Kåmpizzar

Erica Lindberg skriver om kompisar.
Vissa kanske tar dessa relationer för givet, andra gör det inte.
Relationer som man lärt sig från unga år att man ska ha, och fokuset ligger allt som oftast på att VARA en bra vän.
Jag skulle gärna vilja se en liten förändring där. Fokus ska fortfarande vara att vara en bra vän, men kanske inte bara till andra, utan även till sig själv.
Lite som i en kärleksrelation, där man är så fokuserad på vad den andra personen tycker om en, vad DE vill, tänker och känner, att man inte ens reflekterat över vad man själv faktiskt vill.
Det får aldrig bara handla om den andra personens känslor och vad hen vill, för då tror jag risken är överhängande att man får en person på halsen som man kommer behöva skrota lite längre fram.

Tankar?

Jag såg den här bilden för några dagar sedan.
Hade vännerna i Friends sett ut så här om serien gjorts idag?
Keeping up with the Kardashians Friends?

54 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Obehaglig bild på Friends-gänget ?

      My eyes, my eyes!!!

      ?

      Jaaa! Men så ser ju alla ”halvkända” ut idag 😀

    ?? vad är detta ens?

      Nån tjej som ska linda in pikar till sina bekanta i ett klokt och reflekterande inlägg zzzzzz.

      Fattar nada av henne. Hon är så ute. Världens drygaste människa som har tur om folk ens vill vara hennes vän med tanke på hur hon beter och har betett sig (kolla på ”dejt med mitt ex”, hon gjorde slut med sitt ex för att han hade brutit benet eller alla hennes PH-säsonger där hon skriker och får spel på alla tjejer, går bakom ryggen på dem etc.) verkligen passé och hoppas man kan sluta ge henne attention ?

    Tema kompisar.

    Jag har inte så många nära vänner, och sneglar ibland åt de där personerna som har stora gäng som hängt ihop sedan högstadiet.

    Hur fungerar det? Är det dessa personerna som ni (som har det så) anser som era nära vänner, eller är de gamla gängen från högstadiet de här nostalgi-vännerna som ni träffar då och då i grupp och endast pratar om det som varit, men aldrig upplever nya saker tillsammans?

    Jag är inte avundsjuk på något vis men tycker själva grejen verkar var så härlig!

      Jag har ett sådant gäng. Men det är allt annat än mysigt. Så fort man umgås hamnar man i sin gamla roller, speciellt när en viss person är med. Jag är inte samma person som då och vill inte vara det heller. Jag undviker dem så mycket jag kan, men har svårt att ”göra slut” pga vi har så mycket historia och många fina minnen. Mina nya vänner äger!

      Jag har så, fast de flesta vännerna är från gymnasiet. En person i gänget gick jag i samma klass som redan i lågstadiet dock och sedan även i gymnasiet, men de andra är från gymnasiet. Det är mina bästa vänner 🙂 Vi pratar både om det som varit och upplever nya saker.

        Jag tror man måste skilja på kompis och vän

      Hängde fram tills nyligen med mitt gynnasiegäng (blir 28 i vår), men efter ett ”bråk” med en annan i gänget valde resterande sida och valde henne. Jag blev inte utesluten men inte bjuden på allt, så jag valde att lämna. Känner att vuxna människor bör kunna hantera att två personer i en grupp om 15 inte pratar med varandra, och det fanns dessutom all möjlighet att reda ut delar av det vi var osams över.

      Så, har inget kompisgäng längre.

        Vad handlade bråket om? Valde de andra sida för att de var närmre med din kompis eller valde de hennes sida för att de tyckte att det va du som gjorde fel?

        Tänkte om det fanns en rimlig förklaring eller om de bara var osköna.

          Jag hade en fling med en man som var gift men som var separerad och låg i skilsmässa. Mitt samvete sa att det var okej, min kompis höll inte med. Kompisen gick och berättade för frun att mannen och jag hade ihop det, vilket jag tyckte var taskigt och onödigt, det var varken hemlighet eller öppet.

          Så efter två år valde de den andra tjejen, trots att vi aldrig bråkat eller liknande. Tror de valde henne eftersom de känt henne längre men kanske är moraliskt fel vad jag gjorde enligt dem.

            Wow, ingen sann kompis det där. som om hennes lojalitet ligger hos hans fru?? Helt sjukt, ens kompisar ska väl ändå vara en trygg plats

      Mitt gäng från förr träffas fortfarande men jag känner verkligen att jag inte vill längre. Jag har svårt att ”göra slut” för det känns så drastiskt. Alla är fina människor men jag känner att jag har vuxit ifrån den personen jag var när vi umgicks mycket förr. Vissa vill väldigt gärna att vi ska umgås mycket och de försöker dra ihop allihopa men det märks att en del av oss gärna ses allt mer sällan eftersom man utvecklas och inte känner att man är samma person längre. Det blir mycket snack om förr, skvaller om folk och ett evigt tjat om barn för de som har det. Jag tycker att det är kul att prata gamla minnen en liten stund och jag har ingenting emot att höra om hur det är med familjerna men tycker att det är ointressant att bara prata om det.

      Tack alla ni som svarade.

      Jag var lite nyfiken för det verkar alltid så fantastiskt utåt, men jag tänker att det kanske blir en risk att samma händelser bara mal om igen, då man inte upplever nya saker tillsammans. Men såklart, inte alla gäng, säkert de som gör nytt och upplever ihop.

        En av mina vänner har ett gammalt kompisgäng. Håller med om att det ser så fantastiskt ut på instagram, men jävlar vad mycket drama det är mellan dem. Fattar inte varför de fortsätter umgås, min kompis bävar alltid inför träffarna och det känns inte som att någon av de en gillar varandra längre..

      Känner inte igen de här beskrivningarna på kompisgäng. Men mitt är kanske inte så stort att det räknas. Vi är fyra som hängt ihop sedan grundskolan.

      Jag har två gäng. Ett på fem personer och vi har hållit ihop sen vi fick på mellanstadiet. Vi bor lite utspritt och träffas inte så ofta men skickar på Messenger och Snapchat varje dag. Vi är 35 år nu. Vi hade inga direkta roller i gänget då och har det inte nu heller. I mitt andra lilla gäng är vi tre personer som hållit ihop sen vi träffades på högskolan för 16 år sen. Vi bor i samma stad men träffas några gånger om året pga familjer och vardagsbestyr och nu är det ju Corona med. Sen har jag ett litet gäng till förresten i mitt gamla arbetslag på jobbet.

      Jag har olika ”gäng” för olika aktiviteter. De äldsta vännerna är nog de där vår vardag ser mest olika ut idag, vissa bildade familj tidigt, andra inte alls osv. Så det blir inte så spontana aktiviteter, eftersom vi är ganska olika. De är nog mer som familj än mina nyare vänner är. Vi känner till varandras bakgrund och om t ex en förälder blir sjuk eller ett syskon beter sig underligt, så är de närmast att prata om sådant med, de har ju varit med och känner till ens uppväxt och familj.
      Men att prata nostalgi och sånt som har varit känner jag inte igen mig i, det händer väl så klart men vi är genuint intresserade av varandras liv nu och det känns fint att följas genom livet även om det emellanåt är på lite avstånd. Vi har för olika liv för att ses jämt men man vet att det alltid finns kärlek där.

    ”kåmpis” ??

    Håller med henne. Aldrig ångrat att jag bröt med ett kompisgäng som egentligen bara var så falska med en massa hierarkier i gruppen. Puh!

      Har också märkt hur mycket hierarki det verkar vara i kompisgrupper. Ofta är det någon/några som är poppis och rätt dominanta som drar till sig en klick med osäkra människor som är rädda för att vara ensamma. Man får vara en i gänget så länge man stryker ”ledarna” medhårs, uppstår det konflikter mellan en själv och ”ledarna” så kommer alla andra vara alldeles för fega för att backa en. Så subtilt men den dynamiken finns där, undrar om jag bara haft otur eller om detta är normen.

        Gud som jag känner igen detta! 100% en beskrivning av mitt gamla gymnasiegäng…

    Angående Friends… Var nog det där de hade som mål med alla ingrepp men nådde inte riktigt dit.

    Jag har en vän jag vill bryta helt med, men jag tycker så synd om henne att jag aldrig får igenom det… Hon är narcissist rakt igenom. Hon skriver 10 sms per dag som enbart handlar om hennes egna drama och frågar aldrig hur jag mår eller vad jag gör. Ibland kräver hon snabba svar för hon vill ha råd om hur hon ska formulera ett sms till en man hon är kär i (kvinnan är alltså 40 år). Hon är ofta otrevlig och om jag inte håller med henne i galna åsikter skriver hon att jag kränker henne. Vid de tillfällena har jag försökt dra mig ur och skriver typ ”om du mår dåligt av att kommunicera med mig är det bättre att vi låter bli att ha kontakt” men då vänder hon alltid helt och säger jag är en fantastisk vän. Anledningen till att jag tycker synd om henne är att hon är otroligt ensam och knappt har andra vänner, ibland hotar hon med att hon kommer ta sitt liv om inte X och Y händer snart o.s.v. :-/ Jaja, skönt att ventilera lite…

      BRYT!!!!

      Det låter som en väldigt tragisk historia. Har ni varit vänner länge eller är hon en arbetskamrat?

        Vi studerade ihop för några år sedan och sedan höll vi kontakten lite sporadiskt. För kanske 2 år sedan började hon ta upp kontakten mer och vi sågs över en fika. Sedan har det eskalerat till att hon kontaktar mig dagligen. Hon vill sällan ses, jag tror ibland hon har lite social fobi, men jag känner mig ofta som någon slags sms-psykolog?! :-/

      Kolla upp konton om narcisssism på instagram/tiktok för att förstå vad du är utsatt för och varför du behöver bryta den här relationen. Akta dig för narcissister. Det finns inget gott som kan komma ur det hur gärna du än vill det. Bryt relationen.
      Och ta hand om dig ❤

        Jaa jag vill så gärna bryta, särskilt när hon blir extra knäpp emellanåt, men jag tycker det är så svårt. 🙁 Hon är så ensam och har så få personer i sitt liv. Jag försöker ofta uppmana henne att ha kontakt med psykiatrin, att göra bra val i livet o.s.v. men känns som om hon bara kör på i samma störda spår som alltid…

          Bryt omgående! Byt telefonnummer också. Det hon sysslar med är emotionell utpressning, absolut inte ok. Tro mig, inget gott kommer ut av en relation med en narcissist.

            Jo du har ju rätt. Jag börjar också efter dessa år inse att jag uppenbarligen inte ger henne någonting gott heller. Hon mår ju aldrig bättre av mina råd eller mitt stöd, utan samma skit bara snurrar likadant år efter år. Kanske hade känts annorlunda om jag faktiskt kände hon fick ut något av vår vänskap, men det verkar hon inte få… :-/ Tack.

          Det du säger om att hon är knäpp emellanåt och snäll däremellan låter som ett typiskt narcissistiskt mönster. För oss som varit utsatta för narcissister är det här välbekant.
          För din skull, läs på eller prata med en terapeut som kan ge dig verktygen att gå vidare. Det kommer att kosta dig mer energi för varje månad som du stannar kvar. Ditt liv är mer värt än så ❤

          Finns en anledning till att hon är ensam.
          Och det är INTE ditt ansvar.

      Bryt! Dessa personer är en av de få som man MÅSTE ghosta för inget annat kommer att fungera. Jag hade en exakt likadan ”vän”. Du är värd mer än att bara vara en sidekick till en sån manipulativ och osäker människa. Som sagt, jag råkade ut för exakt samma saker som du och jag lovar din sk vän klarar sig, hon kommer kanske jaga dig en stund, smöra och försöka få dig tillbaka men efter en tid så kommer hon hitta en ny att utnyttja. That’s it. Jag drog ofta till mig dominanta ”bästisar” genom åren när jag var väldigt osäker själv och på något sjukt sätt så kände jag mig sedd när jag var någons ”undersåte”. Men jag växte ur det när jag började bryta med alla dessa energitjuvar, och har en mkt sundare vänskapskrets nu. Det kan ta lång tid att jobba bort detta men det går, jag lovar. Som sagt du förtjänar mycket bättre och de finns därute om du bara gör plats för de.

        Tack. Ja jag tror också jag på något sätt känner mig ”behövd” när en person vill ha mina råd och tips och anförtror sig… Vänner brukar söka upp mig för sådant, men så klart är det fint när man har en balanserad relation, men med denna vän funkar det inte eftersom hon aldrig vill ta till sig ett annat perspektiv. :-/ Så ensidigt…

      Känner igen mig så mycket! Hade en sån bästis som jag bröt med för tre år sedan. Jättejobbigt där och då men såhär i efterhand är det bästa beslutet jag tagit. Så skönt att slippa allt drama, som uppenbarligen skedde pga narcissism. Blev som medberoende och vågade inte ”göra slut” pga tyckte synd om henne. Hon har en historik med depression och självmordsförsök, vilket gjorde det svårare att lämna.
      Försökte få henne att inse att hon är den största delen i att det är så mycket problem kring henne, men det går tyvärr inte med såna personer. Hon försökte bli vän igen och fick några chanser att ändra på sig, men hon föll alltid tillbaka i gamla mönster och vände det till att jag var en dålig vän som aldrig ville umgås som förut, när jag i själva verket hade fullt upp att ta hand om min sjuka mamma. Tillslut gick det så långt att jag bara helt enkelt ghostade.

        Men åh exakt så är det för mig! Jag försöker ofta påpeka tydligt att hon är den som skapar all drama kring sig, hon ligger bakom sin egen olycka, men hon vägrar inse det och skyller bara på sin ”narcissistiska mamma”, elaka pojkvänner, dumma chefer m.m. Ingenting är någonsin hennes fel enligt henne själv. Känner också igen det där med sjuk förälder – när min ena förälder var jättesjuk i år brydde hon sig knappt om att fråga om det utan bara malde på med sin drama. :-/

        Jag har också varit inne på att en gång till skriva att denna vänskap varken ger henne eller mig någonting bra och sedan helt enkelt blocka och ignorera henne. Då har hon fått info om att jag inte är hennes vän och sedan får hon helt enkelt acceptera och gå vidare…

          Värt ett försök! I mitt fall när jag försökte bryta fick jag höra saker som ”åh varför sa du inget tidigare så hade vi kunnat prata om det” osv. Hon försökte skuldbelägga mig för att jag inte varit så öppen och pratat om mina problem, men sanningen var ju att jag försökt men att jag kände att hon inte brydde sig för fem öre och att jag blivit så nedtyngd av alla hennes problem.
          Stå på dig, det är en sån befrielse!

    Tror tyvärr att Erica, milt uttryckt, är rätt knepig att ha som vän/flickvän. Hennes personlighet är…. tvivelaktig.

    Jag är inte så intresserad av vänner, faktiskt. Jag umgås med min man och min syster, men helst med mig själv.
    Min man är supersocial och har tiotusen vänner och dom är trevliga, fina människor allihop, men jag trivs ändå bäst hemma, ensam.

      Jag kan känna likadant, speciellt efter en intensiv period av småbarn, nytt jobb flera gånger och ett par flyttar. Har knappt energi åt de närmaste. Det verkar dock finnas en stor samhällelig press på att vara en sådan som har många vänner, det är suspekt att inte vilja ha fler än en eller två nära kompisar vilket gör att jag börjat må dåligt av mitt sparsamma umgänge och börjat leta efter nya bekantskaper. Jag har just nu en konflikt med en tidigare väldigt nära vän, som delvis uppkommit på grund av att våra liv skiljer sig så mycket (familj vs singel, väldigt fritt vs schemalagt jobb, bor i olika städer) och det har varit tufft att få till träffar. När vi väl sågs ett par stycken uttryckte min kompis besvikelse över att umgänget inte motsvarade hennes ”förväntningar” vilket ledde till ökad press på relationen som sedan urartade i rent gräl och avståndstagande från bådas sida. Därefter gick kompisen igenom en kris och blev superarg för att jag inte funnits där för henne, men det kändes hopplöst att stötta någon som mest verkade vilja trycka till en och vilja ha mer och mer hela tiden. Vi enades om att försöka lite försiktigt igen men efter att jag fått höra att hon besökt vår gemensamma kompis utan att ens berätta att hon var i stan (har aldrig hänt att vi inte setts alla tre) så har jag god lust att bara avsluta relationen, känner mig så manipulerad och utstött.

        Det är svårt sånt där… Jag tycker ändå att man behöver kunna uttrycka vad man behöver av varandra i en relation för att känna sig trygg och uppskattad. Sen betyder det ju inte att andra kan eller vill ge precis det, och då får man ju acceptera det och välja om man kan leva med det.

        Men det låter ju som att din vän hade större behov av att ses än du och vill ha mer av din tid än vad som fungerar för dig, och om din reaktion är att det är press/en belastning så är det kanske inte så konstigt att hon drar sig undan och tex inte hör av sig till dig när hon är i stan. Jag har varit i liknande situationer när man liksom varit ur synk och jag har känt mig som en belastning, eller som att intresset inte är ömsesidigt, och då slutar jag ju ringa eller försöka ses såklart. Så får man liksom plocka upp tråden igen i framtiden när man är mer i synk.

        Finns såklart massa nyanser och detaljer, men ville egenltigen säga att hon kanske inte hör av sig för att hon inte känner att du vill, inte för att aktivt stänga dig ute liksom.

      Känner likadant faktiskt

    När jag äntligen vågade rensa i bekantskapskretsen kändes det som det blev lättare att andas. Jag påverkades av bilden av hur man ”måste” ha många vänner osv. Så mycket drama och ohälsosam dynamik som bara orsakade negativ energi.
    Nu använder jag blockeringsfunktionen och livet har blivit mycket bättre. Jag slipper drama, pikar och annat som inte tillför något positivt.

    Förstår att folk inte pallar vara vän med Erika

      + 1. Förstår faktiskt inte ens varför hon om någon ska skriva om vänskaper. Rakt igenom dryg och elak människa.

    Föredrar att vara själv! ?

    Jag är extremt noga med vem jag släpper in i mitt liv, och har övat på att inte klippa band för snabbt. Idag har jag ganska många vänner men inga av dem känner varandra, precis som jag föredrar att ha det. Så det blir intimt när man umgås och aldrig något gäng.

      Jag tycker att det är så konstigt när man inte känner en väns kompis. Alltså man behöver inte vara nära vänner själv och umgås men att inte alls känna dom. Alltid så udda när en kompis håller folk isär på det viset. Tycker jag alltså.

    Så mycket pengar. Så mycket filter. Och ändå är ingen av dem snygg.

    Jag har en sk ”bästis” någon som jag varit bästa vän med sedan dagis.
    Vi har följts åt genom åren , hängt mer vissa perioder mindre andra.
    Träffade varsin man med olika umgängen och gled i sär för många år sen.
    Vi kallar oss fortfarande bästa vänner på sociala medier när någon av oss fyller år men i verkligheten är jag nog mer närvarande i mina arbetskamrater liv.
    Vi hörs sällan och hon har andra gäng som hon hänger med . Så i mitt fall är bästis bara en svår borttagen etikett. Vi borde göra slut och helt enkelt kalla oss för vad det är , barndomsvänner som i dag är insta-kompisar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *