Hur gör man som förälder för att inte oroa ihjäl sig för sina barn?
Jag är en neurotisk valpägare som hela tiden tror att hon drabbats av någonting nytt på hälsofronten, jag kan inte ens föreställa mig hur jag blivit om jag fått barn.
Det här inlägget av Lady Dahmer och de efterföljande kommentarerna berörde mig.
Är man som förälder någonsin INTE orolig för sin avkomma?
Föregående inlägg 
All kärlek till LD och alla andra därute som kämpar ❤️
Nej jag är konstant orolig men försöker hantera det. Jag har ett barn som kommer behöva mig hela livet på grund av en funktionsnedsättning och jag önskar att jag får överleva honom, jag kan inte tänka tanken att lämna honom kvar.
Samma här!
Min son behöver mig hela tiden för att fungera och hans pappa är inte med i bilden…jag gör allt i min makt för att syskonen ska vara tighta så att han har sina systrar den dagen jag inte finns….
Se till att det finns hjälp på annat håll också.
Jo, fast det är ju lättare sagt än gjort….man kan ju få hjälp på olika boenden och det är ju en trygghet men man vill ju att det ska finnas ngn som kan göra det där lilla extra, någon som han kan fira jul med, någon som kommer på hans födelseadag och ngn som bara kommer förbi för att de vill hälsa på honom – inte bara ngn som håller honom levande….
Jag har mkt hjälp från mina föräldrar men de lär ju inte leva då….
❤❤❤
❤️❤️❤️
Vilken okänslig kommentar.
Hamnade visst fel..
Åh.. ❤
Jag hade en vän som blev väldigt sjuk i cancer och hon var nära att dö. Det värsta sa hon var tanken på att behöva lämna hennes 15åriga dotter som var djupt nere i ett drogmissbruk. Att inte veta vem som finns där för att hjälpa dottern om hon försvann. Hjärtskärande.
Fanns det någon för dottern, när hon försvann?
Kram ❤️
Hon lever än. Hon är inte friskförklarad men det ser lovande ut.
Jag bara moddas just nu, vet inte varför. Men min vän lever än och med goda utsikter. Dottern är just nu på behandlingshem.
Kramar till er starka föräldrar. Ja, det bör finnas hjälp att få, men det är tyvärr inte så enkelt. Har sett mina båda föräldrar kämpa så mycket för att få någon som helst hjälp. Men det är ju också en person, inte en sak man bara kan flytta till ett boende.
Jag har flyttat till en annan stad och har nu en förälder som har fått cancer. Ett av mina småsyskon behöver i princip tillsyn dygnet runt. Denna ständiga oro över vad som skulle hända mitt syskon om min förälder inte finns, eller orkar länge. Tänker ofta på om jag kommer behöva lämna allt i den nya staden för att finnas där för mitt syskon i framtiden.
❤
Jag känner med dig. Ångesten, oron, skuldkänslan över att fundera på vad som händer med sitt eget liv mitt i allt. ❤️
Precis så är det Anonym 22.17. Såklart att man vill finnas där, men jag har ju mitt liv också. Skuldkänslorna som du beskriver, jag känner igen det så mycket.
Nej- man är orolig både för sig själv och för sina barn dygnet runt, året om!
Det är en (av flera) anledningar till att jag inte vill skaffa egna barn. Kan dock tycka väldigt mycket om andras barn, så är ingen barnhatare per se.
Fick vänta i 3 veckor på mammografi pga av en knöl men det var i cancer!
Men jag hann under dessa vecka få världens dödsångest. Sedan dess har jag varit så tacksam över livet, alltid något gott som kom ur detta. Har anhöriga som jag sett dö i cancer, det är en fruktansvärd hänsynslös sjukdom om den hunnit sprida sig.
Fa fasen, hoppas det är ofarligt för LD.
Det värsta är inte att dö utan tanken på att behöva lämna barnen med livslång sorg.
Fast att få vänta 3 veckor?! Det känns ju som tortyr?! Var det olycklig omständigheter eller är det så lång väntetid?
Jag menar, en sån undersökning – hur lång tid kan den ta? Känns ju som otroligt mycket lidande….
Vårdköerna är jättelånga. 3 veckor är ganska snabbt.
3 veckor är ju ingenting.
Jo om man har fått en remiss och själv tror att det är cancer så blir man väldigt rädd. 3 veckor är alldeles för lång tid när det gället misstänkt cancer.
Men det är ingenting när det kommer till väntetid. Vilket var frågan.
?
Köerna i sjukvården är alldeles för långa. Tyvärr. Vården går på knäna p g a bristande resurser och detta mitt under en högkonjunktur. Som är på väg att ta slut och vi kan se fram emot en lågkonjunktur när det blir ännu värre.
jag var till vårdcentralen på en fredag pga jag hade känt en knöl, måndagen efter ringde de o erbjöd mig en tid till mammografi samma dag, detta var ju dessutom som sagt under sommaren – men det verkar skilja sig åt mkt beroende var man bor. Och ja, det visade sig att jag hade cancer.
<3
❤️❤️❤️
Tråkigt när det blir fjantiga diskussioner om 3 veckor är mycket eller lite., trista människor!
Ja, speciellt under en kommentar om oron i att vänta på eventuell cancerdiagnos.
”Var det olycklig omständigheter eller är det så lång väntetid?”
Ställer någon en fråga lär det ju komma svar på frågan. Är ingen diskussion.
20.22 och 20.35 lyckades svara på frågan på ett betydligt trevligare sätt.
Trevligare än?
Än 20.33
Trist att det är som det är, säg det till de som väntar ?
Enligt vårdprogrammen skall utredningen vara klar inom 14 dagar efter att man ringt vården och talat om att man har känt en knöl. Dock är det ingen garanti att det blir så ändå tyvärr..
Det var snabbare än väntat, normalt får man vänta 4 veckor så jag hade ”tur” och ännu mer tur att knölen var ofarlig.
Det fick mig dock att tänka på att det hade varit värt att ha en sjukförsäkring. Då hade jag fått tid snarast möjligt. Trist att det faktiskt kan behövas för hinner cancern sprida sig så är det ju kört.
Kört är det väl inte, men mycket svårare att bli frisk.
Jo spridd cancer finns det inget bot för.
Jodå jag har haft spridd cancer. Upptäcks det i tid så är det inte kört. Onödigt med okunniga kommentarer om något så allvarligt.
Spridd cancer till skelettet är illa, men att man botar spridd cancer är vanligt. Allt beror på cancersort, vart det har spridit sig och hur mycket. Många obotliga cancerformer kan man också leva många år med, med behandling även om det inte är i botande syfte.
Avstå från att kommentera sådant du uppenbarligen inte kan och behärskar.
Med vänliga hälsningar från läkaren
I värsta fall kan det faktiskt vara just kört….
Jag har en privatvårdsförsäkring – så värt pengarna (om man har dom vill säga)!
Jag har som tur är aldrig behövt använda den så akut men där är man garanterad en tid för specialistundersökning inom 3 dagar…dock sjukt orättvist att det ska behövas i ett land som Sverige och att man kan köpa sig till vård som borde vara lika för alla, men ja, om man kan så rekommenderar jag det verkligen!
Lite nyfiken, vad kostar en sån och vad mer gör den förutom 3 dagars ? Är det till privata läkare då?
Ca 5000 om året tror jag
Vansinne för vanliga löntagare.
Vad är en ”vanlig” löntagare?
Per år står det ju, det är ju inte speciellt mkt för nån som tjänar över 25 k.
Man får ju prioritera. Byta skräpmat, alkohol å tobak mot detta tex
Jag bor i Brasilien och vår familj på två vuxna och ett barn betalar 5000 sek i månaden för våran sjukförsäkring. Då ingår inte de allra bästa sjukhusen tyvärr, för det nosar vi på 12 000 sek i månaden.
Behöver du specialistsjukvård så hamnar du inom allmänna sjukvården ändå till slut. Men en privat sjukvårdsförsäkring får dig dit fortare, du behöver inte tramsa runt på någon vårdcentral som inte vill beställa dyra prover eller göra en utredning utan istället säger till dig att du är förkyld eller hypokondriker.
Nej – så behöver det inte alls vara!
Bröstcancer tex behandlas med min försäkring på Sofiahemmet, jag har opererat mig privat i Göteborg (minns ej vad det hette) osv.
Sen kanske inte exakt all vård finns privat i Sverige men en hel del finns!
Jag betalar ca 5000kr/år, det ökar med åldern och jag är 37år – mina föräldrar har och de betalar 14.000kr/år och de är nästan 70år.
Det ingår allt från specialistvård till typ vårdcentralssaker, vaccinationer, medicin och om jag väljer att gå till vårdcentral så betalar försäkringen kostnaden för besöket samt att det inför 10 besök till psykolog samt digitala läkarbesök.
Det är bara till privata läkare och de flesta finns ju i större städer och då täcker försäkringen även resor och övernattning.
Jag har en försäkring som inte kräver ngn remiss så jag kan alltså direkt komma till en specialist om jag tex känner en knöl i bröstet men det finns även försäkringar där man får börja på vårdcentralen och sedan när de skrivit remiss kan man nyttja försäkringen. Dessa försäkringar är betydligt billigare.
Man kan vända sig som privatperson till specialistvård direkt genom mina vårdkontakter, varje gång jag gjort det har jag fått hjälp inom några dagar. Är oförsäkrad. Om jag betalar 5k/år vad skulle förändras!?
Ja, då jag jobbar inom den offentliga vården kan jag säga att du haft otrolig tur eller bor i ngn fantastisk region jag aldrig hört talas om.
Om man som privatperson (där jag jobbar, kan inte prata för alla regioner men jag tror det är ganska lika rent generellt) så får man oftast avslag på remissen eller så är väntetiden i värsta fall långt över 3 månader!
Så du menar att du tex skrivit en egenremiss till onkologen så har du fått hjälp med misstänkt tumör inom ngn dag?
Dit skulle jag vilja flytta?
Så ja, förutom vård snabbt så får jag ersättning för eventuellt boende, resa samt viktigast ersättning för förlorad inkomst (får alltså ersättning för karensdag samt 20% övriga sjukdagar) så att min inkomst är samma oavsett om jag är sjukskriven eller inte.
Oj – det var jag som frågade…jag läste hennes kommentar som att hon inte hade cancer men jag kanske tolkade fel.
Inte alls min mening att vara okänslig eller starta någon otrevlig diskussion…jag reagerade på att jag tyckte 3 veckor kändes alldeles för länge för att behöva gå och vänta och uppleva en otrolig (kan jag tänka mig) ångest under den tiden….
Jag ber om ursäkt och som sagt, inget illa menat!
Själv har jag en förälder som dog i väntan på cancerbehandling, hade hon fått hjälp i tid så hade hon inte dött (ialla fall inte av den cancern). Cancern han sprida sig och detta ledde till att hon istället för ett enkelt ingrepp fick tyna bort och dö. Detta var alltså en person som inte ens passerat pensionsåldern. Såg ju under dessa månader det totala kaos som råder, var på akutmottagningarna några gånger med min förälder och det var som att stiga in i en krigszon. Folk överallt, gapande anhöriga och tiotals timmar i kö. Är detta vård i världsklass?
Usch känner igen oron och ångestkänslorna.. vad ska hända med barnen om jag dör? De har förvisso världens bästa och underbaraste pappa, men kommer de minnas mig? De är så små ännu så antagligen inte.. nej fan börjar gråta bara jag snuddar vid den tanken. Är inte sjuk ( vad jag vet iaf) men hela min släkt o familj har gått bort av cancern, så jag kommer med all säkerhet samma väg vandra. Vissa har gått bort unga men de flesta var ändå äldre, hoppas o ber att jag får bli gammal ??❤️
Jag har inga barn men jag har varit barnet som sett sin mamma sjuk hela livet i cancer och det är inget jag önskar min värsta fiende ens. Jag hoppas på att hennes barn slipper det för hela familjens skull ❤️
❤️ Miste min mamma ung i cancer men var inget barn.
Jag beklagar, Anonym. Min mamma och min familj hade tur som inte miste henne. Dock är hon knappt en frisk människa efter alla cellgifter och andra sjukdomar, så jag får fortfarande se henne sjuk varje dag vilket gör ont. Fan vad man älskar sin mamma.
<3 <3 <3 <3
<3 <3 <3
Jag oroar mig för mitt barn och döden och allt så mycket att jag nästan går sönder. På riktigt går sönder. Kan oroa mig så kroppen skakar. Drabbats av utmattning och min psykolog gav mig en läxa: skriv ner 7 saker som är det värsta du oroar dig för. Det värsta som i din värld kan hända. Skrev ner min oro för att något skall hända min dotter eller mig eller min familj mm. Sedan går det några dagar och min moster dör av plötslig oväntad hjärtstopp. Som jag står oerhört nära. Hela världen rasar ihop.
