Therese Lindgren har utsetts till Sveriges första ambassadör för klädföretaget Boohoo.
Många är de som gratulerar henne till samarbetet, men det höjs även en hel del röster från de som är allt annat än imponerade.
Bland annat handlar kritiken om att kostnaden för returer är för hög, men med tanke på att just returer för kläder inhandlade på nätet är en stor miljöbov så vet jag inte om jag tycker att det är enkom negativt.
Visst – billiga kläder i kombination med svindyr retur rimmar kanske lite illa, men kan det få folk att sluta ”slentrianhandla” kläder för att skicka tillbaka hälften och istället kanske kontrollera sina mått före beställning så är det okej i min bok.
Att kläderna håller ”wish-kvalité” är en annan kritik som går att hitta bland kommentarerna under bilden, och att det är så kallat ”fast fashion” som inte bara är dåligt för plånboken utan även för miljön då kläderna ofta håller en tveksam kvalité.
Men…
Det jag reagerar på är att Therese Lindgren – som uttalad vegan och djurrättsaktivist – väljer att samarbeta med ett företag som så sent som i början av 2019 blev påkomna med att sälja äkta päls som fuskpäls.
Hur kan hon vilja representera ett företag som gör så?
Produkter som hon kan komma att marknadsföra som fuskpäls skulle kunna vara gjorda av äkta päls utan att hon vet om det – är det verkligen någonting hon vill stå bakom?
Föregående inlägg 