Stina Wollter och kritiken mot boken

Ni är många som önskat ett inlägg om Stina Wollter, den bok hon skrivit tillsammans med Erik Hemmingsson – ”Krig mot kroppen” – och kritiken som boken fått.
Det är hel del att sätta sig in i men jag hoppas att jag lyckats sammanfattade det på ett korrekt sätt.
Jag vet också att det här är ett ämne som engagerar, men försök hålla en god ton, tack.

Boken som Wollter och Hemmingsson skrivit presenteras så här på adlibris:

Alldeles för många tvingas idag leva med vikthets och fettfobi i en dietkultur som stjälper mer än hjälper. Överviktsforskaren Erik Hemmingsson och konstnären Stina Wollter delar här chockerande vittnesmål om viktmobbning, både från samhället i stort och från sjukvården. De skärskådar en värld som tycks vara besatt av hälsa, men som varken gör människor lättare, friskare eller gladare.

Vad menas egentligen med hälsa? Är BMI ett bra verktyg? Vad säger aktuell forskning?

Författarna visar vägen mot en hälsosammare värld genom att ifrågasätta gamla sanningar och lyfta fram nya. Genom att utgå från vad just din kropp behöver och mår bra av istället för vad du väger, kan du uppnå bättre hälsa. Men framför allt, det är dags att sluta fred med kroppen!

På DNs debattsida fick boken svidande kritik från 12 olika personer, alla verksamma inom styrgruppen för Nationellt kvalitetsregister för barnobesitas (Boris) samt Svensk barnfetma förenings (SVBFF) styrelse.
Så här inleds artikeln:

I böcker och bloggar framförs att fetma är ofarlig och att vården gör fel i att uppmuntra till viktnedgång. Men det är skillnad på att hävda allas rätt att se ut som de vill och att fara med medicinska osanningar. Seriösa medier och förlag måste vara källkritiska och noga med fakta inom detta centrala område för folkhälsan, skriver tolv experter inom obesitas.

I Expressen bemöter Wollter delar av kritiken:

”Kriget mot kroppen” innehåller bland annat vittnesmål från personer som blivit dåligt bemötta och viktmobbade inom sjukvården och i samhället.

Experterna vänder sig mot att Wollter och Hemmingsson enligt dem felaktigt påstår att om man har hälsosamma levnadsvanor så spelar vikten mindre roll. Och att ”ingen kommer att lyckas gå ned i vikt, 90–99 procent kommer att öka i vikt.”

I debattartikel fastslår experterna:

”Så, vad säger vetenskapen? Barn med sjukdomen obesitas i Sverige har tre gånger högre dödlighet än barn i allmänhet redan före 30 års ålder. En mängd sjukdomar senare i livet är associerade till obesitas, inte bara typ 2-diabetes och hjärt-kärlsjukdomar.”

Stina Wollter bemötte artikeln så här på sitt Instagramkonto:

Wollter hänvisar till att medförfattaren Hemmingsson har över 20 års forskningserfarenhet inom området övervikt. Hon hävdar också att experterna bakom debattartikeln desperat försöker försvara föråldrade och skadliga behandlingsmetoder.

Nu har Stina även publicerat den här videon, som hon hoppas ska skina ännu mer ljus på det hon menar är felaktigt i DNs debattartikel.
Den kommer ursprungligen från Angelica Ershag, som driver kontot @kroppsrespekt. Angelica är en Hälsopedagog med en Master i kostvetenskap.
Källor till det hon säger i videon är följande:

Ortega, F. B., Lavie, C. J., & Blair, S. N. (2016). Obesity and Cardiovascular Disease. Circulation research, 118(11), 1752–1770. https://doi.org/10.1161/CIRCRESAHA.115.306883

Mann, T., Tomiyama, A. J., Westling, E., Lew, A. M., Samuels, B., & Chatman, J. (2007). Medicare’s search for effective obesity treatments: diets are not the answer. The American psychologist, 62(3), 220–233. https://doi.org/10.1037/0003-066X.62.3.220 

I Sveriges Radio mötte Stina Wollter en av skribenterna till debattartikeln – Dr Claude Marcus, vilket är lite av ett intressant namn i sammanhanget.
Enligt Expressen förekom Dr Marcus tidigare i en rapport om att socker inte är beroendeframkallande. Rapporten togs fram och finansierades av livsmedelsindustrins organisation Swedish nutrition foundation, SNF, där bland annat, Coca-Cola, Nordic Sugar och McDonalds är medlemmar, vilket gör den allt annat än oberoende.
Under rubriken ”Jäv” i rapporten kan man läsa: ”Inga jävsförhållanden är uppgivna av författarna i den här rapporten förutom Claude Marcus som är vetenskaplig rådgivare åt Oriflame Wellness, McDonalds, Itrim, Viktväktarna och Sigrid.” Claude Marcus är också därför allt annat än oberoende.

Enligt sidan Sockerchocken så anlitades Charlotte Erlanson-Albertsson, professor vid Lunds Universitet för att faktagranska rapporten men vägrade skriva under den då hon själv forskat i ämnet och kommit fram till motsatt slutsats.
Claude Marcus ställde sig däremot bakom rapportens slutsatser och tyckte då – som nu –  att det är viktigt att föra ut dem.
Så, den här experten verkar alltså tjäna pengar på att människor fortsätter banta – ursprungliga syftet för företagen Itrim och Viktväktarna, till vilka Claude Marcus alltså agerar vetenskaplig rådgivare åt.

Han är alltså en av 12 experter som skrivit under debattartikel, och som gynnas av fortsatt bantning.
Hur det är med de övriga 11 har jag ingen information om.

