När det inte finns så mycket annat att uppdatera kring än julgranar och griljeringen av skinkan så passar Alexandra Nilsson på att ha en frågestund på Instagram där hon bland annat avslöjar att hon, inte under några som helst omständigheter kommer vara den som friar i hennes och Andreas relation.
Hon svarar även på en fråga om sin och pappans relation, den förälder hon bodde hos fram till hon flyttade hemifrån för första gången:
Har du någon kontakt med din pappa? Ska du inte hälsa på honom i jul?
Nej vi har ingen kontakt så. Grattar honom på fars dag och födelsedager typ. Men det har inte hänt något som gjort att vi inte är tightare. Vi är nog helt enkelt inte intresserade av att anstränga oss mer. Vi är väldigt olika som människor. Men om vi säger såhär. En förälder är skyldig att älska sina barn. Ett barn är inte skyldig att älska sina föräldrar.
Ingenting kan vara lika känsligt som relationen mellan barn och föräldrar, men jag håller generelt helt med Alexandra här.
Hur tänker du kring dessa saker?
Givetvis finns det saker som kan spela in och som man som förälder inte kan påverka (så som psykisk ohälsa mm) men jag menar generellt i mitt svar.
Jag vill heller inte ha diskussioner om självmordet i det norska kungahuset mm här då de kommentarer jag redan raderat varit både kränkande och fulla med okunskap.
Föregående inlägg 
Varför ska någon fria ens? I Sverige är äktenskap någon båda ska ha funderat på och sedan fattas beslutet gemensamt.
Förstår inte varför kvinnor väljer att vänta på att mannen ska ta det steget. De brukar inte bry sig lika mycket så om man verkligen vill gifta sig så diskuterar man detta som vuxna.
Hatar hela kvinnan ska vänta på att mannen tar tag i detta och så går hon och längtar ovetandes om huruvida den dagen ens kommer.
Jag är själv gift och var riktigt tydlig med mannen redan på andra dejten: jag är en tjej som en dag vill ingå äktenskap med min partner. Jag vill vara gift innan jag sätter barn till världen. Skrämmer detta dig så får du gå, vill du ändå fortsätta lära känna mig så får du förhålla dig till det. Sen kan man vänta lite längre än andra träffen haha! Dock en effektiv metod att skrämma bort killar som vill ligga eller leka. Vill ha en man som vet vad han vill och inte lallar sig igenom livet.
Vill varken slösa hans tid eller min. Vore elakt och orättvist.
Även fast man är tydlig i början så betyder det inte att det blir som man själv vill. Jag var som du. Super tydlig på vad jag vill med en relation. Han var helt med på samma linje. Nu 6 år senare, är varken gift eller har barn!
Barn eller inte kan man inte alltid styra över, men man kan vara tydlig (kräva) att någon som vill leva med en behöver gifta sig med en!
Den som vill gifta sig blir den som får offra mest om partnern vägrar. Den som inte vill gifta sig offrar ju inget på samma sätt. Håller med om att man kan kräva detta av sin partner.
Förstår att vissa inte vill men jag förstår de som absolut vill gifta sig desto mer.
Jag hade väk frågat varför han inte vill gifta sig och verkligen lyssnat. Är det bröllop som skrämmer? Ha ett litet. Är det att vara bunden till en människa som skrämmer? Dumpa. Jag vill inte bara med någon som känner att han är fri att lämna när han vill. Kriser kommer som ett brev på posten och då vill jag veta att han inte bara packar väskan och drar så fort han blir rädd.
Är väl inte svårare att lämna bara för att man är gift?
Nej, på gott och ont.
Vissa av oss vill ändå vara gifta. Alla har sina egna anledningar, samma för de som absolut inte vil lm ikngå äktenskap. Man får helt enkelt prata om det 🙂
För mig klingar ”min man” bättre än ”min pojkvän”. Det ger mig en känsla av säkerhet. Trots det finns det säkert särbos som har starkare relationer än oss gifta. Det beror helt enkelt på från par till par.
Förstår känslan du får av det men om den andra inte gör det, är det så viktigt att man vill offra en bra relation?
Är han villig att offra sig? Om båda vägrar så kan man släppa relationen från början. I relationer får man lov att kompromissa, det är sällan par har samma behov och mål vid exakt samma tillfälle.
Det är inte lätt, håller med dig, därför valde just jag att vara tydlig från början. Då slipper man tjaffset.
Jag anser fortfarande att den som absolut vill gifta sig offrar mer än den som inte vill/bryr sig.
Det är faktiskt bara att packa väskan och lämna, även om man är gift.
Kräva av någon annan? Varför skulle man vilja eller ha rätten att kräva något.
Kräva =/= tvång. Jag kan kräva att du som partner ingår äktenskap med mig men jag kan aldrig fysiskt tvinga dig.
Vägrar du då gör vi slut. Då får du helt enkelt fråga dig själv om det är värt det.
Man kan absolut kräva saker av sin partner jag kräver att han inte är otrogen. Jag kräver att han tar hand om sina barn. Jag kräver att han behandlar mig med respekt osv.
Allt ovanstående bör komma ur egen vilja snarare än av tvång/krävande.
Nyckelordet är: bör.
Ibland får man påminna sin partner. Speciellt när man går igenom en kris eller svacka.
Men jag håller med om att det ska komma naturligt.
Äktenskap kommer inte alltid naturligt i dagens Sverige så man får helt enkelt stå på sig om det är tillräckligt viktigt. För mig var det extremt viktigt så jag skulle lätt dumpa om han vägrade.
Haha ”jag tänkte bara påminna dig om att inte vara otrogen!”
Kräva att gifta sig? Nej inte ok vad har det med kärlek att göra. ?
Människan har firat kärlek genom äktenskap i urminnes tider så visst finns det en länk.
T.o.m. homosexuella vill i många fall gifta sig. Det är ett av flera sätt att visa sin kärlek och sin trohet.
Finns såklart de som bara ”chillar” men älskat varandra mer än ett par som varit gifta i 7 år.
Men kärlek och äktenskap är inte helt obekanta med varandra.
Äktenskap har också använts som ekonomisk trygghet och fortfarande med tvång. Tycker inte kärlek per definition är lika med äktenskap. Inte heller att den som vill offrar sig mer. Har man en bra relation varför inte nöja sig med det?
Äktenskap och kärlek är ABSOLUT inte synonymer, men det har jag inte påstått heller. Bara att det kan vara ett sätt att utrycka sin kärlek.
Varför ska man nöja sig för att ena parten inte vill gifta sig? Om båda är med på relationsstatusen så är det ju inga problem alls.
Vissa av oss ser det lilla pappret med en signatur som något extremt viktigt, då kan man som partner sätta sin kråka där för husfridens skull. Kostar ju inget och så finns det äktenskapsförord för de som är lite tveksmma.
För att det ursprungligen handlade om att hålla kvinnan omyndig, överlämnad från bestämmande pappa till bestämmande make. Riktigt sunkigt att upprätthålla den traditionen även om det i vårt land inte längre handlar om omyndigförklaranden. Alla vill inte gifta sig, lika stor hänsyn skall självklart tas åt båda håll.
11:52 men det är två olika saker. Att gifta sig ok men att kräva det nej det gillar jag inte.
Hej!
Vad menar du med ”t o m homosexuella”? Skulle önskan om att ingå äktenskap/fira sin kärlek skilja sig åt beroende på om man är kär i en man eller kvinna? Eller hur menar du?
God fortsättning! 🙂
Tack för att du använder ordet partner! Började bli alldeles för mycket män i kommentarerna…
Snark….om jag är kvinna, så skriver jag om min man.
Om du är kvinna och lever med en kvinna så skriver du det.
Men jag skriver inte partner för att du ska bli nöjd.
Min kärlek är en man.
Och din man är din partner
Och det är inget fel med det, om du mår bra i din relation, vem är jag att döma?
Dock handlar detta mer om att man som människa ska ta tag i det som känns viktigt för stunden och inte vänta på att någon annan gör det åt en. Vill Kissie gifta sig, då får hon vara tydlig. Att hinta på bloggen är inte rätt sätt att tydligt markera: såhär ser jag min framtid, är du med mig? Istället för att gå runt oventandes, dvs. Vill han inte, så kan hon få bearbeta detta och komma fram till ett beslut. Vill han, ja då kan de börja planera.
Det är viktigt för mig att ha en partner som vet vad han vill i stora drag. Behöver inte vara exakt vad jag vill men han ska kunna argumentera för sin sak. Vem vet, han kanske övertygar mig. Tydlighet är nyckelordet.
Jag och min man pratade såklart om giftermål innan vi förlovade oss. Ungefär när vi ville gifta oss osv. Men han ville fria och jag ville gärna bli friad till så det var bara trevligt. Kanske spelade in att jag gick ner på knä och friade till mitt ex som sa nej. Den smärtan har avskräckt mig för att fria fler gånger.
Men även om jag väntade på att få frågan från min man så visste både han och jag att jag skulle säga ja och ungefär när/var/hur vi ville ha bröllopet.
Fick du veta varför ditt ex sa nej? Glad för din skull att du hittat den rätta ❤️
Så kan man absolut göra. Vi har olika prioriteringar i livet och du tycker att det är en fin gest att bli friad till. Tråkigt att ditt ex sa nej, men smart att du lärde dig av detta och valde att vara tydlig och ärlig i nya relationen. Sen hur ni löser det praktiska kring vigseln är oviktigt, bara ni kommunicerar och inte hintar.
Killar är rätt dåliga på att uppfatta hintar, har jag insett.
Hoppas du får ett drömfrieri!
Men precis. Självklart han man pratat om det om man är i ett stabilt förhållande. Det finns väl ändå få par där det kommer som en chock när ens partner friar?
Om hon är mer sugen på äktenskapet än han så förstår jag att hon vill att han ska fria, när han är redo. Det behöver inte vara av traditionella skäl.
Hur länge ska man vänta? Tänk om han aldrig blir redo?
Hon verkar ju vilja gifta sig, då är frågan om hon är villig att släppa detta och istället fortsätta leva som sambos. Att hinta och vänta är inte bra för henne.
De har ändå varit tillsammans i flera år, om han inte är redo att skriva på ett papper där han ”lovar” lite löst att han är henne trogen tills de väljer att skicka in nästa blankett (skilsmässa) så förstår jag inte vad de gör tillsammans.
Tvivlar han på deras relation? Vad väntar han på…
Förstår att man måste känna sig redo för ett husköp, sterilisering eller att skaffa barn men just giftemål är ju ingen big deal? Bröllop är en big deal och där bör man vara överens men själva vigseln ska man väl inte behöva älta i all evighet.
Håller med om att alla de sakerna är större än giftemål. Vi skaffade barn och köpte hus, sen gifte vi oss för att det är något enklare att reglera tillgångar och arv osv. Då behövde vi bara skriva ett äktenskapsförord. Glöm inte det peeps!
Kul att det löste sig för er 🙂
Finns inget rätt eller fel så länge båda är överens och ingen känner sig lurad/utnyttjad.
Jag undrar lite varför så många verkar frukta äktenskap, är det för att hela idén uppfattas som uråldrig? Är det det ekonomiska?
De som inte ser något syfte förstår jag men just de som är lite rädda, vad beror det på?
Ingen big deal? Det är ju en gigantisk sak att göra. Alla vill inte gifta sig, acceptera att folk är olika.
Förstår inte hur du menar med att bröllop är en Big deal men inte vigsel? Det är ju samma sak?
Jag var också tydlig med min nuvarande man, jag låg i skilsmässa och hade nyligen fått beskedet att mina chanser att få barn var i stort sett lika med noll när vi träffades. Vi pratade om detta, jag sa ”enda chansen att jag gifter mig igen är om jag skulle få barn” (rätt deppig då ja ?) Han sa att han lovade att aldrig fria, utan lämna det helt upp till mig (för han ville nog ändå gifta sig nån dag..).
Inom ett halvår lyckades han göra mig gravid, och vi fick två barn inom två år ?
Så jag infriade mitt löfte, och nu lever vi svenssonlivet vi båda drömt om ?
Tydlighet är det bästa jag vet ?
Kissie har tjatat i flera år om att hon vill att snubben ska fria. Jag skulle bli väldigt avtänd och inte alls sugen på att fria om min partner ständigt tjatade och kom med pikar om det. Desperation är inte attraktivt.
Flera år? Dom har varit tillsammans kanske 3 år ? Kan inte minnas något tjat. Bitter?
När man är närmre 30 så bör tre år räcka gott och väl för att bestämma om denna människa är något att ha.
Men håller med anonym, hon hintar för ofta och det ser inte bra ut. Varför inte bara ta upp det privat?
Pinsamt att hon ens säger det. Säger ändå mer om honom. Han vill inte det helt enkelt. En man som är säker gör det bara.
Håller med delvis men det är liksom ändå creepy att säga så till någon första 2-3 dejterna. Man vet ju inte ens om den här personen är något giftermålsmaterial, han behöver inte bara vilja ligga utan kan ha andra kvaliteter som inte är något att ha som man inte kan se förrän man typ bor med personen. påminner mig om en snubbe som efter första dejten ville ha barn, gifta sig och köpa hus tillsammans. Det tog mig månader att bli av med galningen. Dock är det skillnad på seriös och galen. Och självklart ska mannen i förhållandet ha uttryckt att han vill gifta sig med en och ha barn, man ska liksom
Inte sitta och vänta på det utan han ska redan ha kommit så långt så där håller jag med.
Haha, jo, jag uppmanar ingen att ta upp det så tidigt men jag var bara så trött på att träffa killar utan framtidsplaner.
De visste inte vart de ville bo, hur de ville tillbringa sina helger, om de vill ha barn, om de vill vara sambos eller särbos, om de skulle plugga vidare etc.
Tänkte att nä, nu är jag 21. Jag har vetat vad jag vill ha sen jag var 15 (plugga vidare, träffa en kille som vill gifta sig, jobba, bli tillsvidareanställd, köpa bostad och skaffa barn).
Fick helt enkelt för mig att sålla bort de med andra planer eller inga planer alls.
Jag pratade aldrig om att just jag och dejten skuöle gifta oss men att jag inte är ute efter att ha kul i några månader för att sen gå vidare. Jag har kul med en människa och denna människa ska vara villig att gifta sig och skaffa barn.
Helöre tydlig i början än att jag ångrar mig i framtiden. Hade tur att den första killen jag förklarade detta för också var trött på att bara träffa oseriösa tjejer. Vi förlovade oss efter sex månader och gifte oss efter två år. Fick barn efter fem år. Funkade för mig men kanske inte för alla.
Förstår helt och det är ändå smart tänkt. Bättre att sålla bort.
21! ? Ändå jävligt ungt. Förstår varför killarna du träffade inte visste nåt om sin framtid, hade ingen aning själv i den åldern.. Men tur att du hittade en likasinnad!
Jag är oldschool, mannen ska springa efter en, mannen ska vilja ha allt det där med en, giftermål, barn osv, han ska fria annars är det helt enkelt inte hundra procent kärlek från hans sida. Sorry, men det är vad jag tror iaf. förstår verkligen inte kvinnor som ska fria till sina män, det känns som att det är onaturligt.
Du behöver inte be om ursäkt, som kvinna i ett fritt land så får du önska precus vad du vill i framtida partner. Du inser säkert själv att den typ av man du söker inte är lätt att hitta i Sverige men det är upp till dig hur mycket du är villig att vänta (du kanske har hittat honom?).
Jag vill ha en traditionell man jag med. Ingen som legat runt, skaffat barn med olika kvinnor, tar dagen som den kommer, inte har framtidsplaner, inte kan tänka långsiktigt, delar ekonomin rakt av, snålar, vägrar umgås med min familj etc. Jag skäms inte över mina krav, ställer samma krav på mig själv.
Just frieri är helt oviktigt för mig men jag skulle uppmana dig att ta reda på om han ens vill gifta sig innan du bestämmer dig för att flytta in med honom. Då får du tid att tänka skulle han mot förmodan vara emot.
Haha ja då han har hittat mig och tjatar om barn dagligen. Är gift också, på hans initiativ. Skulle aldrig vara med någon som inte visar att den vill ha mig på alla sätt.
Alltså han tjatar om barn, och hela hans dröm är liksom familjeliv med mig, så jag har hittat rätt. Och det där med snålhet, gud alltså! Ibland när jag läser här blir jag helt chockad över kvinnor som skriver om att deras män ber dem betala tillbaka några hundra de lånat haha. Jag betalar typ ingenting med min man. Det finns bra män som stämmer in på bådas våra kriterier men de är verkligen få som behandlar en fantastiskt på alla sätt, är seriösa och generösa.
https://img1305712.free-pick.pw ❤️❤️❤️
https://photo013856712.imgfast.pw ❤️❤️❤️
Exakt!
En förälder ska älska sitt barn vilkorslöst.
Jag har själv barn så jag förstår inte hur föräldrar inte kan älska sina barn villkorslöst, dock måste jagbfråga: när får man börja tvivla på ens barn och kanske sluta visa kärleken? Äldre tonåren? Ungdomen?
Säg att man gjort allt man kunnat, gett dem kärlek, närhet, trygghet och tid. Sen växer de upp och börjar bete sig vidrigt p.g.a. umgänge tex.
Vet föräldrar som ger sina barn flera chanser. (Grannens son åkte in för musshandel varannan månad kändes det som, tillslut sa mamman ifrån. Han påverkade sina yngre syskon negativt med sitt beteende. Nu har de ingen kontakt.)
I filmen The devils double så utbrister Saddam Hussan ”jag skulle ha dödat dig i din spjälsäng” när sonen Uday ligger på sjukan efter att ha mördat massa människor på en fest. Han är jubresultatet av en äcklig förälder men, frågan kvarstår: när har en förälder rätt att ta avstånd från sitt barn eller sluta älska sitt barn?
Inte ens IS-resenärers föräldrar verkar ångra sina barn. Inte heller mamman till en av Columbine-mördarna. Jag skulle hata de av hela mitt hjärta om de blev så hemska men jag hade även hatat mig själv som satt dem till världen…
Haha jämför jag Kissie med IS-resenärer? Nej!
Antar att du såg mamman-till-Columbine-mördarens TED Talk? Om jag inte misminner mig pratade hon om att älska det barnet hon uppfostrade, att det ändå på något sätt gick att skilja ifrån den som gick mördade människor.
Att ta avstånd eller att bryta kontakt behöver dessutom inte betyda att man har slutat älska. Din granne tänker säkert fortfarande på och oroar sig över sonen men fick sätta de yngre syskonens välmående först.
Tough love kan vara bättre än att vara en enabler eller medberoende. Man kan fortsätta älska någon även om man inte gillar dem för tillfället eller godtar det de sysslar med.
Ja det vore såklart det bästa.
Men om man som min bonusdotter (18 år) kallar sin pappa fula ord, spottar på honom och ber honom hålla käften.
Använder honom som en chaufför och bankomat.
Om hon bara tar och tar och aldrig ger.. då kanske inte kärleken till henne är jättestark och villkorslös.
Innan ni säger att det är pga honom hon beter sig så. Nej. Så är inte fallet.
Och innan ni säger att ”flickan behöver mer kärlek än någonsin”
Ni har lyckan att inte förstå detta. Grattis till er, på riktigt.
Du som bonusmamma som ställer dig på din partners sida bidrar inte positivt till situationen! Du skriver dessutom enbart om hur HON är när hon är upprörd (du nämnde aldrig hennes fina sidor och precis som alla människor så känner hon av hur en person hon bor med känner inför henne), och dessutom har hon ett typiskt tonårsbeteende som tyvärr kan uppstå i en del familjer (ber om pengar och skjuts och är ”egoist” som du säger…säg vilket tonåring som inte är egoist det är en del av processen när en tonåring ska bli självständig, att lösgöra sig på olika sätt). Du nämner inte vad du säger/gör gentemot henne, eller hur ni pratar om henne när situationerna uppstår för jag har svårt att tro att hon går på, och ni två enbart står tysta som två små möss (fundera på situationens helhet istället för att enbart fokusera på hennes brister). Din ton när du skriver om henne är trist, då du även insinuerar att kärleken inte behöver finnas för hennes handlingar är tydligen värre än en förälder som rycker bort din kärlek som om kärleken till ett barn är villkorlig (det är den inte). Att ens insinuera det är skevt, då han har varit hennes förälder i 18 år (sätter det lite i perspektiv för dig).
Någonstans har det brustit i föräldraskapet, och istället för att ge pengar och skjutsa, så låter det snarare som om samtalsterapi och samtal med dottern är det som pappan behöver ta sig tid till (du får helt enkelt kliva på sidan och inte prata över huvudet på henne då sånt bidrar till hennes frustration, du är bonusmamma och inte mamma).
Fundera även över din egen roll i det hela! För kan du så lätt beklaga dig över henne inför främlingar på nätet, så undrar man hur du är gentemot henne i hemmet! Allting räknas, och inte enbart det du anser att hon för fel.
Ni är två vuxna och jag gissar att det inte har varit helt enkelt att få en bonusförälder (även om du och din partner tycker att flytta ihop som en familj har varit toppen för er eftersom ni tog det beslutet, och det är aktivt fortfarande). Hur har bonusdottern det med vänner? Och med sin andra förälder? Det är mycket mer som spelar in, och att du blir kränkt och uttrycker dig så plump i något försvar till pappan hjälper inte situationen. Det är inte ni vuxna som går främst i den här situationen (hon är förvisso myndig, men dynamiken är ändå två vuxna, och ett barn).
Att hon beter sig illa gentemot honom, att hon t.o.m. spottar på sin pappa är förfärligt, men där måste pappan gå in och försöka ta reda på vad som är roten till beteendet (varför mår hon så dåligt och blir så arg). En person som mår bra beter sig inte så!! Hennes beteende visar dock att hon litar på relationen till pappan eftersom hon vågar visa sina känslor inför honom (även om det hon gör i affekt inte är ok).
PS. Och du inga fler tradiga meddelanden om bonusdottern på nätet! Det visar bara på din egen omognad, att du väljer att smutskasta henne inför främlingar. Ni är 3 personer i hemmet, och att enbart en beter sig illa är inte sjyst att påstå…särskilt inte när det låter så pass ansträngt som det gör!
För helvete, ungjäveln är 18 år och vuxen och ska agera som en sådan! De borde skicka ut henne ur huset med huvudet före, så kanske hon till slut förstår hur man ska bete sig.
Hon blev bortskämd och kommet fortsätta vara det om ni inte sätter ner foten. Och 18 år är fortfarande väldigt ungt.
Det låter som att din bonusdotter inte mår bra. I den unga åldern behöver man hjälp för att kunna må bra och för att kunna upprätthålla en sund barn-förälder-relation. Om du på riktigt bryr dig om bonusdottern och faderns relation bör du kanske få dem att inse det, det är möjligt att de är för känslomässigt involverade för att förstå det själva just nu. I egenskap av bonusbarn själv gör det ont att läsa vad du skriver om ditt bonusbarn. Du måste förvisso inte älska dottern villkorslöst, men det bör ligga i ditt intresse att fadern gör det. För allt i världen, bidra inte till att få honom att överge sin dotter känslomässigt. Det vore oförlåtligt.
Ska och ska?
Jag håller inte riktigt med där. En förälder måste verkligen inte älska sina barn villkorslöst.
Förstår kanske vad du menar, om barnet beter sig illa mot en ex i vuxen ålder?
Precis! Bara för att man satt människan till världen behöver man inte ta hur mycket skit som helst.
Jag tror faktiskt att kärleken kan ta slut även till sitt barn om det varit en ansträngd kärlek under en lång tid.
Just Kissoe var väl inget ”lätt” barn?
Hon verkade extremt självisk även för en tonåring/ungdom. Vägrade bo med mamman för att hon gift om sig. Vägrade erkänna sin syster pga att de hade olika pappor. Ville bo hos pappan för att ha en finare adress. Klankade ständigt ned på Farsta (?) där mamman bodde med familj.
Bråkade med sin pappa konstabt trots att hon verkade få leva sitt liv precis som hon önskade.
Han fick utstå massa skit pga hennes provokationer (grisblod på dörr, stalkers, hon snackade skit om honom öppet osv).
Inte tillräckligt för att inte älska sitt barn men han tog mycket skit skulle jag gissa. Bad hon om ursäkt för detta? Hon var knappast ett barn så lite ansvar bör hon ta. Hur ska han kunna älska henne villkorslöst om hon alltid satt sig själv först, aldrig erkänt sina misstag, skyller ifrån sig på sitt alterego och aldrig ändrar på sitt betende? Jag hade blivit besviken på mitt barn..
Alexandra kallade också papppans thailändska tjej för deras städerska… visst är det väl så att pappan flyttat till Thailand och börjat om och drf inte har så mkt kontakt med sin gamla familj.
Det också, tog ett tag innan jag förstod att hon var pappans fru. Hemskt! Hon var ändå vuxen. Har aödrig hört/läst en offentlig ursäkt från henne. Hon hånade sin familj offentligt då är det inte helt oromligt att be om ursäkt och visa ånger offentligt heller. Av det jag har sett så skyller hon bara ifrån sig så egoismen är djupt inrotad…
Ja, om hon inte är älskad är det helt och hållet hennes eget fel. Hon har betett sig förfärligt mot sin familj, särskilt pappan, hans partner och sin lillasyster. Systern skrev hon om på bloggen, massa elaka hatiska ord som finns kvar. Stackars unge. Hon köper en väska för 60.000 kr utan att blinka men tycker det är för dyrt att flyga till Polen för att hälsa på sin familj. Kissie var och är fortfarande en elak och egoistisk människa, hon bryr sig enbart om sig själv.
Minns att hennes pappas dåvarande snodde pengar från Alexandra och pappan skyllde allting på Alexandra. Sen kom det fram att kvinnan snodde även från resten av familjen och dom skildes. Kan ha fel men döm inte Alexandra för hårt, hade inte heller tyckt det var roligt att tvingas leva med en golddigger.
Så kanske det var, vi hör ju bara Alexandras version. Vilket också är rätt dumt, varför ens skriva om något så privat?
Hob får fläka ut sitt eget liv allt hon vill men varför alltid skrova öppet om familjeanlägengenheter som inte berör oss läsare. Det får ju bara hennes nära och kära att bli ledsna för att hon ska få reklamklick. Vissa saker håller man tyst om.
Jag må hata min pappas familj för all skit jag fått utstå men jag skulle aldrig låta en främling tala illa om dem i min närvaro.
Det är en mer negativ reflektion av mig än av min familj om folk får för sig att de kan tala skit om mitt eget kött och blod inför mig.
Kissie öppnade den dörren helt och än idag diskuterar vi hennes familj. Det säger mycket om henne och lite om oss.
Jag tror faktiskt att han älskar henne men att han kanske fått nog?
Hon verkar vara sån som anser att den som uppriktigt älskar henne ska offra allt för att bevisa detta.
Hon ville ju inte att föräldrarna skulle gå vidare, skffa nya hem, partners och barn för att det skulle innebära mindre uppmärksamhet åt Kissie (hon var nästan vuxen).
Hon får kärlek men vill ha det på sitt sätt, det kan man ju inte kräva.
Nu vilm hon att killen visar sin kärlek genom att fria men vägrar ta detta med honom utan väljer att hinta på bloggen. Allt ska sle på hennes villkor annars lämnar hon och hänger ut.
Först och främst kanske man ska rannsaka sig själv som förälder hur man uppfostrat sitt barn om det blivit totalt odrägligt, innan man säger upp kontakten. Självklart finns det svarta får där föräldrarna gjort allt dom kunnat, men vi vet ju tex inte varför Alexandra betedde sig som hon gjorde i tonåren.
Visst hänger mycket på föräldrarna men om barnet är otorligt själviskt i tonåren så är det inte så lätt att bara ändra på dem. Vi har olika personligheter och ibland kan föräldrarna inte göra så mycket åt det.
Kanske skulle hennes föräldrar ha sagt ifrån på skarpen? Sen tror jag att de kände sig skyldiga som valt att separera och gifta om sig så de valde väl att curla sin vuxna dotter istället för att läxa upp henne när hon uppenbarligen gjorde massa fel.
Om min dotter håller på som Kissie gjorde …då åker tofflan fram! *skämt*
Finns ingen skyldighet som föräldrar att måsta älska sitt barn? Finns föräldrar som kanske älskar sina barn men beter sig som idioter mot dem i alla fall. Är det kärlek då?
Lika lite som ett barn inte har någon skyldighet att måsta älska sin förälder.
Skrev en lång kommentar som svar men den kom inte fram 🙁
Jo när dom är barn. Såklart barnet ska få trygghet och kärlek och omtanke. Hur ska dom annars klara sig i vår tuffa värld. All omtanke behövs så att barnet får känna sig trygg.
Jag håller helt med om att man som förälder alltid ska älska barnet. Det betyder inte att man accepterar allt från barnet eller inte säger ifrån. För min del handlar det om att man alltid är där, oavsett, och älskar barnet nog att sätta gränser och våga ta konflikter när det behövs. Utan att försvinna. Tex om barnet begår brott, då är man där, säger att det var fel, backar om barnet vill det, men hör av sig då och då för att markera att man finns där. Eller om barnet är elakt mot en. Säg emot, men kom tillbaka om och om igen. Säg grattis, hör av er någon gång varannan månad, men avsluta direkt om något oacceptabelt sker. Man kan visa att beteendet inte är ok utan att helt döma bort personen. Ge dem en chans att ändra sig, älska dem utan att älska deras beteende nu.
Finns ingen skyldighet som föräldrar att måsta älska sitt barn? Finns föräldrar som kanske älskar sina barn men beter sig som idioter mot dem i alla fall. Är det kärlek då?
Lika lite som ett barn inte har någon skyldighet att måsta älska sin förälder.
Ja är det någon gång man kan förvänta sig förbehållslös kärlek så är det från sina föräldrar! Jag tror att många blandar ihop kärlek med att låta barnen göra som de vill i alla lägen. Att älska är också att vara tydlig och sätta gränser, för att barnen ska klara av att stå på egna ben en vacker dag, och fram tills dess bli mer och mer självständiga. Jag tror att man många gånger skördar det man sår.
Ett barn frågar inte om att bli fött, ligger på föräldrarnas ansvar och prio ett att göra allt för att barnet ska få det bra/vara trygg mm. Sen kan lösningen på det vara olika.
Håller helt med!
Min mamma förstår dock inte detta.
Hon vill inte ta på sig något ansvar men lägger det gärna på mig.
Alltså, hon vägrar inse att hon har skyldigheter mot mig och tycker inte hon borde behöva göra ngt annorlunda(trots att hon är en rätt kass förälder) men så fort jag beskriver något av hennes tillkortakommanden så åberopar hon att ”jag är ju din mamma”, alltså att jag borde respektera henne pga det, att jag borde behandla henne annorlunda pga det osv.
Mina föräldrar skaffade barn gör att ”man gör det” inte för att de verkligen ville ha barn vilket blev en smärre katastrof. Jag och mina syskon har alla massa issues och jag skulle säga att ingen av oss mår bra. Och det är ju föräldrarnas fel
Kram till dig! Gör verkligen ont att läsa sånt. Har två kids och ”anstränger” mig varje dag för att de ska ha det bra
Har en exakt likadan uppväxt. Fick hela tiden bara höra hur vi syskon bara va något ont dom hade råkat skaffa. Fyra stycken dessutom. Vi fick ta hand om oss själva eftersom varken mamma eller pappa gjorde något.
Vi har mått dåligt allihop pga vad dom inte gjorde under våran uppväxt. (Detta med anknytningsteorin osv för dom som är insatta) Dom skaffade bara oss för att dom trodde det va det som förväntades av dom. Jag har av samma anledning inte skaffat några egna barn för jag hat aldrig känt att jag haft något att ge dom… Pga min uppväxt. Jag är liksom för trasig själv och vill inte äventyra små oskyldiga barns liv för att infria egna drömmar.
Liknande historia här. Mamma skaffade mig för att hon alltid känt sig ensam och mobbad av alla.
Hon trodde att ett barn var hennes personliga ägodel som skulle göra allt hon ville, bli det hon ville och aldrig lämna henne.
Efter att ha levt en Fritzlig tillvaro (minus källaren och våldtäkterna) så tog jag som vuxen avstånd från henne.
Hon fattar än idag (86 år) inte vad som hände.
Jag fick ett mobilsvarmeddelande så sent som idag där hon kräver att jag kommer över på middag eftersom allt är bra och jag beter mig konstigt. Vi har inte setts på åratal by the way.
Nja. Är du över 18 är det faktiskt upp till dig att reda upp dina egna issues. Du är vuxen, du kan inte skylla på din uppväxt hur länge som helst. Gå i terapi och bearbeta skiten så du kan gå vidare.
Du missar den psykologiska biten fullständigt!
Jag anser att det är just det personen tänker på. Den psykologiska biten kan inte föräldrarna fixa, tyvärr. Vi går ju i terapi för att prata om personer som borde gått i terapi. Även om föräldrar säger förlåt så kommer de med största sannolikhet inte ändra sitt beteende = skadan fortsätter.
Håller med. Har man satt ett barn till världen, adopterat ett barn eller valt att juridiskt bli någons förälder så ska man älska det barnet oavsett. En behöver dock inte hålla med om allt barnet gör men kärleken ska vara villkorslös.
Finns nästan inget jag blir så arg på som föräldrar som sätter barn till världen och sen utsätter dom för psykisk eller fysisk misshandel. Så fruktansvärt fel. Att förstöra någons liv. Det är ju det käraste man har sitt barn. Egoföräldrar som sätter sig själv först. Finns inga ursäkter för det.
Därför har jag inga (egna) barn. Tagit konsekvensen av att jag inte känt mig säker på att klara av det. Är lite ”mörk” som person och inte önskat riskera att föra det vidare till en ny generation.
*host* Sindy *host*
Har en så hemsk pappa. Han har alltid behandlat mig och min syster annorlunda. När vi var barn fick mamma säga till pappa ”Du måste visa att du älskar X.” Och han sa rakt ut att han inte älskade min syster. Alltid behandlat henne som luft. Vi har samma mamma och pappa.
Vissa borde inte bli föräldrar.
Fruktansvärt! Hur mår hon idag? Måste satt oerhört djupa ärr att växa upp med sådan fader…
Min syster mår väldigt dåligt och har svårt att hantera det. Det är som att hon har ett hål i hjärtat. Djupt självhat – ”om inte ens pappa kunde älska mig? Vem kan.”
Varken jag eller min syster har någon kontakt med honom. Han är inte värd det. Han förstörde min mammas liv, våldtäkter flera gånger i veckan, daglig misshandel psykisk och fysisk mot mamma. Var som att växa upp i en krigszon. Mamma blev psykiskt sjuk av allt trauma och det påverkar henne än. Och jag levde med daglig ångest i många många år pga fysisk och psykisk misshandel från pappa.
Kort och gott, det är skönt att vara vuxen.
11:52 det är därför det är så viktigt att bryta med elaka föräldrar. Kommer bara att leda till ångest och destruktivt liv. Och se hur psykvården ser ut med månadslånga köer när du söker hjälp för ångesten. Har era föräldrar inte respekt för er bryt. Det kan sabba ert liv annars.
❤ till dig och din syster!
Hej ❤️ Jag vill bara skriva att du inte är ensam. Jag och min storasyster hade också en pappa som misshandlade vår mamma och oss.
Ingen kommer någonsin att kunna sätta in sig i vilka ärr en sådan uppväxt skapar. Ena dagen var han en ”hjälte”, nästa dag fick du uppleva helvetet på jorden. Så oförutsägbart. Små barn ska ALDRIG behöva gå igenom sådant eller sitta och gråta under soffan för att de ser hur pappa slår sönder mamma under julafton för att hon inte lagat god mat.
Jag kan än idag, i vuxen ålder, inte knyta an till någon man (tyvärr inte heller till min man). Jag lever i konstant rädsla av att såras eller drabbas på något sätt. Lever även med trauma, ångest och extremt låg självkänsla.
Poäng: Snälla! Du som läser. Gör något, åtminstone för barnens skull, om du eller någon i din närhet är drabbade. Såren är nästan omöjliga att läka och barnen lider mer än du tror.
❤
❤
Klipp banden med idioten!
Ja klipp banden. Och nog bra att skriva ett brev och få ut känslor att något inte varit ok. Men man ska inte låta någon få trycka ner en med psykisk terror. Bättre att bryta tror inte en sådan person kan ändra på sig.
Skriv till den djävulen att han kommer att dö ensam och oälskad.
Mina föräldrar är också helknäppa. Första gången min mamma sa att hon älskade mig/tyckte om mig var jag nog 22-25. Ingen av dem har kunnat visa känslor ordentligt. Prata om känslor, frågat hur man mår och verkligen menat det, inte brytt sig. Väldigt självcentrerade båda två fast på helt olika sätt. Min pappa har alltid varit psykiskt obehaglig, väldigt arg och bestämd. Min mamma har varit mjuk och velig och aldrig kunnat prata eller diskutera nånting.
Har ingen kontakt med min pappa och väldigt lite med min mamma eftersom jag inte klarar av henne. Svårt när jag nu är nästan 30 och ska få barn nästa år. Vill att mitt barn ska ha morföräldrar men inte de här två tokstollarna. Dessutom gör det mig ledsen, besviken, irriterad och sårad varje gång jag pratar eller umgås med min mamma.
Nä ush! Blir så arg varje gång folk använder argumentet ”det är hennes barn hon vet bäst” eller ”klart han/hon gör det bästa för sitt barn” när tex bloggare får skit för nått med barnen. NEJ alla föräldrar är inte lämpliga och NEJ alla människor klarar inte av rollen som förälder med det ansvar och det åtagande det är och NEJ alla människor ska helt enkelt inte ha barn för hur man beter sig och hur man gör med sitt barn sätter prägel på hela den människans liv. Jag har och mår så jäkla dåligt i perioder, känner mig övergiven och ensam. Är väldigt otrygg och litar inte på människor. Har ångest och massa issues som kommer å går men som jag givetvis tar tag i och tar ansvar över men jag kan inte låta bli att ibland drömma om hur det vore att ha normala ”fina” föräldrar som frågar hur man mår, hjälper till med saker och som man kan skratta och prata med.
Hade kunnat vara jag som skrev exakt det som du skrev, Anonym 12.35. Precis så är det med mina föräldrar med. Hemskt att så många har issues med sina föräldrar :/
Låter iochförsig som ganska ”normala” föräldrar födda på 40-50 talet? Har också vuxit upp med föräldrar som inte sagt (med ord) att de älskar en, har svårigheter att prata om känslor på riktigt osv. Vill inte förminska, men menar att den typen av föräldrar nog tyvärr är ganska vanliga hos många av den vuxna befolkningen.
Är uppväxt med ensamstående, fantastisk mamma. Jag är så glad att min pappa inte funnits och ruckat på det jag och mamma haft. Hellre en älskande förälder, än en älskande och en som är där bara för att han ”satt mig till livet”. Träffade min pappa i vuxen ålder, och det ångrar jag verkligen. Det kändes bara fejk och waste of time.
Jag har haft den bästa uppväxten trots dåligt med pengar osv. Mamma gjorde verkligen allt för att jag skulle ha det bra.
Jag har hellre en bra uppväxt med en fantastisk förälder, än en hackig uppväxt för att han skulle ha tagit sitt ansvar. Hade han varit delaktig hade jag behövt hoppa mellan boenden, fira jular/födelsedagar på olika ställen osv. Nej tack. Det funkar väl såklart om man har två älskande föräldrar. Men i mitt fall – nej tack.
Tänker att min pappa tog sitt ansvar genom att lämna oss helt, och det är jag jävligt tacksam över.
Sen kan man aldrig tvinga nån att älska en villkorslöst.
Å andra sidan, hur man sen kan välja att inte vilja ha sitt barn – det är en helt annan fråga.
Åh vad skönt att höra att du haft det så bra med bara en förälder! Jag är helt ensam med mina två barn och tänker ständigt på hur de kan ta ”skada” av att det bara är vi.
Det finns så många frågor som inte har något svar, men den största är nog ändå – hur kan man inte vilja vara med sitt barn? För mig finns det ingen rimlig ursäkt och kommer heller aldrig finnas.
Du kommer fixa det galant! En förälder som vill sina barns bästa, är det bästa nog. Som jag skrev – jag tror att min pappa tog sitt ansvar genom att låta min mamma få ta hand om mig själv. Det va det bästa för oss ?
Tänk vad annorlunda världen skulle se ut om precis vartenda ett av alla barnen växte upp med föräldrar som gav de kärlek och trygghet.
Wow, jag är helt betagen av alla era berättelser med dåliga föräldrar!
Jag är uppväxt med världens allra finaste bästa mamma. Enda nackdelen är att det har tagit tid för mig att bli självständig, 24 år idag och känner mig väl äntligen som att jag klarar av att stå på egna ben. Jag är otroligt tacksam att jag fick den mamman jag fick. Dock har jag nog blivit rätt så ”curlad”. Vilket är det enda negativa.
Allt cred till er som har kommit dit ni är i livet idag trots dåliga föräldrar!
Dock skulle jag bara vilja säga en liten grej, och det är att jag också har lidit av väldigt stark ångest, dålig självkänsla och dåligt självförtroende.
Det är nog extra känsligt för er med dålig uppväxt, men glöm inte bort att självkänsla / självförtroende till stor del för många av oss är något vi behöver jobba med lite varje dag!
En förälder finns där för barnen.
Inte tvärt om
Erfarenhet av narcissist-mamma ger raka motsatsen. Barnen finns till för att uppfylla alla mammans behov. Och när behoven inte behöver uppfyllas pga ny partner, så är barnen till råttorna.
Vissa föräldrar borde INTE få ha sina barn alls.
Hemskt ? Hur yttrar det sig mer att ha en narcissistisk mamma? Stackars barnen.. fy fan vill bara rädda alla barn som far illa
Nu var jag inte trådstartaren, men. Tex att allt alltid var barnets fel, lägger skuld på barnet, vill kontrollera barnet och väver in det i ”omtanke” men egentligen bara elakheter, beundrar sig själv och vill att barnet ska säga hur bra föräldern är osv. Orkar inte skriva mer exempel men hela grunden var att jag trodde jag var sämst, otillräcklig, att jag aldrig skulle klara mig i livet (det var ju så hon sa), inte kunde få jobb, vänner..
Jag bor i England och där är det i princip en regel att mannen friar och att man gifter sig innan man skaffar barn. Man får ju tycka vad man vill om det. Dock så pratar man ju såklart om det innan, bestämmer tillsammans när man kan tänka sig att starta familj och rent generellt runt att gifta sig. Sen att mannen friar blir mer symboliskt än att han bestämmer helt när det ska ske och tjejen får gå runt ovetande etc. Det blir en överraskning men inte helt oväntat.
Sen finns det såklart undantag där det inte diskuteras innan men det är ju kanske inte så hälsosamt.
Fast det där är ju inte sant. Finns hur många relationer som helst med bautan äktenskap. Har själv varit i ett sådant, inget konstigt.
Det här är min personliga åsikt och jag är rätt säker på att jag kommer få mothugg.
Det är inte en rättighet att skaffa barn. Blir så otroligt ledsen över hur lättvindigt det är att sätta ett barn till världen och inte behöva rätta sig efter skyldigheterna.
Märkligt att man måste vara 18 år för att ta körkort, rösta mm. 20 år för att köpa alkohol på systemet.
Sätta ett barn till världen?! #inteok
Vi har ganska hög snittålder på de som blir föräldrar i Sverige så det där är inget du behöver oroa dig för.
Ålder kvittar. Man kan vara 16 år och bli fantastiska föräldrar! Och man kan vara 30-40 och bli värdelösa. Ålder spelar ingen roll.
Fast det där med att man kan vara fantastiska föräldrar när man är 16 och dåliga när man är 40 känns som ett ganska naivt uttalande. Jag träffar 16-åringar dagligen och gemene 16-åring är inte lämpad att bli förälder i denna ringa ålder (även om de med all säkerhet blir bra människor som vuxna).
Självklart är det så att det finns mogna ungdomar och naturligtvis finns det även omogna vuxna, men med åldern kommer en viss livserfarenhet som inte är att förakta.
Jag menar inte att förringa någon ung förälder och dennes insats med sitt/sina barn och jag ber om ursäkt om någon uppfattade mig så! Det är bara det att jag anser att de 16-åringar jag träffar (och nej, jag träffar inte alla) inte på något vis är redo att bli föräldrar.
Nä därför skrev jag att man KAN vara en fantastisk förälder trots 16 år, och KAN va en värdelös som 30-40. Innebär inte att alla är det.
Sen är det skillnad på en 16-åring som inte har barn och en 16-åring som fått barn. Du får gärna tycka det är naivt, men åldern spelar inte roll. Handlar om vem personen är, det kan vi se i hela kommentarsfältet (personer vars föräldrar inte varit bra, har svårt att tro att alla föräldrar va under 20).
Absolut skrev du ”kan”. Jag menade inte att ful- eller feltolka dig. Dock håller jag fortfarande inte med dig. Jag menar att åldern spelar stor roll, inte minst med hjärnan och utvecklat konsekvenstänkande. Och jag skrev även att det finns människor i vuxen ålder som inte är mogna och inte heller bra föräldrar, men _överlag_ hävdar jag att människor som passerat tonåren är mer lämpade att bli föräldrar än tonåringar.
Och just ”16” va bara ett exempel
Förstår ditt tänk men hur tänker du att det ska gå till i praktiken? Ska unga/dåliga föräldrar tvingas till abort? Steriliseras? Övervakas så man inte kan ligga?
Många vet inte vad ett barn innebär och får en reality check när man väl står där med barnet. Jag försvarar inget men frågan är väldigt komplex. Och vem ska sätta ribban på dåliga föräldrar/bra föräldrar? Viktigare enligt mig att satsa på socialtjänsten så de kan göra sitt jobb och fånga upp barn som far illa.
Men alla barn har rätt att känna sig älskade av sina föräldrar.
Vill också poängtera att jag absolut inte tycker att ung = dålig förälder. Min mamma var en ung förälder och alla mina vänner var alltid så avundsjuka över hur snäll och kärleksfull min mamma var när vi var små.
Som du säger, det är en komplex fråga och vart ska man dra gränsen?! En 16 åring kan vara mer lämplig än en 40 åring. Dock är en 16 åring fortfarande tonåring.
Det är många aspekter som måste räknas in och saker påverkar en genom livet.
Man kanske är lämplig förälder nu men om 10 år, kanske inte?!
Vill bara att det inte ska vara en rättighet som tas lättvindigt. Att som individ ha ett konsekvens tänk!
Är nog inte många som säger emot
Anonym 11.09
Jag håller med dig helt och hållet! Att skaffa barn är inte en rättighet och det tas allt för lätt på vad det innebär att sätta ett barn till världen.
Är jag den enda som känner att folk, specielöt kvinnor, inte skaffar barn hejvilt längre?
De flesta som har barn i min omgivning är lite äldre, 25+.
De har också stabila jobb med en bra fast inkomst. De väljer sin partner med omsorg. Skaffar barn efter att ha köpt en bostadsrätt/ fått första hand. De kollar upp hur säker barnvagnen/babyskyddet/sängen/produkterna de smörjer in barnet med osv är. De köper ekologiskt om de har råd osv.
Fram till typ slutet på 90-talet så satte man barn till världen trots sämre inkomst, bodde i hyreslägenhet, satte barnet i knät i biöen, lät barn smaka p åä alkohol, matade dem med falukorv dagligen osv.
Jag känner att vi går frammåt och att barn inte längre uppfattas som en rättighet, mer som en efterlängtad familjemedlem som ska välkomnas när allt är i ordning.
Haha att bo i hyresrätt skulle alltså innebära att du är sämre förälder? Kanske om du lever på existensminimum men en bostadsrättaffär med dyrt boende kan lätt krascha om man blir sjuk och inte kan betala räkningar/räntorna går upp. Har väl snarare med den egna ekonomin att göra
Jag uppfattade det som att ovan menade att de antingen köpt en bostadsrätt eller fått förstahandskontrakt på hyresrätt – dvs bor inte i andra eller tredje hand
Precis, förlåt om jag var otydlig.
Förr skaffade folk barn trots att de bodde hemma hos föräldrarna. Inte ens en andrahandslägenhet hade de. Idag vill de flesta känna sig trygga med sin bostadssituation innan de skaffar barn.
Läs på lite om svensk historia. Så tröttsamt med folk som vill gå tillbaka i tiden och inte fattar att rättigheter vi har idag har vi för att folk kämpat för det. Tvångssteriliseringar var hemskt.
Min narcissist-släkting har fått ett barn till med en partner som varit våldsam mot henne och hennes första barn (som har en annan far) flera gånger fysiskt. Verbalt sprider han skräck dagligen. Hon mår sämre och sämre och har blivit mycket mer aggressiv mot det äldre barnet. Det är en hemsk soppa eftersom hon både är offer och förövare samtidigt. Barnet får nu inte träffa släktingar det i stort sett bodde hos i flera år efter att vi tog kontakt med socialen och vi vet ingenting om hur barnet mår nu (som sagt att hen vill dö). Men mannen är rik och socialen verkar inte agera…
Anmäl till Socialen igen! Lova mig det. Jag var det barnet som ingen hjälpte.
Det kommer vi göra – och vi har tagit kontakt i omgångar. Men det är så hemskt för alla resterande familjerelationer hen har tillgång till är totalt dysfunktionella.
Hoppas du fick bra hjälp senare i livet.
Folk skaffat barn som om det är någon jävla rättighet eller något man bara gör som ett bevis på att man gått in i vuxenvärlden.
Så jävla vidrigt. Jag hatar folk som skaffar barn. Narcissism rakt igenom.
Adoptera eller bli en god fosterförälder istället om du nu på allvar tror dig vara föräldramaterial.
Fast varför ska de adoptera Eller ta empt fosterbarn för det? Skulle det vara bättre att bete sig illa mot adopterade barn än…”egengjorda”?
Nu läste du min kommentar lite tokigt.
Rättighet såg jag aldrig mitt barn som men kände absolut en stark biologisk drift att jag ville ha ett barn och få vara gravid. Dock har jag och min sambo pratat om att ta emot fosterbarn när vår egna blivit äldre och inte inte behöver oss i samma utsträckning.
Fosterbarn är uttryck som man inte använder sig av längre. Socialtjänsten jobbar hårt med att få allmänheten att säga familjehem istället.
Media säger fortfarande fosterbarn och fosterfamilj men under mina år inom socialtjänsten så träffade jag inget barn som sa att de bodde i fosterhem. Sa familjehemmet fosterhem om sig själva så rättade jag dem.
Oj, det hade jag ingen koll på att det var ett gammalt uttryck. Får man fråga varför? Men då vet jag och ska inte använda det mer om det anses opassande
Varför skulle det vara opassande?
Alla vet vad fosterfamilj är men få förstår vad familjehem är. Kan inte förstå vad det skulle spela för roll vad man kallar det.
Fosterfamilj klingar ju likt att familjen ska fostra ett barn, men att låta ett utsatt barn få vara en del av en familj handlar ju mer om att vara just en del i en familj. Dvs fosterfamilj mer negativ klang, familjehem mer positivt.
Du kanske ska sätta dig in i världen för adopterade innan du föreslår att det är en bättre lösning än biologiska barn.
Nu är det ju inte så riktiga vuxenvärlden går till.
Applicerar du den logiken på allt? Det är narcissistiskt att köpa mat och kläder, eftersom man kan odla, föda upp, nysta och producera själv?
Det är narcissistiskt att använda el från något annat än egna solceller och generatorer?
Ja det gör jag. Din hela kommentar utgår ifrån att jag inte applicerar det här tankesättet på fler plan i livet. Det gör jag så ditt översitteri faller lite platt här. Sluta anta att du vet hur folk du inte känner resonerar
Jag utgår inte från någonting. Jag är bara nyfiken på hur du tänker.
Så du tycker alltså att det är narcissistiskt att vara född i västvärlden, följa strömmen och leva på den nivån vi har här?
Är det verkligen så vidrigt att inte försöka gå emot den mänskliga biologin och psykologin?
Men alltså… Det är ju inte bara att gå och adoptera en unge. ”hatar folk som skaffar barn”, hur ska samhället gå runt menar du?
Jag har ingen skyldighet till att få det här samhället att gå runt. Vilket förövrigt är en jävligt skev kommentar av dig att yttra när världen faktiskt varit överbefolkad längre tid än du levt
Nä jag menade inte att du själv skulle behöva befolka jorden. Men jag antar att det inte är lönt att diskutera.
Så du tycker dina egna föräldrar var vidriga narcissister? Alltså tycker nog att om man är vettig och har allt i ordning att man nog kan få skaffa barn utan att vara narcissist? Att skaffa barn är för många en existentiell del av livet. Visst är det tufft och kräver stort ansvar men om man inte är lämpad som föräldrar till biologiska barn så bör man nog inte vare sig adoptera eller bli fosterföräldrar heller. Adoptionsindustrin är ju också rätt så kontroversiell..
Jag håller med Alexandra om att vi barn inte är skyldiga att älska våra föräldrar. Det ska inte finnas en tacksamhetsskuld heller. Föräldrar är skyldiga att ta hand om ett barn.
När man väl insett att ens uppväxt varit dålig så är man skyldig att bearbeta den. Det är så provocerande att höra föräldrar säga att de ”inte visste bättre” när deras föräldrakskap diskuteras. Alla föräldrar som läser detta har tillgång till Internet, och då finns det inga ursäkter för att inte veta bättre. Det är stor skillnad på att ha en dålig stund/dag som förälder och vara medveten om den än att ha ett skadligt föräldraskap i tron om att det är så det ska vara.
Många gör dessvärre som deras föräldrar gjort, långt innan internet och diverse hjälpböcker i föräldraskap. Tar hemskt nog ibland flera generationer innan förändring sker.
Det är lika sant som fruktansvärt. Att få stopp på det sociala arvet, bryta mönster, och läka sin inner child kräver så otroligt mycket. Jag och min man kommer från väldigt dysfunktionella hem. Jag har kommit längre i min analys och insikt av min uppväxt medans han knappt vill öppna dörren till det rum som leder till alla trauman han utsetts för. Konsekvenser av våra föräldrar, våra far-och morföräldrar finns i vårt DNA. Det är en daglig kamp med att omprogramera mig själv.
Samma här ❤️
Ogillar ordet psykisk ohälsa! Och är det något som man inte kan påverka? Är sorg psykisk ohälsa? Går inte att kalla allt för psykisk ohälsa!
Usch usch Usch!!!
Psykisk ohälsa används som ett sammanfattande begrepp för både mindre allvarliga psykiska problem som oro och nedstämdhet, och mer allvarligare symtom som uppfyller kriterierna för psykiatrisk diagnos.
Tycker man att sorgen man har är ett problem så är det en form av psykisk ohälsa ja. Det är något man i allra högsta grad kan påverka.
Jag har varit sambo i ca 17 år. Vi gifte oss för 3år sedan efter att ha friat fram och tillbaka i till varandra i många år. Tillslut tog jag tag i allt pappersarbete som ska ordnas innan man kan gifta sig. Jag ordnade med vigseln på Rådhuset och vi gifte oss med vittnen som Rådhuset ordnade. Pallade inte ha med vänner och släkt. Det är vår kärlek vi vill fira! Det bästa beslutet någonsin!
Vi har även valt bort barn då det är alldeles för krävande och för stort ansvar som jag inte är beredd att offra i detta liv. Detta funkar för oss. Men vi alla är olika!
Jag önskar att fler vågade reflektera över vad man själv vill och behöver istället för att slentriant gå på samhällets normer! Stanna upp och tänk efter ditt behov och vad du klarar av, må bäst!
Så bra kommentar! Håller helt med, alla borde göra detta!
Kvinnor bestämmer om de vill göra abort eller inte. En del män vill inte ha barnet, men kvinnan föder ändå. Sen förväntas män älska barnet som de inte vill ha villkorslöst….?
Men herrejävlar använd kondom då. Är så trött på män som inte behöver ta ansvar över nånting. Kan de inte tänka menar du? Om det är så jävla viktigt att stoppa petterniklas i allt som rör sig så ta ansvar över resultatet.
Absolut ska mannen ta ansvar över var han stoppar litte petter, men kvinnan borde väl göra detsamma. Sjukt oansvarigt att producera och behålla ett barn som inte har tillgång till sin pappa.
Det tycker inte jag. Om mamman älskar barnet så är det ”pappans” förlust.
Så hur ska man egentligen göra rätt som kvinna då, menar du?
”jag ville att din mamma skulle göra abort men det ville inte hon så jag kommer inte att älska dig trots att du är mitt eget kött och blod”
Jag kan förstå om en man som absolut inte ville ha barnet från början inte älskar sitt barn när det är fött.
Kanske, men kan han inte vara en rimlig människa och vara delaktig så tycker jag att det minsta man kan göra är att självmant åtminstone betala underhåll och sånt, utan att gnälla och tycka synd om sig själv. Han var ytterst delaktig när det hände så.
Eller hur!
Finns inget värre än mansbebisar! ?
Märkligt att skriva att det inte har hänt något särskilt men att avsluta med att barn inte har någon skyldighet att älska sina föräldrar.
Jag har en förälder som kräver villkorslös kärlek men som alltid fick oss att känna som barn att vi måste anstränga oss för att duga i hans ögon, typ presterar ni bra så kan jag skryta om det men presterar ni dåligt skämmer ni ut mig. Han bröt kontakten på min födelsedag för att jag tydligen inte behandlade honom med tillräcklig vördnad och skickade även ett exempelmanus på hur jag borde interagera med honom. Det går inte att kräva villkorslös kärlek om man inte har visat det för sina barn. Än idag är jag väldigt mycket andra till lags i hopp om att folk ska tycka om mig.
Jag tror inte att Johanna Möllers mamma älskar sin dotter nu men att hon gjorde det när hon var barn.