Funktionsnedsättning vs funktionsvariation?
Det är någonting som människor verkar brinna extremt mycket för inne hos Henrik Wahlström.
Han hade en omröstning om vilket uttryck man föredrog och resultatet blev 982 personer för ”funktionsvariation” mot 908 som hellre ville kalla det för ”funktionsnedsättning”.
Han fick även en väldig massa motiveringar till varför människor tyckte si eller så och ni kan läsa dem om ni bläddrar vidare i hand inlägg.
Efter den kom nästa undersökning om ”personen först” eller ”identiteten först”.
I undersökningen tog autism och bipolär sjukdom upp som exempel.
När det kom till autism så svarade 556 personer och fördelningen ser ut så här:
34% ville bli kallade för ”person MED autism”, 30% ville bli kallade ”autister” eller ”autistiska personer” och de sista 36% sa att det gick bra med vilket som.
Vad gäller bipolär sjukdom så svarade 491 personer, och här var det mer skillnad.
17% föredrog att bli kallade ”bipolära personer” eller att de ”är” bipolära.
51% föredrog ”person MED bipolär sjukdom” och resten – 32% – sa att det gick bra med vilket som.
Intressant!
Det här med att säga rätt eller fel och inte kliva någon på tårna – av okunskap eller annan orsak – är ständigt närvarande och av Henriks resultat att döma så är det väldigt troligt att vi alla kommer säga fel någongång.
Säger man ”förlåt” eller ”tack för upplysningen om vad du vill att jag säger” eller båda två?
Förlåt på förhand, alla ni som jag eventuellt kommer säga fel till, enbart för att jag inte känner till hur du vill att jag säger.
Jag menar inte att framstå som repektlös.
Föregående inlägg 
Ja jag har blivit utskälld av en (sekundärkränkt) person när jag använde uttrycket ”funktionsnedsättning”. Personen i fråga hade ingen själv, utan ville väl mest sitta på sina höga hästar och rätta folk.
För att få en diagnos inom t ex NP är det ett av kriterierna att det föreligger en funktionsnedsättning. För att få ersättning från försäkringskassan såsom omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning måste funktionsnedsättning kunna påvisas.
Det har hänt mig med, mer än en gång. Extra komiskt var det en gång när någon fortsatte insistera på att den hade rätt genom att hänvisa till sin anställning inom sjukvården. För mig är det självklart att anpassa mig efter den person det gäller. Min unge ÄR autistisk och har funktionsnedsättningar, oavsett vad någon fått lära sig på en föreläsning på jobbet.
Jag har också blivit rättad av personer som inte själva anser sig funktionsvarierade. Jag brukar ofta använda mig av ordet funktionsnedsatt i samband med min bror så att personer i omgivningen blir uppmärksammade på att hjälpa och inkludera honom mer. Öppna dörr om dörröppnare saknas, stöd om han ska över högre trösklar osv. Han kan inte kommunicera själv och hade säkert bett om hjälpen annars. Hade han däremot kunnat kommunicera och fungera helt själv hade jag kanske valt funktionsvarierad istället. Men jag är osäker på vad jag ska tycka i frågan.
Sverige – landet där vi tjafsar om dom ”riktiga” problemen.
Ett problem som inte är ett problem för dig slutar inte automatiskt vara ett problem för någon annan.
Och att diskutera något är ett sätt att komma framåt i förståelsen av andra människor – ej att likställa med tjafs (vilket låter väldigt nedlåtande i mina öron).
Jag menade inte att förminska själva grejen utan bara att folk inte ens kan komma överens om vad saker ska kallas. DET är problemet. Inre diagnoser plus annat för övrigt.
*inte
Kan man inte ha de två tankarna i huvudet samtidigt kanske? Att både diskutera vad det ska kallas OCH se problemet med diagnoser i sig.
Allmänt sett är svenskarna så lättkränkta att det blir komiskt?
Allt beror nog av hur personen blivit behandlad av samhället.
Jag menar, har en formulering av en sjukdom/diagnos/symptom blivit ett skällsord eller använts nedlåtande så förknippas det inte med något positivt för PERSONEN i fråga, och INGET en utomstående kan ha synpunkter på.