 

166 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Åh gud, så osaklig internetdebatt. Blanda in lite Trump och likna andra sidan vid hinom, blanda in någon långsökt jävskoppling (men en rätt aggressiv intresseorganisation som källa) hos en av 12 författare och hinta om att man ”inte vet hur det står till med de andra”. Förklara att man själv har goda syften men att motståndarsidan saknar syfte, trots att debatten borde handla om vad som är sakligt sant och inte, snarare än vad man ”vill säga”. Kapitalismen givetvis, också. Och sjävklart, vår tids favorit, TRAUMAN. Alla samtidsmänniskans problem beror på dessa obehandlade trauman. Man kanske inte ens vet att man varit med om något jobbigt, men gräver man tillräckligt ska man nog se att det varit ett trauma ändå. Ett ord som förr mest användes om folk som varit med i krig men nu kan det röra exakt vad som helst.

      Bara för att du inte delar en parts åsikt betyder inte det att diskursen är osaklig eller icke faktabaserad.

        Nej och det har jag väl inte påstått heller?

        Jag har ingen stark åsikt i sakfrågan faktiskt, skulle tro att det finns poänger i båda resonemangen (t ex är en väldigt bra poäng att att dagens metoder för att stoppa övervikt på samhällsnivå verkar fungera extremt dåligt). Jag har heller ingen aning om vad forskningen egentligen säger om hurvida 90 – 99 % som bantar går upp igen eller inte.

        Däremot tycker jag att Stina Wollter debatterar osakligt och yvigt, som en typisk Instagramdebattör. Blandar in allt och inget.

        Tyckte iofs inte att debattartikeln var det bästa jag läst heller. Men jag tycker det är barnsligt att måla upp det som något ondskefullt krig isf att de ifrågasätter faktapåståenden i hennes bok.

          Så skönt men ngn nykter och vaken på internet. Bra skrivet.

          Håller helt med! Att många går upp i vikt igen beror säkerligen på att dagens viktnedgångsmetoder inte fungerar men det gör ju inte att man ska låta fetma gå obehandlat? Och att övervikt inte är ohälsosamt?

          Stina Wollter har säkert ett gott syfte men om hon inte förstår att hon bidrar till undermineringen av den verkliga forskningen så är hon extremt naiv. Att publicera något sånt här samtidigt som en allt större skara hellre toagooglar vaccin, Big Pharma och andra konspirationsteorier, än lyssnar till professionen får bara negativa ringar på vattnet.

          Fortsätt gå på modebolagen och trendsättare och lär barnen om att vi alla ser olika ut men
          alla kroppar är lika mycket värda och lika vackra!!! Där kan vi göra skillnad! Men att sprida misstro för vetenskapen baserat på anekdotiska upplevelser (inte mindre osanna, bara inte generella) gör ingen nytta för någon.

            Exakt så. Man kan ha två tankar i huvudet samtidigt. Fetma är ett problem, hur kan vi lösa det? Uppenbarligen finns det viltmobbning inte bara i samhället utan även inom vården vilket är vidrigt, hur kan vi lösa det? Alla ska dock bli respekterade, oavsett kroppshydda, punkt!

        Stina ger ut en bok där hon kommer med diverse påståenden som ska anses som fakta. Då måste hon kunna tåla och vara beredd på kritik och ifrågasättanden. Istället går hon i taket och börjar tala om att hon är utsatt för ett drev och att folk vill komma åt henne, hon väljer sedan att angripa personerna (eller ja då enbart en) som kommer med kritiken och försöker misstänkliggöra dennes person men hon bemöter inte kritiken på ett sakligt sätt utan hon fokuserar bara på personen och inte vad personen säger. Det är inte seriöst.

      Tyckte du verkligen att jävkopplingen var långsökt?

        Inte om man hade pratat om kopplingen till artikeln om sockerberoende (och det tycker väl inte han själv heller, då man uppgett den i artikeln?). Däremot tycker jag inte att det har särskilt mycket med den här debattartikeln om Wollters bok att göra.

        Jag tycker inte att alla forskare som någonsin har gjort en studie som är (öppet) finansierad av t ex industrin är opålitiga inom alla andra relaterade områden. Det är ju jättevanligt att forsking finansieras av olika delar av livsmedelsindustrin. Det i sig betyder inte att resultatet är köpt eller att det är någon sorts bevisat forskningsfusk.

          Det håller jag inte med om. All forskning som finansieras av egenintressen är ofta av mycket sämre kvalitet. Flera seriösa studier har gjorts på just det ämnet som alla kommer fram till att underlaget är ofta för snävt och riktat mot vissa grupper, Kontrollgrupp saknas ibland helt eller har plockats in från en annan studie. Frågeställningen har ändrat under undersökningen för att bättre passa det erhållna svaret och data som inte understödjer den egna tesen förkastas. I min bok har Marcus ingen trovärdighet längre, tyvärr eftersom han visat på att han stödjer oseriös forskning.

            Nästan all forskning finansieras av aktörer med ekonomiska intressen idag. Knappt några pengar finns till grundforskning men vi måste ju fortsätta forska ändå, eller?

              Det stämmer inte men tyvärr dras forskningsanslag ner. Men det är ett stort problem att kvaliteten på forskningen urholkas och att det är egenintresse som styr. Vi går mot ett skifte där kunskap och fakta byts mot tyckande och populism. Sorgligt.

            Fast en publicerad studie är en publicerad studie. Den har granskats och prövats och genomgått alla tester för att kunna ses som tillförlitlig. Så är vårt system uppbyggt, just för att vad som helst inte ska kunna trilla igenom. Dessutom har den passerat alla forskningsetiska frågeställningar, trots finansierad av egenintressen. Din privata skepsis mot resultaten/forskaren kan tyvärr inte ses som vedertagen kritik i det här fallet.

            Dock ska jag erkänna att jag inte läst studien (och inte du heller antar jag?) och med det sagt kan jag säkert tro att retoriken och sammanfattningen skruvats lite för att få det att låta som att socker är jättehälsosamt, när det i själva verket kanske endast påvisats att rent socker inte skapar något beroende trots att vi alla vet att socker oftast inte intas så ytan i kombination med fett, smaksättning, sinnesstämning etc – dvs tillkommande medel som i kombination skapar ett stort beroende. Därtill de ohälsosamma effekterna av blodsockerhöjning, tomma kalorier och karies, men inget av detta ingår ju i den avgränsade studien och det är inte Dr Marcus fel.

      Så bra skrivet. Offerkulturen som Stina Wollter odlar och göder är både stötande och skadlig. Ingen är mobbad för att vården påtalar att de borde gå ner i vikt.

        Fast just det där är falskt. Det finns flera studier om att feta och överviktiga diskrimineras av vården och flera exempel där överviktiga inte fått den vård de behöver pga sin övervikt. Har själv varit mycket överviktig och i princip alla läkarkontakter jag hade handlade om att jag problemen jag hade skulle försvinna om jag gick ner i vikt, vilket helt enkelt inte stämde. Det gjordes heller inga undersökningar. Det finns såklart många hälsofördelar med att gå ner i vikt (annars hade jag inte själv gjort det) men ett brutet finger helar det inte.

          Vem har inte fått vård av ett brutet finger pga övervikt?
          Har jättesvårt att ta detta på allvar när eventuellt riktiga vårdskador blandas ihop med att någon fick en upplevt okänslig fråga.

            Problemet är snarare att det verkar ha blivit en sanning inom vården att kommer du inte med högt blodtryck, diabetes eller hjärtkärlsjukdom, ja då beror de på att du är överviktig. Istället för att utreda och ta reda på den verkliga orsaken så avfärdar man med övervikt. Det finns förövrigt många friska människor som släpar runt på övervikt. Debatten behöver nyanseras och plockas upp från den låga nivån den håller till på idag.

              Hur utreds orsaken till diabetes eller hjärt-kärlsjukdom på smala som inte görs på tjocka menar du? Vet inte om det finns några bra tester att göra, upplys mig gärna isåfall!

                Jag som läkare vill också veta 😂 vilken fantastisk utredning är det alla smala får? Jag har aldrig hört om den, och jag jobbar med det dagligen

              Så sant. Man förenklar, förmodligen till viss del pga tidsbrist för patienter..Men det är skrämmande och kan själv intyga det omvända, dvs är man smal, så kollas inte vissa parametrar om man inte själv ber om det, vilket bekräftar att man utgår från tesen och förenklingen smal=frisk och det omvända. Är man onormalt smal el överviktig så beror det oftast på ngt, men problemet är att det oftast direkt läggs på patienten som per automatik döms vara en över/underätare. Allt är inte livsstilsrelaterat, utan kan bero på biologisk sjukdom och man måste, som du säger först & främst utreda ev.orsaker. Detta fenomen kan ju även appliceras på kvinnor med smärtproblematik (vs män med smärtproblematik) som ofta bedöms vara förmodad depression, psykologiskt osv, innan man kanske ens kontrollerat fysisk status, medans män ofta får röntgen odyl direkt.

          Många undersökningar är både svårare att utföra på obesa samt medför högre risk. Det bidrar till en sämre vård när man inte säkert kan uttala sig om ultraljudsbilden pga dålig bildkvalitet, eller att man drar sig för ta den där njurbiopsin då riskerna är så mycket större när det är svårt att navigera. Sövning är också ett orosmoment på gravt obesa.

          Det sammantaget gör vården sämre för obesa, men kanske inte pga mobbing (jag utesluter absolut inte att det förekommit, det har det alldeles säkert gjort, vårdpersonal är människor och människor är ibland elaka) utan att mycket blir svårare på stora kroppar tyvärr.

            Du pratar om gravt överviktiga. Redan vid rätt modest övervikt avfärdas patienter och får höra att undersökningar inte kan göra.

              Jaså, vilka undersökningar rör det sig om främst då?

              Det här tror jag faktiskt inte på. Jag jobbar i vården och de flesta patienterna är lite överviktiga. Så att ingen skulle få helt vanliga undersökningar är bara inbillning.

              Jag tror att överviktiga med missnöje i vården i högre grad tillskriver det diskriminering mot sin övervikt. Smala kanske bara tänker att läkaren är en idiot.

              Så vet vi att överviktiga absolut får sämre vård men det tror jag delvis beror på att de i högre grad har mer komplicerade problemställningar, delvis att de tål många ingrepp och mediciner sämre/att doseringen blir fel ut från normen och att man ger upp lite när den riktigt feta personen som vägrar ändra livsstil kommer in med nya problem varje år som är relaterade till vikten.

              Om en frisk person som inte röker, har normalt BMI och tränar får kommer in med hjärtinfarkt för 3e gången så får man nog stark medkänsla för att den har så otur, medan om en som väger 100 kg, vägrar att ändra livsstil och kedjeröker på sjukhusparkeringen får hjärtinfarkt för 3 gången blir man kanske lite uppgiven. Även om det kanske var ett moment av otur hos honom också.

              Det är säkert fel att känna så men testa att jobba på ett sjukhus i en vecka så kommer ni se dessa exempel överallt.

