Det där med att behöva sitta kvar och äta upp, trots att man är mätt och alla andra har gått från bordet.
Jag vet att det förekom på Bjurbäcksskolan i Emmaboda, att man inte fick slänga mat mm, men jag har aldrig funderat kring det i ”ätstörda sammanhang”.
Det är intressant…
Gör man så fortfarande? I skolan eller i hemmet?
Är det små barn man gör detta med/mot?
Jag minns inga detaljer kring det, bara att det värsta man kunde göra var att slänga mat i skolbespisningen.
Det borde väl finnas ett bättre sätt, eller?
Föregående inlägg 
Hoppas de inte tvingar barn i skolbespisningen som det gjorde när jag var liten.
Jag fullkomligt avskyr rödbetor och lyckades oftast gömma dem så jag kunde slänga dem, för någon mattant tvingade ju på mig dem när de delade ut maten fast jag inte ville ha dem.
Men en gång kom min lärare på mig när jag var på väg att slänga dem och tvingade tillbaka mig till bordet och satt och skrek på mig till jag ätit upp dem, tyvärr stannade de inte i magen så länge utan jag spydde över hela bordet, så skrek hon på mig för det.
Precis samma här! Jag har alltid varit både liten i maten och kräsen (selektiv ätstörning hade man nog kallat det nu för tiden), och varenda måltid hemma, i skolan, på dagis minns jag som ett mindre trauma.
Jag har upplevt både devisen sitta kvar tills man ätit upp (vilket jag typ aldrig lyckades med), och att ”passar det inte så blir det ingen mat”, vilket gjorde att jag inte åt alls.
Idag, 32 år, är jag förvisso inte riktigt lika kräsen längre men jag har otroligt svårt att äta bland folk och äter alltid jättesnabbt. Jag tappar aptiten helt så fort något är fel och hoppar ofta över måltider av den anledningen.
Jag har aldrig haft en ätstörning kopplad till vikt, men nu i äldre ålder förstår jag att allt det här ändå är en ätstörning som förmodligen borde ha behandlats långt tidigare i livet.
Tragiskt hur så ”små” saker i ens uppväxt som de vuxna inte gjorde med illvilja, ändå kan påverka en så djupt i livet.
Usch, min vän var med om detsamma. Blev tvingad att äta det som serverades fastän hon inte gillade det, och spydde tilllslut framför alla. Så hemskt.
Samma här. Spydde rakt ut. En annan gång fick jag gå fram till läraren vid katedern och visa att jag åt soppan, hon bevakade varje sked och skulle räkna till 10 skedar innan jag fick gå på rast. Ätstörd precis som alla andra i min generation …
Jag blev tvingad att sitta kvar ensam tills jag ätit upp. Fick sitta i flera timmar medan syrran lekte med annat. Resulterade i en ätstörning i form av att jag åt extremt lite som äldre samt att jag ej kunde äta med andra människor. Kände mig utstirrad och bevakad. Än idag har jag lite svårt att äta med nya människor.
Tvingar aldrig mina barn att äta upp. Mat ska aldrig ses som något negativt!!!
Vad fruktansvärt!
Utan att döma dina föräldrar för hårt, men HUR kan man göra så mot ett barn?
Att de inte kunde se någon annan rimligare humanare lösning.
Massa kramar till ditt lilla jag retroaktivt!
Jag vet faktiskt inte. Bodde hos min mamma. Det var 90-tal, man skulle inte slänga mat. ”Tänk på barnen i Afrika” osv. Hon tänkte förmodligen att det är bättre att tvinga i mig mat än att jag inte får i mig något alls. Jag är tvärtom mot mina barn. Vill de äta macka till middag en dag så får dem, skulle aldrig tvinga dem att äta om de inte vill.
jo, jag förstår tanken, men om ett barn matvägrar så är ju inte TID och TVÅNG avgörande för att barnet skall äta.
Och att hon inte växlade om utan fortsatte i samma spår som tydligen inte fungerade.
Ja, ja, jag blir så provocerade och det är såklart inte mitt jobb att retroaktivt uppfostra din mor, jag är inte fri från fel och brister själv men detta gör mig lite småförbannad.
Så gjorde mina föräldrar också, främst med syrran som var (och är) petigare med maten.
Det var väl ett desperat försök att få oss äta saker som de tänkte att vi skulle må dåligt utan, typ grönsaker. Antar att det var vanligt och ansågs som en okej metod då..
Samma här.. eller.. det var en fiskrätt jag specifikt inte gillade som mamma och pappa trodde var en fix idé och jag minns än idag hur jag satt och inte ville äta, men inte fick gå från bordet. Samt hur mamma värmde på och värmde på maten så att den blev ännu äckligare.
Lyckligtvis serverade de aldrig den rätten igen efter det. Tror inte tvånget var så kul för dem heller. Och det var rätt kontraproduktivt.. äter än idag inte fisk. Hade de uppmuntrat mig med härliga fiskrätter istället för att tvinga i mig en jag avskydde så hade jag troligtvis ätit fisk som vuxen, precis som allt annat man lärt sig gilla..
Men det känns lite som att detta var en 90-talsgrej? Vet flera som varit med om samma sak hemma hos sig och i skolan är mina främsta minnen från matsalen att man gömde potatis i servetter under tallriken eftersom man inte fick slänga..
Jag gömde en potatis i en gardinfåll i klassrummet i lågstadiet ?. Annars va ju servetter standard…
Hände även på -70-talet i skolan. Så gammal är jag.
I feel for you! Det här hände mig i skolan på 90- och början av 2000-talet. Jag var väldigt petig med maten och en av lärarna märkte detta. Hon lade upp stora portioner åt mig och satt bredvid mig och övervakade att jag åt hela portionen. Jag satt oftast sist i matsalen och grät när alla andra hade gått. Läraren satt bredvid mig och skrek på mig. Utvecklade ätstörningar i barndomen och tonåren, först nu i vuxen ålder har jag ett hälsosammare förhållningssätt till mat.
Fy faaan alltså…
Exakt samma här. Är nu 30 år och får fortfarande ont i magen efter jag ätit. Som att kroppen kopplar det till stress/ångest/fara. Min pappa var i övrigt väldigt kontrollerande och slog mig.
♥️
Känner igen detta, fast tror min pappa var mindre välmenande än din mamma. Jag blev som barn tvingad att äta upp hela tallriken bruna bönor och det slutade med att jag kräktes upp det över tallriken. Där och då startade en 35 år lång bulimi, som fortfarande sitter i. Bulimi och ätstörningar generellt har ju som bekant inte alltid att göra med att man ”vill bli smal” utan kan också vara, som i mitt fall, en slags självbestraffning.
Exakt samma för mig. Har fortfarande i vuxen ålder problem med att bli bjuden på middag pga detta. Är livrädd att jag ska bli bjuden på något jag inte vill äta. Och det är mycket jag inte äter, troligen pga behandlingen vid alla matbord när jag var liten. Så jävla hemskt 🙁
Har en son själv nu som inte heller äter mycket. Men för att få i honom mat samt få upp honom i vikt så har vi senaste månaderna bara ätit sånt han gillar. Blivit mycket tunnbrödrulle och tacos kan jag säga ? men nu äter han iallafall?
Precis rätt tänk beträffande er son, låt dem (om de är selektiva el inte äter allt som serveras) äta det de gillar, så får de i sig mat, detta är fas som oftast går över och barn blir inte undernärda el annat pga att de inte äter från hela kostcirkeln under några år. Så mkt värre kan det uppenbarligen bli om man tvingar ett barn att äta vissa saker.
Håller med till viss del. Jag har kusiner som i princip inte äter någonting, nu är de närmare 30 år och lever fortfarande mestadels av macka med leverpastej (skämtar inte). Det är inte kul för någon att de t.ex inte kan ta del av festligheter hemma (äter inte tårta, bakverk eller annat till födelsedag), eller i andra sammanhang (med kollegor/vänner på middagar).
Generellt ett bra tillvägagångssätt, men ett tips är att introducera ny mat vid sidan av det han tycker om. Så om ni äter tacos, ibland ställer ni fram en extra skål med någon ny grönsak eller dressing/dipp. Det handlar om att kontinuerligt utsättas för ny mat, vid sidan av den mat som barnet själv tycker om och äter. Visa att ni tycker om det, ät med god aptit av det ni ställer fram (det nya), och prata om konsistens/smak/temperatur t.ex. Tvinga inte barnet att smaka, och lägg inte upp på deras tallrik heller.
Det är också en bra idé att låta barnet vara med och laga maten, t.ex om ni gör macka så ställ fram sakerna så kan alla smöra sin egen macka liksom. Det ger mer aptit om man själv är med att laga/förbereda, samt att man kan lära känna nya ingredienser på ett annat sätt innan man äter det, istället för att första gången man rör/ser en ny ingrediens så ska den direkt i munnen (skrämmande!).
När en skola slopade begränsningen av mat, typ ”max 10 köttbullar”, slutade folk att slänga mat i samma omfattning.
Då visste eleven att de kunde ta först 4 och sen ta mer om de orkade. Annars lassade alla på maxantal när det var god mat för de kunde inte ta om – och slängde sen det som de inte orkade.
Tror inte, eller HOPPAS i alla fall, att man nu förtiden tvingar barn att äta upp all mat, och jag hoppas också att man är mer tillåtande vid fördelningen till mindre barn och låter dem påverka i större utsträckning vad som läggs på tallriken…..
Blev tvingad EN gång – åt alltid ALLTING utom en rätt i skolan. Satt och klöktes över den kalla äckliga maten som blandat sig med mina tårar. Ett minne jag aldrig glömmer. Med tanke på att det var jag som åt allt och mycket alla andra dagar på året så vet jag att det kändes även så fruktansvärt orättvist och förnedrande att sitta kvar där med en lärare som hängde över mig.
Jag fattar inte detta. Man kan inte gilla allt? Varför var lärarna så ”oroade” om man generellt åt bra? Eller var det kul att disciplinera? Så mycket som det där påverkat ens syn på mat.. förjävligt.
Jag var glad i mat som barn men på ett julbord i lågstadiet så tog jag ett par bitar sill för att min kompis sa att det var gott. Det var såå äckligt så jag lät de tre bitarna sill ligga kvar på tallriken. Det var inte okej för min fröken och jag fick inte gå förrän allt var uppätet. Minns hur de där bitarna sill växte i munnen när jag försökte tugga ner dom medan hon satt mitt emot och övervakade. Sedan den dagen äter jag inte sill.
Minns att jag ogillade kokt potatis i mellanstadiet, men lärarna tvingade mig äta det ändå. Så jag tuggade potatisen, tog en servett och låtsades torka mig om munnen. Men egentligen spottade jag ut potatisen i servetten.
Så gjorde man hos den ”dagmamma” jag gick hos…. Hon tvingade oss att sitta kvar till vi hade ätit upp allt på tallriken. Precis allt. Och det kunde handla om timmar. Så det var inte sällan som jag fick sitta kvar vid bordet till det var dags att gå hem. Var inte speciellt komplicerad med mat men tyckte inte alls om spenat t.ex. Jag har aldrig lidit av ätstörning men jag bestämde mig då för att aldrig göra så när jag själv fick barn en dag.
Vad sa dina föräldrar när de hämtade dig och du hade fått sitta vid bordet halva dagen?
Fick ni välja hur mycket mat ni ville ha, eller serverade hon er portioner?! Hemskt att tvinga någon oavsett iofs
Min dagmamma gjorde precis likadant. Ibland kunde det handla om bestraffning också. Om jag inte åt upp all mat fick jag vara ensam i ett annat rum när de läste saga efter maten. Minns så tydligt en gång när hon lastade på ett berg av rotmos på min tallrik och min storebror försökte rädda mig genom att äta sin portion och sen byta tallrik med mig och vi blev beträffande båda två. Jävla Berit.
Min dagmamma gjorde likadant. Jag fick byta dagmamma då mina föräldrar märkte att något inte stod rätt till när jag grät när jag blev lämnad på morgonen.
Förr handlade det väl om att man inte ska slösa mat. Handlade om respekt för det hårda jobbet som resulterat till mat på bordet. Mat var dyrt förr, uppemot 50% av hushållsbudgeten, så kanske inte så konstigt att man skulle äta upp den också.
Stämmer verkligen detta om vi pratar 90 talet? Så mycket pengar tror jag inte mina föräldrar la på mat ?
Absolut betydligt dyrare/större del av budgeten än nu. Så det beror väl på familjens budget, många hade det väldigt tufft under finanskrisen så kanske inte kändes ok för vissa att bara hiva en hel tallrik mat då. Idag är det nog inte pengarna man tänker på i den situationen.
Märklig logik ändå. Man måste ju inte slänga mat som inte äts upp. Bara att spara i kylskåpet och värma på igen?
Eller hur, ej heller laga berg av mat om man inte tror allt kommer ätas. Ingen tycker ju tex. att ”ett berg av rotmos” är gott, även om man kanske gillar rotmos.
Jag vet inte om det rör sig så mycket om att mat var dyrt på 90-talet, däremot att vissa generationer växte upp med en syn på mat där man skulle ha stor respekt för kostnad och inte slösa. Mina föräldrar växte upp i ett svårt krigsdrabbat fattigt land och min mamma var mycket noga med att aldrig slösa pengar, medan min pappa sa att det dummaste som finns är bantning för mat är en lyxvara man inte ska ta för givet. Han vägde 45 kg när han kom som flykting till Sverige och blev sedan glatt överviktig i medelåldern (!). 🙂 Menar ingen farlig övervikt, men han var glad i mat och rund om magen. Det märkliga är att min ständigt bantande mamma idag som äldre är väldigt stor, medan min pappa är väldigt mager utan att ha bantat en dag i sitt liv…
Inte så märkligt egentligen, bantning leder oftast till en högre vikt i slutändan.
Jo jag borde satt citationstecken runt märkligt för är helt med på den teorin. 😉 Har nämnt det för mamma och hon bara fnyser och säger han bara har biverkningar av någon medicin. Jo jo…
På 90-talet var maten 20% av hushållsbudgeten jmf med 12% idag
Jag arbetar i skolan. Med sexåringar. Vi har inga krav eller tvång.
Vi uppmanar till att våga smaka på nya saker. Vi uppmanar till att ta lagom och inte slänga mat.
Blir det så gör det inget. Inga pekpinnar.
Jag var supernoga med mina barn att mat aldrig ska vara tvingande, aldrig en maktkamp. Att man äter för sin egen skull och ingen annans, man äter för att bli mätt och ge sin kropp energi att orka leka.
Ibland ville de inte äta och då gjorde jag ingen stor sak av det, det som hände då var att de fick nästa mål lite tidigare eller ett extra mellanmål tex en smörgås eller frukt eller så.
Nu har jag ett barn med SÄ och lagar alltid annan mat till detta barn. Visst är det jobbigt ibland att behöva stå och laga 2 huvudrätter när resten av familjen vill äta något detta barn inte äter, men det går bra.
Tycker inte att någon ska behöva äta saker man inte gillar, mat ska vara positivt och njutbart, allt behöver inte vara supergott men det man verkligen inte kan äta, det ska man slippa, även som vuxen.
Så fick jag sitta i skolan. Kan fortfarande inte äta fisk. Har kollat med barnens förskola/skola att det inte fungerar så idag. För det hade inte varit okej!
Samma för mig. Kan inte heller äta fisk och det bottnar mycket i att jag var tvungen att sitta kvar i skolan och äta upp allt varje gång. Vi fick inte ta maten själva i skolan, utan mattanten la upp det åt oss. Ganska rejäla portioner dessvärre. Har försökt lära mig att äta fisk i vuxen ålder, men mår illa av att bara tänka på det och när jag har fisken framför mig så är det som om hela halsen bara stänger sig.
Ärtsoppa i mitt fall. * ryser*
Fy… skulle aldrig tvinga någon äta upp.
Försöker däremot lära barnen nu vid 7-8 att ta portioner i omgångar och smaka så man gillar det så man inte ska behöva slänga maten (miljö ekonomi mm) Och kanske curlar för mycket, men om de smakar maten o inte gillar så ger jag gladeligen dem något annat. Mat ska vara kravlöst, roligt och gott och nyttigt! Och man får äta hur mycket, eller lite, man vill för sånt går i perioder hos barn. Tvingar man dem så blir det ingen upptäckarlust precis.
Jag förstår och håller med men som jag som har ett väldigt kräset barn som däremot ÄLSKAR bröd. Om hon alltid skulle få en macka till lunchen (hon äter frukost, frukt, lunch, mellis, middag) så skulle hon aldrig äta annan mat eftersom just mackor är hennes favorit.
Det är en svår balansgång.
Jag fick lära mig att det man själv lagt upp på tallriken äter man upp. Och att det var bättre att ta två gånger istället för att ladda hela tallriken full.
Men aldrig att jag tvingades sitta kvar om det var kvar på tallriken.
Jobbar i skolan och med de yngre barnen i förskoleklass och har haft inställningen vi smakar OCH vi slänger inte mat.
Dubbelt ja visst, men förklaringen är att det räcker att ta en klick av maten på tallriken, doppa gaffeln och smaka, gillar man inte så behöver man inte äta upp. Om man däremot tagit 4 skopor med morötter eller 10 äppelbitar (vi har personal vid maten som påminner barnen när de tar den att de kan ta mat igen) så säger jag till att man äter upp, men detta just en tillsägelse. Om barnet inte vill/orkar får de slänga maten.
Dubbelmoral kanske men det funkar.
Min egen fyraåring åt endast 3-4 maträtter tidigare men har nu efter förskolans tjat om att alltid smaka på maten börjat äta fler rätter. Däremot behöver hon inte äta upp om hon är mätt.
Så jag har jag gjort när min dotter tagit mat själv , för då äter man upp det man tagit. Extra noga med kött eftersom det är något som fått offra sitt liv för att vi ska äta.
Om däremot jag hällt upp så äter hon så mycket hon vill bara.
Jag har helt slutat mata mina barn. Nu får dom ta det som trillar ned på golvet. Survival of the fittest!
Älskar hur de sliter varandra i håret och armbågar sig fram! Och framförallt verkar de gilla allt de får. Här klagar ingen på vad de får äta, de slukar allt med glädje. Behöver inte ens dammsuga längre, inte en dammtuss så långt ögat når! ?
Skrattade ut kaffet ?. Lite perspektiv. Undrar om den här diskussionen förs i fattigare länder?
Men har du alltid gjort så här? Hur gammal är din dotter? Barn har ju jättesvårt att mäta hur mycket mat som är rätt mängd. Även vuxna kan ju göra en en missbedömning – framförallt om hur mycket mer man behöver/vill ha. T.ex. som hur barn går på toa – ”jag måste bajsa!” säger de och skyndar sig till toaletten och så bajsar de hur mycket som helst i fem sekunder och sen är de klara. Känslan av att vara nödig kommer SNABBT – likaså mättnadskänslan.
Om man tar en mängd mat och känner att man är mätt men sedan blir tvingad att äta upp så lär man ju barnet att fortsätta äta fastän hen är mätt? Extremt onödigt – vilket kan leda till många problem.
Det där med köttet låter som om du själv har lite dåligt samvete över att äta kött? Superkonstigt argument, enligt mig.
Men ett barn kan inte alltid bedöma iförväg exakt hur mycket de kommer orka innan det tar stopp…
Och märkligt att du får lov att råka mäta upp fel och göra ett misstag, men inte ditt barn. Tycker det var väldigt märkliga argument.
Milton, en fråga. Om du lägger upp för mycket mat på barnets tallrik och barnet inte äter upp, tvingar du dig själv att äta upp maten då? Jag menar grisen/kossan/kycklingen är ju lika död oavsett om det är du eller barnet som lagt upp.
Haha, och ni tror att jag låtit barnet ösa på med mat på tallriken eller ?
Alltid.. nej, men minns inte när jag började . Kanske i lågstadiet typ.
Har aldrig varit något problem , för barnet tar en mindre mängd istället , och tar bara mer om barnet inte blivit mätt.
Förbannat bra har det funkat.”!
Vad har funkat bra? Ett hushålls matsvinn eller ditt barns förhållningssätt till mat (både nu och framöver)?
Ert *
Både och skulle jag vilja säga.
Hon tar hellre två gånger än mycket en gång. På så sätt hinner hon både känna om hon orkar mer eller inte, så mindre svinn och ett barn som lärt sig ungefär vad hon orkar och inte.
Jag tycker det är en bra metod. Är sällan jag fått be henne ta någon mer tugga, utan det brukar bli ganska rätt direkt så att säga.
Vid de få tillfällen hon tagit för mkt ber jag henne äta köttet åtminstone. Har dock aldrig tvingat henne, det har inte behövts och jag hade aldrig gjort det.
Samma saken med ny mat, man smakar på allt men gillar man det inte behöver man inte äta mer än smakbiten. Men jag gör inte dubbel mat, passar inte det som serveras så får hon gå hungrig ( där får man planera så det ofta är rätter hon gillar så hon får mat k sig 🙂 )
Jag har gjort exakt som du Milton och det har fungerat jättebra, mina barn är idag två normalviktiga tjejer i 20-års åldern som älskar mat och gärna provar nya rätter. De har många gånger sagt till mig och min man att de är tacksamma över att vi har uppmuntrat dem att smaka på ny mat, smaklökarna behöver ett par gånger på sig att vänja sig vid nya smaker. Sluta klema med barnen, inget barn får ätstörningar av att bli uppmuntrad till att prova ny mat och lära sig hur mycket de orkar.
Ett barn räknas INTE som vuxen av den anledningen att barnet är ett barn.
Det vill säga, handling och konsekvent är inte utvecklat, (utöver massa andra saker).
Kanske skall du också pröva att låta barnet själv ta sig från punkt A till punkt B i en hårt trafikerad innerstad, så får hen lära sig att inte bli påkörd till nästa gång. Pröva också att ge hen lite alkohol så får hen se vad som händer om hen inte slutar dricka i tid.
När du ändå håller på, låt bli att borsta hens tänder och låt barnet själv inse att hen får hål i tänderna.
?? Vad har din kommentar med mat att göra, löjligaste jag hört.
Handlar om att lära sig handling och konsekvens antar jag. Precis som att lära sig konsekvenserna av att ta för mycket mat.
Det var ett svar till den första kommentaren såklart.
Att trådstartaren körde lite handling och konsekvens tänk med ett litet barn.
Tyckte det var rätt rimliga jämförelser 🙂
Men alltså, ni verkar ju förutsätta att barn är lite dumma i huvudet? Det är väl klart att den där ”Ät upp det du tar till dig”-regeln inte kickar in dagen barnet fyller tre, sen kör man stenhårt på det? De flesta barn brukar väl gilla att ta mat själva och i takt med att de växer upp, tar de också utan att spilla och utvecklar en känsla för hur mycket de äter osv. Det har iaf min son gjort (han är åtta). Han är också tillräckligt gammal för att veta var mat kommer ifrån och att det är slöseri med resurser att slänga mat. Vi vill att han smakar på allt (vi tjatar inte, men frågar). Gillar han det inte, så behöver han inte äta upp. Han tar flera gånger och äter upp det han tar till sig. På samma sätt som jag och hans pappa inte tar till oss mer än vi vill äta. Jag förstår inte riktigt varför ni jämför det med att gå över en gata? (Även där har vi under åren pratat om hur man gör och det har han inte heller svårt att fatta.)
Då min mamma var tvingad att äta upp allt av det som bjöds så svor hon att hennes barn aldrig skulle behöva göra det. Dock triggade detta ingen ätstörning hos mamma, utan mer andra känslor.
I många skolor vet jag att man inte fick slänga mat, kommer inte ihåg hur det var när var yngre.
OT, men Paows nya lägenhet?! Skulle inte bo där om jag fick betalt. Allt för att det ska vara på Östermalm liksom. Och skillnaden mot hennes killes ställe med enorma fönster och utsikt…
Oj, inlägg om det Cam? Inte ett endaste fönster. Blev klaustrofobisk bara av bilderna.
Minns en gång när jag gick i förskolan och det serverades grönsakssoppa, vilket jag inte tyckte om vilket gjorde att jag inte tog så mycket mat. En av lärarna tyckte inte om det och hämtade mer mat åt mig, som hon sa att jag var tvungen att äta upp. Sedan lämnade hon mig i matsalen och jag blev omringad av högstadieelever och satt väl kvar tills matsalen stängde. När jag berättade det för mamma när jag kom hem blev hon fly förbannad och ringde upp läraren och skällde ut henne. Läraren gjorde aldrig om samma sak mot mig igen, och jag hoppas hon inte gjorde så mot någon annan elev heller.
JAG blir så vansinnig när jag läser det du skriver, när människor utövar sin maktposition mot andra.
VAD kunde hända liksom, du hade ju absolut inte dött av undernäring för att du en dag inte åt så mycket till lunch, varför gör vissa människor så här mot andra???
OM hon nu genuint var orolig för din hälsa så kunde hon ju kontaktat dina föräldrar istället om det var något som ständigt återkom, att du åt dåligt.
Förlåt, blir bara så provocerad….
Ja om läraren var sååå orolig att du skulle gå hungrig kunde hon erbjudit dig en frukt eller smörgås istället, inte tvingat i dig mat du inte vill äta. Usch vilken elak lärare!
vart ska läraren få frukt och smörgås ifrån? I de allra flesta skolor är det maten som serveras + knäckebröd, finns inte frukt, bröd osv att plocka ifrån.
Du tror inte att en skolbespisning har ett skafferi? Du tror att den måltid som serveras den dagen är den enda maten som finns i hela köket? Har varit i flera skolkök och det finns alltid både kyl, frys och förråd som är fulla med mat. Klart det finns två skivor mjukt bröd i frysen som går att ta fram.
Jag tror inte läraren var ett dugg orolig för att jag inte fick mat. Jag hade alltid med mig frukt till skolan, jag åt eftermiddagsfika på förskolan och dessutom serverades det alltid bröd och knäckebröd till soppan. Tror hon bara tyckte att jag var en kinkig skitunge som inte tyckte om grönsakssoppa, men vilken 6åring gör det?
Min mamma hade anorexi när jag var 5 år. Nu är hon 72 och fortfarande så ätstörd och mager.
Blir så arg och frustrerad över detta men det går inte att ändra. Det har påverkat mig mycket och jag får ta folks frågor är jobbigt.
Jag är extremt matglad och glad i gottesaker och tränar för hälsan. Otroligt att jag blivit normal av den uppväxten faktiskt.
Trots sina 72 år skulle hon t ex aldrig äta en potatis. Hon är mager som en tandtråd.
Jag vill att våra barn ska äta upp det som finns på tallriken. Men jag skulle inte tvinga dom att sitta kvar i flera timmar för att göra det. Jag tänker lite att om man låter barnen äta det dom vill så kommer det bli precis det dom känner för (i vårt fall bara köttfärs) och att dom vet att dom alltid kan få en macka eller frukt istället. Jag vill att dom ska äta mat. Men det kanske är fel att man är lite sträng där?
När det gäller mat finns det EN sak jag tänkt om som vuxen.
Den här hetsen kring GRÖNSAKER.
Det finns så många livsmedel som innehåller näringsämnen som är viktiga, man behöver inte tvunget fastna i morötter och broccoli, utan försöka hitta saker som barnen faktiskt gillar.
Samt att ”gömma” livsmedel i lagad mat.
Jag tycker själv inte om att äta vissa grönsaker råa och skulle aldrig få för mig att göra det som vuxen – varför skall jag då tvinga ett barn att göra det? Bara-för-att?
OCH sen behöver ju barn få pröva olika saker och pröva upprepade gånger – det KAN ju knappast bli framgång första gången ett barn smakar en viss konsistens/smak, det kanske blir till att vaska lite mat och sen försöka igen och komma fram till om det är lönt eller inte. ALLA kan inte gilla samma saker!!!
Exakt!
Gillade inte råa grönsaker som barn. Hemma var det inga problem, det fanns tillgängligt men min föräldrar tvingade mig aldrig att äta. Men i skolan var man alltid tvungen att ta grönsaker till maten. Stod en lärare som såg till att man tog. Hade ångest varje gång över vad jag skulle välja som var minst äckligt och hoppades att läraren inte skulle tvinga mig att ta mycket. Sen var man tvungen att äta upp allt på tallriken även fast jag var tvingad att ta mat som jag inte tyckte om. Tycker det är en så konstig logik. Ukomsten blev ju att jag vägrade att äta grönsaker under hela min barndom. Det blev liksom en fixidé till slut.
I vuxen ålder har jag lärt mig äta och tycka om råa grönsaker, för jag har kunna smaka i lugn och ro utan att känna att jag måste äta upp även om jag inte tycker om det.
Sådant kan verkligen fastna i ens huvud. Jag var väldigt matglad som barn och åt allt utan att gnälla. Var lite rund, men absolut inte på något sätt som sticker ut från det normala. Min mamma tyckte dock (på det glada ätstörda 90-talet) att det inte var helt okej utan började banta mig redan när jag var 5-6 år. Min storebror hade en tarmsjukdom som gjorde att han tappade aptiten och var underviktig – i efterhand tror jag det fick mig att se ännu större ut i mammas ögon. Så det blev jättekonstigt runt matbordet när mamma försökte få i min bror mer mat och få mig att äta mindre. Hon hällde på vispgrädde på hans soppa, medan jag fick en helt fettfri soppa och ett glas minimjölk till. Jag är ingen LCHF-förespråkare men kan i efterhand förstå att detta var negativt, då jag aldrig blev riktigt mätt av lunch och middag och efter ett tag började smygäta på kvällarna när familjen såg på TV. Kände enorm skam av att göra det, som om det var någonting fel på mig som var hungrig. Blir så ledsen när jag tänker tillbaka på detta. Är över 30 idag och har aldrig kunnat hitta en bra relation till mat, trots terapi och mycket inre arbete med mig själv.
Men gud vad jobbigt. Även om vi inte fick anorexia gjorde bantningshysterin så mycket skada på vår generation.
Ja, verkligen! Jag är ibland förvånad jag inte drabbades av faktisk anorexi. Var inne och surfade på pro-ana sidor jämt när jag var tonåring. Hade fobi för att kräkas men ville verkligen kunna göra det efter att ha ätit ”fel”. En gång drack jag ett stort glas väldigt saltat vatten för det skulle få en att kräkas – det gjorde det absolut inte men tror inte det direkt var bra för njurarna… Gick snabbt ner i vikt efter att ha följt pro-ana sidorna ett tag men stoppade mig själv när jag plötsligt slutade få mens (jag var inte underviktig men tror ändå kroppen reagerade på att jag plötsligt halverat kaloriintaget). Klokt såhär i efterhand, men just då önskade jag att jag hade varit mer ”modig” och vågat bryta ner min kropp mer. Fy. 🙁
Har lite liknande erfarenheter. Var också ett barn som åt det mesta utan problem, lite smårund men absolut inget konstigt. Men mina småbröder var smala som stickor (även om de också åt bra) och det blev liksom mammas utgångspunkt. Jag kan inte minnas en tid då hon inte har pratat med mig om att akta vikten, att man ska vara smal. Minns när jag var 13 och vi skulle ha middagsgäster, hur hon strax innan middagen talade om för mig att jag borde äta mindre och hålla vikten nere för att det skulle bli pinsamt annars. Det är så hemskt när jag ser tillbaka på bilder och inser att jag var helt normalviktig, inga konstigheter… Men det triggade fruktansvärt ätstörda beteenden som jag knappt har kommit ur, 15 år senare.
Åh samma här fast det var min mormor som höll på så. Hon jämförde mig hela tiden med min smala syster och nöp mig ofta under bordet och viskade att man inte behövde ta en till portion osv. När jag var tio år så tog hon mig åt sidan på stranden och frågade rakt ut om jag funderat på att börja banta och påpekade att jag såg ut att ha börjat få bristningar.
Nu som vuxen så ser jag också att jag absolut inte var tjock som barn. Blir så satans förbannad när jag tänker på barn-jag och hur mormor höll på med mig. Tro fan att man är ätstörd sen.
Fruktansvärt att höra. ☹️ Vad sade dina föräldrar när din mormor höll på så? Visste de om det?
Ja, det där konstanta tjatet om hur viktigt det var att vara smal! Min mamma påpekade ofta att just tjejer skulle ha koll på figuren, att midjan skulle svänga inåt, att låren inte skulle gå ihop m.m… Kände alltid enorm avundsjuka när jag såg smala tjejer i min ålder och tänkte på riktigt att min mamma hade älskat mig mer om jag också var smal. :/
Jag har också tittat på foton från min barndom och häpnat över att min mamma blev så hysterisk över min kroppsform. Ingen inom vården sa något, förutom en skolsköterska när jag var 14 som sa ”Du brukade ligga över kurvan, men nu är du där du ska vara. Du kan gå ner något kilo till men annars är detta bra.” (det var efter att jag börjat halvera mina portioner sedan några månader). Tyvärr för min mamma tror jag det var utseende och rädslan för mobbing som styrde, hon var aldrig orolig för hälsan. 🙁
Vad har ni för relation idag?
Fy, vad hemskt att göra. Just den där starka känslan av att man skulle ha varit lite mer älskvärd om man bara var smalare. För mig yttrande det sig även i enorm prestationspress (för att få min mammas bekräftelse), men trots högsta betyg, masterexamen och ett bra jobb så lever jag fortfarande med uppfattningen om att jag hade varit lite mer lyckad om jag bara hade vägt mindre.
Idag är relationen… okej. Jag flyttade till en annan ort några timmar bort för att plugga och blev sen kvar här. Det gör att vi inte ses allt för ofta och jag har kunnat skapa mig en sund livsstil. Men utseendeångesten sitter fortfarande i de gånger vi träffas. Hur är relationen mellan dig och din mamma idag?
Men gud är vi samma person? 🙂 Känner igen mig mycket i det där. När jag tog examen 2011 och bjöd in mina föräldrar (tågresa på typ 4 timmar) så tackade de nej p.g.a. ”trötta”. Så kändes alltid som om mina ansträngningar inte räckte till. Min mamma sa aldrig något om mina bra betyg eller min examen, däremot fortsatte hon kommentera min vikt även upp i vuxen ålder. För några år sedan sa jag ifrån på skarpen, att varför besöker jag dig om du ska håna, skratta åt och kritisera min vikt varje gång? Varför ska jag komma och umgås med dig om du bara gör mig ledsen? Hon brydde sig inte direkt, men jag såg på pappas min (som satt i ett annat rum) att han kokade av ilska. Jag tror han tog sig ett snack med henne i enrum senare för efter det har hon faktiskt slutat kommentera min vikt?! Jag ser hennes blickar, men just att hon faktiskt håller tyst har gjort stor skillnad så vi har en lite bättre relation idag iaf. Varje gång jag ska dit känner jag lite ångest över min kropp ändå och tar med mig mina mest täckande kläder. :-/
Nu blev det ett lite sent svar här. Men ja, våra erfarenheter är läskigt lika. Jag sade också till min mamma på skarpen för några år sedan, hon agerade mest kränkt. Nu säger hon inget men precis som du beskriver så är blickarna kvar. Och gärna små kommentarer som ”tränar du fortfarande regelbundet? Det vore synd om du slutade”, vilket är hennes vikthysteri förklätt i välmening.
Sakta men säkert känner jag dock att min livsstil blir mer sund och välbalanserad med både mycket rörelse och matglädje. Tankarna från barndomen finns där men är inte lika påtagliga som förr. Hoppas att du också får komma till en bra plats i livet vad gäller mat och självkänsla. ✨
I skolan på 90- och början av 2000-talet blev jag tvingad att äta stora portioner av en lärare. Jag var väldigt petig med maten under hela min uppväxt och en av lärarna märkte detta. Hon lade upp stora portioner åt mig och satt bredvid mig och övervakade att jag åt hela portionen. Jag satt oftast sist i matsalen och grät när alla andra hade gått. Läraren satt bredvid mig och skrek på mig. Utvecklade ÄS i barndomen och tonåren, först nu i vuxen ålder har jag ett hälsosammare förhållningssätt till mat.
Fy, vilken vidrig lärare!
Jag blev tvingad både på dagis och på fritis att äta upp, trots att jag inte tagit maten. I skolan var det mer ”ta inte mer mat än du orkar” men om man verkligen inte kunde äta mer så fick man slänga. Har ett minne från dagis där vi måste ta kikärtor till maten, men det var okej att bara äta en per dag om man inte tyckte om. En gång råkade jag dock spilla ut skålen över bordet (den var inte så stor men typ en halv förpackning kikärtor) som jag då tvingades äta. Satt kvar i timmar minns jag. Och på fritis fick vi ibland nyponsoppa vilket jag alltid haft extremt svårt för, får nästintill kväljningar. Men blev tvingad att dricka upp ett helt glas om det serverades, fick också sitta kvar själv i köket tills jag druckit allt.
Jag är 22 år gammal, så detta utspelade sig mellan 2003-2007 typ. Och från att jag var 10 år fick jag problem med ätstörda tankar och en skev kroppsuppfattning. Aldrig tänkt på ifall det kan bero på mattvånget under dagis och fritis.
Jag har som regel att det man tar äter man upp. För min del handlar det om att lära sig uppskatta hur mycket/lite man äter, samt att ta hänsyn till andra. Ska endast en i familjen få chansen att ta allt gott kött och de andra bara pommes? som exempel alltså.
Hoppas du inte har barn. Det går att lära barn att inte ta exempelvis allt kött som familjen ska dela på till middag eller mängder av mat (som de troligtvis inte kommer äta upp), utan att tvinga dem äta upp allt. Är du förälder borde du jobba med ditt föräldraskap. Det är inte lätt att vara förälder, men tvång är inte alltid det bästa sättet. Mvh socialsekreterare
HAHAHA ”Med vänlig hälsning, sockärring”
Kära socialsekreterare, jo jag har ett gäng kids och därför har vi tydliga ramar och regler om det mesta. Inget i vardagen skulle funka annars.
En nyfiken fråga, hur gör du när du ska tex ska koka ris? Kokar du ett helt paket eller det antal portioner du betäknar ska ätas upp?
Vadå ta hänsyn till andra? Finns det en kycklingfilé var så tar alla kring bordet varsin kycklingfilé. Finns det bara en halv burk creme fraiche kvar så säger man till barnet att bara ta en liten klick så att det räcker till alla. Alltså redan när barnet lägger upp matem på tallriken så ser man som förälder till att barnet tar en rimlig mängd mat och inte tar ALLT av något. Behövs verkligen inget tvång för att lära sina barn visa hänsyn.
Men vad har hänsyn till andra att göra med att tvingas äta upp det man tagit?
Om ditt barn inte orkar äta det hen tagit fastän resten av familjen fått sin del, ska man ändå tvingas äta upp då?
Det är intressant hur det kan slå bakut. Vi hade typ aldrig godis eller snacks hemma, jag fick laga mycket egen mat på knappa medel, och är nu överviktig pga nu kan jag ju äntligen köpa hur mycket snacks jag vill, och känner mig alltid lite stressad att äta mycket när det väl finns mat. Det är som att kroppen inte kan släppa barndomen. Otroligt svårt att öva bort den känslan.
Har en vän som upplevt samma sak! Hennes föräldrar hade bondgård och var väldigt noga med att de bara åt bra och hemlagad mat. De fick ALDRIG något med socker i. De fick fruktyoghurt (!) när de fyllde år. När jag lärde känna henne på studentboende åt hon säkert 2 kg lösgodis varje vecka… 😮
Så var det för mig med när jag bodde i fosterfamilj. Sen när jag blev vuxen så gick jag så mycket upp i vikt för att ”nu kan jag äntligen äta vad jag vill”. Samma med kläder och shopping… hade aldrig nya eller fina kläder och när jag väl fick ta hand om min egen ekonomi så gick varje månadslön till shopping.
Det värsta va ju att man inte fick ta maten själv! Så man skulle äta upp allt som personalen hade hällt upp , även om man sa att man inte gillade vissa saker så skulle man ändå ”prova”
Blääääääää
Jobbar i skolan och den här skräcken mot socker gör att barnen blir helt knäppa och tar med sig socker på utflykten tex FAST de inte får, ett obehagligt smygande. Blir en obehaglig maktbalans hos barnen. Tycker skolan kan visa att på högtider (nu får man inte fira högtider pga svensk) och kan man äta glass o så. Icke. Ätstörningar hos barn går så lågt till 6 års åldern.
Vi firar visst högtider? Men högtider betyder inte ”är socker”? Herregud.
Jag håller med frågade om vi skulle fira lusseLELLE men då sa min chef att det skulle vi inte alls. Så vet inte vilken perfekt skola du jobbar på, tyvärr anonym. Man är livrädd för att bli rasist och då får svenska traditioner stryka på fossingen.
Senast för en vecka sen så tvingade en lärare min son att ta mat i skolan o sen blev de arga för han ej åt upp. Han har selektiv ätovilja pga sin autism. Hans lärare blev arg på den personalen o menade på att de har bemött honom helt fel där. O jag kan hålla med. Han har väldigt problem med maten o jag skulle aldrig nånsin få för mig att använda maten som nån maktkamp. Han får det Han äter här hemma. Lillasyster har inga problem med maten. Tar upp lite mat åt henne o sen om hon vill ha mer så får hon ju det såklart. Man kan ändå lära barn att inte slösa med maten fastän man inte e nån sorts diktator när det gäller maten. Men känns som man e rätt ensam i sina tankar då de flesta verkar nöjda när de vägrat sitt barn mat för att de inte äter den maträtten eller tvingar dem att äta upp. Jag tycker det e snudd på barnmisshandel.
vad är selektiv ätovilja? Äta den mat man vill varje dag?
Det bästa är val att inte lägga upp för mycket mat till barn så att de kan ta om igen om de vill ha mer. ALDRIG tvinga till något, det är ju en sorts övergrepp som inget gott kommer ifrån.
Min drygt 70-åriga pappa har haft ätstörningar hela sitt liv.
Han har alltid bantat och varit fixerad vid mat fast han aldrig varit överviktig alls.
När jag var i yngre tonåren pikade han mig ofta när vi åt ”Behöver du verkligen äta upp allt det där?” och ”När du blir stor kommer du rulla fram” ”Trodde aldrig jag skulle få se dig smal” det senare sa han när jag var kring 20 och vägde långt under 50kg till mina 172 cm.
Själv har jag ingen direkt ätstörning (eller övervikt) men jag kan inte äta tillsammans med andra människor och DET har påverkat mitt liv enormt mycket! Det känns som jag gör nåt fult och lite skamligt när jag äter, särskilt om det är nåt sött och gott.
Jag vågar inte ens träffa en kille för vad gör man ofta vid första dejterna…
Har hört ”rulla fram”-kommentaren från min mamma. :))) Jag hade en pytteliten skål med chips. FYFAN för sådana här föräldrar, vad dom förstör.
Nej, numera tvingas inte barnen äta upp. Däremot pratar man i skolan om matsvinn och att ta mindre portioner och ta mer om man vill ha. Smaka är viktigt men man måste inte tycka om och man måste inte äta upp. Min upplevelse är att skolan idag jobbar mer med uppmuntran än med pekpinnar.
Jag tycker det är så svårt det där. Jag försöker att inte tvinga mitt barn att äta då jag själv vet hur det är med tvång kring mat. Men hon är också extremt petig med mat och jag vill ju att hon ska äta något. Blir en så svår balansgång mellan tjat osv och att inte skapa negativ stämning kring mat.
Hur gör man om man inte tycker att barnet får i sig det den behöver om den får äta så lite den själv vill?
Lägger till att jag just nu löser det med att hon får äta det lilla hon vill och så hoppas jag på att det är en fas bara. Vet inte om jag gör rätt.
Låt barnet äta det barnet vill.
Försök sen fasa in lite avslappnat olika saker som hon får prova och känna på då och då. Kanske bara stoppa i munnen första gången, hjälpa till att hacka upp en gång och så vidare.
Skapa lite spänning och nyfikenhet kring maten, utan att fokus ligger på att hennes sätt att äta är fel, det skapar skuld och skam kring mat.
Nu vet jag inte hur gammalt ditt barn är, men det kan säkerligen vara en fas som du kan stötta henne ur.
Blev tvingad att sitta kvar tills jag ätit upp, både hemma och i skolan. Blev utskälld inför hela matsalen en gång. Och ja, jag fick ätstörningar. Idag mår jag bra, men jag tycker fortfarande det känns jobbigt att lämna mat när jag äter ihop med andra. Får ibland kommentarer om att ”jag som är så smal” borde äta upp. Önskar att folk kunde sluta lägga sig i vad andra äter eller inte äter..
Jag var så orolig när min äldsta skulle börja förskola, just för att hon var så selektiv och begränsad kring mat. Mindes min egen skoltid och oroade mig. Men det har gått så bra. Personalen hjälper henne att hitta något hon gillar och låter henne äta sig mätt på det, inga dumma regler om att smaka på allt. De uppmuntrar och peppar henne att testa nytt, men inget tvång och tjat. Och det har faktiskt fått henne att utvecklas massor, hon vågar smaka mer nu! Världens bästa förskola ❤
Tror och hoppas det generellt är bättre nu för tiden. Har som många andra här hemska minnen av att tvingas sitta kvar och äta upp och gråta.
Jag brukade köra med principen att om jag lagt upp för mycket mat är det okej att lämna men har de tagit för sig själva vill jag att de försökte äta upp det som de tagit för sig av. Men de blev inte tvingade att sitta kvar om de verkligen inte orkade utan då var det okej att gå från bordet. Nu är barnen så stora att det inte är något problem. Jag själv är uppväxt med att bara ta så mycket som jag orkade äta upp och att det är bättre att ta två gånger istället för massor på en gång och sedan inte orka äta upp. Fick inte slänga mat men det var aldrig något problem eftersom mamma är så duktig på att laga mat.
Egentligen en lite konstig inställning. Det är ju snarare vi vuxna som ska kunna bedöma en rimlig portion inte barnen. Men vi vuxna tillåts att bedöma deras portion fel men inte dom själva. Hur ska barn ens kunna avgöra hur mycket de kommer att äta upp? Jag öste alltid upp för mycket om jag själv fick ösa. Det såg ju så gott ut och jag var hungrig. Sen visste väl inte jag hur mycket jag skulle orka äta av allt det där. Då får ju en vuxen hjälpa om det ska bli rätt. Eller bara acceptera att barnet också missbedömer ibland.
Min bror åt allt utom gröna ärtor, så då tyckte min mamma att han minsann skulle lära sig att äta det. Idag är han 60 år och blir helt kallsvettig när han ser eller känner lukten av gröna ärtor. Och han pratar ofta om det när vi ska gå ut och äta. Det är först nu i vuxen ålder som jag förstår hur traumatiskt det var för honom. ”Tänk på barnen i Biafra” sa alla vuxna när man inte orkade äta mer.?
Är lärare och äter pedagogiskt i matsal varje dag. Jag skulle aldrig tvinga någon att äta upp. Vi jobbar istället med att barnen ska tänka hur mycket de tar och hämta mer om de orkar och tycker det smakar gott. Jag brukar även prata om att maten kan smaka annorlunda i skolan jämfört med hemma då det är andra recept och annan kock för att både uppmuntra att våga smaka men även att inte ta för stor portion som man inte klarar att äta upp om det smakar annorlunda.
De dagar vissa barn säger att de inte tycker om maten så brukar jag säga; ta av det du tycker om. Då kanske det bara blir makaroner eller rårivna morötter den dagen men de får i sig något och är det totalstopp så ”lånar” vi en frukt från fritids.
Många bra tankar här. Förstår bara inte det här med att kalla saker något annat än vad de är? ’Låna’ låter ju lite som att du ska ge tillbaka frukten när den är uppäten.
Ogillar starkt att människor omskriver saker för barn. Förvränger, kallar saker något de inte är.
Det heter att barnet får ett äpple, eller tar ett äpple helt enkelt från fritids. Eller kanske till och med ber om ett äpple från fritids?
Säg vad du menar, att skapa ett eget språk kring barn är så konstigt. Säg sanningen.
Skulle kanske ha varit tydligare med att ordet lånar inte används till barnen. Det använde jag här för att beskriva. ”Jag fixar en frukt” kanske är det jag säger till barnen. Nu kan du slappna av?.
Tyvärr finns inte ekonomi för att ta frukt från fritids varje dag därav mitt lite försiktigare uttryck. Vilket är helt galet men även en helt annan diskussion.
Jag blev tvingad att äta mer än vad jag orkade och utvecklade en ätstörning tillslut. Mina föräldrar slog även mig och var allmänt kränkande mot mig, vilket de iof är än idag. Har inte så mycket kontakt med föräldrarna idag men min relation till mat har aldrig blivit desamma.
Vi fick själva lägga upp på tallriken och den enda regeln var att man inte fick slänga det man lagt så sin tallrik. Visste man inte om man gillade maten så skulle man ta en liten portion och sedan hämta mer om man ville. Sedan var det aldrig någon som sa något om man slängde lite grann någon gång ibland. Men vissa barn lastade alltid tallriken full och slängde sedan större delen av portionen och de barnen var personalen framme och påminde om vad som gällde.
Rimligt tycker jag för det är fel att slänga mat!
Jag kan inte förmå mig att smaka gröt. Det kommer aldrig ske. Jag har säkert förträngt en del men jag minns från dagis hur jag i timmar fick sitta med grötskålen medan kompisarna lekte. Det och många andra scenarion har gjort att jag är väldigt selektiv med maten. Men vet ni vad som är fantastiskt? Trots att mina barn ser och vet att jag knappt äter något så påverkar det inte dem. De smakar och provar utan tvång och de tycker om massor av olika grejer som jag aldrig smakat ❤️
Har faktiskt i vuxen ålder diskuterat det med min mamma. Så var det hemma, man skulle äta upp. Även om man fick sitta i timmar och maten bara tuggades om. Idag tycker mamma att det är hemskt att dem gjorde så, men det var liksom så man gjorde på den tiden. Tror inte ens att det fanns en reflektion kring hur det kunde påverka relationen till mat. Tror inte ens att man funderade över att man kan ha en relation till mat? Min mamma har för övrigt bantat i hela mitt liv. Och pendlat massor i vikt. Hon kommer aldrig ha en sund relation till mat. Och hennes mamma (min mormor) är ofta snabb med att påpeka gällande vikt. Tror vår generation är den första som tänker kritiskt på hur olika förhållningssätt kring mat skapar olika relation till det. Mina döttrar äter det dem orkar. Lagar vi något nytt så ska de smala lite, gillar dem det inte så är det fine. Lagar vi något som vi vet redan innan att de inte gillar så får de något annat. De äter bra och varierat och matstunderna är glada och mysiga här hemma, inte ångestfyllda.
Föräldrar borde sträva efter att avstigmatisera mat. Jag tror inte malande om matsvinn direkt skapar en sund relation till mat heller. Varför inte bara spara den överblivna maten och visa barnet att man kan skapa en ny rätt av den istället? Många beter sig som att kakhålet eller sopnedkastet är enda tänkbara alternativen för överbliven mat