Livrädd för döden, livrädd för sjukdomar och ångest när telefonen ringer för att det skall vara nått hemskt som hänt. Avundast vänner som inte oroar sig. Som resonerar att ” händer det så händer det men det är inget att tänka på nu”.
Förstår inte hur min vän klarade att gå igenom en leukemi behandling av sin 3 åriga son. Hur klarar man ens det?
Antar människan klarar mer än man tror men all denna oro är förjävlig!
Att oroa sig för det värsta som kan hända innan det hänt kommer att äta upp dig inifrån. Det förstör ditt liv och livet för dem omkring dig. Gläds istället åt allt det fina du har just nu med dina kära och dina vänner. Tids nog kommer sorg och annat elände, men idag, just nu, är allting bra. Sök lyckan i ögonblicket.
Det är ju lätt att säga men hur man känner är ju desto svårare att styra över.
Sant, men man kan välja att låta de negativa känslorna äta upp en eller välja att se allt det fina i livet man har just där och då.
Nej man kan inte bara välja. Vissa har en högre känslighet, men man kan lära sig att hantera det med hjälp av exempelvis dbt.
Det där cellprovet alltså. Så oerhört viktigt. Man ska aldrig vänta, aldrig skjuta upp det och aldrig sopa det under mattan. Jag väntade och fick värsta gradens cellförändringar och har så många gånger tänkt på vad som hade hänt om jag väntat kanske ytterligare ett år med att lämna cellprov. Nu är jag (åtminstone för tillfället) fri från cellförändringar och hoppas att LD snart kan säga detsamma!
jag vet inte ens när jag lämnade cellprov sist. jag har ej blivit kallad. det är säkert tio år sedan. är 59. har det med åldern att göra tror ni eller var vänder man sig för att få det gjort?
Barnmorskemottagning!
tack för svar . ska kontakta barnmorskemottagningen där jag bor. men varför har jag inte blivit kallad tror ni??
är man mellan 50-64 år så kallas man vart sjunde år
Var 5:e år.
Man kan söka privat gyn och ta cellprov där oftare.
Upp till och med 49 blir man kallad vart tredje år mellan 50-64 vart sjunde år.
Men man kan beställa tid själv om man är orolig.
tack för svar. ja då är det nog åldern det beror på
Men oj! Jag bor utomlands och har gratis kontroll 1 gång om året. Glömde ett år och fick skäll av gynekologen att det är jätteviktigt att jag går varje år så det hinner fångas upp i tid.
Du kan nog vända dig till vilken gyn-mottagning som helst.
tyvärr inte, ringde tex gyndoktorerna idag och de tar inga cellprover sa de.
Nej, man är alltid, alltid, alltid orolig för sina barn. När de var nyfödda oroade jag mig för RS och plötslig spädbarnsdöd. När de blev äldre oroade jag mig för att de skulle sätta i halsen/trilla ner för trappan/springa ut i gatan osv. När de började skolan oroade jag mig för att de inte skulle trivas, inte få vänner, hamna i grupper som inte skulle få dem att må bra. Nu när de är lite större oroar jag mig för att de ska bli nedslagna/våldtagna/kidnappade, att de ska få ätstörningar, att de ska må dåligt och tusen andra saker.
Ja, och hela tiden har jag oroat mig för sjukdomar och trafikolyckor och sånt. Pust!!
Bra beskrivet!
Samma här.. Oro konstant, även om jag försöker förtränga den. För den hjälper ändå inget. Trots min oro fick min baby RS i vintras. Trots min oro är min 4 åring nu under utredning och det är förhoppningsvis inte cancer. ?
Att läsa alla dessa kommentarer från föräldrar ger mig ett svar, eller kanske inte ett svar men en förklaring till varför han höll upp en fasad och ville få oss och tro att han mådde bra. Man vill sina barn det bästa och man biter hellre ihop än blir orsaken till att ens barn mår dåligt. Helvete. Det enda jag vill säga till er föräldrar här är PRATA OM DET. HÅLL DET INTE INNE. Sålänge era barn är äldre än tonåringar kommer dom förstå. Det finns inget värre än föräldrar som försöker mörka och hålla undan delar av sig själva för att ”skydda” barnet. Det blir aldrig bra.
Och hur gör man som barn att inte oroa ihjäl sig för sin förälder? En av mina föräldrar fick en cancerdiagnos i höstas. Det är svårt att leva vidare med den konstanta rädslan att min kanske mamma inte kommer vara med och fira min 25-års dag. Eller att mina eventuella barn inte kommer träffa sin mormor. Att jag inte kommer kunna ringa spontant en måndagskväll för att prata med henne. Fan.
❤️
Jag har varit där och det är det värsta jag varit med om i mitt liv. Men jag tyckte på något sätt att det var lättare när jag tänkte att all oro var baserad i kärlek och hur mycket jag älskade min förälder. För det är ju sant. ❤
Den rädslan gör så ont. Vet precis. Minns när jag tog studenten och det var väldigt “up in the air” om min mamma var frisk nog att se mig springa ut. Minns att jag sprang ut, lycklig och nybliven student och den första mina ögon sökte efter var mamma, men hon klarade inte av att gå. Jag minns att jag grät och ingen förstod varför. Det kändes verkligen som en milstolpe man ville ha sin mamma där, men vi har fått så många fina minnen efter det och innan det som suddar ut det där, även om det kan svida till när jag minns min besvikelse över att inte få se mamma där på mitt utspring.
Jag har bara (i sammanhanget) en kronisk autoimmun sjukdom som påverkar mig i skov. Men sons pappa är inte och har inte varit delaktig mer än lite då och då när han känner för det..
När jag är som sämst och helt slut så gör det så fruktansvärt ont i hjärtat just på grund av min son. Han har i stort sätt ingen pappa och i mina sämsta perioder ingen mamma heller. Givetvis har han mig men det är min känsla just då och den gör så ont och ger mig så dåligt samvete över att jag blivit sjuk. Har som tur är ganska bra perioder också då jag försöker ge så mycket jag bara orkar och sonen är 11 och ganska förstående men det känns ändå så himla tungt just pga det.
Du är en riktigt bra mamma ändå, det kan jag förstå från vad du skriver! <3
Skulle kunna skriva mycket, då flera i min familj drabbats, men #fuckcancer bara, hoppas allt går väl för LD ❤️
Oron för att nåt ska hända dem är nästan lika illa som oron att något händer en själv och de blir utan mamma/förälder….
Dock lättar det sistnämnda kanske liiite med att barnen blir äldre och mer självständiga och trygga. Eller ja vet inte.
Men hemskt är det, läste om Terese Alven och hennes små… Går ju knappt att föreställa sig att behöva berätta för sin fem-sexåring om cancer 🙁
ska du inte skriva om Bellas privatjet bolag och media byrå i NY?
Tycker du verkligen inte det fanns något bättre inlägg att dra upp sådant skvaller? Eller vänta till nästa inlägg, med mindre allvarligt ämne, kommer.
Nog för att mina favoritinlägg alla handlar om Bella, men en paus från den trafikolyckan är nog bra för oss allihop.
Du är ju bara för mycket, ingen sans och balans, hur tänkte du ens en gång?
Inläggen den senaste tiden??
Men chilla. Hon är i LA men levererar fortfarande så att vi har något att göra undertiden.
Det kan jag hålla med om, men detta inlägg känns viktigt ❤️
Chilla ? Är väl bättre att inte skriva överhuvudtaget då, bara njuta av semestern.
Jag tänkte mer du kunde vara tacksam, men men…
Det kan jag hålla med om, men detta inlägg känns viktigt ❤️
jag blödde lite efter ett samlag pga att han kom djupt in och stötte på livmoderetappen. Jag blöder fortfarande lite grann nu två dagar senare. Någon som varit med om samma, hur länge kan det blöda?
Man blir ju lätt orolig och tänker det värsta. Bokat in ett gynbesök bara för att vara på den säkra sidan.
Jag har ingen erfarenhet av det, men det gjorde du rätt i. Bättre att kolla upp när man känner sig orolig ?
Behöver inte vara nåt allvarligt, men bra att du bokat ett besök för säkerhets skull.
Hur vet du/man att killen kommit åt livmodertappen?
Den som vet den vet ? Nej men det känns JÄVLIGT tydligt utan att kunna förklara hur det känns.
Ibland är det små stunder där man kan njuta av att man i alla fall inte är orolig över en specifik grej, men oron ligger ju alltid på lut.
Ot, men alltså Hampus (lifeofsharkweek på Instagram), kolla på hans fjärde story. ?✈ väldigt kul.
Eller sooo fun kanske jag ska säga!
Ger hellre Bella hundra klick än att ge honom ett enda
Varför skrev du inte om att lady Dahmer har gjort smygreklam? För din egen shop. Rabattkod och allt! Varför uppmanar du inte oss att anmäla henne? Har du sj anmält henne?
Det finns en tid och plats för allt…
Jag reagerade på Jennifers kommentar. Tänker fler som henne? Att det är synd om MS-sjuka personers partner och barn? Att barnen kommer skämmas inför sina kompisar? Att MS-sjuka är klena? Känna skuld för en sjukdom man inte själv valt eller, till skillnad från till exempel rökning, gjort något mot kroppen som skapat sjukdomen?
Japp! En nära vän till oss sitter i elrullstol (efter en olycka) och har familj. Först blir folk förvånade över att han har fru och barn. Sedan tycker de synd om både frun och barnen. Fått höra flera gånger att det är synd om barnet när det är föräldramöten, kalas och liknande och alla föräldrar kommer att vara med. Som om det här barnets förälder är mindre värd som behöver en rullstol för att ta sig fram. Helt ofattbara kommentarer från vuxna – ofta välutbildade och modernt upplysta – människor.
För att inte tala om alla som tycker det är sååå starkt och/eller sååå snällt att frun stannar kvar. Man ba WTF?!!
Blir lika irriterad varenda gång och får bita ihop för att orka ge pedagogiska (!) och sakligt vänliga svar.
Ja, jag har tänkt exakt som henne! Tror personligen det är ovissheten som gör det värst, att inte ha den blekaste aning om hur framtiden är. Hur mår jag om 1 månad, 1 år, 10 år? Att ”planera” för ev risker. ”Kan vi köpa hus? Kommer jag orka? Måste vara enplans, får inga bidrag för anpassning som kaaaanske behövs i framtiden” osv. Kan känna skuld över den framtid jag ev ger till man och barn, att kanske inte kunna finnas där för barnen på det sätt som jag vill. Det är lite skit samma att det är en sjukdom jag ”bara fått”, det vet inte omgivningen, barnens kompisar mm. Och barn kan vara väldigt elaka och det gör så ont att veta att mitt barn kanske får ta skit/kommentarer/skämmas pga mig och något jag omöjligt kan påverka. Hjärnspöken är inte alltid logiska och tar fram farhågorna, oavsett hur avlägsen den ev framtiden än är. Innerst inne vet jag att jag inte är klen, inte psykiskt, då är jag förbannat stark! Men säg det till spökena…
Och jag är fullt medveten att ingen vet vad framtiden bär med sig. Min ms-diagnos är ju dock något som konstant finns där, som livet behöver anpassas till och högst sannolikt kommer orsaka diverse bekymmer, därav ”vad händer i framtiden?”.
Det finns bra bromsmediciner nu. Jag är 25 och har en mormor med MS. Hon är född 45 och fick diagnosen 93, jag är född 94. Tro mig, det viktigaste för ditt barn är och kommer förbli ”ge rätt vård, rätt till assistans, ta hand om henne”.
Jag är så ledsen att detta hamnade på dig. Medicinerna har inte fungerat på min mormor, hon är ett undantag.
Du kommer att få ett långt liv med ditt barn.
Tack snälla! ? Har haft skiten i 10 år nu, fick diagnos när jag var 21. Står på kraftfullaste medicinen, pga antikroppar mot dom ”mildare”. Deltar i alla studier som jag tillfrågas om. Vill ju att forskningen går framåt! Försöker att inte se diagnosen som ett hinder och har tanken ”jag har en diagnos, jag är inte sjuk” för jag mår ju faktiskt oftast bra! ☺️? men som sagt, på frågan om fler tänker så… hjärnspöken är inte så lätta att kontrollera alla gånger…
Jag valde att leva med och skaffa tre barn med en man som hade en neuromuskulär sjukdom. Det var inte ett dugg synd om oss, trots att han var tvungen att använda elrullstol och en massa hjälpmedel för att fungera i vardagen. Jag var också hans personliga assistent i många år.
Tyvärr fick han cancer och gick bort för sju år sedan. Yngste sonen var då 16 år. Men det liv vi levde tillsammans under många år innan dess var helt fantastiskt och vi lät inget begränsa oss.
Tack för att du berättar.
Tog bort ett födelsemärke för ett par veckor sedan, häromdagen fick jag veta att det var ett melanom. Har nog aldrig känt så stark ångest. Kastas mellan hopp och förtvivlan. Fan fan fan …
❤️
Hur många mm tjock var den? Har för mig att om den är under 1 mm är det ingen risk att det spridit sig ❤️❤️
0,4 mm så jag lever på hoppet. Tack för din omtanke och dina vänliga ord.
Förstår att du är orolig ? men med största sannolikhet är det borta nu! ❤️ Försök tänk positivt – att det upptäcktes i tid!
Man vet inte riktigt vad man vågar säga till LD. för allt kan tolkas fel, men jag testar att säga – all styrka och kraft till dig (skiter i styrkekram dock) ❤️
Du var ändå tvungen att slänga in en känga?
Gud vilket äckligt självömkande gnäll. ” Buhu…Jag kanske dör…Vad händer med barnen…Jag är oumbärlig…stackars mig.” Så jävla patetiskt. Vuxna människor, vilket LD inte är, som drabbas av obotlig cancer och som har småbarn har ett helt annat förhållningssätt till sin situation. Dom funderar kring HUR dom ska prata med sina barn, förbereda dom, för vad som komma skall. Göra det hela så odramatiskt som möjligt. Det är ingen lätt uppgift och LD kommer fucka upp det rätt så rejält vad jag kan läsa ut av hur hon tänker. Resultatet lär bli otrygga ängsliga barn långt upp i tonåren och tidigt vuxenliv.
Och du verkar vara en trevlig och empatisk människa.
Är du en vuxen cancerdrabbad förälder? Som känner hur många andra cancerdrabbade, vuxna föräldrar?
Knip du din lilla käft, du vet inget om andra människors förhållningssätt till cancer. Det finns inga rätt eller fel i hur man reagerar. Det enda som är fel här är du, gå och göm dig nånstans, du borde fan inte ha kontakt med mänskligheten.
Har man barn så finns det ett rätt och ett fel, man har ansvar för sina ungar oavsett vad som händer en själv. Men är det några barn vi inte behöver oroa oss för så är det väl LD:s. Sällan jag stött på någon som reflekterar så mycket kring föräldraskapet och barnen som hon gör.
Men är du dum eller? Precis som att det finns en mall för hur människor, vuxna eller inte, hanterar en sån situation. Hoppas inga av dina anhöriga drabbas av något med en sån som dig till stöd.
Du har aldrig varit med om att någon i närhet drabbats av allvarlig sjukdom och/eller gått bort. Det förstår jag av din kommentar. Det enda jag kan säga är att livet kommer att komma ikapp dig och du kommer att få uppleva sorger och bedrövelser du också. Då hoppas jag att du skaffa dig mer livserfarenhet, styrka och empati, för det kommer du att behöva i det läget.
Vuxna cancerdrabbade som ska dö och som har småbarn tänker på barnen och hur man ska agera för att de ska ta så lite skada som möjligt. Det är allmänmänskligt. Men för att fatta det måste man såklart vara vuxen själv och ingen liten snorunge som ska kaxa sig.
Calle, är det du?
Har du själv obotlig cancer? Hade du själv agerat värdigt och tyst om du stod inför den möjligheten? Att vara livrädd för att barnen ska växa upp utan en mamma är inte gnäll eller självömkande, det är rimligt och normalt. Det tror jag du själv förstår, men du ville nog mest få in en känga där du kunde. Raljera kring en människas ångest. Med tanke på hur empatistörd du låter så har jag svårt att tro att du skulle hantera cancer bättre.
Det handlar inte om det. Vad man själv skulle gjort. Utan vad vuxna människor har för ambition. Vad dom strävar efter och vill. Och inte minst vilken attityd dom har. Du verkar ju mest oroa dig för att du skulle vara så viktig och oumbärlig för dina barn. Hur ska dom klara sig utan dig liksom. Du kan vara lugn där.. Det du borde oroa dig för är hur din bortgång i en så hemsk sjukdom som cancer kommer påverka dom. Och vad du kan göra för att dom ska kunna sörja och gå vidare på rätt sätt utan att traumatiseras och må dåligt många år efter din död. Men du är ju inte där än och har tid på dig korrigera din inställning i det här om nu det värsta står för dörren. Förresten är det värsta som kan hända inte att du får obotlig cancer. De flesta vuxna småbarnsföräldrar oroar sig nog tusen gånger mer för att nåt liknande händer sina barn.
Nån som vet vad som hänt med Hannah Graaf och barnen? Hon skriver att hon har jobbiga möten, allt handlar inte om skilsmässan osv.