              Anonym 08.36: nej, detta gäller inte enbart gravt överviktiga. Det är extremt svårt att exempelvis göra ultraljud på hjärtat på en patient inkommen till kardiologen om patienten är överviktig. Det behöver inte handla om 70 kg övervikt utan är mycket svårt redan på en kvinnlig patient som är normallång och väger runt 100 kg. Bilderna blir otydliga, det är svårt att komma åt, och ofta behöver man göra om ultraljudet vilket innebär en ökad kostnad i en redan hårt ekonomiskt ansträngd region.

                Jag jobbar på Klinfys med eko sen 10 år. Extremt svårt är väl att ta i på lätt-måttligt överviktiga, det är ju väldigt olika vad man får för bild på alla kroppstyper. Smala KOLpatienter och pat med små revbensmellanrum är ofta svårare rent bildkvalitetsmässigt. Men grav obesitas och stor hård mage är i princip alltid svårundersökta, med försämrad diagnostik som följd, på samma sätt som för smala med begränsad bildkvalitet. Man sliter dock verkligen sönder sina axlar och nacke av att köra tunga patienter dagligen. Många får sluta med ultraljud efter några år för att kroppen helt enkelt inte håller för att behöva trycka hårt i fel arbetsställning hela dagarna.

          Fick du då hjälp med att gå ner i vikt? Det duger ju inte att vården säger att du ska gå ner i vikt utan att ordinera hur. Det är ju som att säga att du har brutit benet, men gipset får du fixa själv. Tror de flesta som är överviktiga är mycket väl medvetna om det, men behöver uppenbarligen hjälp att få till en långsiktigt viktnedgång. Detta borde vara prio för vården, för att minska den uppsjö av följdsjukdomar som övervikt uppenbarligen kan leda till.

          BMI- gränsen för operation brukar ligga på 35-40, den gränsen har man inte satt för skojs skull. Det medför vissa risker med att operera för feta personer. Då är väl läkaren ingen mobbare för att den påtalar detta.

        Tydligt att du inte hör till dom med extra vikt. Problemet i sjukvården är att oavsett vad du söker hjälp för så är problemet att du är tjock. Man får inte den utredning som smala kanske får för den ”uppenbara orsaken” är övervikt. Alla dina åkommor försvinner om du bara går ner i vikt. Du är sjuk för att du är tjock, absolut omöjligt att du är tjock för att du är sjuk. Gå bara ner i vikt så löser sig allt.

        Migrän? Gå ner i vikt så minskar intervallerna och intensiteten.
        Stukat foten? Gå ner i vikt, för en smal människa stukar inte foten.
        Eksem? Gå ner i vikt.
        Deprimerad? Gå ner i vikt så ökar självkänslan och du blir gladare.

        Vården påtalar inte bara att man måste gå ner i vikt. Man låter bli att undersöka andra anledningar till åkomman.

          Men viktreduktion hjälper verkligen på migrän, en stukad fot, eksem och depression.

          Tvivlar på att en läkare BARA ger råd om det. Att du inte fick bandage för din stukade fot, bara råd om viktnedgång.

          Och är det inte direkt FEL att inte upplysa en patient om att viktnedgång är en möjlig hjälp för patienten? Jag upplyser alla mina patienter som röker om vilken del rökning har i deras sjukdomsbild, ska jag sluta med det också för att det är kränkande? De vet ju redan att rökning är skadligt men fan, det är ju mitt jobb att ge folk verktyg att hantera sin egen hälsa.

          Man kan inte hoppa över de viktigaste delarna. Och ja, rökning och fetma är antagligen topp 2 orsaker till ohälsa i landet så att läkare pratar om det är verkligen inte orimligt. Det hade varit orimligt att inte prata om det

            Är du helt tom i huvudet? Du tänker att en depression orsakad av övergrepp ska bli botad av viktnedgång? Att eksem orsakat av kontaktallergi ska botas av viktnedgång? Hahaha okej!
            Det finns otaliga historier om patienter som har viftats bort med bantningsråd. Mandapaints på instagram är en. En ung överviktig tjej som sökte hjälp för magont, nedsatt aptit, viktnedgång och fick höra av läkaren att det var ju BRA för henne att ha sådana besvär då hon var för fet ändå. Ett par veckor senare, när hon sökt annan läkare, visade det sig att hon hade fullt utvecklad koloncancer. En smal person hade ALDRIG viftats bort på det viset. Men vissa inom vården har stora fördomar om övervikt och det skadar och dödar tyvärr patienter.

              det finns väl mängder av personer som har skickats hem med diverse tumörer och annat utan att de var feta, men absolut, konstigt om läkaren sa att det var bra att hon hade besvär. Men att en smal person aldrig hade viftats bort så, stämmer inte. Det görs ju hela tiden.

              Min pappa var allvarligt sjuk och han skickades också hem… fick krampanfall o var medvetslös på vägen hem. Det händer ju även de som inte är feta.

                Men inte av samma anledning! Att förminska en persons besvär, ja det händer alla! T.ex. kan läkaren säga ”du är ju ung och ser frisk ut, du har nog bara lite känslig mage” men att få höra att det är BRA att man har ont i magen och inte kan äta normalt, då man har chansen att gå ner i vikt, det är riktigt farligt och stört. Nu blir detta en personlig anekdot sorry, men jag har en vän som fick en parasit i magen när hon varit i Sydamerika och hon väntade i ett antal veckor med att söka vård då hon njöt av att snabbt gå ner i vikt. Tyvärr får vi i samhället och av vården lära oss att viktnedgång hos en överviktig person ALLTID är positivt, oavsett hur det går till…

                  Ja, att läkaren sa att det var bra att hon var sjuk så att hon gick ned i vikt är ju förstås väldigt fel. Vill dock hoppas att de flesta läkarna inte svarar så.

                  Båda dina historier är anekdoter och såklart väldigt otrevliga händelser. Jag har aldrig träffat en läkare som inte tar ofrivillig viktnedgång på allvar, och jag har träffat många.

                  Det kan också vara att patienten tolkat det som läkaren säger som fan läser bibeln, det är nog ganska vanligt och läkare får aldrig försvara sig pga tystnadsplikten.

                  Såklart är depression pga övergrepp extra svårt att behandla, men jag märker att du har extremt begränsad medicinsk kunskap om du tror att fysik och psyke inte hänger ihop. Träning och en nyttig diet är extra viktigt om man har trauman i livet och depression på grund av det, eftersom stark fysik hjälper kroppen att hantera stressreaktionerna som kan utlösas av trauman.

                  Kontakteksem hjälps mer av att sluta komma i kontakt med det som utlöser eksemet, men viktnedgång ger mindre fukt i hudveck, mindre skav, bättre hormonell balans osv. som hjälper på de flesta typer eksem.

                  Fett är ett hormonproducerande organ. Man får hormonell obalans av att vara fet. Hormoner påverkar de flesta delar av kroppen, speciellt känslan av psykiskt och fysiskt välmående. Man får många fördelar av att gå ned i vikt om man är fet.

                  Att det är svårt – ja. Möjligt? Absolut. Finns hjälp att få? Ja! Måste man göra en stor egeninsats? Också ja.

                  Skal någon mobbas eller diskrimineras för att de är feta? Nej. Ska man låtsas som att fett inte påverkar olika sjukdomar och tillstånd? Nej.

                  Jag tror själv att jag är respektfull i mitt möte med smala och feta, aldrig haft någon som har klagat och har hjälpt flera till varig viktnedgång. Du kanske tycker att jag är tom i huvudet men det är nog mest på grund av din egen okunskap i ämnet. Man blir ingen medicinsk expert av att läsa Stina Wollters blogg.

                    Så sant och välskrivet! Att tror att fettväven endast är ett energiförråd är en gammaldags syn. Som du säger vet vi sedan 30 år tillbaka att fett frisätter en rad olika hormon och andra protein som har viktiga endokrina och inflammatoriska effekter. En övervikt rubbar detta, detta kan som kan ha effekter på en rad olika organ. Dessutom är det en enorm belastning på kroppen. Självfallet ska man inte stigmatisera människor med övervikt men det är fel och medicinskt oetiskt att inte informera om farorna med detta, precis som med rökning (och där har vi ju sett hur man på 50 år ändrat uppfattning, läkare röker inte längre camel).

                    Träning är INTE en effektiv väg till viktnedgång. Motion, rörelse, träning ÄR superviktigt för alla människor, men att det skulle leda till att man går ner i vikt har motbevisats gång på gång i studier. Sedan har du så klart ingen aning om vad jag har för yrke och utbildning, så det är skrattretande att du tänker att Stinas blogg är det enda jag har i mitt CV – extra roligt är att jag bokstavligt talat aldrig läst hennes blogg. Har enbart sett den senaste tidens debatter, men följt Eriks böcker och forskning. Men om du mår bra av att tro att jag är obildad så kan du få tro det. 🙂

                      Jag sa träning och viktnedgång, inte att träning ger viktnedgång. Det vet de flesta att det sällan gör. Eftersom jag själv är utbildad inom ämnet lyser det ganska tydligt för mig att du inte är det. Du behöver inte ladda upp ditt CV för att jag ska förstå det.

              Många använder mat för att döva ett övergrepp, en depression. Där behövs det ju hjälp med att bearbeta traumat och få personen att inte missbruka mat. Dåliga matvanor och övervikt kan i dig också leda till depression. Socker/kh har visat sig gynna bakterier i tarmen som leder till depression.

                Man börjar med att bearbeta traumat och därefter minska på destruktiva beteenden. Det är inte viktnedgång i sig som ”botar” en sådan depression.

                  Det kanske verkar logiskt för dig att börja med att bearbeta trauman. Men vissa blir inte bättre alls av traumaterapi, och många blir sämre.

                  Dock hjälper träning och viktnedgång nästan på alla. Så många psykiatriker argumenterar för att börja där istället. Om man undanhåller det från patienten tar man bort de alternativen som faktiskt ger störst chans för tillfriskning. Är inte det diskriminering?

                  Nu gäller det framförallt träning mer än viktnedgång ska sägas.

                    Jag köper att träning/motion/rörelse är jätteviktigt för den psykiska hälsan. Viktnedgång? Not so much. Du vet att ett symtom på depression är just viktnedgång? Oavsett om personen väger 120 kg eller 50 kg så är det inom psykiatrin INTE önskvärt att en patient p.g.a. sin psykiska ohälsa börjar gå ner i vikt ofrivlligt.

                      Det är väldigt stor skillnad på ofrivillig och frivillig nedgång.

                      Gud vad du griper efter halmstrån

            Men alltså. Anonym 08:51. Tror du att dina patienter är dumma i huvudet? Jag lovar dig – LOVAR – att det inte finns en enda fet människa, förutom möjligen om denne har intellektuell funktionsnedsättning, som inte förstår att det är dåligt att vara tjock och att den skulle må bättre av viktnedgång. Inte. En. Enda. En. Men problemet är ju att det är så satans infernaliskt svårt att gå ned i vikt, och detta faktum har ju solitt forskningsstöd. Och då så otroligt kränkande då detta ändå tas upp som om det vore UPPLYSNING som var lösningen på problemet. Alltså jag är tjock, behöver gå ned i vikt. Men det är ett jävla aber HUR. Då är jag ändå utbildad och jobbar med beteendeförändringar hela dagarna.

              Känner med dig. Tyvärr kommer aldrig personer som inte haft viktproblem att förstå detta. De tror på riktigt att några extra promenader och att ”skippa kaffe latten” kommer göra att man når BMI 25 inom några veckor…

              Jag är läkare, forskaren inom fältet depression och hjälper mina patienter att gå ned i vikt. Precis som med rökning vet de flesta att det inte är bra att vara överviktig.

              Många patienter slutar röka och gör långvariga ändringar i sin livsstil när de förstår hur mycket vikt betyder för deras sjukdom. Det kan fungera som motivation.

              Jag har sett det funka flera gånger. Ingen är dum i huvudet, lägg ner den aggressiva argumentationen.

          Det är tråkigt att patienter känner sig negativt särbehandlade på grund av övervikt, men tyvärr (?) är det så att många kroniska sjukdomar (fysiologiska som psykologiska) kan förbättras, botas eller undvikas genom att patienten når en stabil och hälsosam vikt. Ingen läkare tar upp det för att vara elak, utan för att det är bättre för patientens allmäntillstånd om denne är av hälsosam vikt. Alla de åkommor du nämner kan förbättras/undvikas då, bortsett från kanske en stukad fot (en hälsosam vikt kan dock innebära bättre balans och därmed minskad risk för fallskador.) Hur som helst – läkare vill inte trycka ner patienter pga övervikt, utan avhjälpa symptom och åkommor.

            ”känner sig särbehandlade”… Du är en del av problemet. Säger du så om rasism också? När mörkhyade blir diskriminerade, skyller du på att de KÄNNER sig särbehandlade? Check yourself!

              Din retorik är ett tydligt exempel på hur fakta blir bemött med emotionell argumentation förklädd till logiska slutledningar. Det är uppenbart att du letar efter något att hugga på. Bara för att du upplever att något är på ett visst sätt betyder det ingenstans att det objektivt (och systematiskt) är så.

              Och: övervikt är inte detsamma som att vara rasifierad. Absolut inte.

            Ja alltså helt ärligt, jag läser igenom alla kommentarer här och känner bara att hjälp vilken minerad mark det måste vara för en läkare att ge en diagnos till en överviktig patient! Hur den än vrider och vänder på det så känns det som att läkaren kommer trampa patienten på tårna, bara för att den gör sitt jobb ordentligt. Naturligtvis tycker jag att läkare ska kunna väga och välja sina och ord ordentligt men de är varken psykologer eller kommunikatörer. Ibland måste folk lära sig att ta emot information om sig och sin kropp utan att gå in i affekt, utan endast se det utifrån perspektivet från den som presenterar det – varför den säger det och vad det baseras på. Läkare vill sina patienter väl, alla som tror något annat får sluta kolla på så många dåliga deckare!

              Ja det måste ju vara tjänstefel att inte informera patienten om det faktiskt finns evidens för att en viss åkomma kan förbättras med viktminskning och det är en del av riktlinjerna för behandlingen liksom. Då undanhåller man ju information och patienten blir inte erbjuden den behandling som bör ingå. Vad ska man dokumentera i en sådan situation för att inte få socialstyrelsen på sig ifall sjukdomsbilden förvärras och man inte informerat patienten ordentligt?

      Vill nämna att Charlotte Erlanson-Albertsson själv säljer bantningsmedel, Appethyl (.com) så jäv re sockerberoende, klart det finns sockerberoende om man ska kränga kosttillskott (pun). Hemsidan understryker verkligen att hon är professor och att forskningen är hypergrundlig. Liksom att kontrollgrupper rasat i vikt om det snaskat i sig Appethyl. Så, värt att minnas re forskningsvärlden: alla är jäviga för alla vill kapitalisera på sin forskning. Inte konstigt – men vore fint om t ex media ibland påminde oss alla om den saken. Sanning finns inte, forskare kommer fram till olika saker.

        Min tanke är att om man forskar, så kan man också skriva sin rapport fördelaktigt till sin forskning.

          Du forskar uppenbarligen inte

            Inte du heller 😛

            Se bara på Ancel Keys.

        Charlotte är en person som har riktiga egenintressen i det, hon tjänar pengar på sina böcker och som du säger hennes bantningsmedel. Likaväl som Stina har egenintresse i att hon vill sälja sin bok och bli bokad som föreläsare i detta ämne. Alla är lika mycket kålsupare.
        Men det är långt ifrån alla forskare som skriver böcker eller kapitaliserar på sin forskning. Majoriteten skriver inte böcker.

    Jag har både läst boken och lyssnat på Wollter/Hemmingsson och har lite svårt att förstå kritiken från de 12 forskarna. Den enda jag kände till innan är just Marcus med sitt något kontroversiella utspel om att socker inte skulle trigga hjärnans belöningssystem vilket gör att vissa personer utvecklar ett sockerberoende. Det har det gjorts så otroligt många studier kring som visar på samma resultat, att socker skapar beroende hos vissa.
    W/H ger ett annat perspektiv på framförallt de bakomliggande orsakerna till övervikt. Hade det varit så enkelt som att du är vad du äter hade det funnit läkemedel som motverkar effekterna av vad du äter. Det finns inte och det är av en enkel anledning, det är många faktorer som samverkar. Det är tråkigt att det bara verkar få finnas en riktig åsikt om fetma, att redan lite övervikt är skadligt för hälsan och att den ska kraftigt fördömas av samhället. Det är här som W/H bidrar till att med sin bok skapa en motvikt. Sedan kan man undra vad är det de 12 forskarna är så rädda för?

      Lyssnade på podden hälsoveckan med bl.a. Gudiol och resonemanget de för låter väldigt rimligt, ska inte gå in djupt men handlar om att det är högbelönandr mat, inte just socker, som gör att vissa har svårt att kontrollera intaget.

      Undrar också, hur ska de ha det? Lite övervikt är ok men det är i princip omöjligt att banta. Då borde väl verkligen krut läggas på att inte gå upp eller bli av med något kilo så tidigt som möjligt, eller ?

        Den högbelönande maten innehåller raffinerat socker och det är vad som avses. Socker finns i allt vi äter men den är då inte raffinerad utan i sitt naturliga tillstånd. När vi dricker mjölk får vi i oss laktos som är det socker som finns naturligt i mjölk. I frukter finns fruktos som även det är socker. Problemet är inte det sockret som finns naturligt i maten vi äter utan problemet är alla tillsatser av raffinerat socker, dvs det vita socker som vi använder när vi bakar. Att förneka att det vita raffinerade sockret inte leder till beroende hos vissa är så märkligt och man måste du fråga sig vad det beror på. Gudiol som är fysioterapeut vilka samarbeten har han? Kan vara tillverkare av olika proteintillskott med tillsatt socker.

          Alltså säger inte att han är något slags facit men diskussionen de har är ändå intressant. Vore folk beroende av vitt raffinerat socker borde folk i hög utsträckning helt enkelt köpa rent socker att hälla i sig. Men är det så det går till? Skulle tro att de flesta som får sötsug går ut och köper godis, choklad eller något, även om de har strösocker hemma tex. Och ska man ta tag i sitt problem är det ju jätteviktigt att först och främst inse VAD man är ”beroende” av. Och det rimliga är ju just att det är kicken/belöningen av god mat vilket vi ju är programmerade till att gilla sött och helst i kombination med fett.

            Godis, läsk mm innehåller det vita sockret. Så det man gör är att faktiskt gå till affären och hälla i sig vitt socker. Man är inte beroende av coca cola eller choklad eller colanappar utan det som finns i alla dessa produkter, vitt socker!

              Men det är ju inte poängen. Varför gäller folk inte i sig ren sockerlösning? Jo därför att det inte smakar lika gott som exempelvis läsk. Det är kombinationen av smaksättning och innehåll av socker som är perfekt utformad som gör att folk äter/dricker det. Säg att valet står mellan lightläsk (ok nu bortser vi från koffein etc) eller sockerlösning av strösocker, vad väljer man? Och vad precis är det i just det raffinerade sockret som gör en beroende när ingen blir beroende av sockret i frukt? Det borde ju då vara något slags gift, likt koffein eller nikotin, eller?!

                Socker påverkar hjärnans belöningssystem på samma sätt som nikotin och alkohol. Det är den mekanismen som leder till beroende.
                Det som får oss att föredra viss mat över annan är söt smak. Dvs sockret. Det handlar inte om något annat. Dessutom kan vi bara urskilja fem smaker, sött, salt, beskt, surt och umami.
                Vad gäller lightprodukter finns det även forskning där som visar på att lightprodukter skapar samma beroende som vanligt socker. Din liknelse med att dricka sockervatten är rätt träffsäker, för det är vad du gör när du dricker läsk, som består uteslutande av socker och vatten och lite artificiella smakämnen.

                  Så sötningsmedel och raffinerat socker kan ge beroende men inte socker i en banan menar du? För om det bara är den söta smaken man är beroende av låter det ju rimligt att ta sin fix med en frukt istället. Eller en matsked socker istället för choklad. Varför gör ”sockerberoende” personer inte så? Jag tror att anledningen är att det inte är lika gott. Gott = belönande.

                    Klockrent! Med samma logik som folk har om ”sockerberoende” skulle alla vara beroende till allt de gillar, de vill göra/ äta det igen.

            Fast varför skulle man behöva hälla i sig socker från paketet när det är billigt med en massa smaskigare alternativ? Som att säga att alkoholist kan du inte vara om du inte dricker t-röd? Har du råd köper du väl fina viner och dricker det. Har även hört Att sockerberoende inte finns för du prostituerar dig inte som en heroisk skulle göra och inte gör du andra olagliga saker heller… Varför skulle jag behöva göra det? Socker är billigt och lagligt.😑

              För att slippa få i sig en massa andra tillsatser om det bara är sockret man är ute efter? För att slippa gå ut och handla om man inte har något hemma? För att det blir färre kalorier? Är väl rätt självklart att det är just det smaskiga man har svårt att låta bli.

    Vad är exakt är lögner från Stina och överviktsforskaren?

      De tre påståenden som de invänder mot i debattartikeln är att BMI inte säger något om kroppssammansättning och risk för sjuklighet, att om man har hälsosamma levnadsvanor så spelar vikten mindre roll samt påståendet att ingen kommer att lyckas gå ned i vikt, då 90–99 procent kommer att öka i vikt igen. Så jag tolkar det som att det är detta som de kallar ”medicinska osanningar” (lögner står bara i rubriken).

      De skriver också att de instämmer i att ”mobbning, kroppsfixering och dåligt bemötande både i vården och i samhället generellt behöver påtalas så att vi alla kan hjälpas åt för att minska dessa problem”. Så i den delen verkar de ju tycka att Stinas bok är bra.

