Barn och sorg?

Är det fel att visa sorg för barn?

Det vart intressanta kommentarer under min status där jag skrev om att vi en kväll besökte morfars grav för allra första gången. Det var jag, våra barn, min mamma, min styvpappa, mina bröder och min älskade mormor.

En fråga bland kommentarerna:

För vems skull är barnen med vid gravplatsen? Och varför utsätta dem för att se föräldrar, mormor gråta?”.

Hugo var på konferens i Helsingborg. Det skulle kännas jättekonstigt att ringa till någon och be om barnvakt för att jag skulle åka till graven. Vi åkte dit för familjens skull, för att hälsa på vår morfar, mammas pappa och min mormors själsfrände.

& gällande att ”se föräldrar/anhöriga gråta”. Menar hen, i hens fråga att man inte bör visa äkta känslor gentemot barn? Hur ska man då kunna fostra till att det är okej att visa känslor?

För mig är känslor naturligt. Ibland är jag glad, ibland rädd, ibland arg och ibland är jag ledsen. Under hela mina barns uppväxt har detta känts viktigt för mig- att man äger sin egen känsla och känslor. // Paula Rosas

Paula förvånas över att ett ämne som att ta med barnen till kyrkogården har engagerat så pass mycket som det gjort.
Varför utsätta dem för att se föräldrar, mormor gråta? var en av kommentarerna.
Utsätta dem för sorg? Utsätta dem? Sorg är inget spökhus på Gröna Lund som man ”utsätter” barnen för, och som man kan välja bort om det blir för läskigt.
Hur mycket man än vill så kan man inte skydda barn från sorg eller död. Den kommer när den kommer och det är väldigt lite vi kan göra åt saken, hur mycket vi än vill kontrollera den.

Sorg är en del av livet men sorg är också ett tecken på kärlek.
Man sörjer för att man älskat.
Så länge man pratar med barnen om varför man är ledsen så ser jag inga som helst problem med att ta med barn till en kyrkogård.
”Jag är ledsen för att jag älskar X och saknar X nu.”
Det är väl mycket bättre än att man försöker dölja att man är ledsen, som att sorg är något fult eller fel?

Hur tänker ni?
Hur har ni gjort?

103 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Du har rätt så jag har inget att tillägga.

      Håller helt med dig om det du skriver CamCam.
      Man kan inte söndercurla barn och hålla dem utanför det som kallas ”livet”.
      Livet är glädje och sorg och allt däremellan.

      Jag skulle vilja tillägga att även åldern och sjukdomar är naturliga. Besök de gamla i åldersdomshemmen också vettja. Och sätt på er munskydd som en solidarisk handling.

    Tycker du har helt rätt.

    Mina barn förlorade sin pappa, det va en händelse det blev tvungna att ta sig igenom, vare sig jag ville eller inte.
    Begravningen tyckte jag de skulle göra, men att besöka graven har helt och hållet fått komma från de själva.

    Att besöka en grav är fint om än sorgligt, precis som du säger, man gör det för att man saknar och har älskat och hur kan det bli fel att visa känslor över ngt sådant?

    Ja herregud. Självklart har Paula helt rätt, folk är ta mig fan inte kloka. Ska du låtsas inför barnen som att sorg och död inte existerar? Det blir en sjuhelvetes terapiräkning för de barnen som vuxna…

      Så galet hur folk curlar sönder sina barn. De blir ju inte utrustade för livet. Inte så konstigt att psykisk ohälsa blir mer och mer utbrett.

        Jag önskar att min mamma hade visat nån sorts känslor efter att min pappa dog när jag var fyra, men allt sopades under mattan. Har hört senare hur viktigt det varit för henne att inte gråta framför oss barnen. Jag begrep ju knappt att pappa var död, för han bara försvann. 12 år senare fick jag reda på att han hade begått självmord. Denna tystande av känslor har påverkat mig oerhört negativt.

          ♥️?

            Tack Kneipp!

      Men tror du seriöst någon kommenterat så till henne? Självklart inte.

    Vi kan inte skydda barnen för evigt. Du har rätt, C, de utsätts inte för sorg genom att besöka en grav. Döden är livets enda garanti, ju tidigare barn förstår att döden är verklig (men inget farligt) desto fortare kan de i framtiden bearbeta sorgen när den svarta dagen inträffar.

    Självklart ska barnen få se sorg och kunna prata om och förstå (på en nivå som passar deras ålder, såklart) döden.

    Min syster och hennes man har varit väldigt ärliga med vad döden är gentemot sin dotter sedan hon var några år gammal, typ att ”när man blir gammal eller jättesjuk så dör man, då finns man inte mer men det är okej för vi kommer ihåg och saknar X ändå”. När de sedan besökte dotterns farmor och en häst på hennes gård hade dött så sa hon besvärat att den ”är i himlen nu”. Min då fyraåriga systerdotter blev otroligt förvirrad och förstod inte alls varför hästen var bland molnen, eller varför hon inte kunde se den flyga däruppe. När hennes föräldrar förklarat att hästen var död så ryckte hon på axlarna och sa ”det är okej, det är gammelmormor också. Jag saknar dem”. Det tycker jag är fint och vettigt.

    Som förskollärare och mamma kan jag inte säga annat än att det är helt rätt.❤️

      Eller hur! Blir tokig på folk som beter sig som om barn inte är smarta tänkande varelses. Barn förstår så mycket mer än vad man tror.

    Jag tycker man ska försöka skona sina barn från ’onödig’ sorg. Visst om hen förlorar en förälder, men t ex att gå på begravningar till äldre anhöriga ser jag ingen anledning till.

    Jag har gått på en begravning i mitt liv och det var min mormors. Ser ingen anledning till att gå på t ex min mans äldre släktingar etc som man träffat kanske 1-2 ggr. Det finns ingen anledning att omge sig av sorg när man inte behöver det.

      Man kan ju resonera olika givetvis men vad är ”onödig sorg”? För mig har det alltid varit självklart följa med på begravning även om det inte är mina släktingar, det är ju ett sätt visa respekt och support om inte annat.

      När jag var liten var döden en naturlig del av livet och jag älskar t.ex bröderna Lejonhjärta

        Äh jaa och Allrakäraste syster ?❤️

        Dock var jag otröstlig efter att jag sett Lejonkungen. Blev min favorit men mamma fick spola förbi dödsscenen för jag kunde inte hantera det haha. Landet för länge sen… åh vad jag kände för Lillefot!

      Om barnet hade en relation till den som avlidit så tycker jag att barnet har rätt att ta farväl, precis som vi vuxna.

        Exakt, det är ju just att ta farväl som även är viktigt för ett barn.

      Finns väldigt många yngre barn som har en fin och nära relation till sina äldre anhöriga….har inget med en ålder att göra.

      Ja eller så skaffar han och era barn en bättre relation till de äldre, men det kanske också är ”onödigt” enligt dig.

      Man kan inte skydda barn från det verkliga livet och de enda som är säkert är att när vi fötts så måste vi dö också. Att barn får ta del av det livet tror jag är ett sätt att hjälpa till att leva i verkligheten. Sorg är inte farligt även om set gör ont och som sagt, en del av livet

      Du har uppenbarligen svårt med känslor. Att visa sorg, gråta och vara ledsen är naturligt, en del av livet. Det är okej att sörja och ska alltid vara okej. Och man behöver få möta dessa känslor. Att gå runt i livet känslokallt DET är inte bra för barn eller sunt för någon.

      När jag var runt 10 så var jag med på min mammas fasters begravning. Mamma sa att hon tyckte det skulle vara bra att min första begravning inte var till någon jag stod riktigt nära, så jag fick se hur en begravning gick till.

      När jag var femton så var det dags för min nästa begravning, då för min mamma. Jag är oändligt tacksam för att min mamma tog mig med på en begravning som tioåring, där fick jag svar på många frågor och funderingar.

      Det du kallar ”onödig sorg” kan vara ett sätt att förbereda barn för när något som påverkar deras liv närmare händer. Det är därför leken är så viktig, liksom filmer och berättelser som behandlar teman som sorg är så viktiga. Barn behöver öva sig inför värre händelser, och de tar verkligen inte skada av det. Har de inte fått den möjligheten, då finns risken att de inte vet hur de ska hantera dessa svåra händelser senare, och då kan det bli problem.

      12,12 Märklig kommentar om ”onödig sorg”. En människa som man har haft i sitt liv, dör, och du tycker att det är onödig sorg? När du går på en begravning så är det för att visa respekt både för den döde och anhöriga. Dessutom är det ju ett stöd, i det här fallet till din man.

    Har alltid inkluderat mina barn i allt från begravningar och besök vid kyrkogården.

    Att visa sorg är minst lika viktigt som att visa glädje.

    SJÄLVKLART ska man ta med barnen till kyrkogårdar och så vidare. Det är väl en sak om barnet av någon anledning protesterar. Det är också viktigt att prata om döden, om barnen bär på sådana tankar som de ofta gör runt 4-5 år samt i 9-årsåldern. Malin Alfvén, psykolog, pratade (hon är tyvärr död) väldigt bra om det här. Hon sa dessutom att man aldrig skulle säga till barn att någon gått bort, för att barnen många gånger just tolkar det bokstavligt och tror att personen i fråga ska komma tillbaka. Det finns ju dessutom många bra böcker om döden som man kan läsa om man hellre vill börja där.

      Boktips: ”Adjö, herr Muffin” av Ulf Nilsson – ajajaj, vilka spår den satte i mig. Gråter fortfarande när jag tänker på den boken, trots att jag är vuxen nu. ”Dödenboken” (och resten av Pernilla Stalfelts böcker) är också otroligt bra för att prata med barn om allt från döden, skräck och våld till kärlek, sex och kroppsuppfattning.

        Gillar också boken om marsvinet Muffin. En stjärna vid namn Ajax är också en fin barnbok om döden. Skriven av Ulf Stark och Stina Wirsen.

          Vi läste ”Rune är död” när jag var liten.

        Gillar Matilda Salmens Uppe bland molnen där man tillsammans kan fundera över hur det är i himlen

      Håkan bråkan och morfar i himlen är en alldeles fantastisk bok som var superviktig för min son när han saknade sin (döda) morfar och hade jobbigt att hantera känslorna. Tycker att döden bör pratas om på ett naturligt sätt. Ibland är man ledsen, ibland minns man med glädje och oavsett så är det en naturlig del i de flestas liv. Jag var jämt med min mormor på kyrkogården. Förvisso var hon aldrig ledsen, vad jag kan minnas, men det var liksom en fin stund för mig. Min son hade blivit jättearg om jag åkt till hans morfars grav utan honom. Ett annat barn kanske inte alls vill följa med. Ge barnet alternativ och låt de ta ställning själva liksom.

    Farligt curlande att censurera naturliga skeenden och känslor inför barnen. Personen menar nog väl men det blir farligt för deras utveckling.

    Helt beroende av kontexten!
    Paula Rosas gravbesök är ju en förebild!
    Ja – barn ska inte curlas bort från verkligheten – som ju består av både glädje och sorg.
    Däremot försökte jag skydda barnen i Beirut – undan hysteriska begravningar – där kvinnor joddlar som galningar!
    Mer skrämmande än själva granaterna under kriget.
    Värdiga kyrkogårdar med gravar är inte skadliga!

      Fast det är ju deras kultur och det är väl bara att förklara för barnen att seder och bruk är olika runt i världen?

        ”Kultur” att skrämma livet ur barnen?
        Snarare O-kultur.

          Ja lika mycket kultur hos de folket som svenskarna som hoppar runt midsommarstången och sjunger små grodorna? Har varit på flera samiska begravingar och de kan också uppfattas lita annorlunda

      Hmm. Fast vad du tycker är ”värdig sorg” är ju kulturellt betingat och ingen given norm. Jag är 2a gen invandrare och har själv svårt för traditioner med yviga emotionella uttryck iom att man inte är van med det från Sverige men jag inser ju iaf att jag resonerat annorlunda om jag vuxit upp i mina föräldrars hemland och att det inte är ngt fel med det. Det handlar om traditioner.

        Alltså, jag kan faktiskt förstå de som hyllar genom jubel. Även om det känns helt främmande för de flesta i Sverige. Varför ska man främst tänka på saknad och sorg, och inte hyllning och glädje för att man kände den som avlidit?

        Sedan är jag lite generellt tvekande till att barn ’måste’ göra vissa saker. Måste barn vara på begravningar om de inte är stora nog att själva minnas den som avlidit, och förstå varför man går på en begravning?
        Jag är lite så generellt, att kultur är inte by default heligt och ’alltid’ rätt.

        Jag tycker det är bra att kunna hitta lösningar som majoriteten känner sig bekväma med och inte tvinga med människor på sådant de inte vill.

          Absolut. Min poäng var bara att vad vi upplever som ett ”normalt”, ”värdigt”, eller ”obekvämt” känslouttryck beror på vad vi är vana att se. Särskilt vid begravningar och dödsfall handlar det ju mycket om kulturella ritualer.

      Jag tyckte att det var mycket gripande när min kompis mamma kastade sig på golvet framför kistan och skrek efter sitt barn. Han dog i en bilolycka när han var 14 år och sättet hon sörjde på gjorde att alla kände att det var ok att gråta ordentligt. Vuxna svenska män och unga killar som fick utlopp för sin sorg. Jag var helt matt i flera dagar efteråt. Det kändes bra på något sätt.

        Fick sluta äta för att jag började gråta när jag läste din kommentar ?

    Min pappa arbetade på kyrkogård, jag fick som liten (från 4 års ålder) vara med i krematoriet. Blev helt naturlig för mig, och har aldrig skrämt mig. Deltagit på anhörigas begravningar sedan barnsben, sett och upplevt sorg som något fullt normalt. Alla känslor är viktiga att visa.

      Jag tycker det är så skrämmande med krematorium. Att elda upp nära och kära. Jag har otroligt svårt för det. Känner skräck.?

        ”Fun fact”: personer kremeras liggande på sidan, för annars reser sig kropparna upp genom kistlocket (det är något kemiskt som sker med liket och den höga temperaturen) vilket ser väldigt obehagligt ut.

          Så… man öppnar kistan innan kremeringen och vänder på kroppen?? För man kistläggs inte så.

            Det stämmer. Man tar också ut alla metallimplantat och gräver ner dem, eftersom att de inte förbränns i ugnen.

              Du talar bs.

              Man tar reda på metallen EFTER förbränningen.

          Nej det är verkligen inte så! Har varit med vid kremeringar – som praktikant- och nej man öppnar inte kistan alls.
          Pacemaker tas bort av läkare. Metallhandtag på kistan skruvas av.
          I askan efter kremeringen kan det finnas ”rester” tex. skruvar eller proteser från knä och höfter som sorteras bort, större benknotor kan behövas malas efteråt för att sedan läggasi urnan.

            Och en i min familj jobbar med kremering. Vems anekdoter ska vi lita på?

              Naturligtvis så öppnar inte personalen på krematoriet kistan innan kremering. Hur kan du ens tro en sån sak,?

              Jag jobbade på ett krematorium i Tranås för många herrans år sedan och där hände det att några i personalen åt delar av liken innan vi kremerade dom. Ingen skulle ju ändå få veta något! ?

              Inte dina i alla fall, för inget av det påstår stämmer. Du får nog kolla detta med din familjemedlem igen.

            Exakt så!

    Självklart ska man inkludera barnen i det. När mamma gick bort va mina barn 1 och 3, tvekade aldrig över huruvida dom skulle följa med på begravningen. Va en stor förlust för min stora att förlora en person hon stod extremt nära.
    Mammas begravning är blurrig, men de starkaste minnet jag har är när min treåriga dotter tröttnar på att sitta still och ställer sig upp och nästan skriker bajskorv.
    Idag är hon 6 och kan fortfarande gråta och sakna sin mormor. Då får hon rita en teckning och så går vi och tänder ett ljus vid hennes grav.
    När barnen frågar om vart mormor är säger jag att hon är i himmelen hos stjärnorna.

    Mitt barnbarns lille Dvärghamster dog nyligen.
    Självklart var hon ledsen, men lag lille hamstern i en liten kartong, som hon bäddat mjukt i.
    Sen var hon självklart med när föräldrarna grävde en liten grop att lägga kartongen i.
    Idag är hon glad och har fått en liten ny dvärghamster.????

    Nu finns en plats där hon kan lägga en liten blomma, vilket hon gjort flera gånger.

      Så fint ❤️

    Blir svårt att skydda barn från sorg när varenda Disney film har minst en scen man snyftar sig igenom.

    Att skydda barn från att se närstående gråta eller vara ledsna eller hantera jobbiga känslor är ett perfekt sätt att lägga en grund för famtida psykiska problem.
    Inte undra på att snöflingor åker till psykakuten när pojkvännen gjort slut för att de klarar inte av att hantera känslor. Skrämmande
    att det uppenbarligen finns föräldrar med ett sådant tankesätt. Och närmar sig olämplighet som förmyndare.

    Min morbror tog livet av sig när jag var 6 år, minns så tydligt att han plötsligt var borta ur våra liv och att mamma grät när hon fick veta det. Ingen sa varför han dött, bara att han var sjuk. Sen den dagen har mamma inte visat nåt tecken på sorg över varken honom eller när mina morföräldrar gick bort. Hon nämner dem aldrig.

    När jag sen var vuxen fick jag av en slump veta orsaken till morbrors död. En gång hörde jag pappa be mamma att prata med mig om morbror men hon sa nej. Hennes sätt att hantera sorg är att låtsas att den inte finns, eller gömma den inombords. Som vuxen har jag fått lära mig den hårda vägen, genom att jag omedvetet tagit efter min mamma, att detta kan göra att de jobbiga känslorna blir till ångest och depression. Känslorna kommer ut på nåt sätt, i någon form. De kan inte trängas undan för evigt.

    Nu har jag egna barn och vi pratar mycket om känslor. Jag kommer aldrig att göra som min mamma när det gäller detta.

      Fattar precis, en till här! Underbart att du pratar om känslor med dina barn!

      Liknande historia, morbror som bara ”försvann” när jag var liten. Fick veta av en slump av en utomstående när jag var tonåring att han hade tagit livet av sig. När jag själv blev deprimerad vågade jag inte prata med någon om det då det kände skamligt att må dåligt i min släkt. Just för att alla hade mörklagt anledningen till att min morbror dog.
      Tycker det är fint att du pratar känslor med dina barn. Hade vi pratat känslor i min familj hade saker kanske sett annorlunda ut för mig.

        Ja det låter väldigt likt min historia! Hoppas att du fått bra hjälp med din depression, tveka inte att söka hjälp hos en terapeut annars. Terapi har hjälpt mig så mycket, utan det hade jag inte haft den kontakt med mina känslor som jag har idag. Det var nog en skam att må dåligt i min familj också, jag tror att det delvis är en generationsfråga.

      Åh för mig har det varit det motsatta. Kommer än idag ihåg hur pappa lät mitt i natten när jag var runt 4-5år och han fick telefonsamtalet att hans mamma dött.
      Hans skrik/uppgivenhet kan jag höra än idag och det är mitt första minne av döden.
      Pappa har alltid gråtit framför mig och mina syskon. Gråtit för att något varit vackert, gråtit av sorg eller glädje. Aldrig har jag känt mig tryggare att gråta än när jag varit nära pappa.
      Kan tex inte gråta runt min mamma då hon visserligen kan visa sig sårbar men håller ofta upp en “stark fasad”. Men med pappa kan jag börja gråta på en millesekund om jag är ledsen för jag vet att han kommer tycka det är helt okej och det är så himla tryggt att få känna så.

        Så fint av din pappa att han är så tillåtande med tårar ❤️

      Min bror tog sitt liv tidigare i år. Jag har inga barn. Men om jag får barn så hoppas jag att jag alltid är öppen kring min brors död. Jag vill att han ska vara en del av mina eventuella barns framtid, även fast han inte fysiskt finns med. Jag hoppas att jag kommer vara öppen med min sorg, och att jag kommer att prata om psykisk ohälsa och död med dem. På olika sätt beroende på mognad så klart.

        Beklagar sorgen! Jag tycker att du tänker väldigt klokt. Psykisk ohälsa är ju livsviktigt att prata om och det har nog blivit mycket bättre jämfört med när min morbror dog. Fler pratar om det nu. Då var självmord tabu, ännu mer än det är idag.

          Tack <3
          Upplever att självmord fortfarande är tabu, men tror du har helt rätt i att det var än värre förr. Och psykisk ohälsa generellt är ofta tabu och tyst kring.

    Jag har aldrig fått vara med vid någon äldre släktings begravning (mina föräldrars mor- och farföräldrar). Är livrädd för döden och blir jätteobekväm när jag ser mina föräldrar gråta. Önskar att de låtit mig ta del av att sorg är en naturig del av livet redan som barn. Fasar inför den dagen mina mor- och farföräldrar går bort för jag vet helt enkelt inte hur man hanterar någons bortgång.

      Man bara gör det. Personligen tycker jag mest att stämningen på begravningar är konstig. Människor kommer in och hälsar på varandra och sen börjar de gråta. Inget fel med det, men jag personligen sörjer som mest precis när personen dör. När det är dags för begravning som brukar vara efter några veckor så är jag förbi den första fasen och har inte så nära till gråt längre. Tror aldrig att jag har gråtit på en begravning.

      Det obekväma är bara att acceptera i sånna lägen. Det är lite obekvämt för alla.

        Jag har gråtit mycket sedan pappas död för tre år sedan. Sorgen kommer och går. Den är jobbig.

        Det märkliga med vår kultur är ju att svenskar generellt håller inte känslor när det inte är tillåtet att känna, sedan krystar de fram dem när det är ’rätt’ att känna något. Varför kan man inte få gråta om och när man själv är ledsen och inte göra det när man inte är det?

          håller inne känslor*

        Samma, på både min mormor och farmors begravning grät jag ingenting, minns att jag satt och försökte tvinga fram tårarna för alla andra grät utom jag. Jag har gråtit en massa annars men just då fick jag inte fram någonting

    Kyrkogårdar är vackra och välskötta, att som barn få gå med dit är fint. Självklart särskilt om man bor i en liten stad där kyrkogårdsbesök är en del av vardagslivet då de oftast ligger centralt.

    Klart barnen ska vara med, både i glädje och sorg. Det är ju en del av livet.

    Min femåring frågade mig häromdagen vad som händer när man dör. Hon har haft många frågor på det temat det senaste. Jag svarade att ingen vet men att vissa tror att man kanske kommer till himlen. Nej det tror jag inte svarade hon. För de sätter ju en stor sten på dödingarna. Hur ska de då kunna ta sig upp till himlen?

    Mitt barn får följa med till graven där hans kusin, som gick bort när hon var 2 år ligger. Hon gick bort innan han föddes men hade han funnits hade han fått vara med på begravningen. För mig är det viktigt att han vet om att han har fyra kusiner och inte bara tre och att hon ändå är en naturlig del av familjen trots att döden kom för tidigt. Döden är naturlig och saknad efter någon är narurligt jag tror man gör barnen en björntjänst om man inte involverar dom (rimliga doser såklart) i livets olika processer.

    Team Paula och CamCam!

    Sorg och förluster är en naturlig del av livet. Ta gärna med barn på begravningar också! Jag brukar ta med barnen på en liten rundvisning i kyrkan innan begravningen börjar, låta dem klättra runt, kolla på allt, se sakristian där jag byter om, fråga alla sina frågor om kistan och döden och Jesus och allt. Om de vill alltså, och föräldrarna inte misstycker. Ofta tycker föräldrarna det är skönt att prästen ”tar hand” om barnen en liten stund så att föräldrarna hinner andas lite innan begravningen börjar.

      Så brukar jag också göra. Ibland tänder vi också ljusen runt kistan tillsammans. Det är jätteviktigt att barnen får vara med (om de själva vill alltså) och att man inte undanhåller något för dem. Då brukar de i princip alltid klara detta väldigt bra.

        (Glömde skriva att jag också är präst, men det framgick nog ändå ?)

      Så fantastiskt fint av er att låta barnen få en sån fin närhet till kyrkan/begravningar! Att sorg är en del av vårt liv borde barnen få lära mer av på skolan också

        Nja, tycker nog skolan har tillräckligt mycket att lära ut ändå. Men håller med om att barn borde få lära sig om sorg och död mer än de gör nu. Kanske någonting i stil med ”konfaundervisning” fast för yngre barn? En möjlighet att mötas och prata om stort och smått…

    Kyrkogården har alltid varit en naturlig del av mitt liv. Flera släktingar (morföräldrar samt syskon till föräldrar) gick bort väldigt tidigt, vissa före jag föddes. Dessa var väldigt viktiga människor i min familjs liv. Personer som är ständigt återkommande i samtal om livet förr. Genom att veta att jag var med på begravningar, men för liten för att minnas det, gör det att jag kan känna att jag var en del av deras liv samt sörjer dem och deras minne jag med. Hade jag inte varit det hade det säkerligen funnits ett tomrum. Frågor om varför jag inte var med, osv. För mig är kyrkogården något vackert. En ofta lugn och vacker plats som ger plats för eftertanke. Där många med min släktingar vilar och som saknas och sörja av andra familjer. Vissa gravstenar kan till och med få empati via andra okända besökare, man ser en vissen blomma och plockar upp den, häller en överbliven skvätt vatten i en granngrav, osv. Jag vänta själv mitt första barn och tycker inlägget gav mig intressanta funderingar över hur jag vill uppfostra mitt eget barn. Att frånta dem döden är nånstans att frånta dem en fundamental komponent av livet. I Sverige är vi rädda för döden på ett väldigt ångestladdat sätt. Tänker tillbaka på tsunamin och thailändarnas sätt att hantera döden, hur mkt mer naturligt det var. Sorgligt och hemskt, absolut, men naturligt.

    Jag jobbar på en förskola och i vintras gick en av mina kollegor bort, hastigt och oväntat. Det var svårt att veta hur mycket man skulle visa för barnen. Jag var själv väldigt ledsen och ibland bara kom gråten utan att jag kunde kontrollera det.

    Men är det något jag har lärt mig av det här så är det att barn kan hantera känslor och sorg, det viktiga är att man som vuxen förklarar att alla känslor är ok, att alla blir ledsna ibland och att det inte är något konstigt.

    Barnen pratade mycket om min kollega veckorna efter och stod vid hans bild och klappade på honom och ritade teckningar till honom, men nu verkar de ha gått vidare och ingen har fått några bestående ”men” av det hela, så vitt jag vet i alla fall.

    Vet inte riktigt vart jag vill komma med det här mer än att bara hålla med de flesta andra av er att det inte finns någon anledning att ”skydda” barn från sorg. Var där för dom och prata med dom, så kommer dom att klara av det.

    Hade gjort samma sak. Däremot hade jag inte fotat mina barn när de gråter för att skapa content till mina sociala medier.

    Sorg är en del av livet o en lika naturlig känsla som alla andra känslor. Har en vän som inte pratar om varesig sjukdomar, döden lr övriga ledsamheter med sina barn. Ja inte visar hon såna känslor för dom heller, så dog en nära vän/granne hastigt i cancer o hon skickade blommor men gick inte på begravningen pga att hon inte vill visa barnen hur sorg ser ut. När barnen frågar efter personen säger hon att den flyttat…barnens känslor har nu blivit att dom ifrågasätter varför dom inte kan ringa lr hälsa på…Man undrar hur folk tänker när de tror att de kan ”skydda” sina barn från sorg, tänk vilken chock de kommer få en dag…

    Har tagit med min son till en begravning för en inte så närstående person för att han ska se hur sorg och kärlek är både vackert och sorgligt. Tyckte att det var viktigt. Vill att han ska veta hur en begravning går till och det kanske kan rusta honom lite inför att närmre släktingar går bort.

    När min dotters pappa hoppade och hon var 10 år,nja jag mörkade och sa att han gick bort i cancer-vilket han hade.Tror inte barnen blir skrämda och mer kan se döden som en naturlig del av livet

      Beklagar er förlust ❤️ Men varför ljuga? Kommer du att berätta sanningen någon gång?

    Självklart ska barn med, både på begravning och graven. Allt annat är ju heltokigt.
    Gäller barn 0-18 år.

      Nja, små spädbarn tycker jag kanske inte behöver tas med på begravningar. Slutar oftast med att nån vuxen får gå ut med dem och själv missar en del. Annars håller jag med.

    Jag tar ofta promenader genom Östra kyrkogården i Gbg tillsammans med barnen. För dom är kyrkogården en fin plats att besöka trots att de inte känner någon där. Vi kollar på stenarna och pratar om hur gamla de var och vad de hette.

    De besöker mina morföräldrars grav med mig. De vet att jag saknar dom mycket ocj barnen visar tydlig respekt för det. De är sex och fem år gamla.

    Bra poäng där camcam. Inget mer o tillägga

    Håller också med om att man ska inkludera barnen. Däremot behöver ju inte allt delas på sociala medier, tror också den finska psalmen som Paula vill lära sina barn är mest för hennes skull och inte så mycket för barnens…

    När min mamma gick bort var min son som då var 2,5 år mitt största stöd. När jag grät så var han den som trösta mig och gjorde så jag blev glad igen. Jag förklarade även för honom att jag var ledsen för att mormor hade dött, när han nu är äldre vet han även att hon dog i cancer. Jag sa aldrig till honom att hon var i himlen eller gått bort, utan att hon var död. Han var dock ej med på begravningen för jag hade inte ork att tänka på honom i den stunden men ibland kan jag ångra det valet… Mycket som man ångrar ibland. Fan.

    Jag jobbar med barn och sorg och detta är väldigt vanligt just vid 4-5 års åldern. Allt är svart och vitt. Det är därför jag råder föräldrar att undvika metaforer som tex ”gått bort” eller ”somnat in”. Små barn kan misstolka detta och kan kan leda till svårigheter när de ska sova osv.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.