog egentligen kampen de gått igenom för att få barnet som nu växer i henne. Vill hon verkligen ha genomgått allt det för att äntligen lyckats och blivit komplett som hon säger för att sen välja maken?
Självklart är det ett sjukt scenario som jag hoppas ingen ska behöva uppleva men en partner- hur mycket en än älskar hen- går att byta ut och älska en annan. Barn går inte att bara skaffa en ny och ersätta med den först, tycker en så bör en aldrig skaffa barn.
Fast det är ju svårt att ha en riktig relation till ett ännu ofött barn ofta. Det är ju inte en självklarhet att älska barnet från första sekund det är fött. Även om man tror att det är så. Det tar ju ett tag att lära känna varandra. Men samtidigt gör man ju allt för barnet från första sekunden, resten brukar ju komma av sig självt. ?
Det var ju en het diskussion ovan. jag oroar mig för att alla tar ut sig nu och sedan blir det ett avslaget eller irriterat Öppet Spår ikväll, p g a av denna upptakt om ett hittepåscenario.
Stryk valfritt ”av”. Det blev ett för mycket.
jisses vilka funderingar…
Det komiska är att många av dom som tycker att man måste välja att rädda sitt ofödda barn förmodligen är samma personer som gick i taket när Ebba Busch Thor tyckte det behövs säkerhetsmarginaler så att inte aborter kan ske så sent att fostret skulle kunna överleva utanför livmodern. Där snackar vi dubbelmoral.
Nä skillnad på barn och foster
Vart går den gränsen? Mitt barn är fött i vecka 23 och är idag som vilket barn som helst. Det är inte orimligt att man frågar sig vad som är etiskt när det kommer till t.ex. abort (även om alla kvinnor ska ha rätt till anpassad behandling).
Jätteglad för att ditt barn mår bra, men efter den erfarenheten så borde du också vara väl påläst om hur få som faktiskt klarar sig utan allvarliga men i v.23. Om de ens överlever.
Mina båda barn var nära på att födas i v.23 också så jag fick väldigt mycket information om alla risker mm. Läkarna sa på perinatalavdelningen att de egentligen har kunskap och teknik för att rädda barn tidigare men att det inte är etiskt försvarsbart eftersom de skulle få väldigt mycket sämre livskvalitet. I v.23 försökte de endast rädda de foster/barn som på egen hand visade livskraft till varje pris. Så att säga att ”mitt barn är som vilket normalt barn som helst” är vääääldigt orealistiskt , om än inte omöjligt, i den veckan”
Jag tycker att abortgränsen som finns idag är fullt rimlig.
Skillnaden är väl att den ena är ett barn man vill ha och den andra är ett barn man inte vill ha?
Ja fast det blir ju en konstig grej att moralisera över båda delarna. Det är ju fortfarande ett liv som släcks.
Varför är det en konstig grej? Vill man ha barn och har valt att skaffa barn får man ta ansvar för att älska och skydda barnet. Gör man abort har man ju valt att inte ta det ansvaret.
Nej, det är inte dubbelmoral alls
Rädda sitt barn framför sin partner är väl en icke-fråga, men jag blir lite förvånad att folk inte skulle rädda ett främmande barn framför sin vuxne partner? Hur kan man lämna ett barn?
För att man älskar sin partner? Närhetsprincipen uppkommer ju ofta. Visst blir man mer upprörd när en buss med barn kör omkull i Hörby och de alla dör, än när samma situation sker i Kuala Lumpur? Det finns en anledning till att det alltid skriks ut ”X svenskar på flygplanet som kraschat”. Vi bryr oss mer om de som är oss nära än de vi inte känner till. Mänskligheten är väl sådan av naturen.
Man kan ju också undra, vem räddar du om valet står mellan random bebis eller en framstående forskare som är nära att hitta ett effektivt botemedel mot all diabetes? 😉 Frågan är svår, den är inte svart eller vit enligt mig.
Frågan är lätt för mig. Rent instinktivt så räddar jag bebisen.
Det är enligt mig skillnad på att läsa i nyheterna och att ha ett val rakt framför ögonen. Ser jag en bebis och en forskare framför mig så kommer jag rädda bebisen oavsett.
Dessutom, bebisen kommer leva längre än vad forskaren har kvar på sitt liv så det är troligt att den kanske uppfinner något ännu bättre än botemedlet för diabetes. 😉
Är det TROLIGT att en främmande bebis är nästa stora forskare inom medicin??
För att min partner är en stor och älskad del av mitt liv, en främmande bebis är det inte. I såna fall måste man få vara egoistisk!
EN FRÅGA:
Ni som lever i en bonusfamilj, skulle ni rädda er partners barn före er partner?
Ja! Utan tvekan!
Skulle även rädda mina syskons barn och bonusbarn före min partner och mig själv. Förmodligen främmande barn också. Barn räddar man väl?
Nä. Inte framför nån jag älskar.
Kanske. Ställde frågan eftersom svaren ovan verkar ganska självklara – man räddar självklart sitt eget barn framför sin partner.
Därför ville jag veta hur folk ställer sig till ett barn som är nära men som man kanske inte älskar lika mycket som sitt egna barn eller som sin partner!
Jag tror att enda gången man vet sitt beslut är när man står inför valet.
Det är nog lätt att sitta och säga så här ska jag göra. Men frågan är om man gör så.
Nej. Man vet. Har man barn så vet man. Punkt.
Alla tycker exakt lika. End of discussion.
Så här är det.
Folk med barn är egentligen de enda som borde diskutera frågan. Det är löjligt att tro eller förvänta sig att folk utan barn kan sätta sig in i känslan av att hamna i en situation som den här. Det är det som jag menar med att man vet. För man VET när man har barn. Och om det är så att man för en sekund överväger att lämna sitt barn i en farlig situation för att rädda sin partner, mamma, pappa. Whoever and on and on…då är det något som är knas.
Eller så är detta hypotetiska frågor som man ganska ofta diskuterar inom filosofins etiska gren?
Fast oavsett så rinner ju den diskussionen ut i sanden emotionellt för en som inte har barn. Det går inte att föreställa sig.
Ja man VET när man har barn. Man vet.
I majoriteten svar härinne prioriteras barnen har jag förstått, och jag säger varken bu eller bä om det hela. Men partnern, pojkvännen i det här fallet, är också någons barn.
Några reflektioner angående detta?
Tja.. om man frågar sin svärmor så säger förmodligen hon också att hon skulle rädda barnen (våra partners alltså) trots att de är vuxna.
Om det står mellan hennes barn och hennes man alltså
Man kan ju faktiskt twista till det ytterligare! Om det stod mellan barn/barnbarn…? ?
Garanterat barnbarn. Men beror ju på hur gamla de är. En treåring räddar man ju framför en femtonåring. När de är små är de ju så hjälplösa.
Så det handlar alltså om hjälplöshet?? Då räddar du grannens handikappade 5-åriga barn framför ditt eget fullt friska….
Jag hade räddat 15-åringen alla dagar i veckan. Det har blivit en person. En människa. Ett medvetande.
En 3-åring not so much.
Fast nu är det ju uppenbarligen så att ”man” inte gör det. Finns många föräldrar som skiter i sina barn och/eller behandlar barn som skit, som väljer partners före sina barn, som säljer sina barn, som förgriper sig på sina barn etc. Det finns föräldrar som inte är dåliga människor men ändå kämpar med anknytning eller får förlossningspsykos. Det finns föräldrar som begår utvidgat självmord av olika anledningar, det finns föräldrar som lämnar sina småbarn ensamma i dagar etc. Så nej, det resonemanget håller inte.
Fast forskning och verkliga situationer har väl visat att man inte alltid agerar som man skulle vilja eller tror man skulle i krissituationer? Som i filmen Turist (alltså ett exempel på hur jag menar, inte ett bevis). Riktiga filmer från tsunamin visar väl det med, att man inte alltid räddar främmande barn framför sig själv/sin partner..
Svårt att föreställa sig den situationen när man inte är mitt uppe i den tror jag, kanske i synnerhet med ett ofött barn?
Jag har haft vissa problem att bonda med min bebis och vet inte om jag i vardagen känner en starkare kärlek till henne än till min partner ännu (vi hade en tuff start, vi går hos psykolog på BUP för anknytningen, och jag är övertygad om att det kommer komma med tiden så halshugg mig inte). Hade nog dock inte erkänt det offentligt pga att jag inte vill att hon ska få veta det i framtiden. MEN när jag upplevde att vi var i en krissituation och höll på att gå under som familj tänkte jag ändå BARA på att ”rädda” min dotter ur situationen och hur hob Skulle påverkas, jag själv och min sambo kändes helt irrelevant. Den instinkten var sjukt stark, känslan av att det är min största uppgift att skydda henne.
…. Men jag håller ju iofs med om att det är något som är fel på mig som inte känner ett starkare band till min sambo än till min dotter och jag söker ju vård för det, så jag instämmer ändå med inställningen i kommentarsfältet överlag. Min sambo älskar definitivt dottern mer än mig och det känns ju bra iaf.
Vill bara säga att du verkar varm och väldigt icke-halshuggnings-värd. ❤❤
Vad snäll du är, tack! 🙂 Hade en förlossningspsykos och för mig är den verkligen en kamp att känna att jag är en lämplig förälder efter det. Men man väljer inte sina känslor och jag gör allt jag kan.
Tyckte du utryckte dig jättefint. Klart anknytning kan strula och mycket annat i vardagslivet kan påverka en, men du skulle ändå skydda henne när det väl gäller. Det räcker mycket längre än du säkert tror <3
Det är en ofattbar fråga. Man vet inte förren man ställs inför en sådan situation.
Säg att du, mannen och era barn råkat ut för en bilolycka där alla utom du sitter fast och bilen börjar brinna.
Vem försöker man rädda först?
Förmodligen skulle jag försöka rädda den som var lättast att få ut först.
Jag är dock helt säker på att mina barns pappa skulle vilja att barnen räddades först. Precis som jag hellre vill att barnen räddas framför mig.
Så för mig är valet enkelt. Barnen kommer i första hand. Det finns ingen annan ordning för mig oavsett den innerliga kärlek jag har för min man.
Jag tror ytterst få 90-åringar skulle låta sig räddas före en ung, frisk person. Har varit på begravningar där yngre människor dött och där hört äldre släktingar säga ”det borde varit jag”. Självklart prioriterar man en yngre person med hela livet framför sig än en äldre person med bara få år kvar.
IRONIN i att Bella ska intervjuas för tidningen Good housekeeping. Hon fattar ju själv hur det låter. Hahaha.
De är humor!
Hon vet ju allt om rengöringsmedel och diskmedel har vi sett 🙂
Vilken smått obehaglig tråd!
Får ångest av alla val. Såklart ens barn går före allt! Men sen om har fler barn, sambons barn före sambo osv. ?
Ta det lugnt ? Det är ju inte på riktigt.
Hon ändrar nog sig när barnet kommer 🙂
Men podden suger, trodde det skulle bli typ den mest populära podden men det märks att den inte riktigt tar sig fram hela vägen.
Kenzas salivljud ?
Hur mycket saliv har hon i munnen :S så enerverande.
Tål inte Kenza
Tur man varken har barn eller partner, har bara mig själv att tänka på. 🙂
Tror ni (syftar främst på the real hmm) att man tänker logiskt om ens hus brinner och man måste rädda sin familj? Nej, det gör man inte. Man går på instinkt. En förälders naturliga instinkt är att rädda barnen. Allt annat är sekundärt vid livsfara.
Eller sig själv.. man vet inte innan..
Mina barn går före ALLT annat. Kärleken till en partner har enligt mig ingenting mot kärleken till barnen. Jag skulle offra allt om det behövdes för att mina barn ska ha det bra. Känner inte alls samma när det gäller min man (älskar honom – men inte alls som barnen).
??
Hett tips till alla är att se filmen ”Circle” som finns på netflix, är inte superbra men där står 50 främlingar och de ska gemensamt eller enskilt besluta i vilken ordning de ska dö. Det får en att tänka själv.
Anledningar till att skonas eller offras som de tar upp är:
*Invandrare/personer som inte talar samma språk
*Gravida
*Homosexuella
*Frivilliga
*Ensamstående
*Yrken
*Familj
Osv
Är gravid just nu och skulle på riktigt ta illa vid mig om min pojkvän skulle rädda mig över barnet, det är ju ens uppgift som förälder. Kanske är gravid hormonell (läs pregzilla) men blir nästan lite ledsen av alla som tycker annorlunda, hur kan man inte välja sitt barn?
Man har nog inte en så hälsosam relation till sig själv om man inte kan leva utan någon annan… tror man måste trivas i sig själv mer än i någon annan
För alla som har barn är svaret självklart. Det finns ingen som är lika viktig för mig och det är likadant för min man. Jag skulle dö för att mitt barn skulle räddas.
Man räddar sitt barn & jag HOPPAS innerligt att min man tänker likadant. Skulle bli så satans arg om jag blev räddad & inte våra barn…
Jag är ingen barnmänniska och tycker att diskussionen blir alldeles för enkelspårig.
Nej, jag har inga barn idag. Och jag har 3 aborter bakom mig (utan minsta beslutsångest).
Jag gillar inte barn men vill nog skaffa barn i framtiden. Tror jag…
Hursom, varför är det så lätt att välja barn framför sin partner? Jag skulle inte vilja dö bara för att min man väljer att rädda vårt barn på tex 4år… Barnet kommer dels inte komma ihåg mig och kan för den delen bli en våldtäktsman/seriemördare i framtiden. Finns inga garantier. Min man vet åtminstone att jag är en god människa.
Det kanske blir nåt annat i huvudet så fort man trycker ut ett barn. Men detta beteende verkar också vara jävligt starkt hos kvinnor?! Männen drar ju ofta och skiter i sina barn hux flux i världen.
Varför ska kvinnor skammas för att man inte ger hela sitt jävla liv till barnen? Jag vill inte bli sån. Jag vill inte ge upp mitt liv bara för att jag får ett barn. Ett barn betyder bara en ny familjemedlem som behöver skyddas lite mer i början.
Och helt ärligt…många ”barn” skiter fullständigt i sina föräldrar när dom vuxit upp, otacksamma jävlar.
Jag har så svårt att förstå föräldrar som ger upp sitt liv och låter allt gå upp i barnen. Allt fokus på barnen och så glömmer man bort sig själv…därför har jag valt bort barn än så länge (36år). Jag har bara ett liv och det livet ska jag vårda och göra saker JAG vill. Sätta mig själv främst.
Jag skulle tex välja min mamma framför mina ev framtida barn känns det nu som. Min mamma har fött mig och varit i hela mitt liv i 36 år. Ett liv utan henne finns liksom inte. Ett barn som funnits några år borde inte betyda mer?!?
Få barn och uttala dig sen. Det går inte att förklara känslan.
Du ska nog inte skaffa barn nej.
Till Anonym 23.33- Varför skulle inte jag skaffa barn i framtiden?? ? För att jag skulle välja min partner före ett barn? Isf borde inte du leva med och få kärlek av en partner någonsin.
Varför är ett barn mer värt?? För att det är blodsband?? Ja men isf är ju ens mamma mer värd än ett barn. Barnet är ju bara halva ditt blod..?♀️
Eller är det för att dom är mindre kapabla till att ta hand om sig själva? Ja men isf borde vi rädda grannens son som sitter i rullstol och är förståndshandikappad före ens eget barn.?
Nej jag har ju förstått att det finns något som heter moderskärlek och hoppas såklart att jag också kommer få det i framtiden. Som det är idag skulle jag absolut välja min partner före ett främmande barn.
Spara den kommentaren och läs den om du någon gång får barn i framtiden?
Jag funderade lite när jag lyssnade på podden.
Jag är gravid med första barnet och lejonmamman i mig har vuxit i takt med magen så sure, om det scenariot uppstod en bit längre fram i tiden så hade jag väl räddat barnet.
Men det finns överhuvudtaget inget positivt i den tanken. Att förlora min man skulle vara ett mörker jag knappt vågar tänka på.
Han är min själsfrände och andra halva. Jag är inte hel utan honom. Skulle jag förlora honom skulle jag på riktigt aldrig bli hel igen och han går inte att ersätta.
Och jag är i övrigt självständig och trygg i mig själv så det har inte med det att göra. Det är en kärlek som är djupare och går bortom ”visst älskar jag min partner, men…”. Synd att ni som inte kan relatera uppenbarligen inte har upplevt den typen av kärlek. Och jag är dessutom fullt frisk i huvudet.
Jag är övertygad om att kärleken till mitt barn kommer spela i minst samma liga, men ser egentligen inte behovet av att rangordna. Jag hade valt mitt barn framför min man för barnets skull, och för att han skulle velat det. Jag hade hindrat mig själv från att springa tillbaka in i elden för att slippa leva utan min man för barnets skull. Men det hade varit ett livslångt offer.
Och jag hade räddat min man framför ett främmande barn också. Fast förmodligen fått gå i väldigt mycket terapi för att bearbeta det sedan…
Man får ju hoppas att ens man är så pass klar i huvudet att han kan ta sig ut själv. Jag menar.. han är ju inte ett barn.. så valet är lätt..
Antar i mitt fall så hade jag valt min son.. medans sambon fått frågan ”datorn eller jj -och han hade tagit datorn ?