Sandra Beijers sista Q&A innan bebis

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om Sandra Beijers krusidullfria frågestund om sin graviditet och känslorna kring den.
Här kommer några frågor från frågestund del 3, som verkar vara den sista innan bebisen befinner sig på utsidan.

Vad har förvånat dig mest med att va gravid?
Att den helt tar en i besittning. Jag trodde man bara blev tung av bebisen liksom. Tänkte först att whatever jag ska träna och va min egen person.
Men nej nej nej. Hela kroppen är i oordning, jag upplever att skelettets mjukhet (och det som kallas foglossning dvs att man blir helt wobbly i skelett och leder) gör en extremt begränsad.
Jag är hundra procent en gravid person med allt vad det innebär.
Har bestämt att jag sätter mig själv på paus tills vidare, orkar inte kämpa emot den här mega-urkraften.

Hur ska man veta om man vill och tänk om det inte går? Orka ha barnlös som identitet.
Jag är med dig. Men upplever att de flesta inte alls vet?
Jag vet tbh fortfarande inte om jag verkligen vill.
Och vad skönt ändå att kunna vila i det. Få grejer i livet styr man helt & det blir oftast bra ändå. Känns på något vis tryggt att veta att man inte behöver veta. En bebis kommer komma och det får lösa sig.
Saker löser sig.
Och angående om det inte går – är det inte en risk man får ta i allt? Hellre att ha provat och veta än inte provat alls. Det är som kärlek ju. Man kan inte låsa in sitt hjärta i rädsla att bli sårad, då har helt plötsligt hela livet gått.

Har din relation förändrats i och med graviditeten?
Förutom det mest uppenbara att det har blivit lugnare eftersom vi inte kan festa osv så har den fått en snabbskjuts i sin fördjupning. Att skaffa bebis ihop är att bestämma att man vill leva ihop.
Vårt förhållande är tryggare och mer självklart. Samtidigt har vi bara varit ihop i ett och ett halvt år och jag är fortfarande så väldigt förälskad i honom. Så tycker det här med graviditeten gjort vårt förhållande fint. Man lär känna varandra på ett annat plan när man plötsligt måste bygga ihop sina liv. // Sandra Beijer

Jag tycker Sandras sista svar om sitt och Björns förhållande var så fint. 
Även det här: ”Man kan inte låsa in sitt hjärta i rädsla att bli sårad, då har helt plötsligt hela livet gått.”
SÅ sant och SÅ svårt när man blivit sårad, men SÅ värt det när man träffa någon som inte är en knöl.


Här hittar ni hela inlägget.

149 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Vänta va? Han kan väl forfarande festa om han vill? De är trots att inte gravida båda två. 🤷🏼‍♀️

      *allt

        Festa tillsammans kanske hon menar? Sen är det väl rätt vanligt att killen i förhållandet prioriterar att vara med sin gravida tjej än att festa till sent på nätterna.

          Såklart jag förstår att hon menar det. Men låter mer som något påtvingat än frivilligt från hennes sida. 🤷🏼‍♀️

            Lägg av 😂

            Ja, hon har ju låst in honom i källaren! Där ska han sitta tills ungen fyller 18, det vet man ju…

            Han verkar ju väldigt peppad på att bli förälder så det tror jag inte.

      Hon menar ju såklart att det livet de levde tillsammans innan graviditeten (med bland annat en del fest), inte är aktuell nu.

    Ursäkta camcam men hur kan du inte välja att skriva om gabjoss kille nya handtatuering??? Har du tagit semester från gabjoss… 🙃

    Han har tatuerat in deras datum och G som står för gabriella (för er som ville veta)

      The Z with a G!

      Det är en del av ”det händer på Instastory-inlägget” från kl 12. 😊

        Men det är uselt det där ”det händer på Instagram”, jag själv har att kolla videos osv så vill hellre ha bilder och text! Orkar inte kolla dem, så en stor del far förbi 🤦🏻‍♀️

          TACK OLIVIA precis vad jag menar.. tror många missar för att man inte orkar kolla

        ja, snälla ha bilder istället för video 🙂

      Behövs det ett helt inlägg för en tatuering på handen?

        När man tatuerar in en persons namn som man vart tillsammans med i ca 2 månader ja då är det fasen värt ett inlägg 😀

          Nej det är det inte. Det är ingenting som du måste irritera dig över.

      Vad vill du att vi diskuterar om den?

    Bra frågestunder tycker jag. Det mest ”kontroversiella” var väl formuleringen som tyder på att hon hade avslutat graviditeten om något ej normalt hade framkommit på KUB/NIPT (”jag behövde veta att bebisen är frisk” eller vad det nu stod). Jag vet att det är icke PK men jag hade gjort exakt likadant. Hade inte orkat med ansvaret att vara förälder till någon med Downs syndrom t ex. Betyder inte att jag tycker individer som har Downs är mindre värda, bara att det inte är det livet jag önskar åt vare sig mig själv eller mitt/mina barn.

      Håller med!

      Nej, vem önskar något annat än ett friskt barn…? Har svårt att ta in den människosyn det de facto innebär att välja att abortera ett foster pga ngt man fått veta om dess utveckling/ eventuella person. Är illa berörd över hur normaliserat det blivit och undrar över vad nästa steg blir när fosterdiagnostik blir en mer precis.

        Jag hade valt abort till 100% om jag fått reda på att fostret har kromosomskador. Det är inte ett barn än, och det finns prick noll anledningar till att skamma kvinnor som väljer att avsluta en graviditet i ett så tidigt skede pga att fostret har kromosomavvikelser. You do you, men tvinga inte alla andra att leva enligt det du personligen är rätt eller fel, för det är extremt irrelevant och högst ointressant. Det som passar dig kommer troligtvis inte passa någon annan, och vice versa. Det är därför vi har valmöjligheter i det här landet.

          Jag skammar ingen. Men jag tycker samtidigt att detta är en typ av frågor som förtjänar att få vara komplexa. När frågor om liv och död blir svartvita så tror jag att man är på en lite farlig väg….

            Oavsett sakens komplexitet så finns det bara två lösningar. Behålla eller abortera. Det går inte att bli en förälder bara lite grann, när man orkar. Antigen är det fri abort eller inte, finns inget mellanting. Eller så slutar vi med fosterdiagnostik och så får det bli vad det blir, men det är svårt att skapa folklig acceptans för ett sådant beslut och då får man nog också bygga ut barnhemmen igen.

              Men på grund av sakens komplexitet så förtjänar den att pratas om och diskuteras i vidare bemärkelse; just eftersom det bara finns två vägar att gå.

                Och exempelvis är ju frågan varför man ska göra fosterdiagnostik till norm en jättebra sak att prata om – upplever att många gör det för att man ”ska”

                  Det upplever inte jag. Man måste ju själv avgöra om det är nåt man vill. Känner flera som avstått.

                Men hur vill du att det ska vara då, och vad vill du prata om? Om det finns bara två sätt så blir ju pratstunden väldigt kort.

                  Lyfter som sagt komplexiteten kring fosterdiagnostik; vad den syftar till, varför vi gör den, vad det innebär för individ och samhälle, hur ser vi som samhälle på funktionsvariationer, osv osv osv. Lyfter man en frågas komplexitet handlar det ju inte i första hand om att snabbt komma till slutsatsen ja eller nej. Det kanske inte ens behöver vara prioriterat. Men genom att prata om komplexa frågor får man ju ökad insikt, fördjupade tankebanor, utökad kunskap, etc etc.

                    Man kan ju genomgå en fosterdiagnostik också för att vara mer förberedd i ett tidigt skede t ex. Ha tid att läsa på och lära sig om barnets eventuella behov efter födsel. Jag har också en vän som behövde avsluta graviditeten eftersom kromosomavvikelsen kunde innebära fara för moderns hälsa om hon bar och senare skulle förlösa barnet. Det var också låg sannolikhet på att barnet skulle överleva över huvudtaget i magen. Sådana komplikationer kan också upptäckas med hjälp av fosterdiagnostik, det är anledningen varför jag valt att göra kuben i v12-13 istället för att vänta till RUL i v 20. Ju tidigare man får reda på allvarliga komplikationer desto bättre enligt mig.

                      Absolut. Allt det där är ju jättebra och viktiga skäl till varför det ska finnas!

                    Den syftar väl till att man ska kunna välja om man vill ha ett barn med funktionsnedsättning? Men främst att undvika lidande då flera av de avvikelser man tittar på innebär att barnet dör när den föds typ. Onödigt.

        Det har väl blivit normalt för att det är möjligt, och med tanke på att man knappt ens får hjälp av samhället idag om man får ett sjukt barn. Man förväntas att orka ta hand om den själv, sluta på sitt jobb och bli vårdare till sitt eget barn som i många fall inte ens blir självständig, någonsin. Många människor har liksom andra planer för sina liv, och hela samhället är högst ovillig att ta hand om funktionsnedsatta människor. Jag vill inte ha barn alls, och en anledning till det är just att man inte vet vad man får. Jag vill göra en massa saker som jag förmodligen skulle få sluta med om jag fick ett handikappat barn.

      Tror inte ens det är så icke PK längre, många känner nog så. Annars skulle väl såna test inte va så vanligt.
      Det är ofta en stor utmaning med såna barn och man får inte så mkt hjälp från samhället som man kan tro. Dessutom är ju downs den minst allvarliga av de saker man kollar efter på såna prov, vissa andra är inte förenliga med liv…

      Sen screenar de ju inte bara DS, utan även flera kronosomfel där förväntad livslängd är under ett år.

      Varför är det okej att göra abort på ett ”friskt” barn för att man inte har rätt möjlighet att ta hand om det men inte om detsamma gäller ett barn med kromosomavvikelser? Om man inte känner att man har det som krävs för att ta hand om barnet så ska man inte skaffa det. Oavsett.

      Jag är för fri abort, men det är naivt att tro att ett kub-test eller fostervatten/moderkakaprov (där de normalt kollar tre kromosomavvikelser) kan tala om ifall du får ett normativt barn eller ej. Det finns 46 kromosomer, och avvikelser kan uppstå på samtliga. Vårt fostervattenprov visade inget, men vårt barn har kromosomavvikelser som ger hen ett större omvårdnadsbehov än de flesta med Downs syndrom. Jag trodde heller aldrig att jag skulle klara att vara mamma till ett barn med särskilda behov, men man har liksom inget val när man väl är där, och man klarar mer än man tror! Framför allt så älskar man sitt barn oavsett!
      Dessutom finns alltid risk för CP. Autism och andra npf-diagnoser visar sig ofta när barnet är ett par år. Ett barn kan ramla och få hjärnskada, bli sjukt eller annat.
      Så gör gärna tester på fostret, men ta det aldrig som en garanti för att ni ska få ett friskt barn som följer utvecklingskurvan perfekt!

        Nej inget är ju hundraprocentigt men man får iallafall lite bättre chanser till ett friskt barn. Klart många skulle klara det men tror man vill undvika det ändå om man kan. Varför göra livet jobbigare än det behöver vara?

        Alltså… med det där resonemanget Åsa så kan man inte resa med fordon heller om man är orolig för olyckor. ’Det kan hända en olycka, så varför använda säkerhetsbälte?’

        Se KUB-testet som en extra säkerhet, och när man får resultatet så väljer vissa att avsluta graviditeten. Precis som säkerhetsbälten är en extra säkerhet vid eventuell olycka. Man kan inte förutse allt som kan hända i trafiken, men man kan använda bälte så att risken att dö/skadas minskas väsentligt.

          Anonym 12.46: Eftersom det är så pass många som skriver att de skulle välja abort om fostret visade sig ha DS (vilket är helt upp till var och en, så där tar jag ingen ställning!) ville jag bara belysa möjligheten att få ett barn med andra funktionsvariationer. 2 av 100 barn föds med kromosomavvikelser, vilket ändå är ganska många. Då är alltså varken sjukdomar, hjärnskada, prematurer eller npf inräknat.
          Det är jättebra med Kub, särskilt eftersom DS är den absolut vanligaste avvikelsen, och den upptäcks oftast där (inte alltid eftersom kub handlar om sannolikhet). Men vid ett moderkakeprov kontrolleras tre av 46 kromosomer. Det återstår trots allt 43 kromosomer som förblir ogranskade.
          De allra flesta får normativa barn, men jag tycker att man alltid ska tänka tanken att det faktiskt inte är en självklarhet. Trots fosterdiagnostik. Och trots bilbälte. 😉

      Har gjort NIPT med båda mina. Hade också tagit bort om det var Down Syndrom eller ngt annat allvarligt fel.
      Har jobbat med barn och ungdomar med funktionshinder i flera år som lägerledare och står för mitt beslut, känner att jag verkligen fattat rätt beslut.

      Ja och downs syndrom är ju den milda kromosomavvikelsen som man screenar för, jag ville absolut veta att foster som jag skulle bära i nio månader skulle överleva efter förlossningen, vilket de inte gör med allvarligare kromosomavvikelser än downs syndrom. Sen tror jag att det är en djupare biologisk faktor som gör att det första man som nyförlöst frågar är om allt är okej med barnet, i en annan tid innan modern sjukvård, innebar ju ett sjukt barn mer eller mindre död. Det är ju också relativt nytt att personer med downs syndrom överlever sina föräldrar. Jag tycker inte att man ska trivialisera funktionshinder och vilka utmaningar det innebär för individen och dess anhöriga, det är en daglig kamp som funkisförälder och för barnet med funktionshinder.

      Fast det är ju hela syftet med testerna att kunna välja? Vad är icke PK med det

      Håller med. Jobbat inom LSS med personer med funktionsnedsättningar av olika slag mer eller mindre i 12 års tid och sett allt det underbara med alla individer, men också hur ofantligt tufft det ofta är för föräldrar och andra anhöriga. Skulle definitivt ta samma beslut om jag fick veta i ett tidigt skede att det fanns avvikelser.

    Inget fan av frågestunder när det är bebisar inblandat, men Sandra gör det ändå intressant. Gillar att det inte är twistshake-puttinuttigt.

    Fast jag tycker hennes svar är lite…. naiva.

      Ja, tänkte också påmdet. ”Det löser sig, allt löser sig”. Jo det gör det väl, men allt kan bli jävligt jobbigt… Eller så är hon genuint så, hon säger ju att hon inte oroar sig. Sen har hon också medlen osv att lösa saker.. Killen ska vara ledig länge direkt, hon har pengar om hon skulle vilja ha nanny mm (säger inte att hon vill det men hon skulle kunna). Och det är inget fel heller, kul för henne, men har man det är det klart man oroar sig mindre.

        Fast… ska man gå runt i nio månader och utgå från att det kommer bli värsta möjliga? Saker löser sig ju. Och bättre att vänta och se hur det blir än att planera för ett scenario man inte ens vet om det inträffar.

          Nej nej, det menar jag inte. Men att få ett barn, uppfostra det, det är inte lätt. Det påverkar ens relation t.ex., man får ofta sömnbrist, mkt ändras osv. Barnet kan ha kolik, va high need etc. Menar inte att man borde oroa sig men kanske mer försöka va beredd på att det inte blir en walk in the park. Men det kanske hon är, framgår inte bara. Men låter som vissa grejer kan bli en chock, som för många…

            Men allt det löser sig ju också när man väl är där. Vad menar du att man ska förbereda under graviditeten för att barnet eventuellt får kolik eller blir väldigt krävande?

              Förbereda sig själv på det. Va beredd. Bara mind setet liksom. Hon verkar ändå tro att allt blir nice bara liksom. Lite naiv som nån skrev ovan. Tror det kan bli lite av en chock. Men men.

                Har du nån sorts ångestsjukdom alt OCD? Inte mycket blir bättre av att du sitter & förbereder ditt ”mindset” på kommande eventuella problem. Det låter mer som att du skapar dig problem i nuet.

                  Haha nej verkligen inte. För mig (och jag trodde det funkade så för andra) så vill jag vara beredd på vad som kan hända så man är lite beredd. Vill inte bli negativt överraskad. Kunskap är makt typ. Inget konstigt.

            Tror inte det är vad hon menar, utan mer att man tar problemen när det kommer. Tycker det är en avundsvärd inställning, oro för saker man inte kan göra något åt just nu skyddar en inte.

            Ofta är oron i sig ett stor problem. Även om man t ex får ett sjukt barn kan det ju vara hjälpsamt att lyckas hitta en inställning där man tar en dag i taget och inte tar ut framtidens katastrofer i förskott.

        Just formuleringen om att det löser sig med att ha en bebis. Jo, men sen då? En trotsig tvååring, ilsk treåring, förpubertal tioåring.
        Jag tycker inte bara att man kan rycka på axlarna och säga typ ”bebisar är gulliga, det löser sig” och ha noll plan. Det är någons liv man talar om.

        Men i mitt yrke träffar jag också bara familjer där det gått snett, så jag överdriver säkert.

          Tycker du att medans man är gravid så ska man utarbeta en plan ang. ev. förpubertal tioåring?
          Man får ju ta det om/när det kommer.

          Men det gör ju det. Hon är ju människa själv. Klart hon fattar att alla olika åldrar kommer med nya utmaningar osv. Men man får ju utgå från att allt löser sig och att man kommer göra det bästa av situationen när väl uppstår, istället för att som gravid sitta och oroa sig över allt detta.

          Haha men gud! Det är hennes första barn , man vet ju fan ingenting! Det löser sig! Vem fasen PLANERAR för en trotsig tvååring under första graviditeten? Det löser man som det kommer, man behöver ingen fem-tio-årsplan.

          Alla ”trotsiga tvååringar, ilskna treåringar och förpubertala tioåringar” jag känner till har ”löst sig”.

          Du menar att den trotsiga två åringen blir enklare att ha att göra med om du ”planerar” hur du ska agera under graviditeten? Samma med tonåringen? Hahaha!

          M8n erfarenhet ör att de flesta barnen blir hyggliga vuxna individer oavsett vad för plan deras föräldrar hade. Jag tycker att många överdriver föräldraskapets betydelse, förutsatt att föräldrarna inte är uppenbart olämpliga så blir det hyggliga medborgare av de flesta ungar.

            Oj, håller verkligen inte med! Föräldrar är jätteviktiga! Jobbar med barn och ungdomar och man märker sånt direkt. En hel del av dem kommer ha utmaningar när de växer upp och som unga vuxna. Som tur är kompenserar skolan och andra instanser en del, men föräldrarna är viktigast.

            Jag håller med. Jag borde blivit helt störd enligt barnexperter med en jugge mamma som är så opedagogisk man bara kan bli hahah. Men jag blev helt okej, bättre än ok faktiskt

        Jag tolkar inte ’det löser sig’ är lika med ’Vi ser vad som händer. Bebisen kommer och vi hänger med utan plan.’

        Jag tänker också att ’det löser sig’ med mina två barn. Det betyder inte att vi inte har en vision och plan för hur vi vill fostra våra barn, tvärtom. Jag och min partner har haft otaliga samtal om hur vi vill leva våra liv som förebilder för våra barn, men även i relation till dilemman som uppstår kring barnen.

        Vad blir konsekvensen av att ena barnet väljer simning som aktivitet, kontra fotboll. Vilken skola ska vi välja som förstaval? Hur nära farföräldrarna ska vi bo så de får en god relation? Hur gör vi med lördagsgodis? Ska vi åka på skidsemester i vinter?

        Allt det där är vardagsfrågor där vi sätter barnens bästa främst, men alltid i relation till oss som familj. Hur ska vi som familj utvecklas och må bra? Trots att jag och partnern dagligen tänker så och diskuterar saken, tänker vi också att ’det löser sig’. Vi väljer det vi tror blir bäst. Ibland har vi ’rätt’ och det blir skitbra. Ibland innebär våra beslut konsekvenser som vi inte kunde förutse och då ’löser vi det’. Skulle inte kalla det naivt.

          Oj…. det livet skulle jag verkligen inte vilja leva. Eller… du skämtar va?

            Ett liv där du och din partner har aktiva samtal om hur ni vill leva era liv och fostra era barn?

            Det är väl normala familjefrågor som
            kommer upp genom livet? Håller med, är inget för mig heller men man måste ju inte skaffa barn.

    Jag tycker en del är naivt. Såklart det påverkar hela kroppen och hormoner när man bär på ett barn. Inte bara att det är tungt?!

      Men det går inte att föreställa sig hur innan man är gravid. Förstår inte problemet med att det skulle vara naivt.

        Jo det går det. Genom att lyssna på vänner som har barn och läsa böcker. Svårare änn så är det inte.

          Snälla, det är ju inte samma sak.

          Det är absolut inte samma sak. Sen upplever inte alla graviditeten på samma sätt.

          Så du kommer med 100% uppleva din graviditet så som din vän? Och min vän, och alla andra kvinnor.

          Märks så klart att SB inte varit så inkopplad i gravida vänner och deras upplevelser. Jag visste absolut innan jag blev gravid att mycket skulle ske i min kropp tack vare att jag lyssnat och frågat min mamma och mina vänner redan långt innan jag själv ens planerat barn.

          Man kan ju ändå va lite mer förberedd då… Har vänner som blev förvånade över att foglossning fanns, att man kan må illa, att det gör ont att föda och att man får sömnbrist när bebisen är liten…

            Va?? Visste de inte att en förlossning gör ont och att små barn inte sover hela nätter? Sorry, i call bs. Till och med en femåring vet det ungefär.

              Nej, for real.

                Låter ju som att dina vänner är synnerligen tappade då. Det är nog knappast normalt att vara vuxen och inte veta om detta. Är de i övrigt normalfungerande?😆

                  Det är ganska vanligt.. inte kanske att man inte vet att det gör ont men att ”det är jobbigt att va gravid” eller ”jobbigt med bebisar”. Såna personer säger ofta att ”ingen sagt nåt om det”, har läst flera skriva det här i bloggen också.
                  Tycker inte man kan undgå dessa saker, jag vet massa om olika krämpor och problem och är inte ens intresserad av att skaffa barn! Trodde att om man är det kollar man upp innan så man vet ungefär vad man kan förvänta sig (därmed inte sagt att man fattar hundra procent hur det kommer va såklart).

                    Jag hade läst massor om vad som var jobbigt med att få barn, och har också haft bebissyskon när jag var ung vuxen t ex, men jag var ändå inte alls beredd på hur upplevelsen skulle bli för mig själv. Helt andra saker var skitjobbiga än jag hade förstått innan. Hade inte hjälpt att läsa på mer heller innan, hade ju inte kunnat förutse mim egen upplevelse.

                    Tror inte man helt kan förbereda sig på hur det kommer bli för en själv. Många missbedömmer ju även hur de kommer att uppleva att få ett andra barn (att det var enklare/ jobbigare än man trott) trots att man onekligen är bekant med hur bebisar är då.

                    Tror det talas mycket om hur jobbigt det är med barn på olika vis, men att vi kanske precis som vi talar om förlossningar borde tala lite mer utifrån själva upplevelsen. Sen är ”jobbigt” också ett ord som kan betyda väldigt olika saker i det här sammanhanget.

                    Man kan också fundera på om folk är hjälpta av att vara beredda på exakt allt som kan hända eller om det mest bidrar till rädsla och oro över saker man ändå inte kan påverka.

                      Klart det är individuellt och man inte kan vara hundra procent beredd enbart genom att ha läst på. Men tror det är mkt bättre än att gå in i allt helt blind och bli helt chockad. Tycker inte man kan klaga i efterhand då att ”man inte viiiisste”. Informationen finns där för alla att inhämta.

          Om du läser hennes kommwntarsfält är det en del som instämmer i att hela kroppen känns gravid, medan andra känner att det är ”bara magen”. Jag tillhör nog den sistnämnda (men hade heller inte foglossning). Så det är ju bara en upplevelse, en känsla.

      Är väl olika. Jag tyckte inte det påverkade mig nämnvärt. Hade jag inte fått större mage så hade det varit som vanligt. Jobbade på tungt lagerjobb till v 36-37.

        Härligt!

        Samma här! Hade inte en enda foglossning, illamående, craving och allt man nu kan ha. Bara en mage som växte på. Vilket var skittråkigt!! Jag kände mig inte gravid, bara tjock 😅

    Tycker hon är så himla tramsig, och har gjort en grej av att vara helt neutral tlll det här med barn och graviditet. T ex att skriva att barnet (eller ”det” som jag tror hon skrev) skulle kunna vara trasigt om det kom förtidigt. Använder man ordet trasig om en människa? Säger man inte skadad eller sjuk?

      Fast vissa är rätt så neutrala kring graviditeten. Alla skiner inte runt på rosa moln och inreder barnrum 24/7 och skaffar ett mammakonto på Instagram. Rätt befriande att se tycker jag.

      Det känns väl i för sig mer typiskt hennes sätt att skriva på än att det skulle vara en poäng av att vara neutral?

      Tycker det är ännu tramsigare med ”NU BÖRJAR LIVET AJ MITT MAMMAHJÄRTA LILLFISEN SPARKADE MIG PÅ REVBENEN IDAG I MORGON SKA VI KOMLA VAGNAR HELA DAGEN TA MAGBILDER I MOTLJUS MED HANDEN FORMAD SOM ETT HJÄRTA RUNT NAVELN ÅH MENINGEN MED LIVET NEJ DET ÄR INTE BRISTNINGAR DET ÄR TIGGERRÄNDER FYFAN VA KVINNOKROPPEN ÄR FANTASTISK”

        Va det är ju jättefint. Vad skriver du för dumt!

          Nej, det är svintramsigt.

            Är det bara jag som tror att folk som håller på sådär spelar lite teater…?

              Jo, och varför egentligen? Mest för sig själva tror jag, att man upplever att man måste var på ett.visst vis som gravid för att inte vara fel?

              Är väl också därför Sandras egentligen ganska normala inställning ses som både oerhört befriande samt kontroversiell.

          Fint? Gud nej, så enerverande. Håll det på en lagom nivå och bombardera inte internet med det.

      Jag tänkte exakt som Sandra uttrycker det, när jag var gravid.

      Trasig, fel på, sjuk, missbildad. Man kan ju välja vad man vill kalla det bara.

      Nej, om det blev missfall. Läs om en gång till ifall du inte fattade.

    Vem har ”barnlös” som identitet? Låter som ett fattigt inre och yttre liv

      För att det lätt känns så när man är i den situationen. /En som vet

        Tror man får acceptera folk känner väldigt olika om det där. För en del är barnlöshet ett stort trauma, för en del är det lika dramatiskt som att köpa mjölk. Själv barnlös, aldrig känt det är en stor eller viktig grej.

          Då kanske du inte är barnlös, utan barnfri? Ganska stor skillnad…

            Skillnaden ligger väl inte i vad man väljer att kalla det utan hur lätt man har att acceptera att man inte kan få barn. För en del är det en stor sorg, för andra ett ”jaha, okej.”

              Fast det är skillnad. Tror moppjävel trodde att anonym inte ville ha barn, alltså barnfri. Barnlösa vill ha barn men hanterar det olika, som du skriver.

                Och 18.04 säger att hon är barnlös.

                  Hon kanske inte kände till termen? Eller så är hon just det.

                    18:03 & 19:20 här igen. Sa jag att jag var barnlös? Det var alltså exakt vad jag menade.

    Har liiite svårt att förstå varför man skaffar barn om man inte är säker på att man vill? Såklart att saker kan hända av misstag men oftast finns det ju valmöjligheter ändå. Fattar inte hur man vågar ta risken att ångra sig efteråt.

      Många, inklusive jag, var osäkra men tillfället när det kändes 100% rätt hade aldrig infunnit sig utan man får köra på trots viss tvekan. Tror det är extremt sällan man ångrar sina barn!

        Det finns ju ändå de som gör det. Speciellt de som inte har längtat och levde ett annat sorts liv innan. Läste om en kvinna som var så lik mig och som ångrade sig så jag tog till mig hennes varningsord (jag har alltså ingen barnlängtan och tycker det verkar jobbigt med barn). Men det kanske inte är så vanligt att ångra sig, idk. Skulle inte våga själv som sagt.
        Nu verkar det ju ändå va en upplevelse Sandra vill och velat ha. Biologin kickar väl ofta in kanske också så man älskar och inte ångrar sitt barn.

        Eller avstå, det går också bra.

        Nej tyvärr är det mer vanligt än man tror där personer ångrar sitt föräldrarskap. Det är kan nog också vara svårt att prata om och erkänna för sin omgivning. Sen älskar de säkert sina barn, men om de hade fått spola tillbaka tiden hade det gjort annorlunda. Så jag håller med ovanstående, det är oroväckande många som skaffar barn trots att de inte är säkra på att det vill. Exempelvis är det många som är rädda för att vara ensamma när de blir äldre, men det är enligt mig en otroligt egoistisk anledning till att skaffa barn.

      Helt ärligt så tror jag att majoriteten graviditeter går till så. Det är norm, ens vänner får barn osv- det är väl oftare så att det blir barn av bara farten än att man stannar upp och filosoferar ”vill jag verkligen.”

        Det är ganska konstigt faktiskt? Det är ju det största beslutet i livet.

      Tror det är sunt att erkänna sin ambivalens inför sig själv. Inte alls självklart att man är mer beredd eller redo för att man ”alltid vetat att man vill ha barn”.

      Sandra verkar ha funderat ordentligt och det är bra. Tror inte hon riskerar at ångra sig mer än någon annan.

      Ingen vet hur man kommer att reagera när man faktiskt blir förälder.

      Bara för att man ”längtat efter barn” länge, betyder inte det alls att man kommer bli lycklig som förälder. Risken är att man har en naiv bild av hur det kommer bli.

      Det är en viss chansning för alla.

    Hennes pojkvän vill ju ha barn och hon vill göra allt med honom. Men hon skrev också för ett tag sedan att hon aldrig tänker flytta från Stockholm så jag antar att de tänker pendla.

      De köpte ju en soffa tillsammans nyss? Tror han flyttar till nya boendet i Stockholm.

        Tror ändå de kommer pendla fram och tillbaka då han har ett prestigejobb som är knutet till Göteborg. Men vem vet, han kanske släpper det jobbet och flyttar till sthlm när de inser hur jobbigt det är att åka tåg med barn 🙂

          Hon har ju redan svarat på att de kommer bo tillsammans i Stockholm.

          Han kan väl jobba på distans?

      Har hon inte skrivit innan att de ska bo ihop med bebisen?

    Hela neutraliteten gentemot barnet känns som hennes sätt att hantera situationen som hon kanske forfarande är osäker på om hon vill vara i. Hon köper inte ens kläder åt bebisen. Det gör mig faktiskt lite orolig.

      Men är hon så långt gången? Det är ju alltid bra att vänta med köp och så vidare om något skulle ske.

      Det var den konstigaste kommentaren? Varför skulle man köpa kläder åt bebisen innan det är sista veckorna? Tror många gravida inte vill projicera sig så långt in i framtiden- man vet väl fan inte ens om det blir ett barn.

        Hon är väldigt gravid nu.

      Haha herregud… 🤦 Vilken märklig sak att oroa sig över ( om du nu var seriös och inte ironisk). Lovar att du inte har något att vara orolig över. Sandra har gott om tid att köpa kläder till bebisen, är väl typ tre månader kvar? Jag köpte inte några kläder förrän sista månaden. För det första får man oftast väldigt mycket kläder av släkt och vänner, för det andra är det faktiskt smartare att vänta med det mesta lite tills bebisen är född och man märker vad man behöver, så att man inte köper massor i onödan.

      Nä jag tror inte att det gör dig orolig…

      Ingen av mina vänner har behövt köpa kläder.
      Föräldrar, syskon och vänner har överöst dom med både nytt och gammalt.

        Synd man får så mycket skitfula avlagda kläder från typ det förskräckliga märket Geggamoja bara.

          Jaja inte fasiken vet jag vad det är för märke, mina vänner blev glada över att folk är omtänksamma och hjälpsamma.

          Du verkar vara trevlig.

      Sänger en del om hur trång bilderna av gravida är när folk blir oroliga för att man inte köper bebiskläder. Alla måste förbereda sig på samma vis, alla måste boa osv. Så sjukt.

      Sandra får väl säkert ett kliovis med barnkläder av alla hennes vänner med barn.

      Är inte det där bara ett sätt att göra som hon gjorde med frysen eller kylen eller vad det var: flaggar att hon vill ha gratisbud med grejer. Classic influenserbeteende kryddat med att bygga på sin ”jag är så avslappnad och skön”-aura

    Känner ett par som levde ihop länge och där han visste bombsäkert att han inte ville ha barn vilket hon accepterade (även om det tog ett tag innan hon tyckte det kändes ok, det var viss bearbetning där, men hon ville leva med honom och tyckte att det var acceptabelt), Sedan, när de var ca 35, så råkade hon bli gravid. Det blev en chock för honom, han mådde SÅ dåligt!! Han kände så starkt att han inte ville bli förälder, inte ville göra de anpassningar i livet som krävs, Medan hon i sin tur inte kunde tänka sig att ta bort det.

    Det var en kämpig graviditet med mycket känslor – men, tro det eller ej, så fort lilla bebisen var ute så var det ögonblicklig kärlek från den nyblivne pappans sida. Jisses vilken älskad unge! Barnet är 12 år nu och har två stycken mycket engagerade föräldrar.

    Just detta är ju verkligen en solskenshistoria, jag tror visst att det finns de som ångrar att de skaffade barn. Men jag tror också att man kan växa in i föräldrarollen och att barn kan få fantastiska liv trots att deras föräldrar från början kanske inte är tvärsäkra… Alla är inte som familjen annorlunda som absolut ska ha många barn och knyter upp livet runt dessa. Är inte alltid säker på att de barnen mår bäst heller,

      Då hade de tur ändå! Kan ju också bli att mannen lämnar då.

    Känner att hon verkar tro att hon måste ta” avstånd” från babylyckan. Gläds tillsammans med blivande pappan! Ni har snart ett nytt litet liv ni ska ta hand om! Wtf!

      Va? Varför skulle hon känna att hon måste? Tror inte hon fejkar. Låt henne känna som hon gör, lyckan kommer kanske sen.

      Ja upplever snarare att hon är mogen nog att förstå att hon fortfarande kan vara sig själv och att olika känslor inte är fel eller rätt.

      Sluta snacka om ”bebsilyckan” som någon sorts sanning. Man upplever saker olika.

      Ja det känns väldigt svalt? Fattar att man kanske inte knyter an till magen direkt och så. Men lite mer glädje inför det som ska komma saknas på nåt sätt. Och att köpa vagn, kläder, läsa böcker osv är ju ett sätt att förbereda sig. Tror det är bra för det blir en stor omställning när bebisen kommer.

      Men hon är väl säkert jätteglad, hon delar kanske inte exakt varenda känsla på bloggen? Bara för att hon inte skriver att hon är ”såååå lycklig” rakt ut betyder det inte att hon inte är lycklig och spänd på det nya som händer.

    Stackars bebis som har en mamma som ej har köpt kläder än, dom får klä hen i toapapper när dom lämnar BB.😱

    Är personligen mer fascinerad av ett uttalande i kommentarsfältet där det framgår att SB inte använt p-medel sedan 2012, undantag avbrutna samlag och säkra perioder. Har iofs full förståelse om det t.ex. (som i mitt fall) handlade om skepticism inför hormonella preventivmedel då de har en förmåga att förstöra både lust, orgasmförmåga och annat. Står själv i valet och kvalet om kondom är det enda som möjligen skulle funka för min del.

      Reagerade också på det… risk för könssjukdomar också ju.

        Men snälla nån 😂

          🤣

      Helt otroligt. Vilken tur hon haft som inte blivit gravid innan!
      Kondom är ju inte jättesäkert, om man absolut inte vill ha barn. Sterilisering kanske?

    https://www.instagram.com/p/CRo6xENjdG4/?hl=sv
    Ser inte hon till höger gravid ut? Hon höll sig om magen med handen påför några veckor sen.

      Nä, ser ut som hon redan fått några barn bara.

    Klart man inte är hundra lycklig inför ”bebislyckan”, alla vet ju att det är sömnbrist, diverse smärta både förväntad och oväntad, förhållandet prövas etc etc. Är helt rimligt att vara sunt skeptisk.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *