Prata om PMS

Idag vaknade jag fri från karantän men med en enorm PMS. Hela dagen kändes meningslös och jag ville bara stanna i sängen och gråta. Jag vet ju att det är PMS så det är inte hela världen men det är ändå jobbigt att känna såhär varje månad. Jag har ätit antidepp för det tidigare men jag försöker tackla det utan medicin. Det brukar hålla i sig i två dagar och det är bara låta dagarna gå och vara snäll mot sig själv. // Isabella Löwengrip

PMS har blivit lite av ett skällsord, någonting som slängs i ansiktet på en kvinna, som en man av någon anledning irriterar sig på.
”Vaddå, haru PMS eller?”
Jag har aldrig hört en kvinna uttrycka sig på det viset, och jag hoppas att jag slipper det fortsättningsvis också.

Jag själv lider inte av någon PMS alls att tala om, men har förstått att det är ett ganska stort problem för många kvinnor. Många influencers delar med sig av sina erfarenheter av detta på sociala medier, vilket jag tror lett till att av-stigmatisera det en smula.
Det är vanligt, det är inte att vara på dåligt humör och det kan på riktigt påverka människors liv och vardag något alldeles enormt.
I början av året läste jag den här artikeln om PDMS (som jag kom att tänka på när jag nu läste Isabellas inlägg.)

Tänk dig att bli dumpad av den du älskar – en gång i månaden.
Det var verkligheten för Jörgen, 49.
Hans sambo My, 42, har gjort slut med honom flera gånger – och alltid mellan ägglossning och mens. – Vi skulle sälja huset och flytta isär, sen kom mensen och då skulle vi fortsätta vara ihop.

Mys PMDS får henne nämligen att tvivla på deras kärlek.
Nu berättar de hur diagnosen påverkar deras liv och vardag, vilka strategier de hittat för att hjälpa varandra och hur de kämpar för sin relation. – Jag tänker att det är bra att vara öppen, säger My.

PMDS, premenstruellt dysforiskt syndrom, som ofta beskrivs som en allvarligare form av PMS, som ger psykiska besvär och svåra humörsymtom, enligt artikeln.
Det låter helt fruktansvärt, för alla inblandade.
Nu beskriver artikeln PMDS och inte PMS som är det Isabella skriver om, men att prata mer öppet om båda diagnoserna tror jag kan få fler att våga söka hjälp, istället för att bara lida i det tysta.

*tumme upp*