Jag vet att ni är ganska många som kritiserat ”Jane Marina” för att ha gjort sociala medierkarriär på sitt sjuka (nu friska) barn.
Influencerföräldrar tenderar att bli en smula gränslösa, särskilt när de försöker finna tröst genom att dela det som sker på sina plattformar, och på den listan går det att skriva upp ganska många namn.
Det gäller alltså inte en enskild föräldrer, utan jag kom mest att tänka på det när jag såg det här inlägget på Instagram, i vilket Jane Marina nu offentliggör att hon fått ett bokkontrakt med bokförlaget Forum.
Hon beskriver boken så här:
Hösten 2023 kommer boken ut om när vårt liv tog en tvärnit. När livet fick ett före och ett efter.
Jag skriver om om hålet som blev.
Det som hittades.
Allt det som fastnade på tvären.
Och det som fick passera.
Fingeravtrycken, kantstötta kaffekoppar och korridorer utan slut. Möten i tortyrensväntrum och hoppet.
Det lilla stora hoppet❣️
Är det skillnad på att skriva böcker om barn som är sjuka och att publicera bilder och filmer om det och allt som sker runt omkring på sociala medier?
Föregående inlägg 
Beror helt på tycker jag. Om boken/kontot har fokus på föräldern, hur man som förälder ska hantera en svår situation i livet där ett barn är svårt sjukt, osv så ser jag inte riktigt att det är lika illa som att själva innehållet handlar om barnet och sjukdomen i sig. Om någon förstår vad jag tänker ?
I övrigt så skulle många föräldrar behöva tänka till ett varv innan de lägger ut så galet mycket om sjuka barn. Vem i vuxen ålder skulle vilja bli exponerad så när man ligger döende typ.
Håller med. Vet dock inte något sånt konto som är riktigt stort? De som följer vill se och höra hur det går för barnet upplever jag det som.
Nej jag vet inte heller. Det blir väl tyvärr så att det sjuka barnet lockar intresse.
Jag blev rekommenderad ett Amerikanskt konto av instagram för kanske ett år sen. Det kom upp konstant och det tog inte många ggr innan jag klickade för det va så sjukt. Blev så chockad att jag skrollade igenom hela kontot, såg gamla stories osv…
Kontot va stort! Och totalexponerade ett dött barn och tidigare ett väldigt sjukt barn. Det var hemskt, bild efter bild och filmer på ett barn som led och man såg liksom döden i hennes ögon. Förstår att det var mammans sätt att hantera allt det jobbiga men kontot var verkligen helt gränslöst. Upplevde inte att hon profiterade på det, såg inga samarbeten men många inlägg hade nått miljoner. Jag tyckte det va waaaay över gränsen
Får också upp mycket förslag på amerikanska kongressen konton om barn (och sjuka barn) och upplever att det är extremt mycket mer gränslöst där än här faktiskt. Hoppas det inte är dit vi är påväg
Vi är redan där. Jag har sett flera filmer och bilder på svårt sjuka barn, när barnen blir fotade och filmade när de har grov ångest.
Tror säkert att det kan vara jättebra för den som skriver av sig, dvs oftast mamman. Finns många exempel på influencers som använder sina bloggar som någon slags dagbok. Säkert som terapi för dem, MEN samtliga dessa lider ju också av total avsaknad av integritet. Fullkomligt filterlösa och verkar inte fatta vilka konsekvenser deras agerande får för dels dem själva men dels och kanske framförallt för deras barn. Jag blir lika beklämd varje gång jag ser detta huvudlösa agerande. Allt vräks ut på nätet. Detta borde ingå i någon slags föräldrautbildning eller vara straffbart gentemot barnet. Ryser över tanken på alla obetänksamma föräldrar som finns där ute.
Jag kan förstå behovet av att skriva av sig, dokumentera för egen skull, för att kunna gå tillbaka senare när allt är över osv. Men varför behöver man göra allt det offentligt? Skriv en privat dagbok, prata med vänner och familj, gå i stödgrupper.
Exakt så!
Håller med! Kan också förstå om man har en chattgrupp eller privat konto för de allra närmaste då man kanske inte orkar uppdatera alla i familjen/vänskapskretsen separat om vad som sker, dock utan utelämnande bilder och liknande och bara för de som faktiskt genuint bryr sig om barnet, så att säga.
Precis. Har så svårt att förstå hur någon annan kan vilja köpa och läsa om en förälders största ångest?
Jag håller med, det beror helt på innehållet och exponeringsgraden. Finns ju idag vuxna människor som känt att de blivit exponerade av sina föräldrar långt innan Instagram fanns, självklart kan det ske genom en bok också. Sen kan man ju skriva både böcker och ha Instagramkonton anonymt också, vilket tar bort en hel del problematik.
Så svårt för föräldrar som görs barnens sjukdom till hela dess identitet. De gör nämligen att barnens hela identitet blir att vara det sjuka barnet. Det är inte ett barn som gillar fotboll, enhörningar eller valpar utan barnet blir bara det sjuka barnet. Får det barnet någonsin bara vara ett vanligt barn – ett barn som äter glass, som trillar och slår sig, som är obstinat ibland och glad ibland?
Vem menar du har gjort det? Har inte följt Jane Marina, men de poster som kommit upp som förslag på Instagram har mer handlat om hur barnet gillat enhörningar eller vad det nu har varit. Och en massa tävlingar där hon lottar ut porslin.
Själv har jag svårare för personer som uttalar sig om situationer som de aldrig någonsin varit nära. Det är lätt att komma med pekpinnar och säga ”jag skulle aaaldrig”, men när ens eget barn blir svårt sjukt, kanske kommer att dö, blir allt annorlunda.
Då missade du Jane Marinas ”stortid”.
Om du menar när hennes dotter var som sjukast och väldigt nära döden så är det väl iofs knappast konstigt att mamman inte var särskilt mycket mer än ”mamma till ett sjukt barn” den perioden. Tycker det är absurt att kräva föräldrar på att ha en ”egen identitet” medan deras barn ligger på intensiven.
Får också så dålig känsla av detta, att sitta och uttala sig på det här sättet. Hur skulle man kunna fokusera på annat om barnet nästan är på väg att dö? Orkade barnet ens prata on enhörningar eller kunde äta glass då eller var dagarna bara en kamp om livet?
Få av oss har väl särskilt mycket annat för oss medan man är under intensivvård. Det minska problemet, verkligen.
Jag tror att det är väldigt svårt att ha en annan roll än just förälder till ett sjukt barn när barnet ligger nedsövt på intensiven och svävar mellan liv och död i långa perioder.
Att publicera information och bilder offentligt på nätet är absolut problematiskt. Men att tycka och tänka så mycket om hur föräldrar till döende barn ”väljer” att fokusera tycker jag nog inte att någon ska göra!
Y du har så rätt.
Vissa familjer fastnar i det ”sjuka barnet” även om det är friskförklarat och många år har passerat. Blivit vuxen och skaffat egen familj. De surrar runt sjukdomen som magneter, traumat ligger och överskuggar allt.
Otroligt tragiskt för barnet, syskon samt att det sipprar ner till nästa generation.
Jag tänker direkt på kontot isabelleskampmotcancern. Dottern har varit cancerfri i 1,5 år men upplever fortfarande att kontot anspelar på hennes cancer, inte minst med tanke på namnet…
Men är det verkligen ett vanligt problem, att det följer med barnen hela livet och följande generationer? Var har du träffat dessa familjer, i jobbet eller privat? Anekdotiskt såklart men av de jag kommit i kontakt med som har/haft sjuka barn så upplever jag att de gör allt för att barnen ska ha en så vanlig barndom som möjligt, samtidigt som de såklart förklarar och berättar om man pratar om det liksom.
Har deras mammor haft stora konton tillägnat deras sjukdom också?
Nej men de som har stors konton tillägnade barnets sjukdom fortsätter väl skriva just om sjukdomen antar jag? De kanske vill fortsätta stötta andra och informera om hur det går, samtidigt som barnet har ett vanligt liv utanför kontot. Alltså att man inte kan säga att hela barnets identitet är sjukdom utifrån vad som skrivs på ett konto hos någon man inte känner.
Behöver vi verkligen en bok när allt redan finns på hennes instagram?
Nej rent generellt upplever jag att det inte behövs fler böcker/konton/whatever om barns sjukdomar/diagnoser m.m.
Jag har dock aldrig förstått varför man skulle vilja följa ex Janemaria och hennes barns resa i sin sjukdom över huvud taget.
Konstig värld vi lever i, samtiden är inte som jag trodde den skulle bli.
Jag antar att det som ”lockar” med att följa ett instagram-konto om ett svårt sjukt barn är dels att det är alla föräldrars värsta mardröm, dels att man vill veta om barnet blir frisk eller inte. De flesta skulle ju inte följa ett instagram-konto som handlar om ett barn med ex astma eller stomi, eftersom det sällan är på liv eller död och barnet i övrigt kan leva ett gott liv. Är väl lite samma varför folk följer ex Elin Kjos, för att hon upplever mångas värsta mardröm och man vill se hur hon hanterar det och hoppas att hon ska få leva länge.
Tycker inte att det är ett dugg konstigt att såna konton lockar följare, däremot skulle jag själv som sjuk eller anhörig aldrig skapa ett sånt konto.
Det är dock en helt annan sak att som vuxen skapa ett konto om sin egen sjukdom jämfört med att skapa ett konto där någon annan är svårt sjuk eller döende.
Om jag blev svårt sjuk och döende nu så skulle inte jag vilja att min mamma gjorde ett konto åt mig och la ut bilder och info så som föräldrar lägger ut kring sina sjuka barn. Det är som att barn inte har integritet.
Håller med. Tänker också på Gunilla Perssons mamma. Bara tanken på att en nära anhörig skulle visa upp mig på det sättet om jag blev svårt dement får det att knyta sig i magen på mig.
Hon gör allt för tjäna pengar. Inte för hon vill skriva en bok. Det märks så tydligt och märktes på hennes redan från början på hennes ig.
Njae, helt bra i magen känns det inte. Dottern är i det är fallet 0 % anonym i och med mammans instagram vilket gör att jag känner mig extra tveksam till boken. Jag funderar bara över hur det kommer att vara för dottern när hon i vuxen ålder har hela sin sjukdom dokumenterad både på sociala medier och i bokform, och för väldigt många kommer att vara känd som ”hon som hade cancer som barn”. Kanske inte är helt kul. Får bara hoppas att boken inte handlar så mycket om dottern utan mer om mamman och hennes känslor.
Nej men hon är ju totalt gränslöst. Hur länge ska det profiteras på det stackars barnet? Ska hon alltid vara barnet med cancer?
Jag kan ändå tycka att det är okej om boken utgår från förälderns perspektiv och värnar om barnets integritet. Problemet i sociala medier blir ju när barnet exploateras som ”det sjuka barnet” och det blir hela dess identitet utåt. Det känns lite som att barnet inte riktigt får chans att utveckla sin egen identitet då, och jag kan tänka mig att det blir svårt att komma ifrån den där identiteten i fallen där kanalen blir stor.
Jag tänker att ingen någonsin kan föreställa sig hur det är att hamna i situationen att ens barn blir allvarligt sjuk. Har man inte varit där själv är det säkert jäkligt lätt att dämma andra. Jag har jobbat med svårt sjuka barn i över 10 år och träffat alla olika typer av föräldrar och minst lika många olika reaktioner. Det är en helt absurd, fruktansvärd och maktlös situation att hamna i och vem vet hur man själv skulle reagera. Tror man ska vara väldigt försiktig med att raljera om rätt och fel i såna här fall.
Ja jo, men det kan ju omöjligen vara fel att vi reflekterar över barnets perspektiv i det hela. I det här fallet handlar det om ett barn som tack och lov ser ut att nå vuxen ålder, och därmed också kommer att behöva hantera konsekvenserna av att ha blivit exponerad som barn (som alla andra barn vars föräldrar exponerar dem i sociala medier).
Och av vilken anledning skulle främlingars åsikter och antaganden om hur barnen mår väga tyngre än föräldrarnas? Vad vet ni som inte föräldrarna vet?
Föräldrar vet tyvärr inte alltid vad som är bäst för ens barn, speciellt inte sen sociala mediers intågande och därför kan det vara bra att ifrågasätta exponering av barn på sociala medier och då även sjuka barn
Nu vet vi ju förvisso inget om vad alla anonyma här har för egna erfarenheter.
Och få av oss vet nog hur det är att bli content när man är i sitt allra mest sjuka och utsatta läge i livet.
Jag vill tro att jag inte skulle exponera mina barn på det här sättet i den situationen men en del av mig kan helt klart förstå. När ens egen värld stannar upp medan allt annat kör på som vanligt kan jag förstå att man vill skrika att MEN LYSSNA MITT BARN ÄR SJUKT OCH KAN DÖ! Att vilja involvera så många som bara möjligt för att inte känna att barnet kämpar ensam, ok alltså inte ensam men att man vill ha så många på sin sida som möjligt. En del vill nog att alla ska veta, andra vill att alla inte ska veta för att behålla normalitet, olika liksom. Många följare ger nog stöd genom att de självs varit med om liknande. Är det på barnets bekostnad då? Ja, det är det väl egentligen och jag tycker inte att det är bra på något sätt. Samtidigt så vet man ju inte, barnet kanske i efterhand uppskattar att så många var med och hejade på det när hen var sjuk.
Fast nä man får tycka att det är absurt att ha ett öppet instagramkonto och bli en influencer enbart för att man postat utlämnande bilder på sitt dödssjuka barn.
Ja man FÅR tycka precis vad man om vad som helst. Tex så tycker jag att det är väldigt fult och osympatiskt att tycka och tänka om andras trauman och bestämma hur de bör bete sig.
Det är ett trauma att behöva se en tragisk bilolycka eller någon bli skjuten också. Är det också okej att pumpa ut bilder på skadade för likes på det? Var går din gräns för någons integritet?
En väldig skillnad på att fota och filma okända människor och sin egen familj. Jag personligen hade nog gjort ett annat val än tex Jane Marina, men jag anser inte att jag har rätt att somna henne eller någon annan för hur de hanterar sitt trauma och bestämma vart deras gräns bör gå.
OT men jag har så svårt för typer som Claudia Galli. Dvs, 40+ som vill vara influencer men låtsas också vara 25. Ska vara så gullig och fejkle till kameran hela tiden. Är det någon annan som reflekterat över detta eller får jag helt enkelt bara sluta störa mig? ?
Även jag tycker att Claudia är ”för mycket ”. Har slutat att följa henne, främst på grund av alla samarbeten.
Låtsas vara 25? Nyfiken på vad du menar nu???? Tycker själv hon är en typisk 40-åring??? Men så är jag rätt mkt yngre också. Men jag gillar henne. Tycker hon känns genuin och vettig
Claudia känns oäkta och forcerad. Hon är också urtypen för en riktigt jobbig morsa. Fick barn relativt sent i livet och blev då plötsligt MAMMA som inte kunde spendera två minuter utan sina barn.
Där håller jag med. Finns verkligen vissa som nästan raderar ut sig själva totalt när de blir MAMMA. Sitter nästan ihop med barnet.
Ja, det där leendet på slutet av alla filmer irriterar mig också. Det ser så konstgjort ut.
Fantastiskt klok o nyanserad artikel i Expressen om Bloggbevaknings ”drevet” ville klaga på Företaget med den magra modellen.
Dock är det sjukt manipulativt att skrika att folk ska sluta kommentera hennes kropp när hennes Instagram går ut enbart på att visa sin kropp och utseende. Dessutom skylla på att kontrakt inte går att bryta, då bör hon inte ta an jobbet från första början. Säga att hon inte har tid när det egentligen handlar om att hon inte vill bli frisk. Hon vill vara en mamma åt mer än sina egna barn och absolut inte trigga någon men tar inte åt sig av kommentarer som ber henne sluta lägga upp stories/bilder som uppenbart visar hennes ätstörning.
Ja, alltså många av de där sk.kändisarna som uttrycker de inte vill bli kommenterade, en del säger sig t.om inte gilla att vara med på bild, säger sig ha integritet, vara blyga osv. Men ändå lägger de ut bilder på sig själva, poserar och kråmar sig. Om man nu inte tycker om kommentarer odyl, varför lägga ut bilder på sig själv, varje dag år ut och år in, ägna timmar att ta bilder med rätt bakgrund osv? Det blir nästan löjeväckande när de klagar då de får kritik el nån negativ kommentar, stäng din IG om det nu är då förbannat jobbigt.Bekräftelse och likes torskar imo.
Vanlig kapitalisering av sitt barn. Poppis, inte underligt att förlaget ger ut, spökskrivet dock för tjejen kan inte skriva. Men nära död säljer.
SVTs tidigare Afrika-utrikeskorrespondent Johan Ripås har skrivit en bok (När himlen faller ner) om när hans son fick cancer. De bodde i Sydafrika då och fick snabbt flytta till Sverige för bättre vård. Jag har läst den eftersom jag har varit i en liknande situation.
Den fokuserar väldigt mycket på det praktiska och på Johan, typ ingenting på sonen, och det är ju bra. Däremot var den inte särskilt intressant att läsa, men säkert väldigt bra och terapeutisk att skriva.
inte värre än nån annan. finns en uppsjö av folk som suttit inne, varit kriminella, varit sjuka, har el haft sjuka barn el mist barn i olyckor el sjukdomar el, andra anhöriga som dött som skriver böcker om sen föreläser om det och får sitt levebröd tack vare deras historia /upplevelse. jag följde henne ett tag under den kritiska perioden men inte längre. fint att alla mår bra nu, kommer dock inte köpa boken, men önskar henne och familjen all lycka.
Stackars ban. Först få hela sin sjukdom utfläkt på sociala medier, och nu i en bok också..
Har inte mamman redan berättat allt? Vad finns det mer för smaskiga detaljer?
Tänker i samma bana som någon innan. ”Mamma skrev en bok om min sjukdom och tjänade massa pengar på det”. Det finns så mycket skrivet om familjer, cancer, barn men det är såklart enkelt för henne att få kontrakt då hennes konto drog tiotusentals personer när hon lade ut närbilder på barnet när de trodde att hon höll på att dö. Det var ganska magstarkt så som hon beskrev det och skrev om det när de rusade genom korridorerna från sjukhushotellet till barnets säng, och där passades det också på att fotas med närbilder.
Jag vet i fan alltså om det är ok.
Hon gjorde pengar på sitt cancersjuka lilla barn i sängen. Kommer inte öppna snyftisboken ett blad.
Har ett syskonbarn som haft cancer+blev transplanterad för att överleva. Detta var på den tiden när alla bloggade. Mitt syskon + den andra föräldern delade inga detaljer alls ens på fb. En enda bild lades upp från sjukhuset där dr var i typ 1 år och det var en glad unge på bilden i vanliga kläder men med sond i näsan thats it.
De hade respekt för sitt barn att inte dela barnets sjukdomsdetLjer eller foton ens med fb-vänner. Föredöme enligt mig.
Det är bara att gå till sig själv.
Skulle du vilja bli fotad, filmad och utlagd på sociala medier om du blev sjuk och fick cancer?
Jag skulle det absolut inte!
Om det hade varit en ”vanlig” förälder utan större konto på nätet med sponsorer och följare så hade förlaget säkert inte ens brytt sig. Förlagen försöker hålla sig ajour med de som syns och hörs för att få folk att fortsätta köpa litteratur. Det säljer lättare och det finns en kanal med ett följarunderlag som kan tänka sig köpa boken och inte minst för direkt marknadsföring. Missunnar henne inte men att vara igenkänd ger en steget före i köpprocessen hos en potentiell kund.