Träningsinfluencern Jelena Meacham separerar

Det här inlägget av Jelena Meacham påminner så mycket om ett ämne som Margnus Betnér tar upp i en av sina stand up-shower.
Om hur det är SÅ mycket bättre
för alla att skilja sig istället för att fortsätta bo ihop med någon man inte längre älskar, för barnens och amorteringarnas skull.
Och som Jelena säger, de kan fortfarande göra saker tillsammans med barnen, även om de inte längre är tillsammans. Varför inte gå skilda vägar innan man börjar avsky varandra? För allas skull…

Jag är själv ett skilsmässobarn, men var helt förskonad från bråk mellan mina föräldrar. Hade det dock förekommit så tror jag att jag hellre velat ha två föräldrar som mår bra, men som inte är tillsammans längre, än två som stannat kvar i förhållandet och som inte gör annat än grälar och skriker på varandra.

Jag vet att många av er har barn.. eller kanske rent av egna erfarenheter om saken från barndomen.
Någon som har en visdomspärla eller två att bidra med i det här ämnet?

107 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Så länge det inte är ständiga bråk och/eller våld i hemmet, och så länge det inte finns missbruk eller allvarlig psykisk ohälsa med i bilden kommer en skilsmässa alltid att vara negativ för barnen. Men svårt att säga något generellt eftersom allas relationer är olika. Jag och min man har periodvis varit olyckliga i vårt äktenskap, men utan att vara ovänner. Vi har bara haft olika perioder då vi inte orkat mer men ändå valt att hålla ihop. Vi har haft en stark vänskap i botten och alltid uppskattat varandra som personer även när vi inte orkat hålla kärleksrelationen vid liv. Vi har hittat tillbaka till varandra och är idag lyckligt gifta. Jag tror inte att våra barn har lidit av att ha en mamma och en pappa som inte alltid varit lyckliga tillsammans. Tror knappt att de varit medvetna om det faktiskt. I vårt fall hade en skilsmässa bara varit negativ för barnen.

    Jag är också skilsmässobarn och det har inte varit bra för mig, men det hade inte varit bra om mina föräldrar hållit ihop heller eftersom det fanns missbruk och notorisk otrohet med i bilden. Det hade varit lika negativt vilket som.

      Nej en skilsmässa behöver inte alltid vara negativ för barn.

        Fast vilka är vinsterna för barnen? Om de förlorar mer än de vinner blir ju skilsmässan negativ, även om barnen inte behöver må dåligt för det.

          Jag kan bara tala för mig själv. Jag var 5 när mina föräldrar skilde sig. Pappa jobbade borta på veckorna när de var gifta. Enda skillnaden blev att jag träffade honom i en lägenhet på helgen i stället för i huset.

          Kan helt ärligt säga att jag inte tog den skilsmässan hårt alls.

          Strax efter gifte han sig med en fantastisk kvinna och jag fick en lillasyster där. Vilket så klart var en större vinst för mig än förlusten av att ha honom i huset på helgerna.

            Det kan jag förstå.

            Ja och hur tror du att din mamma mådde då?

          Var för ung för att minnas uppbrottet men jag har haft det asgött med skiljas föräldrar som har haft en rätt go och sansad relation

        Finns väl många studier på ämnet. Barn från skilsmässohem mår oftare sämre än barn från intakta hem, även om föräldrarna olyckliga.

      Nej men amen till detta, man är inte alltid superförälskad i sin partner om man kan acceptera det så kan man leva ihop för alltid men om man förväntar sig att man ska vara nykär hela livet så bäddar man för att bli besviken. Jag tror att denna insikt kommer om man lyckats ta sig igenom ett par kriser i relationen. Jag tycker att de tre första åren är en barnlek det är sen det blir svårt, då ska man lära sig hur man bråkar, hur man bl8r sams, hur man hanterar vardagens alla bestyr utan att vardagen är strösslas med ett skimmer av nyförälskelse osv. En relation bygger i mångt och mycket på ömsesidig kärlek, respekt och värderingar och jag älskar och respekterar min man alla dagar i veckan men jag är inte alltid superförälskad i honom och det är jag helt okej med.

