Snacka skit om den andra föräldern till eller inför barn?
Spelar det någon roll om det som sägs är sant? Varför gör man det? Är man så pass osäker i sitt egna föräldrarskap att man behöver sänka den andra föräldern några snäpp för att må bättre? Gör man det för att barnet ska tycka mindre om den andra föräldern och som ett straff för någon oförätt bakåt i tiden?
Är det i slutändan ändå inte alltid barnet som straffas hårdast av det här? Av konflikter mellan föräldrar där barnen används som spelbrickor för att strategiskt sänka eller skada den andra föräldern? Är inte risken överhängande att ens barn blir bittra och avståndstagande, när de slutligen inser vad en eller båda föräldrarna utsatt dem för och använt dem till, enbart för att främja sina egna syften?
Föregående inlägg 
Det var många frågor…
Ja, 8 frågor får väl ses som rätt mkt när inlägget inte innehåller någon annan text än frågor faktiskt?
Eller upplever ni att det är mycket frågor?
Kan man skriva inlägg med bara frågor för att slippa lägga så mycket engagemang i det?
Eller är det ett sätt att skriva åsikter utan att behöva stå för dem för det var ju en fråga? Är det substanslöst? Eller bara lite slappt?
Snacka skit om den andra föräldern till eller inför barn? Nej det bör man inte göra.
Spelar det någon roll om det som sägs är sant?
Nej.
Varför gör man det? Finns säkert olika anledningar till det, precis som att ”skitsnacket” kan se ut på olika sätt. I vissa är det säkert ”bara” ett suckande om att ”jaha ja det är typiskt XX att alltid glömma YY”, i andra fall är det mer konkret skit som i ”er jävla morsa”.
Är man så pass osäker i sitt egna föräldrarskap att man behöver sänka den andra föräldern några snäpp för att må bättre?
Kanske, eller så är man en psykopat eller så är man inte så smart eller så bara hatar man den andre mer än man klarar av. Eller så är man less, utmattad eller vad som helst. Beror ju på nivån som sagt.
Gör man det för att barnet ska tycka mindre om den andra föräldern och som ett straff för någon oförätt bakåt i tiden?
Kanske, kanske inte. Som sagt ovan beror det ju på omfattning, djup osv.
Är det i slutändan ändå inte alltid barnet som straffas hårdast av det här?
Jo.
Av konflikter mellan föräldrar där barnen används som spelbrickor för att strategiskt sänka eller skada den andra föräldern?
Det här var inte riktigt en fråga.
Är inte risken överhängande att ens barn blir bittra och avståndstagande, när de slutligen inser vad en eller båda föräldrarna utsatt dem för och använt dem till, enbart för att främja sina egna syften?
Möjligheten finns, ja.
Inte så mycket variation i frågorna ändå men gav det en chans!
Oj oj.. nej inte ok någonstans.. inte ens om kan är ett rövhål. En vuxen människa ska alltid hålla barnen utanför.
Ser så mycket skit som folk utsätter sina barn för pga ego och seriöst borde de inte få barn alls.
Mina föräldrar separerade när jag var 9 år och har sedan dess snackat skit om varandra (Är 30+ idag) Kan absolut säga att det är barnen som drabbas värst. Jag själv som nu är mamma skulle aldrig snacka skit om mina barns pappa oavsett om han beter sig som en skit ( om det händer) Finns inte på kartan. Barnen har ingenting med det att göra.
Usch för att behöva växa upp i det klimatet. Tycker synd om dig ? Vad ska ett barn ens göra med den informationen liksom? Och som barn ligger ju så mycket av sin egen identitet hos sina föräldrar, så det skadar ju verkligen barnet mest. Blir så upprörd av sådant. Lika upprörd som av att höra om styvföräldrar som inte kan bete sig vuxet och rimligt mot sina styvbarn. Låt barn vara barn!
Ja, flytta inte ihop (och i synnerhet skaffa inte barn med någon) om du tycker hans minderåriga barn är odrägliga eller ouppfostrade skitungar. Det spelar ingen roll hur rätt du har om det, barn har inte valt den nya partnern och har rätt att känna dig omtyckta i sin egen familj.
15:06 samma för mej. Mest min mamma som var så arg på pappa. Ångrar jag aldrig tog upp det med henne. Nu är bägge döda. Skulle heller aldrig göra så mot ett barn att svartmåla varandra. ?
Samma här. Finns inget i min uppväxt som gjort mig så illa som mina föräldrars skitsnack om varandra.
När jag just fyllt 18 hade jag födelsedagsfirande i min lägenhet. Mycket folk och härlig stämning. Då börjar min ena förälder prata skit om min andra, som den skiljts från. Den menade att den på allvar trodde den andra var sjuk i huvudet etc.
Jag sa då att jag fattar att hen säkert gjort mkt fel i deras relation etc. Men att jag inte ville behöva ta sida, ville få ha min egen relation med min förälder och inte heller ville att det skulle vara samtalsämnet på min fest.
Då blev föräldern så arg att den lämnade festen och satt i trapphuset tills dennes skjuts var klar på festen.
Det var bara en liten del av det hela.
Aldrig i helvete att jag skulle utsätta mina barn för sånt beteende.
För övrigt måste jag säga att jag älskar Fi! Så härlig!
Min pappa pratade väldigt illa om min mamma framför oss varje gång vi nämnde hennes namn, det var att hon var en lögnare, falsk, äcklig och andra skällord.
Det resulterade i att jag undvek att prata om mamma när jag hos pappa och att jag till sist skyllde hela skilsmässan och allt hemskt på mamma. Det var ju hennes fel ??♀️
Jag var nio när dem skilde sig.
Kunde lika gärna varit jag som skrev det där… Pappa svartmålade mamma under flera års tid så mycket att jag och min syster trodde på det. Valde tillslut att ställa frågor om det pappa sagt till mamma och då insåg jag att nästan allt jag fått höra var rena lögner. Det var inte så att jag bara köpte mammas version rakt av utan det fanns även många andra faktorer som gjorde att jag insåg att det inte var så sanningen såg ut. Inget har någonsin gjort mig så sårad som den insikten
Mina föräldrar är separerade och de talar aldrig illa om varandra, även om jag vet att de inte är vänner.
Mina svärföräldrar däremot, ojojoj. Tycker så synd om min man som under hela hans uppväxt fått ta del av arga sms, varit budbärare och fått höra allt om hans föräldrars dåliga sidor. Gissa om han är konflikträdd idag?
Familjeliv 2.0
Har du problem att skrolla vidare och inte kommentera?
Jag håller med. Det är tillräckligt med Familjelivfrågor i Öppet Spår, vill helst slippa det i de vanliga inläggen också… och jag önskar verkligen att de som har ett skriande behov av den sortens frågor höll sig till Familjeliv istället!
Håller med.
Tycker tvärtom att detta är mkt mer intressant än ännu ett inlägg om Bianca eller Isabella…
Både min man och jag har syskon som haft uppslitande separationer där barnen kommit i kläm, tycker det är gräsligt att barnen aldrig får se sina föräldrar umgås på t.ex födelsedagar. Tänker på mitt barns kompis vars föräldrar gått vidare på varsitt håll, men ändå fikar tillsammans med barnen och nya partners ibland. Jättefint att se! Man behöver inte vara bästisar men har man fått barn ihop bör man kunna bete sig anständigt iaf.
Men det finna andra forum för det, exempelvis Familjeliv. Det här är en blogg om influencers så det är det innehållet borde handla om. Om du tycker familjelivsdiskussioner är mer intressanta så är du på helt fel ställe.
Men det är ju kopplat till en influenser, det är ju det själva inlägget handlar om. Det här är en blogg som lever på diskussionerna som blir mellan oss som läser och därför lyfter Camilla olika ämnen som tas upp på sociala medier istället för att enbart rapportera. Jag tycker det är du som är fel ute om du inte klarar av att ämnena ibland touchar familjeliv.
Jag håller helt med henne. Och även om den andra föräldern brister i sitt föräldraskap måste man fundera över om ev. Kritik över detta är något barnen faktiskt behöver höra eller om det är man själv som är arg och vill släppa på trycket för sin egen skull.
Barn ska aldrig behöva fördrar diskutera deras kostnader för kläder osv och hur dessa ska fördelas – det är mellan föräldrarna. Än mindre höra rent skitsnack. Hörde en förälder säga till sina barn att deras andra förälder inte älskade dem utan bara ville använda dem för att bråka…
Jag är skild sedan snart sex år sen och det börjar bli mer och mer tydligt för vårt barn att hens pappa väljer annat framför att umgås med hen. Jag har aldrig snackat skit om honom men precis som Fi skriver så har jag slutat med att dölja och ursäkta hans dåliga beteende. Det är viss skillnad tycker jag.
Det är alltid barnen som drabbas ,min erfarenhet här i livet är att det ofta är kvinnor som pratar illa om xet till barnen. Sen upptäckter barnen senare i livet att det inte riktigt var sant det mamma sa. Är jag fördomsfull?
Jag vet inte. Men i mitt fall så var det pappa som talade illa om mamma. Och det trots att hon tog allt ansvar för oss när han stack. Han dök upp då och då när det passade honom och passade då på att tala illa om mamma till oss barn.
Det är vanligt att pappor pratar illa om mammor också. Något som däremot är vanligare (än att mamman gör detta) är att pappan INTE tar sitt ansvar och snabbt hittar ursäkter varför han inte kan umgås med sitt barn eller ha barnet boende hos sig. Det är också vanligare att pappor flyttar längre bort från barnet, än att mamman gör det. Det är väldigt frustrerande för mamman att behöva se sitt barn lida på grund av sådant.
Pratar obviously inte om pappor som tar sitt ansvar. Kanske bäst att förtydliga det ?
Exakt. Mammor ställs allt oftare inför valet kring hur man ska prata kring pappans frånvaro inför barnet. Pappan gör oftare barnet besviket genom att flytta, inte dyka upp, prioritera ny familj, osv och mamman står där och får skit om hon är ärlig och skit om hon ljuger.
Exakt så. Vårt barn är 14 år och ser själv vad pappa går för.
Anonym 16:14
Kanske lite fördomsfull men jag vill tro att det är 50/50.
Big no no. Är uppväxt med det sen års 9-10 års ålder då föräldrarna skildes. Båda föräldrarna har snackat illa om varandra. Man älskar ju sina föräldrar, men får höra att de är så dåliga. Man har ju bara dem här i livet och man har deras dna. Inte bra för ens självkänsla som väl ska byggas upp under uppväxten. Det tar energi. Lägger en sordi över tillvaron under ens uppväxt.
Tänker på många föräldrar på sociala medier som gör detta och typ HYLLAS av andra. För mig är det samma sak som att spy ut det i för hundra tusentals samma sak som att säga det framför barnen, för nog kommer barnen se det tillslut. Tänker på jacob som hyllas (även om för en god sak) och denise med sitt röviga ex
Ett inlägg fullt av retoriska frågor (insert ZzzZZzz om man är lagd åt det hållet).
Det är väl fullständigt självklart att man inte snackar skit om den andra föräldern inför barnet.
Uppenbarligen inte fullständigt självklart för alla människor eftersom så många har erfarenhet av att ha blivit utsatta för det?
Men ibland förlorar man på att inte göra det, om den andra föräldern gör det.
Min kompis har alltid varit så korrekt, aldrig snackat skit om sin exman. Han däremot har sagt negativa saker om henne hela tiden till barnen, samt förstorat upp saker. Nu vill barnen inte ens bo hos henne längre och ändå kan hon inte ta bladet från munnen och säga att deras pappa är en manipulativ psykopat.
Varför kan hon inte bara berätta att det är lögner? Självklart OK att försvara sig själv och även säga att det är fel att snacka skit.
Tror ej barn som börjar ta avstånd från sin mamma kommer sluta med det för att hon kallar pappan de uppenbarligen litar mer på för manipulativ psykopat.
I längden ska du få se vem som vinner. Barnen kanske inte vågar gå emot pappan men det kommer vända, det kommer det!
Mitt barns pappa är ingen rimlig förälder utan wacko, och känslomässigt störd.
Jag pratar inte skit. Däremot är jag ärlig mot mitt barn. Om hur pappan är och vilka förväntningar han kan tänkas uppfylla. Han lovar t ex massor och gör typ inget. Det värsta man kan göra mot barn typ. Då säger jag att ”tänk på att pappa säger mycket som inte blir av. Det är kul om det blir av men räkna inte med det”. Detta för att skona mitt barn. Göra honom klarsynt.
Pappan träffar också ny partner titt som tätt. Då säger jag ”roligt att du gillar (vad hon nu heter) men hon blir nog inte kvar så länge med pappa kanske” (därför att han är omöjlig att ha en relation med).
Detta är inte i min värld att snacka skit. Jag är ärlig och realist.
Jag tycker att det låter lite som att snacka skit faktiskt. Låt barnen upptäcka själv att pappan är en skitstövel. Det kommer tids nog. Jag själv hade en sådan pappa. Mamma ”varnade” mig inte men fanns alltid där när jag var besviken och ledsen. ”Jag förstår att du blir besviken när pappa lovar men inte dyker upp.” Och när jag själv bad om att inte behöva bjuda in honom till saker längre för att slippa bli besviken så sa hon bara att hon förstår det och att hon står på min sida. Även med nya partners så försökte hon alltid uppmuntra mig att ge dom en chans men sen när de försvann så sa hon att hon förstod att det var tråkigt. Speciellt de jag hann knyta an till, där hjälpte hon mig någon gång att skriva ett brev till den kvinnan för jag ville det osv.
Du gör så klart det du tycker är bäst för ditt barn. Jag själv hade nog aktat mig för att föra över negativa förväntningar på barnet.
Du känner inte honom och det är nog bäst du inte uttalar dig då.
Alla mina ”negativa förväntningar” är tio gånger värre i verkligheten.
Nej du har rätt. Klart du gör det du tycker är bäst. ❤️
Man kan ju bara svara på det man vet efter din kommentar. Var nog inte menat illa.
Skriv ut hans namn då om det bara är de som känner honom som får svara på din kommentar ??
Vad kul. Haha.
Detta är ingen bra person, punkt. De saker jag upplyser min son om är för att skydda honom från de VÄRSTA besvikelserna och förväntningarna. Han blir fortfarande besviken och ledsen.
Visst besvara min kommentar… Men som sagt, jag pratar inte skit.
OM jag gjorde det skulle jag säga till mitt barn att han är en kvinnofientlig känslomässigt störd narcissist som både misshandlat mig och sin äldsta dotter psykiskt. För det är sanningen. Men jag säger istället ”pappa har svårt att visa känslor”.
Mitt barn kommer fatta hela bilden sen. Vill bara hjälpa till NU. Jag vill inte ha ett trasigt barn.
Är själv skilsmässobarn och jag vet vad jag gör.
Låter ändå som en bra plan att skaffa barn med den mannen….
I curse the day you were born!!!
Tack ? för ? detta ? svar ? Håller fullständigt med dig. Att vara ärlig och realistisk är betydligt bättre i långa loppet. Förstår inte varför så många ljuger/undanhåller sanningen för sina barn och att det anses som det allmänt rätta. Vi vuxna vill inte att barn ska ljuga för oss men att vi bedrar dem är okej? Och nej, det skyddar dem inte att undanhålla sanningen. Istället kommer de växa upp med två opålitliga föräldrar där de lär sig att ingen är ärlig mot dem. Man behöver som sagt inte snacka skit men man måste ju se verkligheten för vad den är.
Alternativen är väl inte bara att antingen försvara föräldern och ljuga för barnen eller att snacka skit om den andra?
Man kan väl vara ärlig men välja sina ord och tillfällen?
Ändå är kommentarsfältet fyllt med människor som lidit av är deras föräldrar talat illa om varandra? De verkar inte direkt tacksamma över ärligheten?
Det är svårt att säga vad som är objektiv sanning och som frånskild förälder bör man vara beredd att svälja en del och ta en del skit, för att skydda sin barn. Att vara den större människan. Strular exempelvis ens sambo med att betala sin del tycker jag inte man ska ”vara ärlig” men barnen om detta.
Däremot ska man ju försöka skydda sina barn och absolut att det då kan vara helt rätt att påminna om att pappa kanske inte kommer hålla vad han lovat. Så länge man gör det utifrån barnet behov, inte ifrån sig själv.
Jag kan bara svara för mig själv . När jag växte upp var min mamma ärlig mot mig med vad som hände runt omkring. Det gjorde mig trygg att veta att hon berättade sanningen för mig även om den inte alltid var vad man önskade höra. Lever hellre i verkligheten med en ärlig föräldrar än ett luftslott med två lögnare, men det kanske bara är jag ?♀️
Du gör som du vill såklart men dina barn och du själv kommer vinna i längden på om du lyckas ta ”the high road”. Vet dock inte hur man ska klara det, en överdrivet stoisk person krävs för detta minst sagt.
Finns gott om såna kvinnor också.
Lol medföräldrer.
Morsan min snackade skit om min farsa för att han tog tag i sitt liv efter att de separerade.
Båda könen kan vara giftiga mot varandra.
Min pappa och faktiskt hela hans släkt har snackat skit om mamma sedan de skildes när jag var 4 år. Konstant och så många sjuka påståenden. Aldrig har jag tvivlat på mamma! Det har endast fått pappa att se dålig ut, och detta kände jag redan som väldigt liten. Så om någon där ute har problem med en elak ex-partner så hoppas jag ni vet att barnen de vet hur det egentligen ligger till ❤️
Barn är väldigt medvetna om att de är endel av både mamma och pappa. De älskar ofta båda föräldrarna och har en längtan efter en relation med båda. De är också lojal mot den förälder de är hos för stunden. Det gör
1. Att barnet känner sig fel när de av släkt, den andre föräldern osv för höra hur dålig en av föräldrarna är eftersom de är en del av den föräldern.
2. De kommer ”hålla med” den föräldern (som pratar skit) de är hos pga lojalitet och när barnet kommer hem till den andre föräldern kommer barnet få de dåligt samvete för det den uttryckt och kan då bli orolig och ambivalent mot båda föräldrarna. Otroligt tufft för ett barn att bära.
Du som förälder vinner i slutändan på att inte prata skit om den andre föräldern. Du behöver inte applådera eller hylla hens föräldraskap. Bara konstatera att det är denna föräldern ditt barn har och hen älskar barnet och gör så gott den kan. I bland räcker inte ”Good enough” och du behöver skydda ditt barn. Tro mig, Ditt barn kommer förstå tids nog.
Min pappa var ingen rimlig förälder men min mamma snackade aldrig skit om honom när jag var liten. Idag, i vuxen ålder, kan jag och mamma så klart snacka lite skit om honom men nu lever han inte längre. Vi har nog också förlåtit honom och gått vidare.
Jag behöver inte snacka skit om mina barns pappa, han klarar tyvärr så bra själv att visa vilken skit han är.
Jag har väl råkat säga något till barnen någon gång, men de är stora nu, snart myndiga, så jag behöver inte hymla eller skydda. De är smarta och ser ju själva hur han är.
Vad de dock inte får veta är att deras pappa skyller deras dåliga relation på dem. Att det är de som inte vill komma, inte vill sätta sig på bussen osv. Utan att ens reflektera över varför.
Jag tycker detta är svårt – jag hade aldrig någonsin pratat skit om min sons pappa (pappan pratade skit om mig hela tiden enligt min son)….när han var 15år sa sonen ”Mamma, hela tiden när jag sagt hur dum pappa är så säger du att han inte är det, att han gör sitt bästa och sånt- pappa är dum och en dålig pappa, du kan väl ändå hålla med mig om det?”…..
Sonen sa att det fick han att må kasst för att jag skyddade hans pappa hela tiden….
Man får väl prata skit om exet med typ alla förutom sina barn tänker jag. Förhoppningsvis har man vänner och familj att ventilera med. En släkting till mig är verkligen ett levande exempel på hur man INTE bör göra. Hon snackade skit om exet konstant framför barnen och tvingade barnen att berätta vad han gjorde, vilka tjejer han träffade osv. Herregud vilket haveri.
Mitt x upp i dagen.
För mig var det inget problem. Berättade ganska snart när sonen frågade om sin pappa att han hade varit elak mot oss och velat skada oss och att jag därför hade räddat honom från det när han var 6 månader gammal genom att flytta till en trygg plats. Vi bor nu på landet norr om Sthlm, på min barndomstomt, granne med min pappa och har fått ärva farmors hus. Det blev tusen gånger bättre än att vara kvar hos aset som sedan för några år sedan tog livet av sig.
Men att prata skit om en levande förälder som man måste ha kontakt med är ju en annan sak. Hade innan jag själv fick barn i det ovan beskrivna kaoset varit gift och sambo i 10 år. Då hade jag två bonusbarn som jag vissa veckor hade själv då pappan reste mycket. Vi sa aldrig ett enda ont ord om mamman och hon sa inget om min sambo heller. Inget skitsnack inför barn, det borde vara självklart!!
Kolla in Malins hus och hems blogg. Bara skit om pappan, offentligt dessutom.
Ja, om pappan har hotat barnen med stryk upprepade gånger, berättat för barnen att de är värdelösa, jämfört syskonen och sagt att den ene är så mycket bättre samt hotat slå ihjäl deras mamma inför barnen, är man verkligen en rimlig förälder? Vad säger man då till barnen? Jag har sagt att vi inte kan träffa barnen ensamma utan att han är snäll när det är andra människor runtom, (som den psykopat han är). Är i vårdnadstvist och väldigt rädd att barnen ska behöva umgås ensamma med honom.