Ja om det vore så enkelt. Att man byter ut ord och vips så blir behandlingen från samhället annorlunda.
vet inte om du ärironisk
Om du läser min kommentar igen, det var: en reflektion över varför vissa ord kan slå på olika vis beroende av vem som är mottagaren.
Jag är synskadad och accepterar inte begreppet funktionsvariation. Jag har en nedsättning punkt slut. Den hindrar mig i livet. Jag får inte ta körkort, jag får inte ha vissa jobb m.m. Det är svårare för mig att röra mig på stan, ta bussen och liknande. Eftersom det är en funktionsnedsättning så får jag låna hem hjälpmedel gratis, jag får handikappersättning utbetalt m.m. Så ja, begrepp spelar faktiskt roll och att acceptera sina begränsningar kan vara sunt för oss med en faktisk funktionsnedsättning. Första steget att ta ifrån oss vår hjälp är att hävda att vi enbart är ”varierande”… Hell no!
Jag tänker att funktionsvariation är mer en beskrivning för NPF?
Jag har också en fysisk funktionsnedsättning i form av neurologisk sjukdom och jag skulle nästan bli lite full i skratt om någon sa att jag har en funktionsvariation.. Det är ingen variation utan det är verkligen en funktionsnedsättning som gör att jag har svårt att klara av vardagen. Variation i det fallet blir nästan nedlåtande?
Jag håller helt med, jag vill hellre att det inte hymlas om att det jag lider av ger mig oerhörda problem i vardagen och att jag då kan få stöd och hjälp. En variation? Det är inte lösgodis vi snackar om ?
Folk som förespråkar variation brukar dock påpeka att ”om alla varit synskadade hade det inte varit en nersättning/ begränsning för då hade samhället vari anpassat efter det”.
Vilket ju är sant om exakt allt (om alla föds med typ ledvärk hade det inte varit en sjukdom det heller). Men å andra sidan, orsaken att man alls har ett ord för något är ju att det ÄR ett problem. Och på sätt och vis förringar man kanske det problemet, i all sin välvilja.
Varför det? NPF är ett mycket brett begrepp och kan vara lika mycket av en begränsning som fysiska funktionsnedsättningar. Att ha NPF och och vara ickeverbal, vilken kategori hamnar det i? Att inte kunna utföra sina toalettbestyr utan ha blöja livet ut? Det är också bara lite varierat?
Och intellektuell funktionsnedsättning, den hamnar i något mellanland då eller som varken fysisk eller NPF?
Jag tycker att det är bra att ha en diskussion om vilka termer och begrepp vi använder, men det är förminskade när man i den diskussionen menar att det ena är mindre utmanande än det andra utan att reflektera kring vad man menar är vad. NPFs är inte bara ”superkrafter” utan så mycket mer.
Tack för att du, med faktisk erfarenhet, delar med dig och berättar ?
Ännu värre kund eller brukare! ? Nu är det kund som gäller men avskyr det. Tycker nog funktionsvariation låter bättre men försöker undvika dessa ord.
Ja, kund eller brukare! Så fruktansvärt!
Jag skulle absolut säga nedsättning. Då det är det, det är inte någon superkraft eller variation. Det är en nedsättning som gör att man ofta behöver hjälp för att leva ett vanligt liv. ( jag själv lider av en nedsättning )
Precis avslutat en kurs på Stockholm universitet om specialpedagogik. Samtliga jag träffat i institutet anser att man säger funktionsnedsättning.
När jag pluggade till lärare sa man bland annat ”barn med särskilda behov”, sen blev det ”barn i behov av särskilt stöd” och för ett tag sedan stötte jag på begreppet ”barn med särskilda rättigheter”.
Jag är 32, så det är inte så att jag pluggade för 50 år sedan direkt. Vilka begrepp som är ”rätt” ändras väldigt fort och precis som Henrik skriver tycker folk olika. Svårt.
Fast barn med funktionsnedsättning behöver inte vara samma som barn i behov av särskilt stöd. Jag litar dock på specialpedagogiska institutet då de bedriver forskning kring frågan. Klart ord ändras och används olika.
Nej, jag skrev lite mer allmänt om begrepp och förändringen. Inser att jag var otydligt. Ber om ursäkt för det.
Jag likställde inte funktionsnedsättning och särskilt stöd.