Såg att Hannah inte följer William (äldste sonen) på instagram. Han har dessutom lagt upp bilder på sin pappa Andreas Carlsson och massa hjärtan. Försöker Andreas ta tillbaka William och vända honom emot henne?
Om en förälder låter yttre krafter påverka vilka av sina omyndige barn denne ”följer”, så är det allt bra icke friskt redan där.
Gu va skönt slippa ha föräldrar på sociala medier alltså….
Det är väl ganska tydligt för de flesta som följer henne att det varit struligt med tonårsgrabbarna. Att de varit stökiga. Det har hon skrivit i bloggen vid flera tillfällen. Tror däremot inte man ska läsa in för mycket eller dra förhastade slutsatser och sprida skvaller om hur relationen mellan föräldrarna och barn är. För vem som följer vem eller lägger upp hjärtan säger ingenting om hur de har det.
Förälder skriver offentligt om stökiga tonårsbarn? Schysst… riktigt ”smart”
Tja, kan hålla med om att alldeles för många bloggare delar med sig alldeles för mycket. Många som öppnar upp sig för mycket och på bekostnad av övriga familjemedlemmar och tar liten eller ingen hänsyn till deras integritet.
Men jag tror ändå inte man kan gissa sig till hur saker ligger till genom att kolla någons Instagram.
Knivmicke är inte pappa till Luna. Nu vet ni.
Källa?
Framgår av barnens LVU-beslut.
Som du har tagit del av? ?
Ja.
Vet man vem som är pappan? ?
Nix! / annan som läst domen
Va dessa människor gjort bort sig alltså…. och sjukt att de bara fortsätter med förfallet på sina sociala medier, istället för att göra tvärtom
efter snabb koll på knivmickes insta verkar det stämma. Bara bilder på den äldre och skrift om honom som hans barn i singular. Något foto med den yngre och då i stil med ”värsta som hade kunnat ske”
Men vad du förvränger!! Såhär står det under en bild på Luna:
Grattis på 1 års dagen älskling ❤ Kommer göra allt för dig och din broder ❤ Detta är verkligen det jobbigaste som har hänt i mitt liv ?
Inte att Luna var det värsta som kunde ske. Skäms på dig.
Vad spelar det för roll för någon annan?
Det förklarar ju en del.
Tack, har alltid undrat.
Ingen suprise direkt med tanke på att dom inte var ett par vid tiden för tillverkning.
Vill nog ha lite mer än ”nu vet ni har sett papper på det”. Men det verkar ändå inte bättre, sorligt nog så visste han nog inte ens om det för först så är det ju ”3skabli4” och bebisbilder på Instagram och nu bara större pojken. Vilken hemsk sak att få reda på
Oron finns ju alltid där, för mig kom den som ett brev på posten när jag fick ett plus på stickan. Ju äldre barnen blir desto större blir oron men jag försöker att aldrig visa det inför barnen för jag vill inte att de ska bli oroliga i själen. ? Det som oroar mig absolut är om jag går bort och min man träffar en ny som avskyr barnen, det krossar mitt hjärta bara jag tänker på det. ?
*absolut mest
Smygreklam bonanza på Pingis instastory?
Nej, man slutar ALDRIG oroa sig.. Både för barnen och sig själv (till största delen för att man inte vill att att barnen ska behöva gå igenom livet utan mamma)
Sjukt jobbigt stundtals, man får verkligen försöka mota bort tankarna och vara tacksam för varje dag man får tillsammans med sina nära och kära..
Först och främst riktat till LD, har själv haft märkliga förändringar men efter många utredningar visade sig att det inte vara någon fara överhuvudtaget-.
En annan sak är att om man upptäcker cellförändringar i tidigt stadium och det skulle vara frågan om cancer klarar man oftast av skiten med behandlingar.
Själv höll jag på att gå sönder av oro för maken som lever med kronisk cancer och för våra barn
Fick börja med tabletter mot (GAD) svår ångest.
Att knapra denna vita lilla taböett är min livlina för att inte ångesten ska förstöra mitt liv.
En del av er här kommenterar på ett avskyvärt sätt, visar endast brist på att kunna identifiera sig och behovet att göra sin patetiska röst hörd…tänk om innan ni skitar ner kommentarsfältet med dynga.
Detta handlar inte om pengakåta menlösa Blonda utan existentiell rädsla!!
Folk tror att bloggbevakning mobbningens högkvarter, men holy shit, jag korsar tummar och tår för att allt ska vara ok med LD