https://www.instagram.com/p/B7D1QpGnnBU/
När jag sa ja till att medverka i en dokumentär visste jag inte om att allt skulle braka ihop samtidigt som Stefan började följa mig om dagarna. Min plan var ju att visa upp allt det häftiga i mitt liv, bo halvtid i min lägenhet i New York varvat med de extrema liv jag har haft i Sverige. Men istället blev det något helt annat.
Det blev ett porträtt av ett fall. // Isabella Löwengrip
Förlåt en cyniker men känslan jag får är att Isabella skrivit så mycket (men ytterst diffust) om sin stora kris för att göra människor så nyfikna som möjligt på den här dokumentären som hon kommer medverka i.
Typiskt Isabella att slå mynt av precis allt – är det inte kärleksbilder från Paris så är det hennes ”kris”.
Frågan är väl hur mycket genuinitet och trovärdighet som finns kvar av allt det nu när det visar sig att det fanns ett underliggande syfte me att fortsätta kräma ut inlägg med hintar om ”krisen”?
Mycket? Lite? Mellan? Inget?
Sedan ”krisen” började har Isabella skrivit om den 16 ggr men utan att svara på de upprepade frågorna om VAD krisen faktiskt innebär.
Det har mest varit hjärt-svar och annat emojirelaterat i kommentarsfältet men svar med substans har alla lyst med sin frånvaro.
”Det blev ett porträtt av ett fall”?
Herregud, så dramatiskt!
Ska vi gissa på att Erik Selin fasas in i slutet likt Rapunzels räddande prins, samtidigt som mörka moln byts till ljusa skyar och musiken som gått i moll helt plötsligt bryts ut mot en melodisk fest i dur där Isabella och Erik vandrar hand i hand mot solnedgången (eller något annat man kan få till i Sverige i vintertid)?
Är ni peppade?
Ska vi ha Blondinbella-bingo igen? Vi måste kanske modifiera bingobrickan en smula, men mycket går att behålla från den tidigare Skavlan-upplagan.
Vad säger ni?
Ingenting säger kris som att ligga fullspacklad på en soffa och beklaga sig.
Föregående inlägg 