Fast barn med särskilda rättigheter låter ju fel om något tycker jag. Alla barn har samma rättigheter. Är bara en fråga om vad som krävs för att tillgodose det för varje barn.
Varför inte läggs ner begreppen helt?
Snart har väl mer än 50% av befolkningen en NPF diagnos.
I princip alla jag känner har barn med NPF.
I en väninnas sons klass är 11 st pojkar diagnostiserade med ADHD. Det är en ”vanlig” klass alltså ej särskola el så.
Känner mej så ledsen när jag tänker att många inte kommer få den hjälp dom behöver. Pga det ska gå med vinst och patienten kommer i andra hand. Mycket farlig utveckling.
Tänk på alla generationer tidigare, de har verkligen anledning att vara ledsna. Eller så var det inte något större problem, vad vet jag.
Jag har själv en funktionsnedsättning, som jag även anser är en funktionsvariation. Vad jag använder för ord beror helt på kontexten jag befinner mig i.
Jag har läst funktionsrätt via universitet. Funktionsnedsättningar och funktionshinder uppstår i den kontext en person befinner sig i. Ofta uppstår funktionsnedsättningar-alternativt funktionshinder i sammanhang som inte är anpassade för alla personers behov.
Ett annat ord jag tycker om att använda är normbrytande funktionalitet.
En nyfiken fråga. Har aldrig hört normbrytande funktionalitet. Men vad kallas då motsatsen? Dvs, de som inte har funktionsnedsättning. Normativ funktionalitet?
Tänker att det är precis därför man säger funktionsnedsättning. För att nedsättningen (gällande NPF) kommer av att personen ej uppnår den normala funktionaliteten samhället vi lever i kräver. Jag har ADHD och tycker inte om ordet funktionsnedsättning. Jag har endast en nedsättning på grund av att det finns ett accepterat beteende i samhället. Så det får mig endast att känna mig icke accepterad, inte normal. Funktionsvariation signalerar att jag är okej som jag är, men fungerar annorlunda än de flesta, det medför dock att vissa grejer är svårare för mig.
Tycker att diskussionen som förs är väldigt intressant och förstår argumenten för ordet funktionsnedsättning och tänker som du nämner är att det är kontextbaserat. I ett seminarium på UNI kan jag prata osammanhängande, men med en lärare som anstränger sig förstår att jag fattar att jag läst på att jag har något att säga. Jag bara fungerar annorlunda. Medans en skriftlig uppgift på x antal ord kan jag ha svårt att hålla ihop det. Jag har alltså där nedsatt förmåga att klara det, och behöver en annan lösning.
Undrar just för att ämnet är intressant: Hur pass stora svårigheter att klara livet ger din adhd dig? Jag tror att svaret i vilket begrepp man föredrar kan ligga i detta svar nämligen. Jag har själv adhd och autism och för mig så är det absolut en funktionsnedsättning, jag klarar inte av att ha ett jobb, ta hand om mig själv och mitt hem utan hjälp. Utan medicin kommer jag inte upp ur sängen och även med den och andra hjälpinsatser har jag svårt för att ens orka med the basics I livet. Därför blir det en funktionsnedsättning för mig, och att kalla det för en variation känns förminskande men hade jag haft en högre funktionsnivå tycker jag absolut att begreppet funktionsvariation är rimligt. Skulle jag säga det nu dock så skulle det inte spegla de svårigheter jag har och leda till sämre förståelse/högre krav än jag klarar i samhället. Hur tänker du om detta? 🙂
Har jobbat på NPF-inriktad skola i många år och där använde vi alltid ”funktionsnedsättning” istället för ”funktionshinder” när vi gjorde administrativt arbete.
Att ha en eller flera nedsatta funktioner är inget fel eller fult eller dåligt. Det är inget man vill ha men såklart, men många har det. Så konstigt att det har blivit ett fult ord i mångas öron.
Vad har hänt Victoria Eklund?
Vad menar du?
Hon vill ha uppmärksamhet och att alla ska fråga verkar det som.. Eftersom att hon bara hintar och lägger ut att något hemskt har hänt.
Jag säger att jag är bipolär ganska ofta, mest för att det är enklare/kortare. Jag hör till kategorin ”spelar ingen roll” ?
hur ser du på att du ”är” bipolär, jämför med jag ”har” bipolär sjukdom? alltså att du är din diagnos jämför med att du har ett sjukdomstillstånd? Förs ju mycket diskussioner kring att man inte är sin diagnos (gällande affektiva sjukdomar).
Min pappa var bipolär och han var noga med att han visst var bipolär, att det gick ihop med hans personlighet.
Jag är så klart mycket mer än bipolär, särskilt de senaste åren har jag haft riktigt bra år sett till bipolariteten. Säger ”är” mest för att det är enklast/bekvämast. Känns som alla förstår vad jag menar ändå ?
Jag har ingen npf-diagnos så jag kanske inte ska uttala mig. Men detta med att man inte är bipolär då man är mer än sin sjukdom/diagnos.. kan man inte vara flera saker samtidigt. Tex jag är Anna, jag är kvinna, jag är lärare, jag är 170 cm, jag är syster, jag är intresserad av hockey osv. Man behöver väl inte vara bara en sak?
Problemet är väl egentligen vad andra lägger för vikt vid diagnosen/benämningen. Jag tror sällan att du stöter på hinder eller fördomar för att du ÄR Anna. Eller syster.
Många upplever att andra kopplar hela ens identitet till sjukdomen. Man vill bara se bipoläriteten, inte individen. Då blir personen sin diagnos, mot sin vilja.
Hoppas du fprstår hur jag menar 🙂
/en som har bipoläritet, men ÄR så mycket mer.
Jag förstår vad du menar tror jag ? tack för att du förklarade
Jo. Och det är bara när ett ord är negativt laddat som vi får för oss att det skulle spela roll om man säger ”är” eller ”har”. Är det positivt skulle ingen gå runt och bara ”nejdå jag ÄR inte ett geni, jag bara har geniegenskaper, men det definerar inte mig som person”. Hur ofta hör man t ex föräldrar till särbegåvade barn diskutera att man inte ska säga ”är särbegåvad”?
Risken är att just noggrannheten med ordvalen blir utpekande i sig, varför är det t ex enbart särskolan som behöver byta namn var tionde år? Jo, för att det fortfarande ses som negativt att gå i särskola, och det hjälper inte att byta namn.
Sen skadar det nog inte att byta namn heller. Men jag tror vi har en övertro på hur stor skillnad det gör vilket ord man använder. Ofta diskuteras ordval mer än faktiska rättigheter och anpassningar i samhället. Kanske tur för politikerna, eftersom det är billigare att byta namn på saker än att faktiskt förbättra förutsättningarna för en grupp?
Sen säger jag gärna har isf är i och med att det generellt uppskattas.
Men jag tycker debatten om ordval generellt sett får för mycket utrymme och att det tränger undan andra debatter.
Verkligen bra inlägg!
Jag har bipolär. Att säga ”jag är bipolär” är för mig som att säga ”jag är adhd”, ”jag är diabetes” osv. Alla är sjukdomar man inte kan bli av med, bara behandla.
Man kan ju säga att man är reumatiker, är diabetiker, osv.
Adhd är ingen sjukdom.
Tekniskt sett har jag en NPF-diagnos, men anser mig egentligen inte ha varken nedsättning eller variation. Kanske kan det bero på att jag fick min diagnos i vuxen ålder? Eller kanske någon inre funkofobi att jag inte vill identifiera mig med ”dom där”? Kanske anser jag själv att mina svårigheter inte är tillräckligt stora för att räknas in? Det är svårt att veta.
Var i fanns behovet att för dig utreda huruvida du har en diagnos eller inte, om du upplever att du inte har tillräckligt stora svårigheter?
Min 19-åriga kusin har autism och hon kallar sig själv för ”aspie” och när hon är tillsammans med vännerna från sitt särskilda boende kallar hon gänget för ”aspie ganggang”.
Så vad man föredrar är ju väldigt väldigt olika.
Jag brukar säga att jag var psykisk sjuk om en period när jag var inlagd på psyk med stöd av LPT. Av någon orsak verkar det göra folk väldigt paffa/ obekvämna.
Jag tycker det är så himla konstigt att samhället först kan bestämma att jag ska låsas in och tvångsmedicineras. Men sen i nästa andetag absolut inte kan använda ordet ”sjuk”, nej nej, är bara lite ”ohälsa”.
Det är så dubbla signaler? Klart som fan att jag var sjuk, och våga säg det så blir det kanske lite mindre farligt? Jag var psykiskt sjuk, men det är inte världens undergång, och jag blev frisk.
Generellt sett kan det vara kontraproduktivt att vara allt för försiktig med ordval, för försiktigheten i sig är ofta en indikator på att det är känsligt och kontroversiellt. Säg vad du vill, hellre än några tvekande sekunders tystnad innan du väljer ord, för det sänder värre signaler.
Vad glad jag blir av att läsa om ett LPT som gick igenom och att resultatet blev bra!!!
Att du blev frisk alltså, som du skriver!
Jag har sett många unga på internet som refererar till sin tip på psyk som ”grippy sock vacation”. Jag förstår att det är ett sätt att kunna prata om det på ett mer lättsamt sätt, samtidigt som man distanserar sig själv lite och inte riskerar att bli avstängd på grund av ”trigga de språk”. Precis som att många använder ”unalive” istället för död eller självmord.
Hir som helst. Jag tycker att det är väldigt bra att folk kan prata om det. Jag mår själv väldigt psykiskt dåligt i perioder och upplever stor press att inte visa det. Delvis av rädsla för att tvingas åka på grippy sock vacation.
Jobbigt att vi nu måste jobba med disclaimers när vi pratar. Att alltid utgå från att alla är ute efter att såra en är att se glaset som halvtomt.
Om någon säger något kränkande kan man väl bara säga till att man personligen blev ledsen och sedan gå vidare i livet.
Håller med till fullo. Detta kränkta land gällande diverse ordval fram och tillbaka gör mig alldeles matt (och ja, jag har själv flera av dessa s.k. åkommor samt bryter mot en hel del normer men förväntar mig ingen särbehandling för det). För övrigt anser jag att det går inflation i diagnoser och allehanda woke-begrepp men det är ett kapitel för sig. Har läst en del kurser som behandlar inkludering av olika slag (ingick i min språkutbildning) och jag upplever att man många gånger skapar problem som inte ens finns. Henrik W är väl mästare på ängslighet när det kommer till dessa frågor, verkar ha en närmast fobisk rädsla av att trampa någon på tårna och kommer sannolikt aldrig lyckas uppnå en total jämställd balans så länge folk envisas med att identifiera sig med alla dessa alternativa benämningar.
Amen to that. Ofta måste man skriva allt man menar och inte menar, och skriver du inte allt i minsta detalj med alla möjliga utfall och tolkningar så ska du ge dig tusan på att då kommer någon och trycker till dig. Igår skrev jag t.ex att man kanske inte ska ta allt så personligt eller bli kränkt i tid och otid om en person bara uttrycker sig klumpigt och inte har ont uppsåt. Det handlade såklart inte om alla situationer oavsett, för att börja plita ner alla faktorer hade ju varit ohållbart. Genast fick jag någon syrlig kommentar om någon formulering jag inte skrev en friskrivning kring. Det är liksom som att folk letar fel och hål i förklaringarna för att trycka till någon. Snart blir vi alla jurister med tanke på hur många friskrivningar vi får göra var och varannan dag, både i skrift och tal 🙂
Min upplevelse är att folk som inte har någon npf-diagnos säger funktionsvariation. Jag säger funktionsnedsättning, för det är vad min adhd är. Det är ju till och med ett krav för att bli diagnostiserad att ”symptomen stör eller försämrar kvaliteten i funktionsförmågan socialt, i studier eller i arbete”.
Fast det är ju en nedsättning hur PK man än vill vara och försköna allt.
Snart är det bäst att vara tyst så slipper folk bli kränkta. Man kan OMÖJLIGT ta hänsyn till allt och alla hela tiden för hur man än gör kommer någon ta åt sig.
Jag har bipolär och borderline. Jag skiter i om folk kallar det funktionsnedsättning, funktionsvariation, att jag är bipolär/har bipolär. Skulle aldrig ta åt mig eller bli illa berörd ändå, kan inte bry mig mindre.
Diagnoskriteriet för NPF-diagnoser är att man har en NEDSÄTTNING i FUNKTIONEN. Att säga ”variation” istället för ”nedsättning” är ju inkorrekt, missvisande på vad det är det handlar om och bara allmänt jättekonstigt. Jag har en diagnos som kräver extra stöd och hjälp, eftersom min funktion inte är på samma nivå som vanliga människor utan den. Att säga ”funktionsvariation” låter mer som att säga ”usch usch det är ful att säga att man har problem!” när det är just det man har?
Bara man inte säger handikappad så.
Jag har autism och säger funktionsnedsättning, för det är ju faktiskt det. Känns lite förminskande när folk utan en npf-diagnos säger funktionsvariation.
Åh, är det nu jag äntligen har tolkningsföreträde! ? Har adhd, huvudsakligen ouppmärksan form, och en åttaårig son med autism. Jag föredrar funktionsnedsättning eftersom min, fram till nyligen, odiagnosticerade adhd har inneburit mer än 20 år av mer eller mindre konstant psykisk ohälsa och fyra långtidssjukskrivningar i utmattningssyndrom. Ett smärre helvete där jag flera gånger övervägt att avsluta allt. Jag har hela mitt vuxna liv mötts av tvivel, nedlåtande kommentarer och brist på förståelse för att mina problem (orsakade av en funktionsnedsättning som jag inte vetat om) inte är fysiska och mina svårigheter därmed inte syns på samma sätt. Det är därför viktigt för mig att synliggöra det osynliga, normalisera och öka förståelsen för npf och vad det innebär i vardagen. Med det sagt, för mig är funktionsvariaton ett vidare begrepp som kan tillämpas på den variation i funktioner som finns hos alla människor. Jag tycker att det är viktigt att inte förminska svårigheterna. Men föredrar andra med npf-diagnoser funktionsvariation så protesterar inte jag. På samma sätt önskar jag samma respekt för min ståndpunkt. Och säger någon ”fel” till mig så rättar och förklarar jag vänligt.
Förlåt men vem fan bryr sej. Handikapp som handikapp ??
Du är handikappad, oavsett vad för ord du väljer att använda ?
Är Daniella nya Lisa?
Jag upplever ordet funktionsvariation som ganska förminskande. Jag skulle inte rätta någon som använder det eller kräva att de slutar, men jag skulle inte bli glad om någon rättade mig och bad mig använda ordet variation för att beskriva min nedsättning.
Det är snårigt och högst individuellt. Arbetat mycket med detta bl.a. och brukar hänvisa till dessa definitioner:
– Funktionsnedsättning brukar generellt sätt innebära en nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga.
– Funktionshinder visar till relationen mellan den omgivande miljön och individen. Alla personer med funktionsnedsättning är inte alltid funktionshindrade i alla sammanhang, och vice versa.
– Funktionsvariation o andra sidan, innebär att alla människor har en egen uppsättning förmågor, oförmågor, styrkor och svagheter. Funktionsvariationer är avvikelser från normen gällande fysisk, psykisk eller kognitiv funktion.
I min hemkommun ska bara använda ”funktionsnedsättning”. Det är det som de lokala organisationerna använder och det som är bestämt. Trots det vill många personal använda ”funktionsvariation”, då det är lite mer inkluderande och har inte samma negativa klang som nedsättning har. Många med NPF eller annan variation av funktion anser inte att de har en nedsättning.
Men man kan inte göra alla nöjda.
Hej! Jag är en vuxen kvinna med adhd, och vill bara säga att det beror på vilken dag det är, om det är en nedsättning eller variation. Det kan vara både och, alla har vi både bra och dåliga dagar. Ibland kan det vara en tillgång och ibland är det ett stort jä… hinder.
Funktionsvariation beskriver en persons unika förmågor och funktionssätt, oberoende av om detta innefattar funktionsnedsättningar. Alla personer har alltså rimligtvis en funktionsvariation, alla fungerar ju olika.
Funktionsnedsättning betyder att någon har en nedsättning av kroppens eller hjärnans funktioner, till exempel hjärnskada eller dövhet. Men ÄR däremot inte sin funktionsnedsättning, man HAR en funktionsnedsättning.
Funktionshinder syftar istället till de hinder i samhället som en person med en funktionsnedsättning kan stöta på. Till exempel som en trappa utan en rullstolsramp. En människa kan alltså inte ha ett funktionshinder.
Hoppas det blev tydligare. 🙂
Som min cp-skadade rullstolsburna kompis sagt. Hans funktion varierar inte från en dag till en annan. Utan hans funktion är ju nedsatt.