        Skillnad på det och det kvinnan i inlägget skriver om. Helt död kärlek eller att man inte kommer överens alls längre, trots försök. Allt går inte att rädda och då tycker jag det är bättre att man är lyckliga isär, även för barnen.
        /skilsmässobarn

        Jag håller med dig, men samtidigt är det just upplevd brist på respekt och tillit som knäcker många par snarare än brist på förälskelsekänslor. Känner man sig trygg är det lättare att vänta ut ”torrperioder” än om man känner sig otrygg med sin partner, vilket många gör. Och om jag tänker på mina vänner som är skilda så har det i samtliga fall varit en lång och utdragen process och inga lättvindiga beslut.

        Det finns mycket att säga om detta ämne men i min erfarenhet saknar tyvärr många människor vissa relationsförmågor och det sätter käppar i hjulet för dem. En del människor har till exempel svag empatisk förmåga och har svårt att tänka utanför sig själva, en del är alltför självcentrerade, vissa kan inte kommunicera på ett tryggt och icke-hotande sätt, man tycker att det är svårt att förlåta oförrätter osv. Många kan förstås öva upp sina förmågor, särskilt om de får bra hjälp i parterapi, men det är inte alltid de kan se vari de själva brister utan bara vari deras partner brister. Sorgligt, men sant. Härigenom uppstår många ”onödiga” skilsmässor tyvärr.

      Jag håller med dig. Tror inte barn har något större behov alls faktiskt av att deras fördrar ska bara särskilt kära i varandra?

      Därmed inte sagt att jag tycker alla borde hålla ihop – men jag tycker man ska vara ärlig, iaf inför sig själv, om att det inte är för barnens skull man tar tag i sitt kärleksliv.

      Anonym 18:10 – jag håller med 100%!!! Blir helt rabiat när alla säger ”skilj er” når någon säger att det är tufft en period, eller dom bråkar, eller inte ”har passion” för tillfället. SNÄLLA – det kallas livet. Gräset är INTE grönare det vet alla som är över 15 år och har t ex bytt jobb, skola eller annat. Man tenderar att tro att det man retar sig på just nu kommer att vara bättre med nya partnern/nya huset/jobbet osv men allt som är bra nu förblir bra på nya stället. Så är det inte och det upptäcker man först när man gjort en förändring. Barn behöver se att inte +50% av alla äktenskap i Sverige leder till skilsmässa, och att det finns nåt bestående i livet. När man fått barn ihop blir man familj och så är det. Om det är missbruk (som inte går att få slut på) eller misshandel så är det självklart annorlunda men annars så… visa lite j-a kämparglöd och stick it out säger jag. Att fega ur gång på gång är inte bra för barnen heller .Jag har 2 vänner som har skilt sig och är jätteolyckliga pga de bara får träffa barnen varannan vecka, dom missar HALVA sina barns liv. Ena kompisen tvekar på om hon gjorde rätt eftersom hon efter 2 år som singel bara träffat nitlotter och inte prinsar så att exet nu framstår som att han är bättre. Så att… jag tycker INTE man ska skrika sig blå om att skiljas direkt så fort någon är lite ledsen utan livet är upp och ner man får visa lite pannben istället.

        Tack!

      Det Finns väl massa vinster med en skilsmässa.
      Goa och glada föräldrar kanske som orkar ge mer av sig själva till barnen för stt de har separerat från en relation som åt upp energi? Är inte det en rätt jävla stor vinst?
      Dessutom finns det mycket idag via studier som tyder på att skilsmässobarn inte mår särskilt mkt sämre än barn i ett icke skilt hem.

        Nä, studier visar tvärtom.

    Hellre två lyckliga föräldrar var för sig än två olyckliga under samma tak.

      Men mest av allt vill man ha föräldrar som lever ihop.

        Nja skulle våga påstå att det är olika

          Ja, Lukas 3 år och Sara 5 år har olika behov. Sara behöver ingen pappa av någon anledning så det är bäst om mamma lämnar pappa för att ”hon inte är kär längre”.

          Nej, var bara ärlig med att barnen kommer i andra hand för så ser resten av oss på ert agerande. Ja, självklart finns det anledningar att skilja sig men så länge det inte är psykisk/fysisk misshandel så sluta skyll på ”bäst för barnen om vi separerar”. För det är det ytterst sällan.

        Ibland går det inte dock och då är det bättre att de är lyckliga och mår bra på olika håll.

          Vilka är ”de”? Knappast barnen.
          (I normala förhållanden som tappat gnistan, inte misshandel osv).

        Jag har önskat större delen av min uppväxt att mina föräldrar skulle gå isär…gör det fortfarande ganska ofta 🤷‍♀️

          +1…

        Nej, absolut inte. DU tycker så. Vi är rätt många som tycker helt olika.
        Jag är skitglad över att mamma sparkade ut farsan när jag var 1,5 år gammal och jag hade varit en helt annan person – en sämre person – om han varit närvarande under min uppväxt och haft något inflytande på hur jag formades.
        Så, skärp dig nu. Applicera inte dina högst personliga åsikter som någon form av allmän sanning.

          Ja men då är ju din pappa en skitstövel och det är inte de ts åsyftar. Hon pratar om normala relationer som befinner sig i en dipp av något slag. Ekonomisk, känslomässig, sexuell osv.
          Självklart lämnar man en man som påverkar ens barn negativt.

          Läsförståelse. Man undrar ju hur ni orkar bli så upprörda innan ni hunnit förstå och analysera texten ni läst…

        Ja. Alla studier visar detta med stor säkerhet.

    Såg en undersökning för en tid sedan där de kommit fram till att barn till skiljda föräldrar där föräldrarna skött skilsmässan en bra sätt och samarbetar på ett bra sätt runt barnen mår ungefär lika bra som barn till sammanboende föräldrar. Barn mår bättre med lyckligt skiljda föräldrar än med sammanboende som bråkar.

      Konstig undersökning. Alla mår väl bra av att inte vara i otrygga miljöer………

    Tycker nog att fler som separerar skulle turas om att bo där barnen bor (och föräldrarna i stället har växelvis boende), om de verkligen menade allvar med att göra det som är bäst för barnen.

      Verkligen! Fy fan för att tvingas flytta runt som barn.

        Var inte så farligt. Man flyttat ju inte ”runt”, man har två hem bara.

          Konstigt att inte vuxna kan se det så och ha två hem då.

            Det är väl att de delar det ena hemmet med varann som är problemet?

          Roligt om man är ensambarn med separerade föräldrar där båda föräldrarna har nya kärnfamiljer och skilsmässobarnet får åka emellan.

      Tror det är mkt svårt för många, en utopi. Tänk att dela ett hushåll med ett ex som du ju ville flytta från…

        Vill barn alltid dela hem med förälderns nya sambo med barn?

          Oj men nu antog du att det finns en sambo 😅 Och det är väl olika tänker jag 🙂

          Det får man ju kolla läget innan, men man flyttar ju inte isär och direkt till en annan. Såklart ska man låta en partner som barnen inte lärt känna eller tycker illa om flytta in!

          Ibland måste de.

          Vad då vill? att få en styvförälder är liksom inte som i askungen där styvmorsan är ond. Många barn har styvföräldrar utan problem, däremot beror allt på hur föräldrarna introducerar barnet till situationen.

      Det där är ju enklare sagt än gjort. Ska man aldrig få gå vidare i livet? Även om man såklart vill sina barn det bästa så kommer man ju ändå förr eller senare behöva hitta något eget.

      Min moster och hennes man försökte göra så. Huset var barnens hem och de vuxna flyttade mellan. Tyvärr rörde det till det med bostadsbidrag, var man skulle vara skriven, barnens skola osv. Det är väldigt oflexibla regler kring boende och de var tvungna att sälja huset. Jag är inte superinsatt, men jag vet att det blev klyddigt.
      Ett tag försökte de även att föräldern som inte var i huset bodde i gäststugan i trädgården, men det blir ju knepigt i längden, kan jag tänka mig…

        Bostadsbidrag?

          Om man har dåligt betalt kan man ju få bostadsbidrag, och att då vara skriven på samma adress som exet, eller att inte ha barnen skrivna på den adress man själv är skriven på kan göra att det blir svårt. Så säg att båda föräldrarna behöver bostadsbidrag så går inte det tex.

            Har man råd med ett hus (där barnen bor) och en egen lägenhet så borde man väl inte vara berättigad bostadsbidrag?

              Dom sålde ju huset

                Som jag förstod det så fick de göra det till slut pga av att de inte fick bostadsbidrag när de hade ett hus plus eget boende.

              Varför inte? Bostadsbidrag är inte samma sak som socialbidrag. Bara för att man någon gång haft råd att köpa ett hus betyder det inte att man har en hög inkomst.

        Eller så kan barnen stå skrivna hos mamman och bo i huset. Det behöver inte vara exakt så länge det inte är olagligt (ekonomiskt olagligt menar jag, skiter i ”dygnsvila-regeln” som skatteverket hittat på”.)

      Jag skulle behöva mitt egna boende för att kunna ge barnen det bästa möjliga livet, för att jag ska må så bra som möjligt. Jag skulle bli sönderstressad av att inte ha min trygga punkt och dela den med mitt ex som jag valt att separera med. Barnen får sin trygga punkt hos bägge föräldrarna, jag tror att det inte fungerar i längden att de vuxna ska flytta fram och tillbaka man kan ju som aldrig gå vidare med sitt egna liv då (nu menar jag inte träffa en ny partner så säg Inget om det för Jag skulle inte släppa in någon framför mina barn så länge dom är små). Och om någon tycker att jag prioriterar mitt mående framför barnens så tror jag inte barnen mår bättre av en mamma som konstant är stressad, aldrig kan landa i livet. Sen märker man att det blir stressigt för barnen att behöva byta boende Tex varannan vecka så får man hitta en annan lösning. Men det bästa vi som föräldrar kan ge dom är ju två ställen där dom känner sig trygga, har sin egna plats med föräldrar som är lyckliga.

        Håller med dig.

        Om man som vuxen inte känner att man har en trygg punkt när man inte har ett eget hem så tycker jag man kan utgå från att samma sak även drabbar barn. Känner de sig verkligen trygga på båda ställena? Även om det t ex är hem.som delas med en ny sambo och nya barn som man inte valt själv? Är de.trygga med att byta plats och packa en väska varje vecka?

        Sen visst att föräldern kan vara mer skör en barnet – men gerenellt är det ju tvärt om, att barnet är skörast och behöver mest trygghet.

        Är absolut inte emot skilsmässor men tycker vi måste våga vara ärliga med att vi inte genomför varken dem eller bostadslösningarna med varannan vecka främst för barnens skull. Blir bara skevt när vi ska låsas massa sånt.

          Den största anledningen till att jag och exet gjorde slut var att han för sitt liv inte kunde lyfta ett enda finger hemma, inte bidrog till ekonomin och var allmänt ointresserad av oss alla. Om jag skulle dela mitt hem med honom varannan vecka… Alltså jag hade ju inte hunnit städa klart på hela veckan till att börja med.

          Men alltså vuxna har ju en helt annan synvinkel på ett hem, vi sköter städning, tvättning, handling av mat och allt sånt. Jag tror att allt detta praktiska skulle vara oerhört svårt att få till på ett bra sätt om de vuxna ska byta hem hela tiden. Tänk att hela tiden behöva städa och fylla på kylen för att den andra inte har samma förhållningssätt till hygien eller smak på mat som du har. Vem köper nya tallrikar när de man har inte hanteras varsamt? Eller alla ens privata saker, vill man verkligen ha sitt ex rotandes bland såna grejer? Nej tack.

            Fy fan för att komma ”hem” till huset efter en vecka och börja med att städa och röja efter exet, DÅ finns inte en lycklig och harmonisk mamma kan jag meddela. Sen samma sak när man kommer till lägenheten, och så håller det på så… 💀💀💀 Skulle vara den absolut sämsta lösningen för mig och barnen. Hellre skulle vi bo i tält.

          Jag tror inte att det är en bra idé att låta barnen bo kvar.

          Barnen kommer ju så klart känna att varken mamma eller pappa ”bor där på riktigt”. Och i värsta fall får dessutom barnen ta mycket ansvar över huset och till exempel hålla koll på var saker finns. Jag kan tänka mig att föräldrarna ofta kommer att fråga barnen hellre än att ringa/sms:a exet. Typ: ”Vet du var pappa har lagt mackjärnet?” ”Vet ni om pappa köpte diskmedel förra veckan?” Visst om barnen är väldigt små, men många skulle nog ändå vara frestade att fråga sin 4-åring saker hellre än att behöva ringa upp exet för minsta grej.

          Och en sån ensamhet för barnen att känna att det bara är dom som bor där rent själsligt. De flesta vuxna skulle nog inte ha så stor lust att investera energi och kärlek på ett hem som de delar med exet. Vem ansvarar över julpynt etc?

          Och lägg till bråk om underhåll, städning, renovering och ekonomi som rör huset.

          Som att tvingas äga ett sommarställe med sitt ex. Alla som har testat att samäga bostäder med andra vuxna vet att det kan vara påfrestande, och det hjälper knappast att den man samäger med är ett ex.

          Fast en trygg punk är inte hemmet, det är personerna man bor med. Hade trygga punkten varit hemmet hade man tex aldrig kunnat flytta till ett nytt hem. Jag är skilsmässobarn och kände trygghet hos både mamma och pappa, och hade inga problem med att ha 2 boenden.

    Mina föräldrar skildes när jag var 7 år gammal. Min pappa flyttade långt bort pga jobb och varje gång han hälsade på så bodde han hemma hos oss och så fortsatte det genom åren även fast de båda hade relationer o.s.v. Vi hittade på saker som en familj ändå. Det jag inte visste var att de egentligen hade bråkat som f*n och var ovänner men de bestämde sig för att inte låta oss barn se det. Jag är så tacksam över att de tänkte på oss barn i första hand och klarade att samsas för vår skull. På så sätt så blev det naturligt för oss att ha det som vi hade det, även fast vi var skilsmässobarn. Jag for aldrig illa av det och vet till hundra procent att det hade varit mycket värre om de höll ihop och istället bråkade inför oss.

    Alltså i grunden håller jag med om att det är bättre för barnen med två lyckliga föräldrar än motsatsen men sen är det nog vettigt att inte skiljas för snabbt. Nu vet jag inget om just detta par men generellt tror jag att många är för snabba och otåliga i sina relationer.. Långa relationer har flera ”ups and downs” och man måste jobba hårt.. Jag tror många är dåliga på det (inkl jag 😀)

    OT eftersom man inte fick kommentera förra inlägger. ZP har inte spelat ishockey sedan säsongen 2015/16.

      Stämmer. Vad sysslar han med nuförtiden tro?

      Hette han Dick förut? Han har bytt namn står det.

    Jag o mina barns pappa är separerade och har en jättebra relation nu. Ingen av oss har träffat någon ny men vi hittar på saker tillsammans med barnen ofta. Nu under semestern bor han här för att vi ska kunna hjälpas åt med olika sommaraktiviteter. Vi har dessförinnan haft semesterveckor själva med barnen. Är stolt över hur vi hanterat detta och barnen verkar också må jättebra och förstå att vi båda bryr oss om dom och varandra även om vi inte vill bo och vara tillsammans längre.

    Är kommentarsfältet på Gabjoss-inlägget avstängt från början eller spårade det ur?

      Var öppet till en början

      Spårade ur

        Tänkte nästan det 😅

        Hur?

        Hur?

      Tyvärr favoriseras Gabriella av Camilla. Jag älskar Cam, men detta är ett tråkigt beslut. Det är (såklart, givet omständigheterna) ett inlägg som verkligen engagerar, och då tycker jag det är tråkigt att man inte får diskutera sakfrågan. Av alla kommentarer jag såg (uppdaterade löpande) var det inte en enda som var värre än hur ett vanligt kommentarsfält ser ut med Bella eller Anna, ingen gick till personangrepp eller liknande utan beslutet ifrågasattes och om barnens bästa verkligen hade tagits i åtanke. Väldigt rimligt.

        Jo det gjorde det, flera ggr tyvärr. Men som tur är kan man anmäla 🙂

          Lycka till med ”anmälan” av kommentarer på bloggbevakning, Gabriella! / jurist

          (Menar inte att vara dryg, men… Det kommer inte leda någonstans för att du kände dig upprörd över några kommentarer om barnens känslor kring allting).

            Tror hon menade anmäla till Camilla ☺

              Aha! Gud. Sorry. Vad dum jag är. 🙂 Ledsen för missförståndet, Anonym! Trodde du menade att du skulle anmäla kommentarerna till polisen för att det var personangrepp. Tänkte att det vore märkligt om någon annan än G själv skulle få för sig att göra sådant.

          Men fortfarande inte mer än ett vanligt kommentarsfält. Skulle faktiskt påstå det var bra mycket mindre sådana kommenterar jämfört med ett vanligt inlägg om Bella, Anna eller några andra älskar-att-hata-favoriter härinne.

            Hann inte se kommentarsfältet, det är ju självklart inte okej med direkta personangrepp men tyckte också att det var väldigt tråkigt och konstigt att kommentarsfältet stängdes av helt. Grova kommentarer hade kunnat raderas, men att ”dra alla över en kant” och stänga det helt blir ju väldigt tråkigt.

    Man gör en deal helt enkelt att inte separera under barnens första två levnadsår. Småbarnsåren ÄR jobbiga för relationen, det gäller att härda ut och inte ge upp!

      2 olyckliga föräldrar ger inte lyckliga barn. Barn behöver växa upp i en trygg och stabil miljö, olycka föräldrar som mår dåligt, bråkar, osv är inte trygg och stabil miljö.

        Att flytta varannan vecka/2-2-3 och ev få leva med nya personer under de första levnadsåren låter verkligen som en jättetrygg och stabil miljö… Självklart ska föräldrar inte må grovt dåligt, utsättas för våld eller misshandel för barnens skull, men lite får man faktiskt kämpa (speciellt under småbarnsåren) och försöka lösa problem genom ex parterapi osv. SÅ trött på den där ”olyckliga föräldrar ger inte lyckliga barn” som används som ursäkt så fort det blir lite tufft eller segt i relationen.

    Mina föräldrar skilde sig när jag var nyss fyllda 13, efter ett svårt och mycket bråkigt äktenskap jag aldrig kan minnas som lyckligt. Mamma berättade en gång att första gången hon tänkte lämna min pappa (för att han gjorde något mycket hemskt mot henne och oss barn) var när jag var fyra. Tyckte dock att det var väldigt väldigt slitigt att flytta mellan två hem och aldrig kunna säga att man skulle hem utan man fick säga att man skulle till mamma eller pappa. Kanske hade det varit lättare om dom lämnat varandra tidigare och jag inte behövt växa upp i ett så otryggt och olyckligt äktenskap men det kan man ju bara gissa om.

    Jag tycker att föräldrar som är olyckliga länge ska separera, men vara ödmjuka för att det kan vara jobbigt för barnen att flytta hela tiden.

      Exakt, vi behöver vara ödmjuka inför att de är jobbigt för barnen. Inte ursäkta skilsmässan med att vi gör den för barnens skull.

        Fast som michelle skrev så mådde hon ju inte bra när hennes föräldrar bråkade så mycket, så då kan en skilsmässa för att barnen ska slippa allt bra faktiskt vara det bästa för alla inblandade.

    Spårade ur? Om man jämför henne med Jelena så anser jag att GabJoss sköter utspårandet alldeles utmärkt själv.
    Hennes barns bästa för ögonen verkar gång efter gång vara det som, i stundens ingivelse, är bäst för henne 🤨.
    Jag är inte ett dugg imponerad av hennes föräldraskap eller person.

      Ja, antar du syftar på Gabriella alltså? Håller med i så fall.

    Jag måste vara ett bra exempel på hur en skilsmässa ska gå till.
    Mamma o pappa gick isär när jag var 2 år, de träffade sina nuvarande partners bara några år efter.
    Jag har inga minnen av mamma o pappa ihop, och har aldrig haft några besvär av skilsmässan heller. Detta mycket tack vare de nya partners som mina föräldrar träffat, de hade årligen/regelbundet ”föräldramöten” och diskuterade mig. Typ när ska jag få min första mobil, vilka tider skulle gälla när jag började vara ute på kvällar m.m. Detta hade jag INGEN aning om förrän i vuxen ålder.
    En av mina bästa julaftnar någonsin i barndomen var när mamma med familj och pappa med sambo firade tillsammans hos min mormor.

      Bra skött av föräldrarna låter det som!

    [Borttagen kommentar]

      [Borttagen kommentar]

    Men jisses du IGEN…

    Jag tycker mest det är märkligt att man känner sig skyldig att informera sina följare om något så privat så otroligt ingående.

      Jag gissar att hon gör det för att alla kommer fråga annars, folk kommer börja spekulera och hon kommer få frågor om varför han inte syns
      , varför hon vill ha en lägenhet osv. Är väl bättre att bara skriva hur läget ligger till (det är ju den negativa sidan av att vara offentlig) och sen slipper man få 1000 frågor om det. Tror nog hon bara berättar det mest ”relevanta” det finns nog mycket privat som dom väljer att hålla för sig själva😁

    Har väl egentligen ingen visdomspärla, jag vet att det aldrig är bara svart eller vitt när det kommer till sådant här. Men rent spontant tänker jag, att man borde kanske tänka till ordentligt, flera varv, innan man skaffar fler barn tillsammans…

    Det står ju inte alla gånger mellan ”att bo ihop för barnens skull och olyckliga föräldrar” vs ”bo isär men lyckliga föräldrar”. Det förutsätter ju att båda päronen känner att de blir lyckligare var för sig. Jag hade blivit sjukt olycklig om min partner skulle vilja separera, dels för att inte få leva tillsammans längre men också, och framför allt, att inte få leva tillsammans med mina barn på daglig basis. Oavsett hur mycket jag skulle anstränga mig (vilket jag verkligen, verkligen skulle göra för deras skull) så är jag säker på att mina barn ändå skulle uppleva att ”mamma blev olycklig av skilsmässan”. Tänker att det ganska ofta är någon som blir lämnad i en skilsmässa o då är det ju verkligen inte helt givet att båda föräldrarna bara huxflux blir lyckliga.

      Det där kan absolut vara ett problem, speciellt om man skiljer sig när barnen är små, ingen förälder vill väl vara ifrån sina barn, och att tvingas ha var annan vecka och sakna barnen måste absolut vara jätte jobbigt för föräldrarna.

    Bo ihop för barnens skull är rent ut sagt struntprat. Mina föräldrar körde på det vilket ledde till att jag har 5-6 år av mitt liv som jag förträngt stora delar av. Jag har aldrig någonsin mått så dåligt, aldrig någonsin. Hittade gamla dagböcker för ett tag sedan och jag hade verkligen glömt vissa saker och den ångest jag bar på. Kommer aldrig göra så mot mina egna barn.

    Jag minns en kompis som i skolan skröt om hur hennes föräldrar fortfarande var gifta och tillsammans, eftersom många andra var skilsmässobarn. Men bara ett par månader efter att hon flyttat hemifrån skiljde sig föräldrarna, de hade bott ihop för hennes skull (det var inte olyckliga eller bråkade, bara inte kära i varandra längre), och hon tog detta jätte hårt när hennes föräldrar skildes.

    Jag är ett barn där mina föräldrar skilde sig tidigt, och har inte haft några problem att åka emellan eller ha styv föräldrar och styvsyskon + halvsyskon. Det jag minns mest som skilsmässobarn är att jag fick fira jul 2 ggr och födelsedag 2 ggr, vilket barn älskar inte det liksom, haha.

      Jag älskade det inte, tvärtom. Mina föräldrar tjatade jämt om att jag hade tur som fick fira två jular etc. Det var förbjudet för mig att yppa minsta lilla negativa känsla eller sorg inför mina föräldrars skilsmässa, det var inget som mina föräldrar ville höra. Men de var dysfunktionella föräldrar, har inget direkt med skilsmässan att göra även om den gjorde att de betedde sig ännu mer dysfunktionellt och skapade väldigt lite trygghet för barnen. De hade fullt upp med att hantera sig själva och sina problem.

        Precis som du säger så hade det ju inte med skilsmässan i sig att göra utan snarare hur dina föräldrar hanterade det.
        Min föräldrar sa aldrig att jag hade tur eller liknande, det var jag själv som kom på det när de flesta andra barn (bl.a mina halvsyskon) bara firade jul 1 gång eller födelsedag 1 gång, men jag firade allt 2 ggr. Mina föräldrar sa aldrig att skilsmässan var bra, eller pratade illa om den andra föräldern, utan både hanterade situationen på bästa sätt för oss barn, och jag tror att det var därför vi inte hade några problem med att vara skilsmässobarn.

    Mina föräldrar skilde sig när jag var 15 år. Det var en lycklig dag, för shit vad jag hade gått runt i många år och önskat att det skulle hända.

    Fick betydligt närmare relation med min pappa efteråt, trots att jag bodde kvar hos mamma.

    Jag och min man skiljde oss när jag var gravid. Vår son har inte upplevt något annat, och vi har alltid sett till att han har mått bra. Åkt på gemensamma semestrar, firat födelsedagar ihop, aldrig talat illa om varandra osv. Nu är pappan omgift sedan många år och jag är glad att vi har en till vuxen som älskar vår son. Det handlar om att sätta sig själv och sina känslor åt sidan för att ge sitt barn det bästa. För mig är det vad föräldraskap handlar om, men det är såklart inte enkelt. Skulle aldrig ”kämpa på” i en dålig relation för att det är bekvämast (ja, det är skitjobbigt att bryta upp och ta hand om barnet/barnen ensam). Barn mår inte dåligt av en skilsmässa utan av föräldrar som inte kan sätta sina känslor åt sidan.

    Mina föräldrar är fortfarande gifta och bor tillsammans. Deras bra stunder kan aldrig våga upp för alla deras bråk. Från att jag har minnen så minns jag hur vi barn åt kvällsmat, tog på pyjamas, borstade tänderna och gick och la oss, allt medans de skrek och gapade på varandra. De höll ofta på långt in på natten. Från att jag var ca 10 önskade jag mig att bli ett skillsmässobarn. Klart det inte hade varit enkelt, men det är inte lätt att bearbeta allt som det är nu heller. De bråkar mindre sen de blev själva utan hemmaboende barn, men vad spelar det för roll när vi ändå bär med oss allt?

    Jag är lyckligt gift med två barn, jag och min man bråkar i stort sett aldrig. Livet är lagom tufft ändå för att orka stå och skrika på en annan vuxen person när livspusslet ska gå ihop 😝

    Jag tänker alltid att alla skillsmässor och separationer är rätt beslut. Ingen kommer fram till det enkelt och när det värsta lagt sig så verkar de flesta vara lyckligare separerade. Livet är för kort för att inte försöka vara lycklig!

    Att en skilsmässa skulle göra barn gladare är blaha om det inte är extremfall, att föräldrarna inte kan bete sig normalt och därför bråkar framför barnen eller om den ena föräldern är våldsam. Att man inte är lika förälskad i varandra och passionerad under småbarnsåren skadar inte barnen och att skilja sig då är bara själviskt i min mening. Det ser ännu värre ut när man försöker rationalisera beslutet med att säga att man gör det för barnens skull. Barn har inget behov av att deras föräldrar är jättekära i varandra, de behöver bara båda sina föräldrar närvarande. Jag och min make har haft perioder då vi inte är lika pirrigt kära men det är så det är i långa relationer. Vår yngsta son var väldigt ledsen när vi hämtade honom från fritidshemmet en gång och berättade att hans bästa kompis inte velat leka. Kompisen hade gömt sig bakom ett träd hela eftermiddagen för att han inte ville ha fredagsmys med bara sin mamma (nyseparerade föräldrar).

    Mina föräldrar separerade när jag var 10, som en käftsmäll just för att dom aldrig bråkat framför mig och min syster. MEN de är just de jag idag (20 år senare) fortfarande är extremt tacksam över, inga bråk med obehagliga höga röster, inge gråt, inge pust och fryst eller skitsnack om den andra föräldern.
    Idag (och dom senaste 10 år sen) så är dom bra vänner och vi hänger ofta alla i familjen med nya respektive och det är mer som att familjen växte än delades.

    Lyckliga föräldrar ger lyckliga barn för nu är de 100% fokus på allt de roliga och kvalitetstid istället för den gråa vardag som KAN uppstå med bråk, snäsiga kommentarer, trötta, griniga föräldrar (säger inte att de behöver va så men de är ofta så.)

    Heja er!

    Man kan vara så inte sig själv de första 2-3 åren när man fått barn. Vi tog i hand att ska vi separera så är det först när livet återgår till att få sova på natten, träna och vara mer sig själv. Tre kids på mindre än fyra år. Yngsta är fem nu…… NU är vi kära igen, och trivs med varandra igen. Tacksam för att vi lovade varandra att förändringar mellan oss inte skulle ske under tuffaste tiden. Hade varit ett enormt misstag!

    Är det helt galet av mig att tänka ”Varför skaffade man barn med någon man inte är beredd att kämpa för/med för alltid?”

    Har ju själv bara växt upp i foster och barnhem. Jag är vuxen idag och tänker heller vara barnlös än att utsätta mina framtida barn för skilsmässa och splittrad familj. Förstår inte konceptet barn med någon man inte älskar för alltid, in good times and bad times.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *