Tydligen kallar Isabella Löwengrip sin kommande bok för en ”autofiktiv roman” och epitetet ”självbiografi” verkar ha slopats helt.
Så otroligt praktiskt för henne att benämna den som det, eftersom hon då kan ljuga och skarva helt fritt för att få historien att passa hennes syften snarare än beskriva sanningen.
Det är nämligen innebörden av ordet ”autofiktion” – en litterär genre som blandar fakta och fiktion, i form av verk som utgör en självbiografi i form av en roman.
Så skulle någon ifrågasätta sanningshalten i Isabellas bok så kan hon bara hänvisa till att just den delen är fiktion för extra litterär krydda, till hennes annars så sanningsenliga bok.
Ett bra sätt att skydda sig mot förtalsanmälningar? Att vinka lite med fiktionsflaggan?
Jag tänker att det bästa kanske är att utgå från att allt i hela boken är en lögn och så får man jobba sig framåt för att se om man stöter på någonting som eventuellt skulle kunna stämma?
Vad tror ni om det?
Ska vi ta varsitt kapitel?
Föregående inlägg 