Det här är så klart inget universaltest för att förstå om man har en ätstörning eller inte, men det kan vara ett hjälpmedel, någonting som gör att man kanske kan förstå sina tankar och beteende lite lättare?
Det är samma sak med alkoholberoende. Det finns inte EN sak eller ETT sätt att dricka på som gör en alkoholist, utan mängder av olika typer av beteenden som kan vara problematiska.
Den bild jag hade av hur den generelle alkoholistens beroende ter sig, var inte så som jag uppfattade mig själv när jag själv drack alkohol.
Trots det så insåg jag att jag hade ett dysfunktionellt sätt att konsumera alkohol på, när jag väl gjorde det. Jag är ett levande exempel på att det inte finns EN mall att stoppa ner alla alkoholister i, på samma sätt som det inte finns EN mall att stoppa ner ätstörda människor i.
Det gäller nog egentligen alla dysfunktionella beteenden, det finns likheter, men inget är det andra likt.
Jag tycker således att Jelenas inlägg var väldigt bra, men givetvis är det inte en lösning på någonting. Jag tror inga lösningar går att formulera och publicera på Instagram, på samma sätt som jag inte tror att skärm och sockerförbud kan ersätta ADHD-medicin.
Vad säger ni?
Föregående inlägg 
Åh det där är så problematiskt!
Har haft ätstörning när jag var runt 16-22 och planerade hela mitt liv kring det men prickar ändå inte riktigt in de där boxarna.
Det kan se väldigt olika ut
Kärlek till alla
Jag är ätstörd men prickar inte heller in. Får däremot ångest av att äta typ allt. Promenerar all min lediga tid för att minska ångesten när jag äter lax och morötter till lunch. Loggar allt i olika appar och får ett rus varenda gång jag ”slår rekord” i att ligga minus på kalorier. Det absolut bästa är när någon ger mig beröm för att jag klarar av att hålla mig från godis, är aktiv eller har gått ner i vikt. Det är på riktigt ett rus.
Sen kommer någon period när jag helt tappar det spåret och hetsäter i stället. Och då känner jag mig som världens sämsta människa.
Jag kan lägga till att jag är något överviktig så alla runt omkring mig tycker bara att jag är duktig som tänker på vikten och är ”hälsosam”. Åh jo.. Jag tänker på vikten. Hela tiden.
Jag är likadan. Har en ätstörning jag förmodligen aldrig blir helt fri från, men kan ”komma överens” med. Bättre och sämre stunder. Är inte smal, men många verkar tror att ätstörningar bara är för smala.
Ja jag förstår. Jag har väl också på något vis accepterat min ätstörning. Den kommer och går. Nu när det är sommar triggas den oftast igång mer men den är ju aldrig helt frånvarande även när det är bättre perioder.
Du är i alla fall inte ensam och jag försöker väl tänka att alla är störda på något vis. Jag är störd kring maten ?
Exakt, samma här ✊??
Men har alla ätstörningar då? Tänker på de som tränar och håller koll på vad de äter?
Jag äter allt men känner också att min vikt borde vara 5 kg mindre.
Inte alls tjock å inte pinnsmal.
Äter det jag är sugen på å det finns inga regler.
Men om jag vill tappa några trivselkg så behöver jag både träna och tänka på vad jag äter.
Så var går gränsen eg.?
Gränsen går i stort sett alltid vid ”när det blir ett problem”.
Undviker du tillställningar då man äter mat med andra?
Får du ångest av din vikt och/eller över att du har ätit mat?
Är det enda du tänker på hur du ser ut i olika vinklar? Om fettet syns? Om något dallrar när du går? Etc
Kompenserar du på något sätt när du har ätit nyttigt eller ätit när du inte tänkt det eller ätit ”för mycket”? (Kompensera är tex att gå en extra långpromenad, träna ett extrapass, kräkas, äta mindre dagen efter etc)
Svarar du ja på flera av dessa har du nog en ätstörning. Svarar du ja på en är du i alla fall i någon riskzon.
Hoppas du får hjälp att ta dig ur din ätstörning, sådär ska du inte behöva ha det?❤️
Tack. Jag har haft det så här sedan tonåren (är över 30 nu) så det har väl blivit någon form av normalläge för mig. Även om jag rent logiskt förstår att det är stört. Jag är väl mest rädd att inte bli tagen på allvar då jag är överviktig och skulle behöva gå ner i vikt. Men visst vore det skönt om inte allting kretsade kring kalorier hela tiden.
Och jag förstår ju också att den konstanta ångesten jag går runt med gör mer skada för mig än de extra kilona jag har.
Jag håller också med någon längre ner. Att tidigare tecken kanske är minst lika viktigt att uppmärksamma. Så att man kan få hjälp innan man har lagt halva sitt liv på att maniskt räkna kalorier.
Förstår att det sjuka kan börja kännas som ett normalläge när man gått med det under så lång tid, men kanske kan detta vara ett tillfälle att ta den hjälp du förtjänar och behöver? Det finns superbra hjälp inom ätstörningsvården och det är ingen som ens kommer att nämna något om vad du väger eller liknande, för dom vet om att det inte är där problemet sitter. Skulle någon inte ta dig på allvar pga det så har du i så fall hamnat helt fel och behöver då komma till duktiga, utbildade personer, men jag skulle säga att det är väldigt ovanligt att det skulle ske. Försök ta hjälp för din egen skull, det finns sååååå mycket mer värdefullt att lägga sin energi på än det du beskriver, du är värd att leva ditt liv fullt ut och fri i sinnet <3 Det går verkligen att bli 100 % frisk och fri. Du kan gå in på https://www.friskfri.se och läsa mer samt se var din närmsta ätstörningsklinik ligger. Lycka till!
Tack. Jag ska spara länken och läsa där någon dag. Har flera gånger tänkt att jag borde söka hjälp men det blir aldrig.
Kära syster så svårt!
Tycker du skall fundera över att ta bort apparna de är kanske inte så bra för dig.
För mig vände det när jobbet skulle vara med i blodomloppet och jag skulle såklar vara snabbast osv, då vart det ok att prata mat, vikt och träning på jobbet och min ätstörning vart synlig för en nära kollega till mig. Hon kunde inte alls förstå varför det var viktigt för mig att vara smalare och snabbare än mina kollegor. Hon berättade att om jag bara var snäll så skulle alla gilla mig oavsett. Att jag blandade ihop värdet på mig med mina kilon på samma sätt som vissa blandar ihop värdet på sig själva med prislappen på sina kläder.
I samma veva gick min träningskompis med i Viktväktarna och hon predikade massor om hur man skulle äta och det var riktigt bra grejer, tex att man skall äta mellanmål på eftermiddagen fast man inte vill, så slipper man huvudverk och ont i magen osv, det räcker med en halv banan.
Tänk på att du är värdefull exakt som du är!
Ja din kollega har ju absolut rätt. Jag skulle ju aldrig värdera mina nära och kära utefter vad de väger eller storleken på deras kläder.
Jo, jag tar bort apparna ibland när jag har bättre perioder men jag har stenkoll på kalorierna även i huvudet. Så jag räknar alltid även när jag inte ser det visuellt på skärmen.
Vad bra att du kunde ta dig ur din störning. Det är så svårt. Mat kan man liksom inte leva med och inte leva utan heller. Hoppas du mår bra idag och har en sund inställning till dig och din kropp ❤
Ledsen, Så fint skrivet ❤❤
Så sant! Tänker genast på min utmattning när jag läser detta. Det tog 1,5 år av sjukskrivning och smärtor i hela kroppen som gjorde att jag ville dö innan jag fick diagnosen. Läser överallt att folk smäller i väggen pga stressigt arbete medan jag själv kraschade mest pga vardagliga saker. Jag pluggade på högskola under den tiden och har aldrig varit överdrivet ”skolnojig”. En av de vanligaste frågorna jag fick av läkare var ”är du stressad pga studier/jobb?”
Jag tror att det hade tagit betydligt mindre tid för mig att få rätt diagnos och hjälp om det inte kopplades så hårt till arbete eller plugg utan pratades mer om att man kan gå in i väggen av andra orsaker.
Ja det handlar ju i första hand om bekymmer, sorg, oro och en inre stress inte om jobb eller studier, man kan bli utmattad/utbränd även som arbetslös.
Ja men exakt!
Tyckte inte att detta var bra exempel på en checklista för ätstörningar då det är ganska ”stora” symptom som endast någon med långt gångna problem kan känna igen sig i.
Skulle tycka att en lista som tog upp saker som dessa nedan, vore mer hjälpsam för att tidigt förstå att ett beteende är osunt och stört:
Att hoppa en måltid varje dag, räkna kalorier på ett maniskt sätt, jojo-banta, dricka vatten för att dämpa hunger, små portioner trots att en är mer hungrig osv.
Håller med.
Hon tog ju bara upp det alla redan vet, klassikerna likt frida och vecko revyn’s ”smarta” tips .
Vilket gör situationen värre för dom som inte har de klassiska symtomen.
För sen går andra omkring och tror att såhär är det för jag läste minsann de på Instagram.
Jag har oxå ätstörning. Inget av symtomen passar in på mig.
Fast det har inte bara med det att göra heller. Min ätstörning ter sig i att jag inte tycker om mat, är fruktansvärt kräsen och kan äta samma måltid i månader för att det är lätt/enkelt osv. Vilket inte är tillräcklig näring osv. Mat för mig är ett måste för att överleva. Har haft så många läkare och dietister och kostrådgivare osv inblandat. Många anser inte att jag ser ätstörd ut.
Ätstörningar handlar INTE bara om att gå ner i vikt. Det är sjukt viktigt att poängtera.
Jag tror att jag har en ätstörning? Eller jag vet inte? Äter SSRI och har helt tappat aptiten så det kanske kan påverka. Har haft ett krångligt förhållande till mat länge, men aldrig så att jag har vägt mig eller velat gå ner i vikt (vill dock inte gå upp i vikt). Jag gillar dock inte mat så mycket, har väldigt få maträtter som jag vill äta. Är aldrig sugen på mat men jag äter ändå. Det är otroligt tråkigt och jobbigt. Går dock lite i perioder, i höstas hade jag god aptit. Har nog med mitt mående att göra.
