Frågan om Nellie Berntssons framtid

Under sin frågestund på Instagram så fick Nellie Berntsson mängder av frågor om i fall hon är beredd på att lämna tävlandet och hästarna åt sidan när bebis kommer. 
Det är ju intressant. Hur många sådana frågor tror ni Olav (bebisens pappa) får?
Eller män generellt?
Givetvis så kommer Nellie behöva ta hänsyn till sin kropp efter graviteten eftersom det är hon som burit barnet, men bortsett från det så finns det ingen som helst anledning att ställa den frågan till henne, om man inte samtidigt ställer den till Olav.

Det känns som att dessa frågor primärt ställs av kvinnor, till kvinnor.
Varför?
Är inte det bara SÅ tröttsamt? Bakåtsträvande? Pekpinnigt? Inskränkt?

”Kvinnan BÖR ta ut mer föräldradagar än vad mannen gör, det bestämdes ju redan i Edens lustgård, av den där klåfingriga Eva!!!!
Hon schabblade bort allas vår jämställdhet!”

102 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    BEBISEN! INTE BEBIS! GAAAAAAAAAH

      Tycker det är mer störigt med folk som skriver ”han” där det helt klart ska vara ”honom”.

        Som norrbottning känns det helt naturligt 😌

          Nejmen jag lever med en norrlänning och påpekar hela tidens hans ”hans” / honom. Jag blir småtokig; då det gäller vårt barn och jag hör det dagligen. Tycker det låter så obildat men han är kirurg. Skitsak egentligen men nåt ska man väl störa sig på hos kärleken i sitt liv.

            Du hör inte hur skevt det är att du ska korrigera din norrländska sambos dialekt för att du tycker att det låter obildat?

              Det ÄR ju obildat, även om det är dialektalt så är det ej korrekt svenska.

      Att skriva som du gör är lika fel som att skriva bebis istället på bebisen. Om korrekt stavning är viktigt enligt dig borde du själv kunna skriva korrekta meningar.

    BebisEN för helvete!

    Hennes kille är ju inte influenser för det första…

      Och för det andra så…?

        För det andra så drivs denna långdragna fråga vidare av en kvinna i ett forum där majoriteten är kvinnor. Har aldrig sett en man vars Instagram är fullt av bebissamarbeten eller i princip bara snackar om barn, självklart känner sig folk mer bekväma att ställa en sån fråga där.

        Brukar många män förväntas ge upp sina hobbys/karriärer när de blir pappor?

    Man kan fixa det mesta, bara viljan finns 😊

      Man kan få en förlossningsskada och inte kunna rida alls första året.

      Man vet ingenting om sin framtid, allt är spekulationer och önskningar.

        Det får man väl ta då, varför utgå från att det kommer ske?

        Man kan dö också. Ska man planera sin egen begravning också ifall det sker?

    Hade samma fundering när jag läste Nellies text. Var är pappan? Han är väl lika mycket del av barnets liv som mamman. Han påverkas väl lika mycket. Tycker Nellie har en sund inställning. Varför ska hon plötsligt sluta följa sina drömmar för att hon får barn? Klart hon får nya prioriteringar men den hon är slutar inte plötsligt existera för att bytas ut till någons stereotypa föreställningar om mammarollen. Nellie you do you. Är övertygad om att hon gör det som är rätt för henne, pappan och barnet.

      En pappa ammar dock inte t.ex. Skulle nog säga att det ligger en rätt stor skillnad däri mellan rollerna, iaf första året.

        Är väl inte säkert att mamman gör heller.

          Om.

        Hur menar du? För att pappan inte kan amma barnet så ska han inte vara delaktig?

        Fast det gör ju LÅNGT ifrån alla mammor inte heller.

        Hur ofta tror du man måste amma en sexmånaders? Mamman är ju inte låst vid barnet första året bara för att hon ammar.

          Rätt ofta ändå, med tanke på att rekommendationen gäller helamning 6 månader och därefter smakportioner. I övrigt håller jag med om att det inte innebär att man måste vara låst vid barnet första året bara för det.

            Jo men vi börjar ju snacka timmar emellan och regelbundenhet från 6 mån framåt.

            Långt ifrån alla mammor ammar oavsett rekommendation.

          Det handlar också om anknytning, om mamman är föräldraledig blir barnet väldigt fäst vid henne, och har svårt att bli tröstad av/lugn hos någon annan. Då är man rent hemsk om man lämnar ifrån sig det lilla barnet för att ha fritid… Hade tyckt samma om pappan var primär anknytningsperson.

            Så om mamman är föräldraledig första 6 månaderna betyder det att pappan inte rör barnet på 6 månader? och därför kan inte barnet lämnas ensam med pappan i 1 timme?
            Vid vilken ålder kan man då lämna barnet ensam med pappan? Först när barnet är 3 år gammal?

              Man blir inte primär anknytningsperson av att röra barnet.

          Obs långt ifrån alla mammor ammar

    Det spelar ingen roll om man är man eller kvinna. Om man tror att man kan vara en bra och närvarande förälder utan att offra något så är man helt ute och cyklar. Man offrar massor av saker hela tiden.

      Absolut! Om man tänker att man ska göra precis allt annat man gjorde innan barn. Man kommer absolut inte ha tid att jobba exakt lika många timmar, träna lika ofta, träffa vänner lika ofta, kolla på film och serier lika ofta. Men man kan fortfarande göra alla de sakerna.

      Är väl inte det hon menar. Men att offra sina intressen osv behöver man ju inte göra, även om det kanske inte kommer finnas lika mycket tid eller som förut.

        Eller ork som förut *

        Hon skriver själv att hon aldrig tänkt tanken att hon kommer behöver offra något hon älskar. Och så funkar det inte att vara förälder. Hon kommer kunna hålla på med hästar och fortsätta med intressen men det kommer inte finnas i närheten så mycket tid som hon har nu oavsett hur mycket pappan gör.

        Hon ska visa att allt är möjligt och att man kan göra precis allting jättebra. Det kan man inte. Om hon ska lägga massor av tid på att vara business woman flickvän entreprenör och massa andra roller så kommer hon prioritera bort sitt barn och vara en sämre förälder. Så är det bara.

        Samhället har skapat sjuka förväntningar på kvinnor där man förväntas göra karriär vara härlig och spontan och samtidigt planera allt och åka på resor och vara hemma hela tiden och träffa vänner och vara en supermamma som har ett perfekt hem och bakar allt från grunden samtidigt som man håller sig i form och ägnar sig åt meningsfulla hobbys. Nej det går inte och man är ingen superkvinna om man försöker. Man är bara naiv och elak mot sig själv och sin familj.

          Du kan inte utgå från vad du inte klarar och utgå ifrån att samma sak gäller andra. Alla är inte som du Ella. Jag känner mammor som när de fick barn gick ner i tid för att det kändes rätt för dem. De fick nya intressen och prioriteringar. Andra satsade på karriären och fick chefsposter efter barn. I den familjen började mannen forska och tog hand om all hämtning och lämning, föräldramöten, mm. Människor är olika och har olika mycket energi. Och vi laddar batterierna på olika sätt.
          Jag håller inte med om att det är samhället som skapar sjuka förväntningar på mammor utan det är mammor som skapar sjuka förväntningar på andra mammor. Det är tråkigt att 2022 fortfarande läsa om mammor som propagerar för att när du blir mamma ska du ta på dig en gammal förelagd mammaroll som du inte kan kombinera med karriär och självförverkligande. Låt mammor och pappor göra sina egna val. Bara för att deras val inte passar dig betyder inte att det är fel val.

            Nja. Det är du som skriver att andra hävdar att man ska ta på sig en ”gammal förelagd mammaroll som du inte kan kombinera med karriär och självförverkligande.”

            Det gör andra inte. Andra informerar att det ofta är omöjligt att genomföra allt till 100% när barn kommer in i bilden. Därför att barn behöver prioriteras.

            Att mannen tar allt som rör barnen och kvinnan är ute och för karriär är knappast eftersträvansvärt utifrån ett barnperspektiv.

            Många glömmer barnperspektivet, det verkar även du glömma.

              Så utifrån barnet perspektiv är det mamman som är bäst lämpad att vara den primära vårdnadshavaren? Trodde att reliker med den okunskapen hade dött ut 2021. Tänk så fel jag har. Det är nästan så man skäms över sina medmänniskor. Är det okunskap eller är du måhända bara en jag svag person?

            Föräldrar (ja för jag har hela tiden skrivit om vad som krävs för att vara en bra förälder inte en bra mamma) som prioriterar karriären har bara 24 timmar på dygnet precis som alla andra. De hävdar ofta, likt blondinbella, att de har kvalitetstid med barnen. Barn behöver inte kvalitet de behöver kvantitet.

            Jättefint att det fanns en närvarande pappa i ditt exempel. Hur kompenserar det förlusten av mamma? Ett genomsnittligt barn går och lägger sig vid sju halv åtta. Ska den ena föräldern prioritera jobb så träffar man kanske sitt barn en stressig timma på kvällen. I bästa fall för då måste man även hinna med alla de där andra sakerna på listan som träning städning osv.

            Barn tar tid. Det går inte att komma ifrån och det gäller alla föräldrar. Du har bara en pott med tid och om du inte prioriterar om och offrar eller väljer bort saker så kommer du inte vara en lika bra förälder. Att den ena föräldern alltid slutar tidigt och prioriterar barnet ger inte mer barntid till den andra.

              Fortfarande utgår du ifrån att alla är som du. Hur mycket man hinner är en fråga om hur mycket energi man själv har, hur strukturerad man är barnens behov nätverk. Alltså en massa saker.
              Du kanske saknar ork, är dålig på att planera, har inte familj och vänner som stöttar dig. Men alla är inte som du så därför blir dina tvärsäkra påståenden om hur saker är helt värdelösa.

                Haha. Jag gör massor av saker och har både familj och vänner. Men det ger mig fortfarande inte fler timmar på dygnet. Om jag väljer att jobba eller vara någon annanstans så är jag inte med mitt barn. Det går liksom inte att komma ifrån oavsett hur duktig man är och hur mycket ork man har. Men allt beror på vad man utgår ifrån. Barnets eller sina egna behov.

                  Du är nog för trög för att fatta vilket i och för sig skulle förklara att du på alvar tror att alla är stöpta i samma form som du. Enda anledningen att jag tjafsar med dig är att det är sånna som du som mamma scammar.

          Eller bränna ut sig/ ha dåligt samvete…

          Hon ska visa att allt är möjligt och att man kan göra precis allting jättebra. Det kan man inte. Säg det till Beyonce 😆

      Detta ☝💯
      En bra förälder sätter sitt barn först (obs: förälder, ej enbart mamma). Det innebär att man offrar och ger upp saker. Är man förälder är det meningen att barnet prioriteras, alltid. Det kan gälla jobbet, fritid, resor, pengar – whatever. Är man inte villig att prioritera annorlunda eller sätta ungen först bör man tänka om.
      Med detta inte sagt att barn som växer upp med föräldrar som prioriterar fel nödvändigtvis har det för jävligt, men de växer upp med bilden av att föräldrarna går först och det kan fucka upp en ordentligt.

        Jag är ett exempel på hur det kan skada ett barns uppväxt.
        Mina föräldrar frågade aldrig om jag gjort läxorna eller erbjöd läxhjälp.
        Jag hade inte en aning att man skulle äta tre mål om dagen och att middagen var något man iallafall ibland åt ihop som familj.
        När jag var 9 år så la jag mig själv på kvällen, gick upp på morgonen och tog mig till skolan.

        Det finns inga filmer från mina skolavslutningar eftersom mina föräldrar inte hade tid (jobbet kom först).

        En gång skickade mamma sin arbetskollega för att gå på min Lucia-uppvisning.

        Från tidig ålder visade jag tecken på att min utveckling inte var som ”normen”. Jag började utveckla tal först vid 2.5-3 års ålder hos min dagmamma. Jag brottandes med mobbning i skolan i 7 år, som mina föräldrar inte kände till, för jag kunde aldrig berätta något för dem.

        Det var alltid jobb, jobb, jobb och mer jobb.

        Fick min diagnos autism som vuxen, inte för att det saknades tydliga tecken från tidig ålder, utan för mina föräldrar varken hade viljan eller tid för mig.

        Har haft tillitsproblem hela livet (är 30 nu) och enorm prestationsångest i alla mina relationer, för jag har aldrig fått lära mig vad kärlek utan motprestation innebar.

          Men jag fick alla leksaker och dataspel och materiella ting jag pekade på. Prylar jag inte har något minne till idag eller håller någon vikt.
          Däremot minns jag alla gånger jag kände mig oviktig och som en börda för mina karriärsdrivna föräldrar.

            Så ledsamt, beklagar. Helt ofattbart att man kan bortprioritera sitt barn så extremt. Har ni någon relation idag, har de greppat nåt om hur usla de var?

              Min mor dog när jag var 13 år i cancer. Jag hade en destruktiv relation med min far och systrar fram tills att jag gick emot min fars vilja och sökte hjälp för mitt psykiska mående.
              Både min far och syster försökte aktivt förhindra min utredning, det var min gamla dagmamma som fick ställa upp.

              När jag fick diagnosen så hälsade min biologiska familj att jag inte längre existerar. Min far ”har minsann ingen dotter som har autism.”

              3, snart 4 år, har gått sedan dess men är också under dessa 3 år jag börjat må bra och hitta mig själv.

              Har en underbar sambo, en fantastisk svärmor. Och har blivit känslomässigt adopterad av bästa vännens familj. Så i slutändan sitter jag ändå här med två mammor, två pappor, fler systrar än jag hade i början och en massa kärlek. Ibland får man välja sin familj själv 🙂

                Oj vad det här kändes i hjärtat. Är glad för att du har lycka i livet nu 💖

      Offra, vilket fruktansvärt ordval. Är det så du ser på att ha barn att du måste offra än det ena än det andra. Själv glad att jag inte växte upp med föräldrar som offrade saker för min skull. Vet att mina barn aldrig känt att jag offrat saker för deras skull.
      Förväntar du dig även att få beröm och bekräftelse över att du så fint offrar dig från dina barn?

        Behöver man ge upp en hobby som är en livsstil så kan det nog kännas som att man offrar något? Tror en vettig förälder gör det utan att tveka, men det är klart att det kan svida just där och då. Helt naturligt. Men man gör det.
        Om mitt barn visade sig vara allergisk mot hund skulle det vara jäkligt tufft för mig att ge upp hund, t ex. En sorg. Men man gör det.
        Det är inte fult att känna att man offrar något, man får vara ledsen. Men man gör det bara, för att barnet är det käraste man har.

          Offra är ett negativt laddat ord. Förväntar du dig beröm för att du ställer om familjens kosthållning för ett av dina barn är glutenintolerant eller är det något du bara gör utan att fundera på din personliga uppoffring?
          Om man ser det som att man måste offra något för man får barn då helt ärligt har man helt andra och mycket större problem.

            Men du missförstår ju med flit människa 😂

              Det är svårt att missuppfatta ett så tydligt språkbruk. Att anpassa sig till en ny situation är inte att offra sig. Offra innebär att du gör något eller slutar göra något som strider mot din fria vilja. Att påstå till sina barn att jag offrade ditt och datt för er skull kommer bara att leda till skuldkänslor.

                Men var säger jag att man överhuvudtaget med sitt barn ska prata om vad man offrat eller inte? Det är väl ingen människa som berättar vad de offrat (eller gett upp) för sitt barn. Hoppas jag.

                Språkbruk hit och dit, du märker ord.

      Absolut. Det enda är bara att folk har så olika syn på det där ordet ”offra”. För mig innebär det tex om man får en förlossningsskada så att man måste ge upp sin idrott, eller man får ett barn som kanske vantrivs i bil så får man ”offra” en resa till fjällen, eller om bebisen gallskriker och har kolik så kanske man får vara hemma i sitt hem mycket.

      Här i BB har jag dock fått känslan av att många tycker att en förälder helt självklart måste ”offra” saker som BB-läsarna personligen inte tycker att barn ska göra. Tex ”man måste offra resor/restaurangbesök/etc” för att DE inte tycker att det är kul att sitta bakom en barnfamilj på planet, eller inte tycker att det är lämpligt för barn att vara med på restaurang, eller vad det nu kan vara.

        Nja, jag tycker sällan att det ser ut som att varken bebis eller förälder tycker att det är särskilt trevligt på restaurang med hög ljudvolym, skrikande bebis, folk som blir irriterade osv? Tycker man kan anpassa sitt liv efter livssituation.
        Sen tycker jag väl inte att det är jättesmart att ta med sig en bebis till typ Thailand där de riskerar att drabbas av t ex RS-virus och ligga inne på utländskt sjukhus. Det finns ju en framtid där både föräldrar och barn har det trevligare utomlands än med en 1-åring.

          Exakt detta jag menar. Så känner du. Och det är helt fine. Men min poäng är att detta inte är saker som en förälder ”behöver offra för att hen får barn” utan det är ju mer sånt som utomstående tycker att föräldern ska låta bli för den utomståendes skull.

          För lite kontrast kan jag informera om att vi har ätit på restaurang med vår bebis massa gånger, hon är snart 1 år nu. Äta ute och prova olika restauranger är något som jag och min man verkligen älskar och är liksom ”vår grej”. När vår bebis kom hoppades vi att vi skulle kunna fortsätta med det. Hade vår bebis inte trivts med det så hade vi fått ”offra” det. Men iom att så inte är fallet, så behöver vi ju inte ”offra” det. Även om du (exempelvis, men även massa andra bla i ÖS) har åsikter om att man inte bör ta med bebisar på restaurang. Nu menar jag alltså att bebisen varit nöjd och glad vid vartenda besök och vi tycker att det är så kul att kunna inkludera vår viktigaste person i något som vi gillar. Varför ska man propsa på att människor som skaffar barn ska ”offra” saker som kanske funkar utmärkt för just den familjen?

          Varför skulle det vara farligare för en ettåring att åka till Thailand än för ett spädbarn att bo hemma med äldre syskon som går på förskola och skola, ur RS-synpunkt? 🤷🏼‍♀️ Jag har varit i just Thailand typ en miljon gånger sen jag var liten då vi har mkt vänner där och jag har aldrig blivit sjuk. Däremot har jag åkt på förkylningar och vinterkräksjukor massa gånger hemma i mörka kalla Sverige.

          Fattar naturligtvis att jag inte representerar hela befolkningen och att det finns sjukdomar i Thailand som få får i Sverige idag, men blir så överdriver i sånnahär forum när folk alltid ska komma dragandes med att det är så fruktansvärt farligt för barn att åka utomlands… att tex flyga charter till ett femstjärnigt hotell i Phuket är knappast farligare än att gå med bebisen över en trafikerad gata, gå längs husväggen i stan på vintern när det kan komma snöras och sen gå in på öppna förskolan…

          Sen kan jag köpa att en 3-månaders inte har så stor glädje av att åka på solsemester. Men en 7+ månaders absolut! Jämför sandslottsbyggande på stranden, krypa runt ute i varmt väder, få solljus varje dag, mot att sitta orörlig i en tjock overall i en frusen sandlåda med 2 h dagsljus per dag och knappt kunna hålla i en spade pga bebisvantarna… 😂

      Fast varför måste hon offra just ridningen?
      Hon kanske väljer att ta in städ hjälp, att inte träffa vänner lika ofta, att inte fika på stan/resturang/shoppa lika ofta, att handla mat online, mm.
      Det finns massor med sätt i vardagen som man kan planera om så man får mer tid.
      Varför anser du att Nellie måste offra just ridningen?

        För att det finns ett gäng bittra mammor på BB som skulle dö av avundsjuka om någon mamma lyckas bättre än de själva gör och som dessutom inte vill ta råd av besserwisser mammorna som vet allt.
        Till er offrande mammor, kryp in i era offerkoftor och knip. Och frågar er själva varför ni skaffade barn när det innebär en så stor uppoffring för er själva.

    Hörde ni blondinbella i P3 idag ? ”Jag har ganska bra fotografiskt minne” – ehhhh

      Ännu en lögn… hon hade väl jättesvårt med körkortsteorin pga sin ADHD? Och alla andra lögner hon har glömt bort?

        Fotografiskt minne hjälper inte vid körkortsteorin 🙄

    Vi får hoppas att det blir som hon vill, och inställningen är bra.
    Men så klart händer saker som man inte tänkt sig.
    Och att ha barn, är trots allt inte samma sak som att inte ha barn….

      Djupt

        Men sant 🙂

    Man hör att hon är tjugo. Allt ändras med barn, men det betyder inte heller att livet tar slut eller att man inte kan göra vissa saker.
    Men naivt tro att inget ”offras”, men det beror ju också på hur man ser det.

      Fast hon skriver ju att hon är medveten att det kommer bli en jättestor omställning i vardagen? Men klart man inte ska behöva gå in med inställningen att man lägger ner sin karriär/det man jobbar med och sina fritidsintressen, även om det kanske inte kommer finnas samma tid och ork som förut. Tycker inte hon låter det minsta naiv, det är snarare en sund inställning.

      Det som ändras för alla är väl att man älskar ett litet knyte och som man prioriterar och vill väl. I perioder kan det innebära olika saker. Men vad är det där ”allt ändras”? Jag har fortfarande en sysselsättning. Jag har vänner har umgås med. Intressen jag sysslar med. Dricker alkohol och går ut ibland. Jag tränar och rör på mig. PÅ DET får jag umgås med en fantastisk person och se denna växa upp, utvecklas, lära sig saker. Alla känner inte ”att allt ändras”. Jag har adderat något jättefint och stort till mitt liv.

        Jag menade att allt ändras då det ändå är barnet som ”styr”, att ens egna plan av ditt och datt lätt ändras (skulle t.ex. ut och äta ikväll men fått ställa in)
        Är barnet sjukt, ledset eller vad det nu kan vara, så kommer det alltid gå före. Man offrar, men utan att det egentligen är negativt.

          Men alltså, visst prioriterad man en del när man får barn. Men om båda föräldrarna är ansvarstagande finns som klart utrymme för bådas karriär och intressen.

      Exakt. Sådär sa jag också. Störde mig på hur töntiga alla som fick barn blev. Hur allt plötsligt var tvunget att styras efter bebisens mat och sömntider mm. ”Så ska INTE jag bli, jag ska ta ungen under armen och köra på som vanligt!” Jo tjena. Efter 3-4 sömnlösa dygn med rubbade rutiner kastar man in handduken och inser vad som måste prioriteras.

    Du får nog läsa om hennes inlägg, hon skriver ju att det säkert kommer bli en jätteomställning. Att man ska göra det man orkar och vad som funkar för en själv.

    Med det jobbet behöver de nog inte ta föräldraledigt. De flesta ryttare har barnet sovandes i ridhus o dyl. Hon är väl inte känd för att rida ut med hästarna så bebisen kan nog sova bredvid ridbanan.

      Fast grejen är att barn ganska fort inte nöjer sig med att sova i vagnen och då blir stallmiljön en svår och farlig plats för dem att vara på..

        Ja, fast vet du? Man löser det. Det är inte som innan men man anpassar sig och löser det.

          De flesta jag känner som rider och haft egna hästar lade ner ridningen helt och sålde hästarna när de fick barn, några tog upp det igen när barnen blev större eller blev ponnyföräldrar istället. Dessa hade dock inte ridningen som yrke och då blir det såklart extra svårt att få ihop det om man dessutom ska jobba heltid med annat.

        Vet många som har med sina barn i vardagen och som är ryttare. Finns ju även de som har kombinerad hästskötare och barnflicka. När barnet är så stort att de springer omkring gissar jag att det går på förskolan som de flesta andra gör när föräldrarna jobbar.

          Jo, hon skulle ju sätta det på förskolan så fort som möjligt eller vad det var hon skrev…

    Som en hel liten miniarmé av insinuerande Kastanjemän lol. Tröttsammt tema. Tröttsamt med gravida influensers överlag.

      Mer tröttsamt med gnäll.

    Tja det visar sig väl. Vi var unga när barnet kom vänner runt omkring oss utan barn förstod inte alls varför det plötsligt blev så mycket fokus på barnet och dess behov och att saker runtomkring därför behövdes anpassas. De menade på att när de fick barn då skulle minsann deras barn få anpassa sig till förutsättningarna inte tvärt om. Hur blev det? De blev såklart precis som alla andra helt inställda på att alla runtomkring skulle anpassa sig efter lilla ”Kalles” mat sov rutiner etc 😆

    Tror inte hon inser att saker som urinläckage eller bruten svanskota kan sätta käppar i hjulet. Att det inte alltid är så lätt i praktiken att ha med ett litet barn (somnar den i bilen sent och sover på fel tid blir det fullkomligt rave hela natten osv). Såna saker som att barnet kan bli sjukt och gråta mer eller mindre ett par dagar i sträck osv… personligen hade jag NEVER orkat åka ut till stallet efter ett par såna dagar.

    Jag fastnade mer på att ett barn är ingen belastning, det är en gåva. Nu har jag inga själv, men vad jag har förstått så kan det ju verkligen vara båda. Ibland samtidigt. Det är en gåva, en tung gåva, en tung gåva du ska bära runt på i många år. Att säga att det inte är en belastning tror jag sticker lite ögonen på alla som drar ett tungt lass med unge just nu helt enkelt. Det är fint och positivt det hon skriver, men det stämmer inte riktigt med verkligheten. Bah mina två ören.

    Oj, det måste vara en gammal bild, känner knappt igen henne från tidigare posts.

    Inget kommentarsfält på 18:00 inlägget?

      Obegripligt att det togs bort när det för en gångs skulle fanns något viktigt att kommentera.

        Kanske en viktig fråga. Men spekulationer och antaganden är inte ok.

          *Kanske* en viktig fråga.

          Du var la go’.

        Och ändå var ca alla kommentarer gissningar kring vilka det handlade om. Så verkade inte som att ämnet var lika viktigt att diskutera som att nämna namn.

    Tycker det blir lite konstigt att prata om att ”offra” något. Som att barnets inträde liksom ska innebära att man kan behålla allt man hade innan, annars offrar man och det är dåligt. Att få barn betyder ju absolut inte att man måste ge upp precis allt och endast sitta med sitt barn hela dagarna tills det blir 18. Men det är ju precis lika viktigt att vi är snälla mot oss själva och inser att vi valt att bli föräldrar och att det är ok att omprioritera och sänka ribban under en kort period i livet. Barnet ska ju inte känna att det är i vägen för föräldrarnas drömmar, samtidigt så kommer det ju ta en massa tid och ork. Klart man kan hålla ut ett tag och försöka maxa allt i livet på samma gång men som sagt, man måste vara snäll mot sig själv och inte se det som ett nederlag om man inte lyckas klämma in sitt gamla liv samtidigt som man har en nyfödd.

    Kanske är jag språkpolis.. men business womEN kommer hon ju aldrig att bli. Så less på alla dessa engelska termer/benämningar som felstavas. Att hon utger sig för att vara affärskvinna har jag dock inget emot, det finns många sätt att vara det på!

    Var det inte en gravid Beyonce som i en intervju fick frågan hur hon skulle kombinera karriären med att ha barn. Varpå hon bara sa ”den frågan svarar jag på den dagen min man får samma fråga.”

    De som inte har barn kan ju inte tänka att man VILL ”offra” saker för ett barn. Men barn SKA komma först. Man ska alltid sätta barnet först. Och man vill alltid sätta barnet först. Men hon är ung och naiv och vet inte bättre.

      Ja precis! Man vill ju bara vara med barnet, det är ju det finaste och viktigaste så det andra känns avlägset och oviktigt. I alla fall i början.

        Mitt ena barn bodde i selen på oss föräldrar de första två månaderna. Pappan SOV med barnet om nätterna i selen för hen sov ingen annanstans. Jag lovar dig att ingen av oss ville vara med barnet då. Vi ville kasta ut hen genom fönstret och glömma att födseln ägt rum typ. Så nej, man VILL inte alltid bara vara med sitt barn.. Men man ÄR med sitt barn när barnet behöver det. För det är så vi människor funkar, oftast.

          Fast ni valde ju att vara med barnet på detta sätt, för att ni ville det. Ni ville tillgodose barnets behov. Det som hindrade er från att kasta ut ungen var väl inte att det var olagligt? Utan att ni ville ta hand om barnet och göra det tryggt. Det är väl så personen menar.

    Det handlar inte om att ge upp sina liv bara för att man blir förälder men vad väldigt många som blir föräldrar verkar missa är att livet förändras när familjen utäkas med en ny medlem utan man tar för givet att allt ska fortsätta som föut och det lilla barnet ska bara vara en trevlig lite assecoar som liksom ”hör till”. Ett barn förändrar livet, ett litet barn måste få ta plats. Ett barn är ingen inredningsdetalj utan en person som behöver sina föräldrar. I mitt arbete ser jag alldeles för många små barn som tillbringar långa dagar på förskolan och sen hämtas av mormor/farmor/nanny etc bara för att föräldrarna har så fullt upp med att förverkliga sig själva och fortsätta med sina liv precis som dom var innan dom valde att bli föräldrar….

    Jag förstår inte varför Olav ens skulle få sådana frågor då de sagt från första dagen de gick ut med graviditeten att han ska rida och tävla även hennes hästar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *