Efter en hel månad i häkte så har nu den kvinna som trakasserat Johanna Toftby och hennes familj släppts i väntan på rättegång.
Den 22 juni skrev Johanna ett inlägg där hon beskriver hur våren varit för henne, med ett galning efter sig som inte bara givit sig på Johanna, utan även hennes nära och kära.
Nätterna är värst. Jag grubblar och oroar mig, för mina barn, mina nära och kära och för mig själv. Hur farlig kan egentligen människan vara? Vad är allvar och vad är bara för att göra mig rädd? Gör jag egentligen precis som hon vill nu, när jag låter henne skrämma mig och förstöra inte bara min sömn utan mina vakna timmar också? Ja förmodligen.
[…]Jag vill messa eller ringa mina barn hela tiden för att höra att ingenting har hänt dem. Men jag är rädd för att bli ännu räddare om jag inte får svar på en gång också. Och det är en riktigt dålig idé att förstöra deras sömn också.
När natten väl är över har jag inte sovit mycket alls och den lilla sömn jag fått var orolig, fylld av drömmar som jag bara minns till hälften.
Såhär har det varit nu, i flera veckor, flera månader. Men det går över, det tar slut. Jag tänker inte ge mig. Tänker orka hela vägen.Ser fram emot kommande rättegång. //Johanna Toftby
En sådan här människa, som inte slutar ens efter en påhälsning från Trolljägarna, måste väl dömmas till vård?
Inte kan väl domstolen släppa ut en människa efter ett kortare fängelsestraff (om ens det) när vederbörande snarare verkar visa prov på att trappa upp sina trakasserier än tvärtom?
Jag lider verkligen med Johanna och hennes familj och hoppas att det här någon gång får ett slut för dem.
Föregående inlägg 