Bianca Ingrosso pratar om någonting intressant i sin senaste vlogg. (Ungefär 15.50 in)
Hur hon har en massa ångest, mer än hon upplevt på flera år, och undrar vad den beror på.
Jag skulle vilja sammanfatta den med orden ”sol, sommar och skojångest”. Alltså de förväntningar och krav som vi lägger på oss själva när sommaren och solen börjar nalkas, om hur vi måste ”fånga dagen” och verkligen passa på att LEVA när det är fint väder eftersom, innan vi vet ordet av, så är hösten här igen.
Jag kan verkligen känna igen mig i det, hur jag kan gå och längta efter sol, sommar och värme, men hur det samtidigt kan få mig att bara vilja ligga inne vissa dagar.
Kanske har jag sagt för mycket energi på att längta, att jag inte orkar njuta när det väl händer?
Det känns trots allt som att många kanske känner igen sig i det här?
Gör du?
Man ska sola, bada, ha picknick, AW, dricka vin men inte för mycket så man blir bakfull för då slösar man bort morgondagen (ni då), spela kubb, åka ut i skärgården, besöka varandras lantställen, ha världens bästa midsommar, dansa, äta gott men inte för ofta, shoppa nya sommarkläder, bära nya sommarkläder men inte hetsa, cykla runt stan, plantera i blomlådor, läsa böcker, ligga i en hängmatta men utan att missa någonting annat kul, resa till Mykonos, besöka Stockholmsveckorna i Visby och Båstad, vila men utan att missa någonting annat, sova länge men inte för länge för då kastar man bort dagen, ha dagfest, ha kvällsfest, ha efterfest, dygna men inte sova bort morgondagen för att helt enkelt carpa skiten ur varje dag innan det är försent och det helt plötsligt är september igen.
(NB: Några av ovan nämnda exempel är inte covidvänliga)
Jag är fan helt slut, bara av att ha skrivit det här inlägget.
Är det höst snart?
Föregående inlägg 