Igår fick jag besked att min pappa tydligen dog igår.
Trodde att det i alla fall skulle kännas NÅGOT men nä. Känner absolut ingenting. Mina föräldrar skildes sig när jag var tre år och jag var i många år hans favorit. Förstfödd och väldigt lik honom. Sa jag att han var en narcissist? Han träffade en ny kvinna efter några år och de har tre barn tillsammans. Idag vuxna. Två bor i USA sedan många år och den tredje här i Stockholm. Plus min helbiologiska bror.
Jag har ett väldigt tydligt minne när jag är 10 år och min pappa säger: ”Mona, du och X (min bror) måste förstå att min nya familj kommer i första hand nu.” // Monas Universum
Jag hörde en gång någon säga att: Som förälder är du skyldig att älska dina barn, men som barn behöver du inte älska dina föräldrar, trots att de flesta barn gränslöst älskar sina föräldrar och söker deras tillgivenhet, oavsett hur de behandlas av dem.
Jag kom att tänka på det när jag läste Monas inlägg om relationen till sin pappa och hur hon skriver att hon inte kände någonting när hon fick höra att han gått bort och om hur han valde bort henne och hennes bror till förmån för sin nya familj.
Att klippa bandet till en förälder måste vara något av det svåraste man kan göra tror jag, även om det med största sannolikhet ibland är lika nödvändigt som att avsluta andra destruktiva relationer i livet.
Som den gamla klyschan säger:
När du säger nej till någon annan så säger du ja till dig själv.
Så klyschigt, men också SÅ sant!
Det får bli dagens visdomspärla, denna härliga onsdag.
