Öppet Spår

Det här är alltså ett inlägg där det är fritt fram att kommentera om vad du vill, när du vill, hur du vill, på vilket sätt du vill.
Dock undanber jag mig politiska diskussioner, tack!
OT är mer än välkommet och det finns inga rätt eller fel.
Är du ensam hemma? Sjuk? Uttråkad? Vad som helst, du är VÄLKOMMEN hit för att snicksnacka om vad som helst!

Givetvis gäller samma regler som vanligt och om man inte sköter sig kan man bli satt på moderering – men det är sen gammalt och ni sköter ju er så go nuts… 🙂

Ps! Tjafsa mindre!

516 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Har ni berättat för er nuvarande partner hur många sexpartners ni haft? Jag har varit gift med min man i 12 år och vi har två barn. Min man är absolut inte någon som anser att kvinnor ska vara oskuld tills dom gifter sig och han är överlag en vettig man med sunda värderingar. Men jag har aldrig sagt hur många sexpartners jag haft innan honom, eller jo visst har det kommit på tal men alltid sagt en siffra som är mindre. Tror jag var väldigt påverkad av bilden hur en ”fin tjej” skulle vara när jag var yngre. Men ibland får jag bara lust att berätta men är samtidigt lite orolig att hans bild av mig ska förändras för man har ju ofta hört hur snacket går bland män(även äldre vettiga män tyvärr)

      Jag har inte ens koll själv på exakt antal. Är väl mer att vi pratar om något och någon man låg med förut kommer på tal och nämns. Finns ingen svartsjuka alls mellan oss och helt ärligt är antalet tidigare partners ganska ointressant för mig.

      Nej, det är väl inte intressant över huvudtaget . Lämnar sånt i det förflutna och fokuserar på den nuvarande relationen istället ☺️

      Bara säg det, skulle han reagera säger det allt om han och inte dig. Tror du han ljuger om antalet för dig? Du ska inte skämmas över din sexualitet!

      Känns som något man pratade om på det sättet mer när man var yngre?

        Ja, varför ska man ens dra upp det?

      Jag har berättat, tycker inte det är nån big deal och skulle min kille tycka det så är han ändå inget att ha isåfall om han skulle döma mig efter det 🤷🏼‍♀️

        Vad ska han göra med den informationen tycker du?

      Du ska aldrig berätta för honom. Han lever i en illusion där han aldrig behöver tänka på att andra män har varit där. Låt honom ha kvar bilden av att du är perfekta frun.

      Nej, kan inte se varför man skulle säga det. Ens erfarenheter och vad man tycker om i sängen är väl bra att prata om, men att säga en siffra på hur många man legat med känns bara onödigt tycker jag.

      Haha nej skulle aldrig berätta för någon. Inte för att jag skäms, men det är min siffra och ingen har med den att göra.

        20.27, exakt!

      Han vet hur många jag legat med men det är bara för att vi var vänner i 12 år innan vi blev ihop. Jag har liksom kunnat räkna ut hur många baserat på de han varit tillsammans med innan och han samma med mig. Vi har förövrigt legat med lika många, ingen av oss bryr sig om det.

      Men gud, det hör till det förflutna och betyder nada

      Jag har sagt på ett ungefär (vet inte exakt) mest för att det var viktigt för mig att veta hans siffra i början av förhållandet (8 år sedan), var osäker och svartsjuk. Det hjälpte mycket att prata om sådant, gav mig kanske en känsla av ”kontroll” över situationen och all info han kunde ge om tidigare förhållanden eller sexpartners gav mig mindre utrymme att fantisera ihop jobbiga tankar. Kanske hjälpte det förvisso att han haft långt färre sexpartners än jag själv. Det var också viktigt för mig att dela så mycket som möjligt av mitt eget tidigare liv (ja inte detaljer förstås), inte för att han krävde det men för att jag behövde det för att verkligen kunna känna att han älskar mig, accepterar och respekterar mig för den jag är oberoende av vad som finns i mitt förflutna. Jag var precis som dig rädd att han skulle se mig annorlunda om han visste, och det var viktigare för mig att veta att han väljer mig trots det, inte att jag skulle vara tillsammans med honom medan han tror att jag är oskyldig, men han egentligen skulle tycka annorlunda om mig om han visste. Öppenhet och ärlighet är för mig så himla viktigt, även om det förflutna. Jag vill att allt som kan spela roll, orimligt eller ej (vi är alla mänskliga och kan döma andra på grunder som inte är rationella) skulle bara uttalat för att ingen av oss skulle fortsätta på någon typ av falska premisser. Jag förstår dock att de flesta kanske ser det annorlunda, men jag är så glad att vi gjorde precis som vi gjorde, det har hjälpt min osäkerhet otroligt mycket och vi mår mycket bättre som par än vad vi gjort om jag hade ”levt i ovisshet”. Hade jag varit du hade jag pratat med honom för vet hur betungande sådana tankar kan vara, och vilken lättnad det är när ens partner bekräftar att det inte spelar någon roll. Jag hade också velat veta om det faktiskt hade spelat någon roll, för då hade jag inte velat fortsätta med honom. ❤️

        Tror dessutom du mår mycket värre av känslan att du ljugit, oavsett om det är om något som inte bör spela någon roll eller inte, än vad du kommer göra av att han vet sanningen. Med största sannolikhet kommer ingenting vara förändrat efter att du berättat, mer än att du kommer ha ett lättare hjärta. <3

      Nä min man vill inte veta och han bryr sig heller inte. Det är ju irrelevant så länge ingen av de före honom gett mig en std.

      Varför, efter tolv år?
      Tror inte något positivt kan komma av detta.

      Jag är sån som vill veta hur många personer min eventuella partner varit med och vid vilken ålder och förhållandestatus vid tillfället, för det visar hur han är eller har varit som person.
      Har partnern legat runt en massa i låg ålder (tänker runt 25) är det lugnt, efter det skulle jag inte ta i personen med tång ens.
      Själv är jag 40 och uppe i siffran tre.
      En kille uppvaktade mig men han var uppe i 39 eller 40, hade inte ens koll. Känns ofräscht.

      Vart ihop med min sambo i 14 år. Har aldrig haft intresse av att veta hur många han har vart med före mig? Han har aldrig frågat mig heller. Förstår inte vad det har med nuvarande relation att göra alls. Det är historia oavsett.

      Förstår faktiskt inte alls varför man ens talar om sådant med sin man? Oavsett om det är en eller etthundra partners man haft?

      Varför skulle du berätta för din partner hur många du har haft sex med? Fattar inte vad du skulle få ut av det? Skulle du känna dig stolt på något vis? Varför i så fall? Det låter sjukt i mina öron.

        Tror du har missförstått. Personen har minskta antalet pga samhällets syn på hur en ”fin tjej” ska vara, dvs inte ha många sexpartners. Troligtvis har den här tjejen haft en del men skämts då hon inte passat in i rollen som en fin tjej. Nu är hon äldre och mognare och inser att det inte stämmer, hon vill berätta för att inte fortsätta bevara en rutten syn på hur kvinnor bör vara

          Men herregud släpp det. Samhället påverkas inte av om hon berättar för sin man att hon har varit med hundra killar.

    Är det någon som känt när ägget fäster efter befruktning? Hade ägglossning med. Blödde du den dagen? 4 dagar efter samlag fick jag ont i magen, sen kom en skvätt blod i trosskyddet. Sen kom det bara blod på pappret, inte mer än så. Dagen efter va det borta. Har läst om sk nidblödning och funderar på om det kan ha varit en sådan? Har fortfarande lite ont. Eller nej, mer öm. Känner mig svullen (trots gått på toa).

    Tiden får ju såklart utvisa. Men man blir ju nyfiken ☺️

      Det där med att känna när ägget fäster tror jag är bs och önsketänkande.

        Ja jag har ingen aning. Men jag satt i bilen. Det ”högg” till typ, jättemärkligt ont. Ringde min kompis för att be om ipren. Jag trodde det va en annan sak som påverkade det.

        Men sen kom blödningen – DET gjorde att jag definitivt blev fundersam.

        Dock bad jag om nån känt likadant 🙂

        Förlåt om jag lät dryg 🙈 Det va inte meningen.

          Haha inte min mening heller. Låter bara så orimligt att man skulle kunna känna det.

            Mja fast ändå inte tänker jag. Har endometrios, så minsta lilla därinne gör ont. Läste nånstans att de med mkt mensvärk kan känna saker tydligare. Men jag vet inte, är ingen läkare haha. Som sagt, tiden får utvisa 😄

      Låter absolut som en nidblödning. Jag hade exakt så som du och det visade sig att jag var gravid🥰

        Shit! Jag känner att livmodern gör ont. Jag brukar få så veckan innan mens, men det är det ju inte. Så blir helt…. Aaaah vet inte! Otålig 😂

        Första isf. Fick missfall för 10 år sen (visste typ inte att jag va gravid, bara ignorant). Och blir helt.. Shit shit shit! Det är sååå välkommet, självklart. Men är såklart också ödmjuk till att det inte är nåt. Men blödningen?! Klumpfri och rosa/ljusrött. Och att det högg till 🙊

        Hur länge hade du ont/kände dig svullen? Känns liksom ömt inuti. Är van vid mkt smärtor där annars. Därför är detta ”konstigt” ☺️

      Jag kommer ihåg att jag kände något alldeles speciellt, och tänkte ”är detta när ägget fäster?” Och ja, jag blev ju gravid ☺️ Men visst, det kan ha varit vad som helst , men kommer ihåg att jag tänkte så iaf

        Ja alltså jag tänkte inte på det just då. Men när jag såg blodet så blev jag superchockad. Jag hoppas 🙏🏽☺️

      Jag hade samma upplevelse som du. Fick en mindre blödning, ett ensamt tillfälle, efter ett par dagar. Och sedan visade det sig helt enkelt att mensen var försenad och att jag var gravid. Hoppas att du också är det, om du längtar efter det! Kram från en som haft sin bebis i nio månader nu!

        Åh, jag hoppas enormt mkt 🙏🏽Situationen hade gärna fått se bättre ut. Men det är så, så välkommet om det skulle vara ngt ☺️☺️☺️

      Jag sitter också och funderar på om jag fått en nidblödning. 5 dagar innan beräknad mens, kom lite blod imorse sedan inget mer. Fick nidblödning med första barnet så min kropp kanske fungerar så, återstår att se om det kommer någon mens nu. Har dock aldrig känt något ”hugg”.

        Ja, så konstigt! Bytte till binda men nada. Kom rosa när jag torkade mig, annars inget. Håller tummarna 🙏🏽

      Ja, jag kände nåt som hände i kroppen och sen kom en liten blödning. Tog graviditetstest några dagar innan mensen skulle kommit och japp jag var gravid 🤰

        Galet! Jag längtar tills nästa vecka så mycket nu! Vill ta test för att veta 🙈 Det vore så sjukt häftigt, läskigt, spännande, underbart och roligt om det va så. Hoppas hoppas! 🙏🏽

      Jag har varit gravid en gång och kände direkt när ”det tog”. Sa till min man att nu blev jag gravid, vilket visade sig stämma och ”barnet” är nu 30+😀Har aldrig känt likadant varken före eller efter.

        Wow! 😃 Längtar tills jag kan testa!! 😃 Hur kändes det typ?

          Det nöp till typ.

      Hmm vem vet… Men jag hade samma känsla i augusti, var väldigt säker på att det faktiskt tagit. Men nej, fick mens som vanligt sedan.. numera försöker jag att inte känna efter faktiskt.

      Varför MÅSTE man kommentera sånt på ett sånt inlägg? Så himla onödigt

        Ja varför vara vettig och vetenskaplig? Guuud så onödigt.. Bättre att larva sig med vidskepelse.

          Vetenskap är inget statiskt.

          Ni som hänger här är fan helt störda. Kan ni inte bara scrolla vidare och låta folk fråga saker? Ochde som isf känt likadant svara? VARFÖR måste man vara så elak hela tiden? Ni drar fan ner allt och alla. Är alltid trevlig, på gott humör osv – tills jag kommer in här.

        Ganska rimlig fråga ändå kan jag tycka.

      Men första barnet kände jag ngt som högg till skarpt, som en kniv. Pågick i några sekunder sen var det över. Har aldrig haft mensvärk i hela mitt liv. Några timmar senare fick jag en stor blodig klump på pappret när jag var på toaletten. Trodde min mens ballat ur pga precis slutat med p-piller efter tio år. Men jag var gravid och i tid var det exakt när en nidblödning borde ske.

      Med barn 2 kände jag ingenting alls och fick ingen blödning.

    Hej vänner! Var ska man gå ut som nybliven singel, 25+ på söder? Om man vill ha kul med sina tjejkompisar, dansa och kanske hångla?

      Valfri klubb? Eller vad? 😀 haha… Stockholm är ju full av klubbar. Bara välj och vraka… själv har jag inte varit ute på en klubb på över 2 år typ.

        Google har jag koll på haha. Hade bara varit kul med lite personliga tips och favoriter. 🙂

      Du får väl googla på ”gayklubb Södermalm ”.

        Varför gayklubb?

          Om du vill hångla med tjejkompisarna?

            Det är inte jag som skrev. Men tycker inte syftningen blir fel, är ju ett kommatecken.

        Haha hångla med mina tjejkompisar behöver jag inte en klubb eller bar för på söder för att göra. Menade såklart hångel med gulliga killar!!

      Innan Corona var jag ibland på morfar ginko och hornhuset. Vet dock inte hur det är idag!

      Kolla var alla influecsers hänger vis Instagram🙈

      Trädgården/under bron!! Eller sunkhak som Carmen, Habibi, Elefantpojken osv, eller lite trendigare ställen som Urban Deli, Snottys eller Pet sounds typ! Himlen därtill är mysigt och nice också, fin utsikt! Finns så få ställen att dansa på på söder… men det är nog Under bron, Lajka Hornstull och Debaser strand typ!

    Vad hände sen med influensern som hade med ett barn i sin reklam om sexleksaker, orosanmäld? Polisanmäld?

      Det var ju inte inföuencerns barn, så det blir ju jättekonstigt att orosanmäla influensan

        Jaså? Ok då fattade jag fel. SJUKT oavsett vems barn det är!

      Hon har tagit paus nu. Tova däremot verkar inte ha fattat grejen alls. Men hon är ju ung också

        Så ung är hon ju inte. Men Tova har ganska mycket problematik i bagaget både ”i livet” och psykiskt så är inte så förvånad faktiskt över att hon inte fattar bättre.

        Hon mamman verkade ju ändå genuint ta åt sig och ångra sig. Jag förstår ändå hennes perspektiv också, att man ser det som nåt oskyldigt då man själv aldrig skulle se sitt barn på det sättet.

        MEN människor är ju sjuka I huvudet och vem vet vart filmen hamnar.

          Det är så jävla sjukt alltihop. Hur kan man vara så intelligensbefriad. Lever man under en sten?! Tror man att pedofili bara är ett hittepå eller vaaaaa? Fy vilken ångest mamman måste ha. De har ju INGEN koll på vem som har ev sparat ner klippet eller i vilka forum det ev sprids någonstans! Lider med barnet så in i… 💔

            Problemet var ju att det nådde typ 500k människor. Men ett genuint misstag från hennes sida.

          Jag fattar att man ”inte ser sitt barn på det sättet” men man måste väl fan fatta att det är högst olämpligt, oavsett, att filma sitt barn med sexleksaker som ska läggas upp en en ”influensers” konto för alla att se. Det borde varenda människa fatta.

        Ung är väl ingen ursäkt! Kan hon ha sex då kan hon räkna ut att bebisar och barn är oerhört olämpliga rekvisita i en sådan reklam.

      Varför skall folk dra det så lång så att de knäcker personerna.
      Påpeka felet och låt dem göra rätt (det verkar ju ändå som Bente fattat vad som blev fel)
      Händer det igen så kanske man skall dra det vidare.

    Kristallsjukan – någon som haft?
    Det är nog det värsta jag varit med om, allt snurrade, jag kräktes och kallsvettades.

    Fråga till någon som haft detta: nu har jag fått det en gång, innebär det att jag kommer att börja få det regelbundet nu?

      Min sambo har det. Vi har varit tillsammans i fem år och han har fått två ”anfall” under den tiden. Har du pratat med sjukvården?

        Ja, jag fick någon övning man skulle göra.

        Vet du om han får någon ”förvarning” innan? Och vad gör han när han får det?

      Min man har haft det en gång. Det var många år sedan nu och har inte kommit tillbaka.

      Jag fick det när jag var förkyld, jag vet inte om det har ett samband.

      Jag har haft det. Första gången var jag snurrig i en vecka typ. Kunde knappt stå rakt och föll från sängen sittandes pga dålig balans. Sen kom attackerna typ 1 gång om året. Kändes som jag hade åkt berg och dalbana hela dagen typ 🙂 men nu har jag inte haft det på flera år!

        Vet man vad det beror på varför du fick det?

        Gör du något särskilt för att försöka undvika det?

          Nä. Ibland kan man få det om man slagit i huvudet och en kristall i örat lossnar.
          Jag fick övningar ifrån en läkare där man framkallar yrseln. Man skulle typ slänga sig hastigt ned i sängen och sen vrida huvudet åt det hållet som skapade mest yrsel.. minns inte riktigt! Men det hjälpte iallafall.

      STACKARS dig, det är hemskt det där! Jag fick det två gånger på ett år, men sen aldrig mer! Så det är inte alls säkert att det fortsätter nu konstant!

      Jag hade en kraftig episod för typ 15 år sedan likt den du beskriver. Efter det har jag små episoder av yrsel, beroende på huvudets läge. Får ibland när jag är under vatten och det är extremt obehagligt! Men aldrig igen fått som första gången.

      Jag har det, har bara fått ett riktigt anfall där jag kräktes och allt snurrade men det tror jag beror på att jag har lyckats avvärja attacker efter den gången, så snart jag känt av litegrann. Kommer inte regelbundet men lite då och då i små slängar för mig iaf.

      Jag hade kristallsjukan i våras (i riktigt jobbig variant där kristallerna hade fastnat på fel plats och jag fick dropp pga uttorkning, vet inte om det påverkar om det återkommer). Fick små ”yrselanfall” som varade i max 5 minuter lite då och då den följande månaden. Men nu har jag inte känt av nåt på 5 månader.

    Jag har under en längre tid tänkt att jag vill genomgå en gastric bypass, jag misstänker dock att landstinget inte kommer ge mig en (har ex ingen dokumenterad dietist kontakt osv). Börjar fundera på att bekosta den själv. Är det någon som har gjort det? Jag har förstått att man ska läsa på ordentligt innan man anlitar en privatklinik för något sånt här, men vart tusan läser man på? Jag har en klinik jag kikat på, men hittar egentligen inga recensioner när jag söker på Google.

      Varför göra en bypass då det är så stora risker då det idag finns gastrisk sleeve op. Jag har gjort det och har noll känningar av det. Bästa beslutet jag någonsin tagit. Har du fetma så får du en sån operation.kontakya vårdcentral så skickar dom en remiss.

      Man måste väl först kolla upp varför man är överviktig, gastric bypass är ingen lösning om man har ett problematiskt förhållande till mat tänker jag

      En nära vän till mig gjorde gastric sleeve privat för ett år sedan. Hon är väldigt nöjd.

      Varför inte gå vägen via dietist? Låter som du inte är motiverad o vill ha en quick-fix

      En vän till mig gjorde det två gånger och är lika fet som innan då hon aldrig ändrade sina matvanor. Äter bullar och massa skräpmat varje dag. Tyvärr är matvanor och träning den enda långsiktiga lösningen. Går inte operera sig för att bota problemet.

    Fyfan för ptsdbehandling. Så jääävla jobbigt. Ligger så nära gränsen till självskada hela tiden. Förstår verkligen inte hur jag ska orka mig igenom dethär

      Varm kram till dig. Fortsätt kämpa, till slut kommer man ut på andra sidan. Men det är pissjobbigt, ja. Hoppas att du har människor omkring dig som kan stötta. Jag håller tummarna för dig!

      Du är stark och du kommer att klara det! 💕

      Kämpa kämpa, livet kan vara tufft men allt går om man vill.

      Försök tänka positivt, framåt och att du kommer må bättre och komma ur denna period starkare♥️

      Styrkekramar

      Här kommer en låt till dig:

      https://www.youtube.com/watch?v=8LMB6K4rTGU

      Önskar dig allt gott.

        Jag somnade ifrån ös igår och vaknade till detta.. Tack snälla du för att du tog dig tiden att skicka denna ♡ att lyssna på den och veta att det ligger en okänd persons omtanke bakom känns otroligt fint.

      Har gått igenom samma. Kändes helt omöjligt att bli fri från PTSD. Efter behandlingen mår jag så oförskämt jävla bra! Det kommer du också att göra, det lovar jag!

        Det är så svårt att föreställa sig.. men det känns hoppfullt att höra om andra som gått igenom samma och fått bra resultat♡

    Hus vs lägenhet när man har barn? Har två barn och bor just nu i hus, men funderar på att flytta till stan pga sjukt långt till jobb för mig och mannen, men känns tråkigt att låta barnen växa upp i lägenhet. Tankar?

      Många brf har fina innergårdar som jag tycker funkar utmärkt med barn. I alla fall här i stan där jag bor

        Yes men där ekar det mellan husväggarna och vi barnfria uppskattar inte när din unge skriker där ute.

          Flytta då.

            Sköt er istället, hört talas om hänsyn?

              Så att sköta sig och visa hänsyn innebär att inte låta barnen vara på innergården? 😅

      Har växt upp i lägenhet (och de flesta jag känner) och ser inget konstigt med det. I min värld är det konstigt att bo i eget hus :p

      Rent spontant tänker jag att hus är det bästa när man har barn, jag själv skulle inte kunna tänka mig att bo i en lägenhet när jag har familj. Rent allmänt känns det som att det förekommer mer stök i lägenhetsområden jämfört med villaområden. Men eftersom att ni har det ”sjukt långt” till jobb så förstår jag att ni kanske vill bo närmare. Finns det inga villaområden närmare era jobb? 😊
      Precis som du skriver upplever jag det också som tråkigt att låta barnen växa upp i lägenheten (om man nu har möjligheten att låta dem växa upp i ett hus). Familjelivet är så mycket enklare i hus än lägenhet..

        Finns fina områden med lägenheter där det är lugnt och tryggt. Kostar lägenheterna någon miljon så sållar det ofta bort ”besvären”.

          Oj vart bor du? Lägenheter runt miljonen finns inte i min värld.

            Sa någon miljon för att det beror på stad. Poängen är att fina områden (med lägenheter) kostar, det sållar bort ett visst klientel. Ofta andra typer av lägenheter som är problem.

            Här kostar lägenheter 3-4a) mellan 1,5-2,5 miljoner beroende på storlek. Resten av Sverige har inte så sjuka priser som Sthlm.

          Någon miljon? Haha hejdå Sthlm. Tänkte bara vaaaaart finns lägenheter för en miljon i Stockholm?

            I majoriteten av sverige kostar en lgh inte miljoner. Sluta utgå ifrån att sthlm är mittpunkten. Större delen av Sveriges befolkning bor på andra ställen.

              Fast även här i Övik går lägenheter inne i stan på mycket. Om en barnfamilj ska ha en trea, eller fyra centralt så får de betala några miljoner. Ännu dyrare med nyare lägenheter såklart.
              Utanför stan lite billigare, men priserna är ju väldigt höga just nu.

                Notera dock att ”någon miljon” inte betyder 1 miljon.

                  Jo det gör det, singular, några är 2+

                    😂🤦‍♀️ Talspråk du vet…

          Vilka ”besvär” syftar du på då?

        Oj? Har du bott i lägenheten med familj? Eller överhuvudtaget?
        Vi bor relativt centralt i en större stad i en stor och fin lägenhet med innergård och lekplats. Det är lugnt och fint och det mest störande eller stökiga är väl tennisbanan mitt emot.
        Det funkar hur bra som helst med barn!
        Vill man (och har råd) så kan man ju ha ett lantställe ngnstans.
        Visst finns det säkert fördelar med hus också men vi trivs. Förskolan ligger 50 meter bort. Kompisar i huset till barnen. Inte en massa restid för oss och inte en massa fix med huset.

          Härligt att ni har hittat en lösning för er familj. Självklart är allt inte svart eller vitt, men jag menade mer generellt om den uppfattningen jag har gällande lgn vs hus..

          Älskar att bo i lägenhet. Bor på gångavstånd till stan och jobbet. Dyra lägenheter så de som bor här är oftast skötsamma. Förskolan precis utanför dörren i huset tvärs över gatan och vi har barn mittemot våran dörr så dom leker hela somrarna på innergården medan vi vuxna grillar och fikar.
          Vi har dessutom en soooor lekplats med fotbollsplan, parkour och utegym och ankdam. Kan inte tänka mig en bättre plats att bo på med mina barn. Skönt att slippa alla måsten ett hus medför. Enda jag saknar är väl att kunna öppna dörren och rasta barnen i trädgården/studsmatta och eventuell pool. Men vi åker ju till sjöar och annat kul och får engagera oss mer i barnen så det känns inte som en stor förlust

      Jag personligen skulle aldrig basera en flytt från hus till lgh pga jobb. Trivs ni i huset – sök nytt jobb närmare ert hem eller prata med era arbetsgivare om tex att få jobba hemifrån mer etc?
      Är själv uppvuxen i hus som barn (i mindre stad) och nu som förälder själv (i storstad), så vill jag verkligen kunna erbjuda mina barn en liknande uppväxt. Nära natur, hav, lättare att kunna utöva sporter etc. Jag är övertygad om att den miljön gör gott för barnen. Sedan är det ju underbart att bara kunna släppa ut barnen på tomten för lek istället för att behöva knata några kvarter till närmsta lekplats.
      Men, inget fel att flytta till lägenhet om man inte trivs eller mäktar med ett hus.

      Måste det vara antingen hus på landet eller en lägenhet mitt i stan tänker jag? Finns det inget mellanting?

      Skulle säga att omgivningen är viktigare än boendeform.

        Bra sammanfattning. Tycker vi är klara här nu.

      Tack för många svar! Vi vill verkligen bo i stan dels pga pendlingen, men också pga att vi helt enkelt saknar stan och närheten man får där. Vi kommer nog köpa ett sommarhus också, hus mitt i stan har vi tyvärr inte råd med 😛

      Jag är uppväxt i lägenhet och reflekterade verkligen aldrig att det skulle vara ”sämre” på något sätt. Vi hade innergård med lekplats och flera barn fanns i huset så alltid någon att leka med. Träffade min bästa vän där och 30 år senare är vi fortfarande bästa vänner. När jag blev tonåring älskade jag närheten till stan och fritidsaktiviteter och andra roligheter. Kunde alltid cykla vart jag än ville och bussarna gick ju jämt. Bodde nära bad också, så när det var varmt var det bara att gå 5 min till stranden. Aldrig lidit i lägenhet faktiskt

      Vi har en liten bebis och har precis köpt en bostadsrättsvilla. Nu bor vi i lägenhet och vi trivs väldigt bra här. Dock är det för litet med ett barn, och vi vill gärna ha ett till om det går. Så nackdelen med att bo i lägenhet är ytan skulle jag säga. Och att man stör och blir störd av grannar på ett helt annat sätt än i hus.

      Vi valde lägenhet, men lyckades hitta en brf-femma i markplan på 126 kvm med ungefär lika stor trädgård, som rymmer både studsmatta och fruktträd. Egen ingång, en tyst granne ovanpå och ljudlöst hos grannen bredvid. 15 min till stan med pendel. Det kändes som ett mirakel (förutom priset)! Hus hade inneburit massor av underhåll, stora pantbrev/lagfart och längre från jobb så gick bort.

      Barn far inte illa av att bo i lägenhet!!
      Gör utflykter ut till naturen sen istället 🙂

      Har två barn, bor i lägenhet. Går fint! Uppväxt i hus själv och vill absolut inte bo i hus igen 🤗

    Hur känner man mening i livet när allt bara rullar på och är allmänt tråkigt?

      Undrar jag med… Finns ingen mening i mitt liv alls.

      Öva på tacksamhet.

        Håller med, tacksamhet.
        Prova mindfullness

        Detta!
        Skriv ner 3 saker varje dag som du känt dig tacksam för, repetera inte saker. Gör det i en vecka och sen kommer du se det fina i massa massa småsaker. Verkligen så jävla värt att testa!

      En vän till mig blev allvarligt sjuk i cancer och under hennes behandlingstid så spenderade hon flera veckor i taget på sjukhuset. Det hon sa som jag ofta tänker på var att det hon längtade allra mest fter var att få tillbaka sin tråkiga vardag.

        Åh 💔

        Exakt! Kände samma när jag var sjuk.

      För mig hjälper det ofta att ha något att se fram emot. Behöver inte vara något stort men något som får en att längta lite 🙂

      Hjälpa andra sägs ju ge en känsla av meningsfullhet 🙂

      Jättesvårt! Känt så i kortare perioder, och det som har hjälpt är reflektion, och att skapa mening. Någonstans reflektera över vad som känns bra, vad som känns mindre bra och varför det är så. Det är så lätt att bara stå och betrakta livet hända, men då kan man ju fråga sig vad det ger för livskvalitet. Medveten närvaro har hjälpt mig så att jag uppskattar små kontraster i vardagen, och gör det lättare ta kontroll över min egna tillvaro. Små steg kan göra stor skillnad, men ibland kan ju stora steg också behövas. Tror det viktiga är att stanna upp och reflektera, för att sedan kunna göra någonting åt det. Hoppas du kommer att må bättre inom en snar framtid 🙂

        Ett tips är att (om man har möjlighet) spara flex/semesterdagar. Jag brukar försöka ta ca 3 dagar semester på mitt på hösten och ca 3 dagar mitt på våren för att bryta ekorrhjulet och ha något att se fram emot. Jag älskar min vardag men att få en paus från den ”utan anledning” känns väldigt lyxigt och gör faktiskt vardagen roligare 🙂

      Brukar tänka på hur himla bra jag har det. Jag har mitt eget hem, jag har råd att äta vilken mat jag än är sugen på, jag har två friska ben som bär mig, ett jobb, friskt barn, mina föräldrar lever osv. Allt det här kanske jag längtar tillbaka till en dag, så jag försöker uppskatta det även om vardagen känns jävligt trist ibland.

      Jag tog tjänstledigt och åkte utomlands i 4 månader! Bästa jag gjort

    Kolla Fok is story, de veckor hon inte har barnen skriver hon. Har de separerat?

      Skulle inte vara förvånad.. han fick väl nå utmattningssyndrom efter första ungen o därefter bodde de väl mycket isär..?

      Enligt fokis är de särbo och bästa vänner. Hon letar efter annat boende och de kommer ha barnen varannan vecka. När man har barnen varannan vecka låter det inte som särbo utan som om man har skilt sig

        Men om man nu bestämmer sig för att vara särbos så blir det väl självklart så att man var barnen varannan vecka. Annars blir ju någon av föräldrarna utan barnen helt och hållet.

      Hon skrev att de ska bli särbos med barnen varannan vecka, och försöka hitta på saker tillsammans på helgerna. Hon tänker bo i Luleå de veckorna hon inte har barnen. Jag tycker inte det låter som särbos, utan mer en separation. Funderar på ifall hon blandat ihop orden 🤔🤔

        Det kan vara så att de inte heller har bestämt sig definitivt utan mer utforskar vad som kanske kan funka för just dom. Sen kanske det kommer mer naturligt med en eventuell separation när de flyttat isär och levt isär ett tag.

        Det är väl deras sak att definiera.

    Ångesten gör sig tydligare och starkare nu på senaste tiden. Vill gråta flera gånger om dagen. Inte känt så här på flera år, men nu är det som måendet fått sig en käftsmäll. Hur ska man ta sig ur detta?

      Det är en svår balansgång många gånger men det är bra att försöka att varken ”överkänna” eller trycka undan känslan när den kommer. Notera den utan att värdera den – ”nu fick jag en känsla av ångest” och inte ”åh nej, panik, vill inte känna så här”. Det är svårt men hjälpfullt att ha i bakhuvudet.

      Utöver det så ska du inte vara rädd att söka hjälp eller sjukskriva dig om du känner att det påverkar dig så pass mycket att du inte orkar med din vardag. Det är också den årstiden nu som många lätt dippar (jag vet hur det är). Kram 💕

        Jag biter ihop när jag vill gråta. Försöker ta mig igenom det utan att tänka på det. Samtidigt kanske det är därför jag mår dåligt, för att jag tryckt undan alla negativa känslor ett tag nu. Det är rätt obehagligt att må så här.

          Jag tror du är rätt ute där. Känslor behöver komma ut, annars samlas dom lätt inom en tills bägaren rinner över, ofta över någon bagatell som att smöret är slut.

          Jag tror det är viktigt att du låter det komma ut. Gråt, var skör och känn det du behöver känna. När du tömt ur dig det tror jag att det kommer att kännas lite lättare!

          En metod som kan fungera är att ha en stund om dagen då man kan släppa ut alla känslor och tankar. Typ en halvtimme på eftermiddagen, och alla jobbiga tankar och känslor som kommer innan dess sparar man och tar då, ingen annan gång. Kommer det efteråt så sparar man det till stunden dagen efter. Då trycker man inte undan något, men låter det inte heller ta över hela livet. Funkar med träning och är en del av metakognitiv terapi. Kolla också upp detached mindfulness.

          Om du jobbar och har tillgång till företagshälsovården kanske du kan se om du kan få några samtal där? Om du studerar så kanske studenthälsan (tror jag det heter?). Annars vårdcentralen om du inte har ekonomin att gå till någon privat.

    I vilken utsträckning är det vanligt att en snart treåring inte lyssnar?

      Jag undrar samma sak, fast för en Amstaff.

        Fina Selma❤️

          Och intet att förglömma era söta katter❤️

      Jag skulle säga att det är mer regel än undantag med selektiv hörsel i den åldern. De har en otrolig förmåga att stänga öronen.

      Hög utsträckning förhoppningsvis så att testande av gränser och visa den egna viljan kan utvecklas till en stabil självkänsla.

      Inte hör eller inte lyder?

        Lyder?? Nu hoppas jag du pratar om Amstaffen

          Nej, är inte samma anonym men det man ofta menar med ”inte lyssnar” är ju faktiskt ”gör inte som jag säger” vilket ju är = lyder inte.

            Om det är så att barnet inte hör vad man säger så bör man kolla dens hörsel.

          Är det så fel om ett barn lyder sina föräldrar? Varför skulle det vara ett negativt laddat ord?

        Både och.
        Hör inte som i ignorerar mig totalt.
        Lyder inte som i kan göra illa lillasyster gång på gång. Undrar lite vart man drar gränsen och kontaktar BVC.

          Vet inte hur insatt du är i pedagogik, men om du inte gjort det så läs barn som bråkar! Finns på typ nextory också.

            Har läst den faktiskt och jag förstår mycket men saknade att det inte fanns tips på vad man kan göra när barnet gör ”…”.

          Tag upp det med BVC nu, de är vana med den typen av frågor. Det oroar dig lite och det är bättre att fråga.

            Tack! Ska fråga nu när jag ska dit i veckan.

      Det är bra att de testar gränser. Man vill ju ändå, i slutändan, ha uppfostrat en människa som kan ta ansvar för sig själv och egna beslut, och inte uppfostra en människa som bara lyder. Trots, eller att testa gränser, eller den selektiva dövheten är ett steg i den riktningen. Sedan förstår jag om din hjärna brinner 🙂

        Fast ofta tycker jag människor från länder med lite mer ”lydnadskrav” på barn är trevligare och socialare vuxna…
        Barn ska testa gränser, visst, men gränserna behöver ju inte vara så lösa som i Sverige alltid?
        Mina barn (de är stora nu) är tränare för barn som idrottar och när det var ett internationellt läger ville inga utländska tränare ha gruppen med de svenska barnen. ”De lyssnar inte, det går inte att genomföra övningarna” var en återkommande kommentar. Då handlar det ju inte om att lyda utan att respektera att man är i en grupp som ska lära sig av de som är äldre och vet mer.

          Ja självklart måste man ju ändå respektera andra människor och situationer där man måste lyssna på någon annan. Det är inte samma sak som att vardagatrotsa. Vardagstrotsen handlar också mycket om behov som inte blir tillgodosedda på annat håll.

          Haha det är ju helt tvärtom.

          Har studerat och bott utomlands, flera (syd-) europeiska länder, och ja, folk är artiga och ’väluppfostrade’ men jävlar vilka ögontjänare!

    Vad har ni för åsikt om Alexandra Nilssons uppenbara hat mot barn, att hon väljer att lägga upp hennes följares kommentarer på sin story om just barnhat, hur mycket man hatar att folk lägger upp mycket om sina barn osv för ingen bryr sig blabla.
    Jag tänker lite, varför följer man en småbarnsförälder om man verkligen hatar barn? (Det här gör inte till diskussion att exponera sina barn i sociala medier osv för det var inget sånt någon kommenterade, mer bara att barn är typ hemska varelser både på internet och i verkligheten)

      Kan det vara så att hon kanske inte har möjlighet själv att få barn? Kanske gör så för skydda sina egna känslor? Långsökt? Kanske.

        Fast det ÄR jävligt ointressant med gravida som endast pratar om graviditet. Men såklart att de som endast har ”mamma” som identitet tror att allt kretsar runt dem och drar slutsatsen att Alexandra inte kan få barn.

        Antagligen. Men i så fall så beter hon sig omoget. Man ska alltid glädjas för andras skull

          Jag fick inte heller några barn för jag mötte fel man.

          Men det gör inte att jag förtar andras glädje, utan jag gläder mig får deras skull!

          Tack och lov dock, så är jag inte bitter över att inga barn här på jorden gavs mig, så kanske är det lättare för mig än för de som inte kan acceptera att det inga barn blev.

      Hatar man barn bara för att man tycker det är störigt att nån lägger upp för mkt sånt? På riktigt, nästan alla tycker det är ointressant…

      En sak jag har funderat lite på är varför det är så ok att visa öppen avsky mot just barn. Det är helt ok att man inte tycker om barn enligt mig, man kan inte gilla alla typer av människor. Men inte inte hör man att det är ”socialt accepterat” att spy galla eller uttrycka äckel över andra människor som många kan göra mot just barn.

        Jättekonstigt. Svenskar har någon aversion mot barn på ett sätt jag inte träffar på någon annanstans.

          Kanske för att svenska barn är så otroligt ouppfostrade och högljudda?

            Jag upplever svenska barn som mer tysta än i andra länder. Japan undantaget. Otroligt lågmälda barn där.

              När man är på internationella flygplatser känner man igen svenska familjer på långt håll. Jätteblonda barn skulle kunna vara från USA eller Skandinavien generellt, men man vet att de är svenskar när barnen ligger på golvet, sitter på golvet, äter godis som de placerar på golvet och sedan fortsätter äta, breder ut sig på sittplatserna med skorna på någon stolsgrannes väska, springer runt och jagar varandra och krockar med varenda annan resenär på flygplatsen…och föräldrarnas röster inte hörs en enda gång.

                Känner inte alls igen detta.

                Herregud vilket skitsnack.

                Helt enig. Jag reser väldigt mkt med jobbet och det har blivit en sport på långa layovers att hitta svensken… Fyfan vad jobbiga svenska barn är idag. Ingen uppfostran alls utan de får springa och störa andra helt fritt. Skäms över att vara svensk.

                100% sant. Jag och mina invandrarvänner brukar titta på varandra när vi ser helt okontrollerade barn och nicka menande. Den nicken betyder ”hade aldrig hänt i en invandrarfamilj”… Svenskar är otroligt mesiga med sina barn. Kanske dåligt samvete för alla skilsmässor och vårdnadstvister?

                  Barn till invandrare är ögontjänare. Tysta runt den egna familjen men så fort de är nere på centrum själva är de de mest högljudda och olydiga.

          Det är öppet barnhatande i Sverige. Byt barn mot vilken annan människogrupp som helst och pröva säga högt vad som sägs om barn, så ser ni.

        Eller så kanske alla mammizar kan sluta vara så lättkränkta? Det som Alexandra postar är:

        – ”förstår inte människor som anser att livets mål är att skaffa barn”

        – ”nej men föräldrar som bara pratar om sina barn, finns inget tråkigare”

        – ”trött på gravida som bara pratar om sin graviditet”

        Att tolka dessa kommentarer som hat mot barn är HELT galet? Kom igen vafan

          Ja så där känner väl väldigt många… 😄 Inget onormal. Skulle tröttna om nån pratade så mkt om sin gamla morfar eller whatever också.

          Nu var min undran egentligen lite mer generell och hade kanske inte så mycket att göra med just det AN skrev. Jag menar inte att man måste tycka det är intressant med andras barn eller älska att lyssna på andra prata om sina barn. Jag gillar typ inga andra ungar utom min egna egentligen och mitt liv hade varit rikt utan barn också. Men även om man inte gillar barn så har jag aldrig förstått behovet av att uttrycka sitt starka ogillande mot dem. De är också människor och ska, enligt mig, få bli behandlade med någon typ av mänsklig respekt.
          Men om man ska jämföra så lägger ju tex AN ut bilder på sin sambo som hon älskar, sina hundar etc etc. Varför är inte det lika illa och tjatigt?

            Jag tycker det är ointressant med hundar, men inte stör det mig att många visar bilder på hunden och till och med skapar hundens eget konto på Instagram.

            Har faktiskt aldrig hört att folk i gemen uttrycker starkt generellt ogillande mot barn. Det verkar ju snarare som att en del övertolkar helt oskyldiga kommentarer, nån tycker inte barn är meningen med livet- det är väl en fullt normal åsikt och innebär på Intet sätt man hatar barn…

              Nej det påstår jag inte heller. Jag tycker inte heller meningen med livet är att ha just barn. Jag har full förståelse varför många väljer bort livet med barn. För att ta ett exempel så kan jag och mitt barn gå på stan och jag måste hålla koll så ingen går in i henne för att folk inte gärna väjer för henne. Hade jag gått med en annan vuxen tex bredvid mig så hade det sett annorlunda ut. Svårt att förklara men ibland så är det uppenbara ogillandet väldigt tydligt.

                Har svårt att tro att vuxna verkligen går in i ditt barn men okej. Barn har ju en tendens att springa omkring hursomhelst, det är typ omöjligt att väja eftersom de tvärt byter riktning.

                Bra att du håller koll på barnet i butiken, det tillhör uppfostran. Barn behöver lära sig att inte springa in i folk.

                  Haha Gaslighting på topp här alltså! Du får ”tro” vad du vill jag delar vad mina upplevelser är. Vem sa något om butiker eller springa omkring? Jag sa gå bredvid på stan.

                Min då tvååring höll på att bli påkörd av en moped, alldeles utanför en lekpark på ett område där det liksom är två lekparker och en fotbollsplan (alltså naturligt för ett litet barn att gå) och trafik är förbjuden. Mannen på mopeden skrek ”håll i din jävla unge” och gasade vidare. Ungefär så upplever jag den allmänna attityden mot barn.

                  Du kan inte mena allvar med att det är den allmänna attityden. Det är ett undantagsfall, idioter finns ju alltid.

          Kunde inte ha sagt det bättre själv. Hon kanske inte vill ha barn? Kanske blir provocerad av allas prat om det och får ångest över att hon själv inte känner så. För att det är något man förväntas att känna som kvinna. Det är många som följer normen och skaffar barn fast de inte längtar OCH ångrar det sedan.
          Jag har aldrig längtat efter barn och har inga heller. Men en nära vän har nyss fått barn och jag kan känna en längtan, men samtidigt tycker jag att det är superskönt att inte ha barn också. Nu är jag för gammal iaf. 🥰

          Hon la även upp någon som skrev att barn är äckliga varelser typ? Och att personen avskyr barn.
          Menar bara varför man väljer att lägga upp just det?
          Om hon nu är så ointresserad så skit bara i det? Jag tycker tex inte om hundar eller katter, därför följer jag ju inte konton som handlar om hundar eller katter. Och lägger någon upp mycket sånt så avföljer jag.
          Men jag skulle ju aldrig lägga upp öppet på min insta om massa andra som ogillar djur eller skriver hur mycket dom ogillar djur var och varannan dag. Varför lägga energi på något man ogillar?

        Jag hatar de flesta människor, undviker alla barn och föräldrar då de stör mig mest. Men jag säger det inte till alla jag möter utan bara till de jag känner och skriver det här. Skadar ju ingen att jag känner så men avföljer alla konton när de börjar bli gravida och varva sina konton med barnbilder.

        Fast de som har barn är väl de som gnäller allra mest på barn? Har fått dölja vissa jag följer på insta pga ett konstant gnäll på sina barn vilket jag inte orkar med. Förstår att det är kämpigt med småbarnsåren men pallar inte med gnället.

    Känslan när man ligger och fnissar med sin sexåring i sängen innan man säger godnatt. När ingen kan sluta skratta och båda väser- Tyst. Vi väcker lillebror. Men hon är så rolig. Och så smart. Och så underbar. Bara så

      Det är verkligen fint att få vara förälder!

      hahaa jaa det är verkligen underbart! min 5åring och jag kan garva så vi gråter vid läggdagsmyset många gånger😂

      Jag och min son låg och skratta åt hans prutt igår kväll. Den va så gullig. Han är 1,5 😂😂😍

    Jag känner mig så meningslös. Trött, tjock, tråkig typ. Vi har börjat återvända till jobbet nu några dagar i veckan och det tar också emot, även om det väl är ok man väl är där. Skulle vilja hitta något som livar up mig och ger mig något. Man jobbar, städar, tar hand om barn, lagar mat, kollar serie, scrollar på mobilen. Och så börjar allt om nästa dag. Saknar typ att ha en hobby eller något man engagerar sig i. Skulle vilja/behöva börja träna men vågar mig typ inte dit för jag känner mig så ur form och ovan och fånig. Skulle vilja göra något roligt, något för mig. Är fast i gamla hjulspår. Vad gör ni för er?

      Jag gör allt för mig, singel och barnlös, så är väl kanske inte rätt person att svara egentligen.
      Men tycker du om sport? Det finns ju en del vuxengrupper i t.ex badminton. Kanske hyra en badmintonbana med en kompis en gång i veckan och kom bort, om du har möjlighet.
      Anmäl dig till någon (nybörjar?) dansgrupp och försök få bort alla hjärnspöken om att du inte är i form. INGEN kommer döma dig! Varken där, på badmintonbanan eller på gymmet.
      Kanske gå en kvällskurs i något, starta/leta upp en bokcirkel. Det låter lite som att du kanske behöver få lite egentid och komma hemifrån? Kanske räcker det med en långpromenad, bara du, nån gång i veckan? Eller en löptur?🙂

      Det är bara att rycka upp sig och ta tag i sitt liv. Men förändring sker inte över en natt. Börja i små steg. Ta tag i kosten och sen när du känner dig pepp så bokar du in ett pass på Friskis eller nåt liknande ställe. Kanske har du någon du känner som kan hänga på. Lovar dig att ingen kommer bry sig om hur du ser ut.

      Träna

      Alla är ovana och hur form innan man börjar träna! Men känner du dig osäker börja med onlineträning? Följer en PT – ptmorsan som kör bootcamps, korta effektiva pass. Älskar hennes energi! Finns inget som hjälpt mig så mycket som träningen, ligga i soffan eller skrolla på mobilen ger mig ingenting, vare sig i återhämtning eller livsglädje..
      Mitt andra tips är självmedkänsla, finns massa bra övningar på compassionportalen. För du är inte meningslös, och du får inte glömma att ta hand om dig själv.

      Dansar olika danser.
      Känner sådär som du beskriver när jag inte kan dansa pga vab, sjukdom osv.
      Leta efter det som får ditt hjärta att slå snabbare!

      Det låter jobbigt för dig men vill bara påpeka hur bra det är att du reflekterar över din situation! När jag läser det du skrivit får jag känslan av att det saknas positiva förstärkare i din vardag, lustfyllda aktiviteter liksom som ger vardagen sin mening och som ska fylla oss med energi. Ofta hjälper det att börja i någon ände, fylla på med något lustfyllt som leder till ökade positiva känslor, så ökar chansen för att fler beteenden kommer följa med det som även de leder till positiv förändring i livet. Träning är väl en superbra idé och det fantastiska med träning är att det går att göra på så många olika sätt. Du kan träna själv (tex promenader med podd, stretcha hemma med nån youtube-video, gå på gym) eller träna med andra, då får du ju även in en social komponent om du upplever att det är ett underskott i ditt liv (tex gruppträning, spela badminton, bjud med nån på en promenad osv). Mitt tips när jag känner mig nere är att sätta mig med papper och penna och brainstorma saker jag mår bra av/positiva aktiviteter. Låt allt du kan komma på komma ner på papper, bry dig inte om om det är realistiskt eller om det egentligen är tråkigt osv, utan allt får komma ner. Sen plockar du ut dina favoriter och skriver ner dem i en fin lista, så när meningslösheten kommer smygande så har du din lista som stöd för något att göra. Tillslut vill jag tipsa dig om något som kallas Värderad riktning. Det är ett förhållningssätt där du reflekterar över vad DU värderar och om du lever i enlighet med dina värderingar/vad du tycker är viktigt. Två bra verktyg är Livskompassen (googla) och att föreställa sig att man möter sig själv som 90-åring. Även känsla av kontroll över sitt liv spelar roll för upplevelsen av mening, känner du att du har makt att styra över ditt liv? Vad behöver du för att få den känslan? Om meningslösheten tillslut blir ohanterbar på egen hand så finns alltid stöd att få, tex genom kontakt med vårdcentral. Jag hoppas verkligen att du lyckas skapa dina små guldkorn i vardagen och att de får ge dig energi och känsla av mening. Lycka till! 🙂

    Jag har gjort en liten inventering i min frys och hittat lite mat som är gammal…tyvärr oöppnade förpackningar med t.ex torskfilé och rödspätta och de gick ut typ 2018. Hur länge håller fisk i frysen, kan jag äta det nu? Det är ju väldigt dumt av mig men jag hade en period då jag åt en del fisk, köpte hem fisk för att sen tröttna och då blev det liggande och bortglömt och jag åt bara lax i fiskväg.
    Men nu börjar jag bli sugen på typ panerad fisk, fiskgratäng etc och undrar om det borde gå att äta eller om jag dumt nog måste slänga det? Jag vet att 3 år är mycket, men jag vet ju också att viss mat kan hålla jättelänge.🙈

      Fisk ska man inte äta så länge efter även om den är fryst. Minns inte varför. Källa: mamma

        Min mamma sa: tillaga och smaka. För hon smakar på allt😂 men vill tro på din mamma mer I det här fallet😄

          Inte efter så lång tid.

      Nja, så gammal mat hade jag slängt. Ju mer fett desto kortare hållbarhet, men mat tenderar att bli frysskadad också när den ligger för länge i frysen.

        Attans! Men då vet jag, det blir soporna och nästa fisk jag köper ska jag äta i tid😊

      Jag provar alltid oavsett hur gammalt det är iaf 😆

        Får prova i helgen i så fall så kan jag bli matförgiftad i lugn och ro😂

      Åt av misstag (tillagade) frysta räkor en gång som visade sig ha gått ut för flera år sen. Ingen blev sjuk och det smakade bra, så tror nog fisk kan klara sig fint den med!!

        Åhå, då kanske man ska chansa ändå, smaka kan man ju alltid göra. Läste någonstans att fisk kan klara sig i upp till 2 år i frysen. Nu är det ju uppenbarligen 3 år, men innan jag slänger kan jag ju tina en filé och se om den ser ut som något man vill äta🤔🙂

      Fet fisk håller 4 mån Mager fisk 6-12 mån, info efter en snabb Googling.

        Förlåt att jag ställde en fråga i ös??!

        Dessutom så har jag googlat och har fått svar på allt från några månader upp till 2 år.😒🤯

          Och här fick du också alla typer av svar 😅

            Fattar inte varför man ska vara så dryg som 01:18 dock.

    Okej, måste bara få spy ur mig. Vet att detta ämne vart på tapeten i många andra ös.

    Sambon har en ny, kvinnlig kollega sedan några månader tillbaka som han kommit väldigt nära tydligen. Helt okej att han skaffar nya bekantskaper. Även med kvinnor.

    Men jag skojar inte, de snapar med varandra 24/7. Går liksom inte att ha egentid med honom längre för han är ständigt på telefonen. Är jag i närheten så undviker han många gånger att öppna de hon skickar. Såg snabbt idag att hon skrev något om att han var feg som raderade de han skrev. Vad skrev han??? Varför radera han?

    Allt började när hon blev dumpad för några veckor sedan, och tydligen känner han sig som en ”bror” till henne. Visst, helt okej och sunt att han finns där för henne. Men den stäääändiga kontakten hänger som ett moln över oss här hemma. Känns som ett icke närvarande tredje hjul??

    Men nu börjar min magkänsla slå bakut. Mitt förnuft försöker hela tiden intala mig själv att ”neej, han skulle aldrig” men börjar få en sådan olustig känsla i kroppen.
    Börjar fundera på om det är jag som bara börjat bli knäpp. Är jag puckad som reagerar?

    Har ännu inte tagit upp det med honom. Försöker bara sortera mina tankar och känslor so far. Men han har vart så ovanligt gullig och kärleksfull senaste dagarna, och ihop med allt detta känns det bara så fel 🙁

      ”Ovanligt gullig” låter som skuldkänslor… ALLA killar/tjejer kan om de vill.

      Även om han inte skickar nåt opassande gör han ju fel. Han behöver ju prioritera er och dig också? Att hålla på med nån annan så pass mkt är ju inte ok även om det skulle va en killkompis eller riktig syster liksom.

      Åh mår illa av att höra detta 😔 men det viktigaste är väl att han prioriterar dig när han är med dig, så hade mer fokuserat där när du tar upp det

      Av det du skriver (som iofs är vinklat/laddat ur ditt perspektiv och oro) så låter det inge vidare, måste jag säga. Du kan ju börja med att konfrontera honom med att han ständigt är på telefonen, säg att du saknar hans närvaro och försöka bli involverad. Du kommer nog märka ganska snart om det finns något mer i deras relation, tror jag! Hoppas det går bra ❤️

      Dumpade tjejer kan vara enormt krävande och söker bekräftelse på att de fortfarande är önskvärda. Ingen jag skulle vilja att min kille hade kontakt med 24/7. Jag tror inte att du misstolkar. Även om det inte har hänt något än finns det risk för att det händer inom kort.

      Solklar otrohet in the making. Han legitimerar det för sig själv med att ”de är vänner och vänner får man ha”. Om jag vore du skulle jag ta ett ärligt snack. Säg att du känner dig väldigt obekväm med att han pratar med henne så mycket, det är inte ok eller normalt att han umgås mer med sin kompis i mobilen än med dig och att du tycker att han leker med elden och bör sluta. Då har du gett honom en chans och om han nekar eller sätter sig på tvären är det nog tyvärr en stor larmklocka för förhållandet.

      Fråga oskyldigt vad hon skriver och om du kan hjälpa till med råd. Om han inte vill visa vad de skriver och säger typ jaha litar du inte på mig kan du ju säga nej det verkar skumt att du inte vill visa eftersom ni skriver hela tiden. Aldrig kul med konfrontation med sin partner men det låter som han behöver vakna upp.

      Kan ha fel men låter väldigt mycket som otrohet. Hoppas jag har fel för din skull.

      Hahaha, minns när min dåvarande sambo mailade med nya tjejen på jobbet och stöttade henne i hennes sorg med bortgången mormor eller vad fan det var. Jorå, så att, nu är dom gifta.

      Nä men fy vilken dålig känsla jag får av det här. Förstår att du tycker det är jobbigt att han lever i sin telefon 24/7. Oavsett vilken relation han har till henne så är det inte okej att han får dig att må dåligt. Att prioritera bort dig för att skicka med någon annan är inte okej. Försök berätta hur du känner utan att anklaga honom, säg att du saknar hans närvaro och hur hans mobilanvändandet 24/7 får dig att må.
      Och nej du är inte knäpp som reagerar, jag hade känt precis lika om det var min partner.

      Personlig erfarenhet från mig och andra i min närhet: låter som en klassisk bonding över en dålig relation. Hennes (som ju nu tagit slut) och hans (som han, tyvärr, mest troligt är missnöjd med). Det betyder inte att det är över för er, men han söker uppenbart bekräftelse av henne, kanske för att han saknar det från dig, eller så är han bara ett as, vem vet. Ni måste prata om det. Han kommer säkert slå bakut. Det är i så fall ett dåligt tecken…

      Din kommentar låter lite naiv… MIN magkänsla slog bakut. Han är 100% otrogen mot dig.

      Nej jag hade inte hanterat det så bra. Ta upp det bums! Lita på din magkänsla här. Alt 2 kan ju vara att vända på det. Driv m honom å gör samma tillbaka. Brukar vara effektivt. Det KAN ju vara som han säger. Men tror inte han uppskattar att du lever upp så med en ny kille på jobbet 😅

      Fick ont i magen av din kommentar. Om han känner sig som en bror, varför umgås ni inte alla tre? Man träffar väl sin partners syskon, särskilt när de har det tungt?

      Och om det bara är en vän, varför umgås ni inte alla tre? Man träffar väl sin partners vänner?

      Om det bara är en vänskaplig relation, varför pratar han inte om henne med dig? Man pratar väl om sina vänner/kollegor/släktingar med sin partner?

      Fråga honom och/eller fråga henne. Om hon bara är en kollega/vän borde det absolut inte vara märkligt att du frågar henne också.

      Men du måste ta tag i detta.

      Alltså förlåt men de som skriver att ”fråga honom lite snällt”, alltså hur naiv får man vara? Hans beteende hör inte till en lojal man. Han är utan tvekan investerad i henne, för män beter sig inte så om de inte är intresserade. Hade han varit normal och lojal hade han inte ”snapat” henne en enda gång utan hållt deras relation till jobbet och bara på jobbet. Inga privata sms/snaps whatever. Om han inte redan varit otrogen kommer han vara det. Ta hans Mobill när han sover och kolla igenom. Alla förtjänar sanningen.

        Håller med här! Varför vara blind och dum när man kan ta reda på sanningen och vara smart och välinformerad? Hur mycket tid ska man slösa på någon som eventuellt är otrogen, eller inom kort kommer att vara det? Om han fortsätter såhär och det är likadant om ett år…? Låter som slöseri med tid. Jag hade också snott mobilen på natten, tagit den till toaletten, snokat igenom deras meddelanden och därefter bestämt om de är oskyldiga eller inte. Och om de är helt oskyldiga hade jag ändå satt mig ner med sambon och förklarat att jag känner mig åsidosatt och kräver att mobilen är på ljudlöst mellan kl 18-21 så man kan umgås som ett normalt par då. Vill han inte det så BOY BYE!

      Det spelar ju på flera sätt ingen roll om han är ’otrogen’ (se*uellt) – han beter sig oavsett dåligt och frånvarande för er relation. Om det vore att han spelade 24/7 eller annan alltuppslukande aktivitet hade det ju varit ett problem. Som du behöver ta upp.

    Sån där hemma-laser för att ta bort hår, använder ni det?
    Är det bara jag som känner mig lite skeptisk till att stråla huden liksom, cancer etc?
    Någon som hört kritik och att någon ifrågasatt att de skulle vara ofarliga?

    /Ja jag undrar ju för jag vill använda en sån.. vore ju otroligt praktiskt..

      Självklart är det läskigt. Har hört att man kan få brännskador av sådana apparater om man har otur. hade aldrig vågat prova.

        Det är ju creepy.. visst har jag bränt mig på vax också men det här är lite mer osynligt eller vad man ska säga..

        Varningsklockorna ringer. Har det varit vanligt i ert förhållande tidigare att han skaffar nya vänner som han blir fort tajt med? Om inte så är hon inte bara en vän (eller ”syster”). Jag har tyvärr varit personen själv som förklarat bort ett intresse med ”han är som en bror för mig”. Jag kallade det så för jag inte var redo att erkänna mina riktiga känslor vid det tillfället. Jag har även blivit utsatt för när killen träffat en ny tjejkompis som han lovade bara var en kompis. Det taggades hejvilt på Facebook och instagram och jag inbillade mig bara enligt honom, men samma dag jag gjorde slut för jag inte orkade med all ovisshet längre så var de där. Tre pussbilder på hennes instagram.

          Skulle som svar till tjejen med eventuellt otrogen pojkvän :’D

      Jag har en, den är grym! Eller det är en IPL, inte laser. Från Braun om jag minns rätt (vit med gulddetaljer), har inte reflekterat så mkt just ur cancerperspektiv men samma teknik (fast starkare) används ju på salonger redan. Har typ inga hår kvar på varken ben, bikinilinjer eller armhålor. Men jag har perfekta förutsättningarna också, blekfis med mörka hårstrån.

      Jag har för mig att jag läst man kan få mörka solfläckar i huden.

    Min sambo ligger typ i fejd med ett företag och vägrar betala en faktura för han anser att företaget gjort fel. Nu fick vi inkassokrav idag. Han tycker han har rätt och jag tycker han ska ge sig och bara betala skiten även om det suger. Nu är jag rädd för att det ska gå till kronofogden eftersom vi tänkte flytta om något år och då kommer behöva ta lån från banken, men min sambo vägrar liksom se det på det sättet för ”han har ju rätt”. Jag tycker väl egentligen också att han har rätt, men vill inte riskera framtida banklån. Vem har rätt här?

      Har han kontaktat konsumentvägledare eller arn?

        Nä, det är ett parkeringsbolag om det gör någon skillnad..?

      Han måste bestrida inkassokravet så att det inte går vidare. Då brukar man få en tidsfrist så att man hinner kontakta själva företaget och reda ut.

      Vi kan ju omöjligt veta vem som har rätt. Men han bör kontakta inkassobolaget direkt och berätta att han bestrider fakturan så att de kan pausa den. Sedan kontakta ARN och Hallå konsument för vägledning. Om det drar ut på tiden är det bättre att han betalar och sedan går vidare och begär pengarna tillbaka än att skulden går till Kronofogden. Han kan inte bara strunta i en faktura för att han anser att den är fel.

        Kan man göra det även för parkeringsbolag? Jag har alltså noll koll själv på detta, men det är alltså inte en vara han köpt. Tack för tips, ska kolla upp det. Det är inte så att han bara struntar i fakturan, utan ett bråk med företaget i fråga som pågått väldigt länge. Så han har ju kontakt med företaget för att reda ut det och jag tror ju tyvärr inte dom kommer ge sig.

          Parkeringsbolag brukar inte ge sig eftersom det är så svårt för motparten att bevisa sin oskuld. Ärendet kommer sannolikt att gå till Kronofogden. Om han då bestrider ärendet hos Kronofogden kommer de att skicka det till tingsrätten. Har han inte konkreta bevis att visa upp för tingsrätten (oftast bildbevis som tydligt visar att parkeringsbolaget haft fel) kommer han sannolikt att förlora och skulden bli ännu större. Inte värt det enligt mig…

            Ja exakt så känner jag också. Han har inte ett tillräckligt bra case, spelar ju ingen roll om både han och jag tycker att vi har rätt, vi kommer ju ändå inte vinna. Så jävla ovärt bara. Ska tala honom till rätta. Tack 🙏

      Vad är summan på?

      Om det inte är så mycket så hade jag betalat in fakturan.
      Skulle aldrig riskera att hamna hos Kronofogden.

        Typ en tusenlapp kanske

        Gud fick ont i magen nu. Hade missat att betala en faktura och har flyttat senaste veckorna.
        Fick post idag och där var det från inkasso, betalade direkt men när jag kom hem på kvällen hade jag fått ny post och där låg ett brev från kronofogden. Kommer jag få en betalningsanmärkning nu?

        Jag betalade ju innan jag fick brevet från kronofogden.. Känns isf jävligt tråkigt och onödigt när originalbeloppet var på under hundra spänn, och inte heller har jag fått en påminnelse om att betala.

          Ring dom, man brukar alltid kunna prata med dom

      Man betalar sen bestrider. Har bestridit några gånger och ibland väntat ett år på att få pengarna tillbaka, men betalar alltid först.

        Smart, tack för tips! 🤩

        Så gör jag också.

        Det beror på om det är kommunen eller ett privat p-bolag som skrivit boten.

      Parkeringsbolag är svin! De lurar ofta folk på pengar så de förtjänar att folk tar strid. Finns en grupp på Facebook ”människor mot Hojab parkeringsservice” där man kan se hur bolagen beter sig.

    Jag vill bara påminna om att det inte är okej att filma förskolegrupper som är ute och går eller cyklar. Jag vet att vi är sjukt gulliga, men det är väldigt tråkigt att behöva stanna och be vuxna människor sluta filma. Speciellt när vi är cykelburna.
    Vänligen lägg av.

      Gör folk det? Vad ska de med dessa filmer till sen? Så udda.

        Ja, det är jättekonstigt. Jag har fått höra ”men barnen är så sööööta, jag skulle bara skicka snap” och ”men så gulligt med en hel låda ungar!”

        (Lådan är alltså våra el-lådcyklar)

      Källa på det, tack.

        Vad vill du ha källa på? Hens åsikt?

          Källa på att det inte är ok och det borde du fattat att jag menade.

            Men tönt.

      Asså jag förstår dig och är på din sida men rent juridiskt så får ju en privatperson fota er när ni är på en allmän plats… sedan finns såklart massa specialregler och undantag, man får ju tex inte gå fram och trycka upp en kamera i ansiktet på någon och det kan säkert finnas regler som hindrar att man postar en video på barn på nätet. Men att filma för privat bruk när ni cyklar förbi på gatan ”får” man ju göra.

        ”K” skriver att det inte är okej att fota. Hen skriver inte att man inte får.

          Då är ju ”okej” en definitionsfråga. Okej för vem? För ”K”? För fotografen? För bloggbevaknings läsare? Jag tolkade det som att hon var av uppfattningen att man inte får göra så (”vill påminna om att det inte är okej”) men jag tolkade väl fel då.

            Det är väl allmänt känt att man inte fotar andra människors kids? Creepy och omoraliskt. Många förskolor har ju policy att man inte får fota eller filma på området för att andra barn kan råka hamna i bilden.

              Tja.. som jag tolkade det så stuvar de ner barnen i cykellådor och far fram ute på allmän plats. Och så hade någon filmat det för att skicka som en snap-video. Får intrycket då att det var på avstånd liksom. Svårt att filma en framresande cykelkaravan i närbild. asså helt seriöst hade jag nog inte brytt mig sådär supermycket om det som förälder…

              Creepy är väl lite att ta i? Jag har nån gång skickat en snap till min man på ett gäng små knattar som går på led och såg ut som små nyckelpigor typ… skitgulligt. Skrev nåt i stil med ”åh tänk när X ska börja förskolan!” Barnen var påväg bort från mig och jag var säkert minst 20 meter ifrån. Ser inte riktigt vad som är creepy och omoraliskt.

                Det är så mycket trams.

              Jag bor i en brf med en väldigt fin lekplats. Ponera att jag är där med mitt barn och förskolan
              är där med sina barn(det är de varje dag). Jag filmar mitt barn och självklart kommer förskolans barn med på filmen också. Menar du då på att jag gör något förbjudet?

                Nej, du får ha för eget bruk. Men inte dela. Risken finns ju att någon har skyddad identitet osv.

    Säg något ni är tacksamma för!

    Själv är jag tacksam över att jag är frisk, att julen snart är här samt att jag har ett hem.

      Mina föräldrar❤

      Min sambo är jag väldigt tacksam för just nu. Och att jag efter en lång tid har börjat känna att jag har en identitet igen. 💕

      Tacksam över att jag jobbar 100% igen, att jag och sambon köpt lägenhet och sen såklart tacksam över familj, släkt, vänner och att jag har hittat tillbaka till mina hobbys.

      Att jag sitter här och känner mig uttråkad. Efter en period med massor att göra känns det som ett fint kvitto på att jag vilat ut tillräckligt att bli uttråkad 😊

        Sånt härligt sätt att se på att känna sig uttråkad! Den måste jag komma ihåg 😄

      Jag är mega tacksam att jag har fått börja jobba så smått med drömjobbet! Har haft svårt att hitta vad jag vill jobba med men efter några utmattningar och föräldraledighet har jag äntligen börjat komma in på ett bra spår 😊

        Vad ska du jobba med?🙂

      Mina svärföräldrar. Min man. Våra barn. Min syster och hennes familj.

      Finns ingenting jag är ’tacksam över’ just nu, annat än att jag bor i ett relativt bra land. Kunde varit värre. Kunde varit krig.

      Att jag har en hyresrätt jag trivs i.
      Att jag har börjat ta hjälp och öppnat upp.

      Är tacksam att min son överlevde. Att vårdpersonal räddade livet på honom när han var 1 år och hade fått diabetes typ 1. Hade vi kommit in 1 timme senare hade det inte gått att rädda honom. Snart fyller han fem år och jag är tacksam varje dag för att de räddade honom, och att jag får se honom växa upp.

      Jag är tacksam över

      Att alla jag älskar mår bra
      Min sambo som är det bästa som någonsin hänt mig. Älskar honom SÅ otroligt mycket.
      Min fina familj
      Min hund
      Att vi har köpt en ny lägenhet i en ny stad
      Att det är höst och snart jul (bästa årstiden)

      Mina älskade föräldrar och speciellt min fina mamma som – trots sin svåra sjukdom – alltid finns för mig ❤️

      Vi är friska från hemska sjukdomar och diagnoser.
      Vi lever väldigt fattigt (extremt lågavlönat jobb, men statan i gatan vad jag krigar💪Men jag som ensamstående på heltid 365 dagar om året och får det ändå att gå runt, själv på nåt sätt.
      Mitt barn har allt hen behöver och det mesta hen önskar. Och kärlek och bekräftelse i överflöd från åtm mig ❤
      Den gamla gubb-hunden hänger stadigt i än.
      Jag har levt i fruktansvärda relationer sen barnsben och trodde aldrig jag skulle få det så bra som nu.
      Tacksam, så oändligt tacksam 🙏❤

        Oh vad fint.

      Mitt barn och att vi äntligen har haft möjligen att köpa ett litet hus efter många års slit ❤️

      Min hälsa, mina vänner, min ekonomi, mitt jobb, min lägenhet och att jag är snäll mot mig själv 🙏

      Som canceröverlevare är jag glad att jag lever.

    N Fikas. Finns det någon mer störig influenser?

      Johanna bladh

      Vanja Wikström är SJUKT störig. Eller, hon är egentligen inte störig utan det som jag bara inte tål är hennes larviga språk. Hon går ingenstans, hon slinker. Hon äter ej glass utan glarre och skriver en blorre (blogg). Gillar det ej!

        Bloggeliner poddeliner rackarns mega slurpi slink

        Får panik på vanja med

    Ni som är 30+ och är singlar, hur ofta träffar ni era vänner? Jag träffar mina vänner på en fika nån gång i månaden max, och det känns inte som att det räcker för mig. Märker att ju äldre man blir, desto mindre umgås folk med vänner, och det gör mig så rädd. Samtidigt förstår jag ju såklart att det blir fler att ta hänsyn till om man har en sambo och att livet ändras. Men hur kommer jag över känslan av att bli övergiven så fort mina vänner går in i en relation? Och jag skaffar nya vänner då och då, men det blir alltid samma sak. Är så rädd för att ensamheten ska bli överväldigande tillslut.

      Tråkiga vänner! Är de nykära eller? Jag är gift och träffar mina vänner varje vecka.

      Inte speciellt ofta men det kan ju också bero på att min endometrios (förlåt till er som stör er när det nämns) styr min vardag och jag inte kan göra saker så ofta som jag vill.

        Finns det verkligen de som stör sig när någon nämner endometrios? Det fattar jag bara inte! Hur kan man störa sig på att någon pratar om sin sjukdom?

          Ja i Öppet Spår får du under inga omständigheter nämna det. Då blir det liv i luckan. Önskar att de människorna faktiskt fick känna på hur det är.

            Nja det är väl ingen som stör sig, bara att folk reagerat på att ”alla” har det helt plötsligt och inte bara i öppet spår utan under ”alla” inlägg.
            Det är lika ”störande” som inlägg om vilken barnvagn som är bäst, alltså inte störande alls. Men som sagt, folk har bara lagt märke till att det nämns jättemycket, under väldigt många inlägg, och det är inte samma sak som att störa sig.

      Ett par gånger om året, på sommaren.
      Jag är introvert och det räcker för mig, tycker bara dom gångerna räcker.
      Även om vi alltid har kul när vi ses.
      Från slutet av september går jag i ide.
      Märker att mina vänner vill träffa mig mer men efter 10-15-20 år så vet dom hur jag funkar 🥰

        Jag är också introvert. Skulle vilja ha fler vänner dock men har svårt för att hitta den typen som passar mig. Dras till lugna personer som gillar att prata om djupa saker men de flesta jag stöter på är mer intresserade av ytliga saker och att bara ha kul för stunden och prata mer allmänt.

          Samma här vart bor du haha?

      Jag är ”bara” 30 och sambo. Tror att det här med vänner är otroligt individuellt. För mig har vänner blivit viktigare för varje år, kanske har det att göra med att jag inte har kontakt med min mamma och min pappa är ingen ”pappa” utan mer som ett yngre syskon.
      Umgås med vänner kanske 1 gång i veckan? Men då gör vi sånt som vi orkar, dvs ingen utemiddag utan grilla i skogen, en promenad, en lugn middag hemma.

      Tänker dock att det absolut inte finns rätt eller fel, bra eller dåligt. Gör det DU vill och mår bra av❤️ Om du vill umgås oftare så kanske du kan antingen fråga oftare (kanske ses en gång i veckan och tex spela tennis/badminton/simma/valfritt) eller hitta vänner som har liknande liv som du?
      Vi har hund och många av våra vänner har också hundar. Har träffat jättemånga vänner genom hunden, som vi umgås med ändå. Kanske kan du hitta en annan gemensam nämnare?

      Kan tillägga att jag känt mig EXTREMT ensam i perioder, men ju tryggare jag blivit i mig själv desto mindre ensam har jag känt mig. Vågar liksom bli kompis med grannen tex.

    Jag saknar vår hund så mycket! Vi adopterade honom i somras, men hann bara ha honom i åtta veckor. Det är så tomt i soffan och ensamt på promenaderna. Han hade älskat att rejsa runt i löven och klafsa runt i leran.

      Ååh 😢❤️

      ❤️

      Kram till dig❤️ Vi förlorade vår 3-åriga hund för några veckor sen. Värsta jag varit med om.

    Är det någon som fått intimkirurgi finansierat? Närmare bestämt inre blygdläppar? Hur gick ni tillväga?

      Det mesta brukar gå via vårdcentralen så börja där. De skickar en remiss till rätt instans om de bedömer det finns medicinska skäl till att operera.

    Hur gör man när man har fått en crush på helt fel person? Jag har förhållande sen flera år tillbaka, likaså med honom. Han vet inte ens att jag fått en crush på honom, tack och lov.

    Har varit bekanta i flera år då vi jobbar på samma ställe, dock inte kollegor. Känns bara så konstigt att detta börjat bara sådär och måste verkligen bli av med dessa tankar 😅😂

      Läs i princip alla andra gamla öppet spår med folk som har samma problem.

        Men har nån kommit fram till en lösning är ju frågan? 😄

          Ja. Släpp det, det kommer sluta illa.

            Ja men HUR släpper man menar jag? Eller hanterar. Man kan ju inte helt bestämma över en känsla. Tror dock inte alltid det behöver sluta illa? Om man inte gör nåt?
            / inte ts

      Antingen låtsas som att känslorna inte existerar eller gör slut med nuvarande och satsa 🤷‍♀️

      Åh gud har samma problem. Men en nära kollega. Men vet inte om jag vill bli av med det… Skulle nog sakna det. Men så jobbigt att va kär i nån man inte får göra nåt med. Som en olycklig tonårsförälskelse. Vill egentligen inte va otrogen heller, det är ju fel.

        Vet du inte om du vill bli av med den? Stackars personen du är tillsammans med 🙄

          Jag skriver ju varför. Det påverkar inte min man. Tror du inte jag själv haft skuldkänslor för detta? Men man kan inte påverka sina känslor. Och de kommer och går. Det lär gå över. Men är jobbigt (och härligt) ändå.

            Inte? Berätta det för honom så får du väl se om det fortfarande inte påverkar honom.

              Men va? Det påverkar honom inte för att inte vet. Berättar jag vet han och då kanske han tycker det är jobbigt. Jag har inte gjort något fel.

                Du förtjänar verkligen inte din partner med tanke på ditt tankesätt..

              Varför berätta en sån sak? Så länge hon inte agerar på känslan har ju inget hänt.

                Jag tycker att emotionell otrohet är värre än fysisk!

                  Även om man skulle vara kär i en typ kändis?

                    Kär i en kändis? Är du 10 år?

                  Äh, en crush är väl inget. Skillnad om man inleder ett platoniskt förhållande, men så länge hon inte gör något mer än går och trånar lite är det inte hela världen.

                    Det kan aldrig bli ett platoniskt förhållande om ena parten har sånna känslor.

                      Det kan det. Det har jag varit med om.

                      Vi har ju ett platoniskt förhållande nu, kollegor/vänner.

                    Ett platoniskt förhållande betyder inte ”två kollegor som känner varandra” utan att man är typ soulmates. Det skulle jag inte vilja att min man var med en kollega! Men en crush utan att säga något om det till kollegan skadar ju ingen.

                      Nej det gör det inte! 😄 Platoniskt förhållande används om ett icke sexuellt förhållande.

                  Emotionell otrohet? Jag delar ju inget emotionellt med honom. Man kan inte helt styra sina känslor. Jag kan ju säga att jag och min man inte tycker det är värre än fysisk iaf.. Det skulle han tycka var värre.

            Men förstår du inte att du inte har så starka känslor för din man då du känner så här för någon annan?

              Det har jag visst. Jag älskar honom djupt och vill leva med honom. Men är man ihop länge är det inte ovanligt att få tillfälliga känslor för nån annan, särskilt när man jobbar nära och umgås varje dag. Tror du jag är den första? 😄 Nyförälskelse och passion går i vågor i ett långt förhållande, det är inte alltid superhett, betyder inte att man inte älskar varann eller att förhållandet är dåligt. Man kan dessutom känna saker för flera människor samtidigt.

                Tycker du verkar vara den enda rimliga i den här tråden haha! Sent svar men tänker att det bästa du kan göra är att försöka ha så lite kontakt med kollegan som möjligt och istället satsa mer på din relation. Ventilera om din crush genom att skriva allt om den i anteckningar i mobilen, men ta sedan bort direkt. Skriv istället en lista om allt du älskar med din man, varför du valt att leva med honom och hur bra er framtid tillsammans kommer vara. Försök sedan att få in mer kärlek i din relation genom att lägga mer tid på den, satsa på att återuppliva gnistan och kärleken och investera din energi i den.

                  Tack!

        Man skulle sakna det för man ändå blir glad av känslan, typ nyförälskelse eller ja, tonårsförälskelse 😅

          Ja! Den är härlig men förtärande.

      Om du ska bli av med dom tankarna, så är det väl inte allra bästa början att skriva om det här.

        Jo? Hört talas om att ventilera?

        Min erfarenhet är att det är bättre att vädra saker än att stänga in dem. Tror inte de föds av att skrivas ut anonymt på internet.

    Hej!
    Vad ska man välja för fiber och tv leverantör? Har allente just nu och måste starta om boxen varje gång man vill använda playkanaler/filmer. Betalar 1000:- i månaden. Är missnöjd.
    Vad har ni som är nöjda?

      Fiber för 460. Men jag har ingen tv eller fast telefon utan kollar bara svt/netflix på datorn.

      Betalar du för deras premiumabbonemang?

      Gå in på telia/tele2 etc och kolla vilka abonnemang andra erbjuder din adress.

    Fayme skriver att om en man inte vill tvätta tjejens blodiga tygbinda ska man vägra tvätta hans nerskitna kalsonger. Stina Wollter delar i stories.

    Vad i hela världen är det för män de har??

    Alltså seriöst – bajs i kallingarna? Jag har varit ihop med min man i 20+ år och inte ens ”efter magsjuka” har han kladdat ner underkläderna! Han torkar ju sig och tvättar sig! Precis som jag gör. Precis som alla normala människor gör! VÄL???

      Ja och så ska man dumpa honom också förstås. Det ständiga rådet. Mitt råd är att kolla tvättkorgen INNAN man blir ihop och ligger det bajsiga kallingar där – RUN FORREST, RUN!!

      Ja och förresten, mina tonåriga söner klarar också av att bajsa i toan och inte i kalsongerna… är det min man och mina barn som är överbegåvade? Eller Faymes och Stinas män som har ”otur med hygienen”?

        Tror inte man ska ta det bokstavligt haha. Dessutom skulle man ju dumpa såna killar, så deras män lär ju inte vara såna?

        Däremot kvarstår faktum, om du har en kille som:
        1) vägrar tvätta menstrosor
        2) har nedskitna kalsonger så DUMPA.

          Nä killen ska tvätta mensbindorna, vill han inte det skulle man 1) bajskalsongstrejka och 2) dumpa!

          Tvättar han mensbindan förlåter man tydligen bajs i brallan!

        Min femåriga son klarar det också utan problem. Fattar inte var folk hittar alla dessa män, läser om det på Mansbebisar hela tiden känns det som.

      Jag förstår verkligen inte hur vidriga vissa kan vara. Jag har aldrig haft bajs i trosorna och inte har jag sett det när jag tvättat min mans kalsonger. Förstår inte att vissa bor i Sverige med så rent vatten och vägrar använda det. Usch

        Inte ens toapapper tydligen? Om det blir synliga bajsfläckar i kallingarna? Hur svårt kan det vara?

          Man använder inte toapapper i alla länder. Många använder handen och det blir då rester kvar i baken.

            Herregud nej! De som inte använder toapapper använder vatten, och då blir rumpan ännu renare.

            Vilka länder menar du skulle använda handen enbart???

      Har du läst mansbebisar på Instagram? Där har ju var och varannan man extrema hygienproblem. Så jävla ICKE-representativt, det normala måste väl ändå vara män utan bajsiga underkläder?

        Nej? Är det ett konto med tvättråd för män med bajs i brallan? 🙂

    Så trött på alla mina tjejkompisar som är ihop med mansbebisar!!!! Jag har två barn och kan dra iväg på träning , fest, fika u name it och ofta med kort varsel. För att jag inte är ensamstående utan har en man som både kan mata, bada, natta och ta hand om sina barn. Men mina tjejkonpisar måste skriva listor, ringa mannen 100 gånger för att påminna de få gånger vi kommer iväg. Annars är det alltid; nej men han tycker det e så jobbigt eller barnen somnar bara när jag nattar osv….fan blir så ledsen och arg….

      Bli inte ledsen och arg för något som de kanske inte tycker är en stor grej.

      När mina barn var små kunde jag hitta på sådana ursäkter för att slippa gå ut. Jag hade tappat intresset för allt som inte var mina barn och orkade inte försöka förklara. Sedan när barnen växte upp började jag vilja göra saker igen.

        Fegt att skylla på sin man och måla upp honom som oduglig för att man inte vågar säga att man inte vill…

          Jag har också tänkt i dom banorna men tror verkligen inte det är det utan dom vill verkligen ”komma ut” men deras män är helt värdelösa. Sedan har jag noterat detta hos många kollegor och bekanta. Männens jobb slutar typ efter dom befruktat ägget

            Va, haha? Varför då? Alltså man är ju två om barnen. Det är ju bara att dela på sysslorna. Min man och jag var lika mycket nybörjare i början med småbarn , inte som att jag var någon expert och fick lära upp honom? Vi provade oss fram.

              För att de tjänar mer på att sprida sina gener istället. Det är en evolutionär nisch.

          Fast hur ofta hör man inte män säga nej till saker pga ”regeringen” hemma… fastän man vet att de själva inte vill.
          Därför skall man inte alltid lita på allt man hör om någons partner

            Det är väl bara lantisar som använder det uttrycket nu för tiden.

              Nej

        Tycker det är ett sorgligt fenomen att ”tappa intresse” för sina vänner när man får barn, för att typ10 år senare vilja plocka upp kontakten igen som om ingenting har hänt.

          Ja… Då är nog vännerna borta sen länge…

            Nej det var de faktiskt inte. Vi hördes ju ändå, det var mer utekvällar jag inte orkade och ville. Jag har jättemånga vänner som jag känt i 20+ år, i perioder har vi setts jämt, i perioder inte så mycket. Det har inte påverkat hur mycket vi uppskattar varandra.

              Jaha, utekvällar bara. Det kan man ju förstå. Men att skita i vännerna helt som en del gör…

    Nån annan som sett det smått absurda programmet ”Naked Attraction” på kanal 11? Programmet går ut på att en person ska hitta en dejt men får inledningsvis bara se deras nakna kroppar (som tittare får man se…allt) och välja ut den de ska dejta baserat på hur deras kropp/bröst/snopp ser ut.

      Har sett några avsnitt och blev helt ställd 🙈

      Haha jag satt med hakan nere på golvet under den kvarten jag tittade på det

        Haha samma här! Jag tror aldrig jag sett så mycket naket i hela mitt liv. Fattar typ inte hur de kan sända programmet…

      Ser det ibland på tv här i Storbritannien. Så konstigt så man inte kan sluta titta 🙈

        Jag fastnade också trots att jag kände att det var too much. Det hände dock en hel del intressanta saker, man lärde sig mer om sig själv och hur mycket t.ex. någons röst kunde påverka ens bild av en annan person 😅

      Såg typ en kvart förra veckan. Så sjukt, haha. Mycket imponerad av hur seriösa alla var 😂

      😳

      Jag har hört namnet men inte kollat upp det förränn nu, hade ingen aning om upplägget.

        Det går på 11an nu 😉

      Jag och min man brukar kolla på det. Man får verkligen en helt annan uppfattning om kroppar och att verkligen ALLA ser olika ut. Man vet ju det den innan men det blir svart på vitt på nåt sätt.

    Hade bokat dos 2 idag men kom en timme sent. Nu hade de flyttat 100 meter så jag sa jag inte hittade !

    Sjuksköterskan trodde inte direkt på mig… 😂

      Eh vad konstigt du…

    Finns det någon här inne som har mor- och farföräldrar boendes långt bort från er med småbarn?

    Jag och min man lever mitt i de tuffa småbarnsåren med en 2,5 åring och en 4 månaders. Vi har mor- och farföräldrar 30 & 50 mil bort och kommer sällan upp. Ni som har småbarn vet att man som förälder behöver återhämtning emellanåt när det blir för lite sömn och för lite tid för varann som par, men vi har inte de resurserna att ha barnpassning speciellt ofta (en främmande barnvakt känns ännu inte helt tryggt).

    Jag känner mig både ledsen och bitter över det ibland, men att förvänta sig att familjen ska hjälpa mer än de gör är ju som bäddat för besvikelse. De tycker om sina egna liv och känner inte den starka längtan efter barnbarnen antar jag?

    Är jag ensam med dessa känslor, är de rimliga? Hur löser ni detta som har liknande situation? Tips på hur jag kan tänka annorlunda?

      Många flyttar närmare sina föräldrar för att kunna umgås mer och få avlastning osv.

      Men vad ska de göra? Om de bor så långt bort? Det är ju ett val ni gjort.

      Hur kan du vara bitter när ni bor så långt ifrån? Det är ju inte deras fel.
      Min mamma bor också jättelångt bort och svärisarna bor utomlands. Det är många som inte får någon hjälp. Jag är inte arg eller bitter på någon för det.

      Era föräldrar bor ju rejält långt bort, så det är inte så konstigt om de inte orkar åka till er så ofta. Om de dessutom fortfarande arbetar behöver de sin helgvila för att orka. OK om de alltid är bortresta på helgerna och gör miljoner andra grejer än att hälsa på er, då kan jag förstå dig, men annars kan du ju trösta dig med att det kan vara avståndet som är avgörande, inte engagemanget i barnbarnen.

      Vad händer om ni reser till dem, kan ni få lite avlastning då? För i så fall hade jag kanske planerat in helgresor två gånger per termin. Då kan ni vara där fre-sön, gå ut ensamma på lördagkvällen och sedan umgås alla tillsammans resten av tiden. Det ger ju också viss avkoppling och ombyte i tillvaron. Vi har haft en farförälder väldigt nära och umgåtts mycket, men ändå inte lämnat barnen oftare än så (faktiskt mer sällan än så) under småbarnsåren. Det gäller som småbarnsförälder att både tänka att det är en period som det är så här jobbigt och att ta vara på alla små stunder i vardagen och njuta av dem. En klapp på kinden här, en puss i tvättstugan, fem minuter ensam i soffan medan den andre föräldern byter blöjor etc. Försök fokusera på hur ni kan få det trevligt istället för att fokusera på vad andra borde hjälpa till med. Det är inte fel att längta efter mer avlastning och engagemang, men det enda man kan förändra är sitt eget beteende.

      Vi har samma problem o har insett nu att vi faktiskt måste flytta på oss. Vi har hyrt barnvakt emellanåt men det är inte samma sak. Vi har 40 mil mellan oss o alltså.. det går inte kräva nåt egentligen. Bara kasta in handduken eller bita i det sura äpplet 🙃

        Vill påminna om att det inte går att kräva något även om mor/farföräldrarna bor granne. Det är både rimligt och okej om de inte vill passa barn eller agera avlastning och istället åka på vinprovning eller ligga hemma alla dagar.

          Ja det är ok men då får dom skylla sig själva om dom ruttnar ensamma på äldreboende sen. Eller om deras enda besök är hemtjänsten. Det man ger till sina barn och barnbarn får man också tillbaka

            Om de bor 300 och 500 km bort från barnbarnen? Fy vad bortskämda ni verkar. Flytta närmare om ni vill se dem.

            Tänker att de nog gett rätt mycket under de 18+ år du bott hemma..

              Slutar man ställa upp för sina barn när dom fyller 18?

                Personen skrev att man inte kunde kräva att ngn skulle ställa upp…. Inte alla som orkar passa barn…

                Men oftast ger man väl och tar.

                När man fyllt 18 är det läge att sluta kräva.

          Rimligt vet jag inte, snarare sorgligt. Och jättetråkigt för barnbarnen som går miste om att fördjupa en viktig relation. Den äldre generationen kan vara det bästa med hela barndomen.

            Fördjupas bara relationen när den äldre generationen ”ställer upp”?
            Man kan ju träffas på middag, på fika, på promenad mm mm. Men att ta för givet att bli avlastad av farmor/morfar är inte ok. Och att sen hota med att dom får sitta ensam på hemmet….

              Snacka inte skit. Du vet vad jag menar. I Sverige är det så många gamla som är ensamma. Var är barnen, barnbarnen??? Varför är inte så många äldre så ensamma i andra länder ? Kanske för att dom prioriterade sina barn och barnbarn istället för vinprovningar. Sedan har jag aldrig påstått att barn ska vara mor eller farföräldranas ansvar men att aldrig ställa upp är inte normalt. Är man så ego så ja då år man skylla sig själv om man inte får besök eller har någon som ser om en på äldre dar

          Det där resonemanget är så konstigt i min värld. ”Man kan inte kräva att ens föräldrar ska vara barnvakt”. Nej självklart kan man inte KRÄVA någonting, men i en familj så ställer man väl upp för varandra och gör varandra tjänster? Jag säger extremt sällan nej till min familj oavsett om de vill ha skjuts, en bokhylla uppsatt, kattvakt, osv. Det är ju bara elakt att konsekvent neka till att vara barnvakt åt sina barnbarn.

      Har haft samma genom hela småbarnsåren. Varken far- eller morföräldrar i närheten (närmaste bor 50 mil bort). Ej heller någon av våra syskon. Vi löste det med att ta hjälp av vänner i samma sits. Turas om att passa varandras barn. När barnen började skolan tog vi hjälp av en barnvakt som hämtade barnen i några timmar så att vi kunde jobba klart i lugn och ro, eller ses på tu man hand efter jobbet. Man får liksom hitta andra sätt att lösa vardagen!

      Du är inte rimlig i min mening- vill du ha avlastning av familjen får du ju flytta närmare dem. Du kan självklart inte själv tycka det är rimligt de reser 500 km för att vara barnvakt en torsdag?

      Nej men inte rimligt alls! Du och din man har valt att skaffa barn, och att inte bosätta er i närheten av mor-och farföräldrar. Det kan ju ingen annan klandras för? Det är ej obligatoriskt för mor-och farföräldrar att ta hand om barnbarn.
      Var i samma sits, men hade räknat ut innan barnen kom att det var så det skulle bli pga avståndet.

      Vet inte om jag kommer med något konkret tips egentligen men mina farföräldrar bodde ungefär lika långt bort. Vi var de enda barnbarnen och de var pensionärer så det spelar såklart in att de hade mycket tid över! Min farmor brukade åka upp och hälsa på och bo hos oss någon vecka då och då. Sen tog hon med mig och min syster hem till sig och vi hängde med henne och farfar innan vi blev hämtade tillbaka av föräldrarna. Visst de kunde inte få hjälp regelbundet på samma sätt som de som hade mormor tvärs över gatan men tror det var sjukt viktigt att få det där andrummet… älskade att hänga hemma hos farmor och farfar, få göra spännande ovanliga saker och liksom hänga utan päronen.
      Så, skulle det vara ett alternativ om ni åker till era föräldrar, hänger där över helgen, sen stannar barnen kvar några dagar eller en vecka och sen hämtar ni tillbaka nästa helg? Så att det inte blir att era föräldrar kommer till er? Samtidigt som jag skriver det inser jag ju att det förmodligen var världens jäkla jobb för min farmor och farfar när vi var där haha, men samtidigt SÅ mysigt och har så fina minnen med dem!

        Okej såg åldern på barnen nu, mitt tips kanske var mer när barnen är fem-sex år och uppåt hehe. Men då skulle jag föreslå att åka dit och hälsa på och få avlastning samtidigt.

      Det är ju Ni som skaffat barnen!!

      Men gud, ta hand om era egna barn?! Hur bortskämda är ni som bara räknar med att era föräldrar ska släppa allt och ta hand om era ungar medan ni badar jacuzzi på spa en hel helg? Min mans föräldrar är döda och mina är väldigt sjukliga så var glad att era föräldrar fortfarande har hälsa och energi kvar.

    FRÅGA

    Vad gör man när man har en astråkig relation med en oengagerad partner?

    Gör slut- svar är för enkla och ointressanta. Ge något konkret istället eller hoppa vidare.

      Du vill alltså vara i en astråkig relation med en oengagerad partner?

      Göra slut är väl ett väldigt konkret råd? Vad vill du höra egentligen- du verkar veta vad det är du vill att folk ska säga?

      Gå i parterapi eller gör slut.
      Det finns liksom andra personer som säkert jättegärna vill vara tillsammans med dig.

      Kan du hitta på en aktivitet så ni kan umgås lite? Se hur hen reagerar och beter sig under tiden? Boka in en middag med bio eller bowling kanske? Lite alkohol för att lätta upp stämningen?

      Prata med din partner.

      Kommunicera att man tycker det är tråkigt och kom med förslag på roliga saker att göra eller roliga ämnen att prata om

      Förbättra dig själv. Förmodligen tycker han att du är tråkig med (eller om det är du som är missnöjd med dig själv, då brukar man vara mer missnöjd med folk runt sig) och piggar du upp dig och hittar på nya oväntade saker lär han haka på. Om inte så dumpa och så är du en bättre version av dig själv till nästa förhållande.

    Vilka saker har ni jobbat på /förändrat med er själv från tidigare relationer? Vad har ni lärt er om er själva?

    Jag har jobbat på att inte behöva ha saker gjorda på mitt sätt, huvudsaken är att partnern gör saken. Jag har även jobbat på tacksamhet även om nåt blev ”fel”. Exempel om min partner går till affären för att handla och jag ber han köpa satsumas och han kommer hem med typ….banan. Att inte bli besviken över skitsaker.

    Nu är det dåligt förklarat. Men nåväl, vad har ni jobbat på med er själva?

      Att sluta anpassa mig och mer känna efter vad jag vill. Är nu en mer tryggare, klokare och roligare person ☺️

      Att stå upp mer för mig själv, kunna säga nej till saker och våga ifrågasätta min partners åsikter/handlingar utan rädsla för att bli avvisad. Jag har lärt mig (efter tidigare relationen, när jag har fått reflektera) att älska mig själv och respektera mig själv. Våga vara mig själv fullt ut. Trots att min tidigare relation präglades av maktspel och psykisk misshandel från hans sida skulle jag inte säga att det har lämnat lång