Ja mediciner kan absolut påverka aptiten. Mitt har varit såhär sen jag va liten (är 32 nu). Sålänge man är medveten om det, och har stöttning och får hjälp (prover, psykolog, dietist, läkare, familj, vänner, partner) runt sitt ätstörda beteende så är det lättare att hantera.
Efter jag vågade erkänna det för mig själv så blev det lite lättare att leva med.
Till Anonym 18:29.
Är det SÄ/ARFID du har?
Liknande här! Är också väldigt kräsen, när folk undrar vad jag tycker om egentligen brukar jag svara att jag i princip bara gillar ”barnmat”. Kött och potatis, pasta, pizza och naturella hamburgare typ. Absolut inga grönsaker eller sås.
Dock har inte någon av dem inom vården jag träffat verkat vilja ”erkänna” att jag har någon typ av ätstörning trots att jag ett flertal gånger sagt att jag hatar mat och att behöva äta. Mitt liv hade varit 100 ggr enklare om jag inte var tvungen att äta, för de få sakerna jag tycker om föräter jag mig på rätt fort och kan därefter leva flera veckor på typ en skinksmörgås och en snickers om dagen för det är det enda jag kan få i mig. Jag kan liksom inte ens försöka äta något jag inte är sugen på, även om jag tycker om det egentligen, det tar emot i hela kroppen och jag får kväljningar. När jag var barn och vuxna försökte tvinga i mig saker jag inte gillade hände det flera gånger att jag spydde i vattenglaset/på tallriken/rätt ut på bordet vilket också lett till att jag totalvägrar testa nya maträtter i vuxen ålder.
Alltså åh vad jag önskar att jag var en ”all-ätare”. Hade varit så jävla skönt att slippa vara den där jobbiga vännen som alla måste anpassa sig till när man ska gå ut och äta eller laga mat ihop. Också helt otroligt hur min väldigt matglada pojkvän står ut med mig ? 9/10 gånger vi ska äta ihop slutar liksom med att han lagar en ordentlig maträtt och jag värmer en gorbys i micron lol. Behöver jag ens säga att jag måste äta massor av kosttillskott och vitaminer varje dag?
Selektiv ätstörning/ARFID! Du är inte kräsen, du är sjuk. Finns många som är likadana (inklusive mig). Räknas som en ätstörning men vården har tyvärr väldigt lite kunskap om detta, men det finns hjälp att få.
Mitt barn (med diagnosen autism) lever med selektiv ätstörning. Jättekämpigt för barnet och inte helt lätt för oss föräldrar heller , men tydligen väldigt vanligt bland de med autism. För oss innebär det mest att avdramatisera allt runt måltiderna samt servera samma rätt i månader.
Extra jobbigt att många runt omkring ska kommentera det som äts/beställs. Gäller både sådant runt mitt barn men jag tycker det är folk som gör även i matsalen på jobbet eller i privata sammanhang. Så onödigt. Kan vi inte bara låta bli att kommentera andras ätande?
Jag är en käring på 60+ som varit ätstörd i princip hela mitt liv. De senaste åren har det varit omöjligt att gå ner de tio kilo (efter rökstopp) som skulle behövas gå ner (högt blodtryck) eftersom jag fuckat min ämnesomsättning med evig kontroll över matintag. Några erfarenheter från en äldre kvinna: det går alldeles utmärkt att göra karriär, ha familj, vara skitsnygg, leva ett bra och kul liv trots att man hatar sig själv stundtals och egentligen varje dag någon stund. Inte hela världen, man behöver verkligen inte älska sig själv trots vad alla påstår. Man ska inte heller hylla fetma. Det går att vara mullig och tycka det är rätt okay, det räcker, satsa på det.
Men, såhär som gammal ser jag också benskörhet hos fortf bantande kamrater, som nu ständigt får oroa sig för att falla och inte kan löpa eller åka skidor längre, som ett exempel. De är rynkiga även på armar och benen, äter inga kolhydrater att tala om eller godis och chips. Rätt trist liv när även andra kamrater påminner oss omdöden pga cancer och annan skit.
Detta är mitt råd: är du bara normalt ätstörd som varenda tjej runt dig och inte fullblown anorektiker: fundera över hur vill du ha din ålderdom, vad slags kvinna vill du vara, den sura (men solbrända)bengeten eller lite små ullig nöjd tant? Ålderdomen är långt borta, jag vet, men hade nån t ex visat tänderna på en 60-årig rökare när jag var 20 så hade jag slutat. Det har kostat mig en förmögenhet att se hygglig ut när jag skrattar. Vilket jag gör ofta. Även om jag ärligt ska säga att jag nog velat vara 5-6 kilo lättare ?
Det här tycker jag är så viktigt, att man faktiskt inte måste älska sin kropp. Hur många älskar sin lever, sina lungor, njuren…? Nej de är där och gör förhoppningsvis sitt jobb oavsett om de är fina eller fula. Varför kan man inte se den yttre kroppen på samma sätt? Jag vet att det är lätt sagt då jag själv har ett enormt kroppshat. Men jag önskar att jag en dag ska se kroppen som mitt verktyg. Varken älskad eller hatad.
Så underbar du är! Glad att du delade, många bra reflektioner!
My Martens som kallar sig själv hälsoprofil med spetskompetens är ett skrämmande exempel på förnekelse. Att kalla det hon sysslar med i Spanien för rehab. Den där Mike borde skicka hem henne. Kommer hon överhuvudtaget ta itu med Ludvigs skolproblem. När augusti närmar sig lär han känna rejäl oro om allt hon beskrivit stämmer. Sen snurra runt ännu en flytt.
Ja, lite märkligt beteende, hon skulle ha invägning nu snart – varför det om målet inte är att tappa vikt? .
Om det är som hon säger för henne med all medicinering och så vidare, måste den intensiva träning och kostköret slita extremt på hennes kropp- på ett vis hon nog inte känner av just nu men som sen kommer som en fet käftsmäll i efterdyningarna.
Ja det där med att viktminskning och träning ska vara hållbart och långsiktigt praktiserar hon inte på sig själv. Hon skyller på medicinen som påverkar hennes ämnesomsättning, men så här har hon ju hållit på i flera år.
Som hon tränar nu, så kan hon ju inte fortsätta. Ingen har tid att träna alla vakna timmar.
Och jag förstår verkligen inte att hon säger att hon har låg ämnesomsättning (Hypotyreos), och hon har sagt att hennes läkare inte vill sätta in medicin mot det? Hon är konstant trött och går upp i vikt. Ja, så kommer det fortsätta vara tills hon tar medicin för det. Hon kan inte träna sig frisk från sköldkörtelproblem, man måste sätta in det som saknas.
Jag tror hon närmar sig en kollaps.
Blir väl Jonas som får hämta hem ett vrak. Eller mamma Book som flyger dit och kammar till henne och ”duschpeppar”. Lockar med en extra Nocco och lägger fram rena kläder.
Åh men är du inte expert på även detta i livet som allt annat? Du kan säkert lösa alla ätstörningar?
Jag har haft problem med ätstörningar sedan jag var kanske 14. Blev väl ”frisk” (inte för att man någonsin blir det helt) i tjugoårsåldern. Men det senaste året har det kommit tillbaka. Och förutom kanske våg-grejen stämmer inget av de där in på mig, men jag har ingen våg hemma pga sånt. Klarar av att äta som vanligt bland folk och till och med snabbmat och sånt ibland, det är inte många utöver mina närmaste som anar att jag har det svårt. Jobbade hemifrån nästan hela hösten och början av året, och när jag kom tillbaka blev folk chockade hur mycket jag gått ner.
Men när det är stressigt och sånt, som 2020 var för oss alla, så blossar det upp igen. Tänker inte ens på det förrän jag plötsligt inser att jag gör de här små grejerna. Sen får jag ångest och då blir det värre och så håller det på. Jag är livrädd att visa något sånt här för min dotter. Jag äter alltid med henne även om jag måste tvinga i mig något litet.
Nu blev det en himla novell här, ursäkta mig.
En ätstörning kan också vara att hetsäta utan att göra sig av med det. Planera inköp på ett maniskt sätt – som att välja butik, så man inte går till samma affär flera gånger och köper samma sak, för att kassörskan inte ska komma ihåg en och dömma en.
Det talas sällan om ätstörningar som handlar om hetsätning (dvs. inte bulimi) på en manisk nivå där speciell trigger mat är som en drog.
Och hur fan kommer man ur ett sådant drogbeteende när man MÅSTE äta för att överleva?
Ja man kan inte bara undvika mat helt. Man måste helt enkelt kunna hantera det. Men hur gör man det?
Exakt detta lider jag av… är normalviktig, varken stor eller för liten, så ingen jävel har en aning om hur mycket tid energi och pengar mat upptar hos mig. Varje morgon så är det typ en kamp att INTE springa till affären och köpa exakt allt jag är sugen på, men tyvärr finns foodora numera så jag spontanköper mat hela hela tiden… kanske 1 gång på 50 som jag ”orkar” spy upp det. Jag hetsäter bara. Gärna pasta, bröd, choklad och bakelse i samma kör. Det är otroligt jobbigt och lyckas man äta normalt några dagar blir suget extra stort så det slår över gånger tusen sedan och man äter typ två pizzor, en kladdkaka och en hamburgare på en gång.
❤ Vet hur det är. Normalviktig, har roligt jobb, små barn och make. Känns som jag bär på en hemlighet. För mig började det under en lång backpackerresa när jag var 19 och ensam med mig själv.
Jag har varit typ sån! Kunde ha kopiösa binges där jag åt chips och godis till jag mådde illa. Åt typ vegetariskt nyttigt annars och har alltid tränat. Efter första graviditeten försvann mitt sötsug ganska mkt och äter typ aldrig så längre. Är allätare nu och äter fortfarande mycket, alltså mycket mat på em gång, men bingar aldrig på det viset. Kanske har det mer att göra med att jag är allätare och inte försöker äta ”nyttigt”, typ utan smör eller såna påhitt.
Iofs äter jag generellt periodisk fasta, typ lunch och middag bara. Jag har liksom behov av att äta mycket på samma gång.
Till er alla här vill jag rekommendera denna bok.
https://www.adlibris.com/se/bok/sluta-hetsata-handbok-for-dig-som-vagar-forsoka-sjalv-9789127133006?gclid=CjwKCAjwrPCGBhALEiwAUl9X0_xIYbTX-3icotxVAw7NOFES_Ee4cvX5pJnceOmGdAilL__7RoTYOxoCxgIQAvD_BwE
Den är kort och med konkreta tips och ”uppgifter”.
Jag hetsäter så ofta jag kan, nu under pandemin är jag ju nästan jämt med min man och har börjat smygäta nått extremt. Jag spyr inte utan hoppar över måltider/tränar och tyckte inte att den där boken var jättebra, den fokuserade så mycket på spy.. var söker man hjälp? Ringer man vårdcentralen och säger att man vill ha hjälp med sitt hetsätande? Tack på förhand!
Om du bor i Stockholm kan du göra en egenanmälan hos Stockholms Centrum för Ätstörningar (SCÄ) och ansöka om vård. Det är långa köer men finns möjlighet till hjälp. Om du bor på annan ort, kanske kan googla ätstörningsbehandling i den stad du bor. Lycka till!
Kolla på friskfri.se, där får du hjälp!
Här har jag varit också. Fan vad sjuk jag var i detta. Tror inte folk som inte varit där förstår det helt galna i det. Hur totalt besatt jag var på tankar på godis, chips, allt onyttigt… vilka enorma pengar man får lägga på det. Planer man ställer in för att hellre ligga hemma och antingen käka eller ha ångest efter….
Vet att det är kontroversiellt, men min väg ur var ketogen kost. Att plocka bort all triggande mat. Vet inte var jag fick styrkan den där första dagen, men efter ca 1 månad blev det lättare. Och nu har jag klarat 4 år. Kan rekommendera boken Sockerbomben. För mig har det varit helt avgörande att behandla det som ett beroende. Oavsett om andra håller med om att socker faktiskt är ett beroende eller inte, men för mig har ingenting annat fungerar. Är ändå 35+ och har provat en del annat…
Håller helt med dig. Nu kört 13 år och förändrade mitt liv totalt.
Samma här. Äter keto och hetsäter inte längre. Har insett att socker är mitt värsta beroende så då får jag helt enkelt leva utan det om jag vill ha ett normalt liv!
Min relation till mat är att jag har inget stopp. Skulle lätt kunna dra i mig över 5000kcal om dagen.
VARJE dag.
Här sker ingen kompensering spontant med denna kropp. Vissa kan ju äta mycket en dag och sen regleras det genom att äta mindre dagen där på utan att tänka på det.
Jag gillar mat och vill så klart inte sluta med det, men önskar jag hade en botten liksom.
Jag lider VERKLIGEN med de personer som äter mängder och aldrig blir mätta. Det är så otroligt lätt att utveckla en störd relation till mat.
Nä nu blev jag sugen på…..MAT ??
Jag blir inte mätt. Mina föräldrar brukade skoja om att jag hade inte mask i magen utan en huggorm eftersom jag inte slutade äta som barn. Som tonåringen fick jag ätstörningar och det tog över 10 år innan jag såg mig som ”frisk”. Men det är ett helvete att inte bli mätt. Det närmsta mätt jag blir är att äta många små rätter under lång tid (typ 2 timmar…) då slutar jag vara hungriga för en stund…
Lite OT kanske, men du skriver ju lite om alkohol så tänker att det kanske är okej.
Hur får man en närstående att förstå att den har alkoholproblem? Hur hjälper man någon som inte vill inse att den har problem?
Har försökt prata om det, erbjuda min hjälp, och berätta hur jag känner, men det blir ingen skillnad. Märker att det blir värre hela tiden och vet inte vad jag ska göra!
En beroende person som INTE vill sluta med sitt beroende kan du inte hjälpa.
Hen vill säkert vara en bättre människa- bara det inte krävs av hen att ge upp sitt missbruk.
Du kan bara hjälpa dig själv och ta dig ur ditt medberoende.
Som ovan säger så kan du inte hjälpa om den inte vill bli hjälpt. Det du kan göra (om du inte kan få den att förstå att den har alkoholproblem) är att förklara för den att dens alkoholkonsumtion är ett problem för dig. Du kan berätta vad det gör med dig och du kan om du vill ställa ultimatum. Men för att den ska få hjälp så måste den vilja det själv.
Tack för svar.
Jag har förklarat hur alkoholmissbruket får mig att känna och att jag mår dåligt av att se hur personen i fråga bara dricker mer och mer.
Det är en av mina föräldrar det gäller, och jag klarar inte av och vill inte heller säga upp kontakten.
Finns det någon stödgrupp för alkolisters anhöriga? Typ anonyma alkolister fast för familjen? Skulle tagit kontakt med dessa för att få råd om detta. Eller direkt m gruppen för de beroende. Men generellt så tror jag bara det finns två alternativ: stanna och var medberoende eller bryt kontakten. Hen lär inte sluta pga att du vädjar.
Jag vet absolut inte om detta hade funkat för dig, men kanske fundera på att ändra förutsättningarna/omgivningen? Jag hade själv problem med alkohol men det var mycket på grund av omgivningen. Om andra dricker vill jag också dricka, men om en eller flera dricker alkoholfritt så vill jag gärna dricka alkoholfritt också, men inte om jag är den enda! Om alla går ut och festar vill jag med, men ju fler jag ser som säger nej till ett extra glas, som dricker långsamt, som stoppar efter 1-2 drinkar, DÅ får jag styrkan att själv kunna stoppa. Om alla andra fortsätter och dricker jättemycket, då gör jag det med. Nu under pandemin har det varit lättare för mig, mindre grupper, färre kvällar på nattklubbar, det gör att jag inte hetsdricker lika mycket.
Kanske försök göra det till en grej att dricka alkoholfritt, förbered goda alkoholfria alternativ och bjud på eller rekommendera t.ex. Det måste dock inte vara ”detta är ett jättebra alternativ till öl!” utan snarare ”denna (alkoholfria) drickan är jättegod, godare än öl!”
Personen det gäller umgås i princip bara med oss i familjen, och ingen av övriga familjemedlemmar dricker alkohol.
Detta ämne är fortfarande otroligt tabubelagt och jag vet inte ens om jag vågar skicka iväg det här inlägget – än mindre om det kommer publiceras.
Men here goes.
Min personliga erfarenhet är att flera stora flunsor kan verka som triggers.
Det är en enorm fokusering på att äta: mat i alla konstellationer, men gärna överdådigt och kaloririkt, burgare, pizza, godis, glass, snacks, fika, drinkar, chokladpraliner, mellanmål och allt däremellan.
Och ju mer matbilder som läggs ut på insta-instastories/bloggen desto smalare tycks de bli. Jo, jag vet, jag sa ordet smal och man ska ju inte kommentera någons kropp för då skammar man.
Men jag skammar verkligen inte. Jag tycker det är en oerhört viktig diskussion och om man har som yrke att vara influencer måste man tåla att bli granskad och vara beredd på viss kritik, också.
Nu är jag fri från min bulimi, men jag har vänner som fortfarande är sjuka och påverkas starkt.
(Sen kan jag personligen tycka att det ibland blir lite löjeväckande också. Ett färskt exempel är från midsommardagen när en magerlagd flunsa på stories la ut vad hon ”åt” den dagen vilket var smörgåstårta till frukost, En extra stor och flottig (hennes egna ord) hämtpizza till middag för att avsluta med en stor påse lösgodis.)
Kontentan: det är väldigt viktigt att prata öppet om det här. Och man ska inte behöva stå i stupstocken och bli skammad för att man vågar kalla saker för vad de är.
Ja! Detta ??
Från tidigare anorektiker och bulimiker tycker jag också detta är så viktigt. Tror det var Paris Hilton som började med detta visa hur mkt onyttigt hon åt trots att det senare framkom att hon var bulimiker. Typ jag är så dekadent bryr mig inte alls om nyttigt gör vad jag vill. Självklart äter de inte så mkt. Eller ens något av maten de lägger ut. Tror det är någon slags ÄS, de känner sig duktiga som postar bilder på grejer de egentligen inte åt. Ungefär som när man som ätstörd älskar att baka åt andra. Som boende i Asien där många kvinnor är väldigt smala ser jag samma grej. De äter ofta och mat är en del av kulturen men de äter väldigt lite och petar i maten.
Som atlet, väldigt bevandrad inom kost och hälsa, och någon som behövt gå ner i vikt för att fightas (pro-fighter) och sett team mates göra samma sak så har jag god förståelse för hur mkt/lite man behöver äta för att hålla en viss vikt. Visst finns det undantag men att så många flunsor skulle ha hög förbränning?
Då uppskattar jag hellre de som har tydlig fitness profil och är ärliga med vad som krävs.
Vill bara påminna om att ätstörningar INTE bara har med ”att bli smal” eller hetsäta osv. Det handlar inte bara om anorexia, bulimi som många tror. Ätstört beteende är betydligt bredare än så, och det finns hjälp att få ?
Jag har varit ätstörd sen jag var liten, kanske 8-10 år. Jag har varenda dag tänkt på vad jag har ätit, hur mycket jag har rört på mig och hur jag ser ut. Undvikit kläder, stranden och foton för att jag har hatat hur jag ser ut. Jag insåg hur ätstörd jag verkligen var när jag gick upp i vikt under graviditeten och behövde äta mer för att inte kräkas eller svimma. Jag fick kämpa enormt för att få i mig och tänkte hela tiden på att det var för barnets skull och sen skulle jag ner i vikt. Och så blev det för jag slutade äta. Hela mitt värde är kopplat till min vikt och oavsett hur lite jag bryr mig vad andra väger så tror jag att alla bryr sig om hur mycket jag väger.
Systrarna Graaf verkar ha någon form av ätstörning…
Å du verkar ha en störning som uttrycker dig så
Vet nästan ingen som äter så mycket skräp som dom.
Jag brukar inte gråta när jag läser kommentarer härinne men idag gör jag det. Sån igenkänning på alla som överäter och på annat sätt kämpar med matproblematik och självkänsla. Jag är 50 och mina stora problem började omkring 16-17 års åldern, även om jag har känt mig tjock/mullig sen jag var 6 år och läkaren på barnavårdscentralen sa till min mamma att jag borde gå ner lite i vikt jag var väl rund om magen. Där började det och sen har det fortsatt. Jag är så TRÖTT på detta och av detta. Så himla slut och jag måste säga att efter att ha läst från er alla andra så känner jag ett litet uns av att försöka att lägga bort detta och liksom bara… LEVA. Hur skulle det vara. Jag har barn, bonusbarn, eget företag, tränar och är normalviktig så ingen vet om mitt bingande hemma med godis och kolhydrater när alla lagt sig. Som någon sagt så orkar jag oftast inte kräkas efteråt, och känner väl att där går en gräns kanske, men ibland måste man ju. Det är så himla jobbigt och jag klandrar dels mig själv förståss men även samhället och alal dom tidningar vi tjejer som var unga på 80-90 talet läste (typ Starlet, Vecko Revyn osv) som hela tiden pratade om bantning och man hade liksom inte nått så långt i tänkandet kring att det var osynt. Men många av oss blev märkta för livet av detta. Ursäkta jättelångt inlägg.
?
Kunde ha varit jag som skrev vartenda ord. Vilken tid, energi och pengar vi lagt ner på matmissbruket! Och att man fortfarande är där, åldern till trots. Vill gråta när jag tänker på det.
Jag tror faktiskt att de flesta tjejer/kvinnor är mer el mindre ätstörda. De flesta har väl bantat någon gång el gör det hela tiden.
Från tonåren har man matats med rubriker om olika bantningskurer . Man har räknat kalorier, undvikit fett, undvikit kolhydrater ,druckit äppecidervinäger,ätit stark mat, duschat kallt, gjort dietsoppor, pulverpåsbantat, detoxat och nu använder man olika appar osv osv osv .Tragiskt att man lägger så mycket tid och energi på att noja kring mat och vikt istället för att leva och njuta i nuet.
Är inte ätstörningar ett sätt att kontrollera och minska ångest och dålig självkänsla. Några tar till alkohol, några spel, några droger, andra skär sig. Det svåra med att döva sina känslor med mat är ju att du inte kan sluta äta helt, du måste lära dig vilken mat som triggar digoch vilken mat som du mår bra av och känner en lagom mättnad.
Tycker det är skevt att man inte ska kunna tals om hälsa, träning och nyttig mat för då ”hälsohetsar” man men fler och fler influencers har svår fetma och lägger upp hur de skiter i allt och njuter av skräpmat. Kan vi bara ta till oss av fakta och leva hyfsat hälsosamt?
Grejen är väl lite att man växer upp med obegränsad tillgång till mat plus att de flesta rör sig för lite. Man blir överviktigt och i värsta fall sjuk. Sen tror man att man är nyttig genom att typ sluta äta. Resultatet blir kanske en sabbad ämnesomsättning som gör att man får svårt att gå ner o vikt. Svenskar blir fetare å fetare, vi äter mer skräp och rör oss mindre och med det kommer ätstörningar som ett paket på posten. Man kanske skulle utbilda mer i näringslära? Så folk förstår hur kroppen funkar?
Fast smala som blir ätstörda då? Är ju långt ifrån bara tjocka som blir det. Och all ätstörning handlar inte om att gå ner i vikt. Och ätstörningar går längre och längre ner i åldrarna. 7åringar som inte vill äta sig mätta av rädsla för maten.
Jo, maten kan ju användas för att döva känslor genom att tröstäta eller att inte äta alls som ett sätt att få kontroll över ngt i ditt liv. Är väl fler som mår dåligt och genom dålig mat så blir det en ond spiral, du mår psykiskt sämre av skräpmat och självklart mår du psykiskt sämre om du inte äter ngt alls också.
Så du menar att lösningen på jätteproblemet med ätstörningar är att man bara äter nyttigare mat?
Känns som att problemet med ätstörningar är betydligt djupare än bara ”ät mindre skräpmat”, ”näringslära” och ”ät dig mätt!”. Vilken ätstörd har inte koll på vad som är nyttigt och inte? Det är ju liksom inte där problemet ligger. Eller så missförstår jag dig helt. Ber i så fall om ursäkt.
Problemen ligger på flera håll. Lösningen är aldrig skräpmat iaf. Folk mår dåligt och tröstar sig med socker och kolhydrater (el alkohol, droger, spel etc). Hur folk ska må bra beror ju på vad orsaken är, terapi för det. Sen kan dålig mat och stillasittande i sig förvärra och/eller skapa ett dåligt mående och depression. Det du äter påverkar ditt mående, likaså om du tränar eller inte. Att äta bra och röra på dig ska du göra för att du tycker om dig själv, inte för att straffa din kropp.
Det där låter ju lite som när deprimerade får höra att de bara ska rycka upp sig och ta en promenad så mår de bättre.
Lyckligtvis vet personal som jobbar med ätstörda bättre och kan ge bättre råd och vägledning mot tillfrisknande.
Nä, verkligen inte. Orsaken till dåligt mående kan bero på så många olika saker (en kan vara att du faktiskt äter och lever på ett sätt som gör att kropp och knopp tar skada). Trauman, ångest, dålig självkänsla etc går inte att bota med skräpmat och stillasittande. Självklart hjälper inte nyttig mat och träning mot allt eller hela vägen, medicin och terapi ihop med näringsrik mat och rörelse är ändå vetenskapligt bevisat ngt som funkar.
Undrar då hur ortorexi(Tvångsmässig hälsosamhet) går ihop med det här?
Ortorexi handlar främst om att man äter nyttigt och rör på sig mycket.
– Ska de också ”botas” genom att äta nyttigt och röra på sig?
Även jag ber om ursäkt om jag missförstått dig
Jag gick ner ca 40 kg, från rätt kraftig fetma till hälsosamt bmi. Det funkade bra ett tag. Nu lever jag i någon sorts odefinierad ätstörning med hysteriskt räknande av steg, träning, fastande, vägande och enorma skuldkänslor kring mat. I princip alla mina tankar kretsar kring mat/kropp. Men det enda alla ser är hur duktig jag är. Har inte berättat för någon men det var skönt att åtminstone skriva ut det här
Stor trigger detta. Dock oerhört viktigt att prata om.
Vill tipsa om http://www.shedo.se
SHEDO jobbar med ätstörningar (och Självskadebeteende) och har en fantastisk stöd hatt för oss drabbade https://sjalvskadechatten.shedo.se/
Kram till er alla <3
Jag skulle hemskt gärna önska att en trigger varning finns på såna här inlägg just för det är ett väldigt känsligt ämne. Även om det är bra att du tar upp det här i bloggen Cam 🙂
Hej! Tips från en ätstörd person som har blivit frisk är att fundera på vad som är viktigt för dig i livet. För bakgrundsinformation så hade jag ätstörningar mellan 16-21 års ålder.
För mig var det viktigt att klara av min högskoleutbildning. Detta skulle jag aldrig ha gjort om jag bantat som jag gjorde under min tid som ätstörd. Jag förstod att kroppen inte klarar av att studera och tänka med så lite kalorier. Hjärnan behöver mat för att fungera. Så med det målet (som var viktigt för mig) började jag äta mellanmål, började äta kolhydrater igen, öka mitt kaloriintag i små steg. I samband med att jag gjorde det slutade jag frysa, tröttheten försvann och jag orkade studera och klarade mig jättebra genom tentor och alla långa skoldagar. Idag är jag utbildad ingenjör och har en strålande karriär. Jag är så tacksam för att jag bestämde mig för att jag skulle klara utbildningen och må bra.
Nästa sak som var viktigt för mig var att få bra relationer som höll. Under ätstörningsåren gled många vänner ifrån mig pga. att jag tillslut inte var en rolig person att umgås med. Jag ville ju aldrig delta på sociala aktivitet på ett normalt sätt. Jag åt aldrig som alla andra, tackade nej till att delta i sociala aktivitet som innebar att jag behövde visa min kropp (ex, bada) eller utsättas för ”fel” mat. Under ätstörningsåren valde jag alltså hellre att låta ätstörningen vara min vän än att umgås med vänner och njuta av livet. Jag ångrar det så sjukt mycket idag. Idag låter jag inte bantning och hjärnspöken hindra mig från att ha ett socialt liv! Man lever bara en gång. Det viktigaste i livet är ändå relationerna och de minnen vi skapar med varandra.
Nästa viktiga mål i mitt liv är att bli gravid. Jag vill ha en fungerande kropp som kan bära ett barn. Ätstörningar och överdriven träning kan rubba menscykeln och detta vill jag inte ska hända! Jag vill bilda en familj nu. Den motivationen gör att jag äter nyttig mat med bra mängd kalorier som får mig att må bra. Jag tänker inte missa chansen att bli gravid (jag är i 30 års åldern) bara för att jag vill väga x antal kilo. Aldrig! Jag vill ha en så frisk kropp som möjligt som kan ge mig ett friskt barn som jag kan älska.
Detta är mina motiveringar till att inte låta ätstörningar ta över mitt liv igen. Mina tips till dig som har ätstörningar är att fundera på vad som är viktigt i ditt liv också. Det fungerade för mig.