Måns Möller gav sig på att försöka åka Vasaloppet 10 ggr på 10 dagar och den galningen lyckades faktiskt.
Jag skriver ”galning” med den yttersta respekt. En helt otrolig prestation och ett världsrekord efter att ha åkt 10 Vasalopp på rad i tio dagar,.
En helt otrolig bedrift av honom, och syftet med alltsammans var inte bara att försöka pressa sig själv till bristningsgränsen, utan han gjorde det för att samla in pengar till Viggo Foundation som är en stiftelse tillägnad Måns Möllers son och startades för att hjälpa barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar – NPF diagnoser – som autism, aspberger och ADHD till ett aktivare liv.
Medan Måns tagit sig hela 90 mil på skidor tillsammans med sin coach Christer Skog, så har svenska folket samlat in hela 1 751 626 kr till Viggo Foundation – vilket är helt fantastiskt och något jag vill hålla åtskilt från det jag nu kommer skriva om.
Hela den här satsningen hade inte varit möjligt om det inte var för att mängder med olika företag gått in och sponsrat Måns Möller och Christer Skog med allt från skidor, stavar och glasögon till sportdryck, kläder och en bil från Volkswagen – någonting Måns så klart delat på sitt Instagramkonto.
Problemet med detta – I think you know where this is going – är att han reklamidentifierat ett enda inlägg, trots att ungefär var tredje inlägg är reklam.
Och om han inte har koll på marknadsföringslagen så har han säkerligen lika dåligt koll på att han ska betala förmånsskatt på marknadsvärdet av allt han fått sponsrat under den här resan.
Så då är min fråga till er.
Om ändamålet är så här fint och hedervärt, är man då en riktig surf*tta om man påpekar saker som reklamidentifiering och förmånsbeskattning?
Ska man slippa att behöva förhålla sig till rådande lagar och regler om det är för en god sak?
Jag tycker inte det, snarare tvärt om.
Att det är extra viktigt att saker och ting sköts enligt bokens alla regler, just för att inte låta det hedervärda syftet överskuggas av den här typen av tråkig diskussion.
Får man inte granska UNICEF, Rädda barnen, Amnesty eller någon annan liknande organisation för att säkerställa att pengarna kommer dit de ska och inte försvinner ner i någons ficka på vägen dit, bara för att syftet är ädelt? Var drar man i så fall gränsen?
Vem avgör hur dessa ”frikort” i så fall ska delas ut?
Känns det hållbart?
Jag tycker verkligen inte det, och om det gör mig till en riktig surf*tta så är jag okej med det.
Föregående inlägg 