        Det finns faktiskt ingen forskning som kan etablera ett orsakssamband mellan BMI och namngivna sjukdomar. Sambanden finns inte där på samma sätt som att asbest och rökning leder till lungsjukdom. Det närmaste orsakssambandet som finns idag är att övervikt ökar risken att insjukna i vissa sjukdomar, diabetes, hjärtkärlsjukdom mm.
        Att tro att man kan bedöma rätt vikt genom förhållandet längd/vikt gränsar till det naiva. Människokroppen är otroligt komplex och det är också vad W/H resonerar kring. Något Marcus och hans kollegor antingen helt missar, många forskare är inkörda på detaljer och har svårt att se helheten, eller så undviker de helt enkelt att se komplexiteten för att de vet att det finns många okända parametrar som de inte vill eller kan beakta.
        Hälsosamma levnadsvanor har stor betydelse det går inte att komma ifrån och så länge det inte går att direkt koppla övervikt till specifika sjukdomar och dessutom ange hur stor övervikt som leder till sjukdomen gissar Marcus och hans kollegor.
        Att ingen lyckas gå ner i vikt och att 90-99% kommer att öka är lika mycket spekulation från bägge parter. Det är den punkt som jag själv ifrågasätter, men som sagt varken Marcus&Co eller W/H har mer på fötterna än sitt eget tyckande.
        Men det går inte att förneka att övervikt är ett samhällsproblem som skapar både psykiskt och fysiskt lidande för den utsatta. Men att försöka skuldbelägga, stigmatisera och kapitalisera på överviktiga är mer än osmakligt. Det behövs mycket mer forskning men inte enbart utifrån ett medicinskt perspektiv utan även från ett socialt perspektiv.

          Det finns forskning som visar att sambandet mellan typ 2 diabetes och BMI är starkare än typ 2 diabetes och någon annan faktor, så det du skriver är hittepå 🙃

            Tack! Vi behöver ofta påminnelsen om att bara för att någon skriver en lång kommentar med en massa argument behöver det inte betyda att det är sant,

            Fast du skriver faktiskt hittepå nu Anonym 08:57. Diabetes typ 2 har också kallats åldersdiabetes av den anledningen att det är flest personer över en viss ålder som drabbas. Sambandet mellan ålder och diabetes typ 2 är alltså det starkaste. https://www.lu.se/artikel/risken-typ-2-diabetes-okar-med-stigande-alder

              Det är insulinresistensen som är problemet och risken att drabbas ökar vid högre ålder, men framför allt vid en för individen för hög konsumtion av socker/kolhydrater för då behövs inte lika mycket insulin. De allra flesta som kapar sin konsumtion av kolhydrater reverserar diabetes typ 2.

            Nej, det hon skriver är att det saknas ORSAKSsamband. Det spelar inte roll hur stora samband man hittar ifall det är något annat som orsakar sjukdomen ifråga. Herregud.

        Tack för bra sammanfattning!

    Oavsett vad för forskning man läser, vad för dokumentär man tittar på eller vad man läser…. Måste man fråga sig själv vem som tagit fram materialet och vem som kommer tjäna pengar på det. ALLTING är alltid vinklat åt ett eller annat håll för att antingen generera pengar eller tjäna personliga syften. Ingenting är någonsin oberoende!

      Syftar inte på dig O, men det är väl foliehattars främsta argument för att inte tro på forskning. ”Forskningen om x är inte oberoende, därför finns det ingen orsak att tro på slutsatsen y. Om man bara tänker efter lite kritiskt förstår man därför att z är den bittra sanningen som ingen vågar prata om.”

      //Conny, 56. Utbildning: livets hårda skola.

        Huvudregeln om forskningen är trovärdig eller inte är följ pengarna. Den förmågan tror jag faktiskt inte foliehattarna har.

        Haha exakt så!!!! Att tolka och förstå forskning har varit något av det mest utmanande under mina sex år på universitet. Det är så komplicerat och har verkligen noll med ”hur det känns”. Vem gör forskningen? I vilket land? Varför? Vilka variabler är med? Vilka är inte med? Varför? Vilket teoretiskt ramverk? Hur starka är resultaten? Går de att generalisera till allmän population? Vem har granskat? På vilket sätt gick granskningen till? Vad är ens kunskap förresten?

          Foliehattarna orkar inte ta sig igenom det utan bakar bara ihop det till ett ”ifrågasätt”. Sen är de inte sämre dramaturger för det utan blandar gärna i någon konspirationsteori, kryddar med pengar och toppar med en underdogaspekt. Där har de sedan receptet på en färgsprakande hemmaforskning som inte tror på något men misstror allt.

      Ja och här skriver en Stina en bok som hon vill tjäna pengar på, och hon vill bli bokad som som föreläsare.

    Vad jag förstått så det Stina skriver ang övervikt och undervikt så behöver det inte vara sjukligt. Jag har en dotter som åker skidor samt springer långlopp och människor påpekar hela tiden hur smal och liten hon är. Själv är jag överviktig och rör mig tyvärr allat för sällan men alla mina värden är bra. Vet att Stina skrivit om just det tidigare att huvudsaken man själv mår bra och att man ar bra värden är väl allt ok? Gällande barn kan man definitivt inte säga något, då dottern ansågs ”mullig” och skulle dra in på vissa livsmedel. Så heder till Stina. Det finns inga mallar. <3

      Fast man måste ju se det mer långsiktigt. Bara för att dina värden är bra just idag så vet du ju inget om hur kroppen påverkas i det långa loppet. En rökare kanske inte får lungcancer imorgon, men det kan ändå bli så i framtiden. Personliga anekdoter är heller knappast relevanta i debatten utan visar snarare på att vi människor tenderar att ta till oss det som passar våra egna intressen.

      Stina W är inte läkare/forskare utan konstnär med mera så vad hon skrivit tidigare blir konstigt att hänvisa till.

      VÄRDEN. SÄGER. INGENTING.

      Repetera efter mig

      Herregud blir så trött på «mina värden är bra så jag har bra hälsa»

        Varför säger de ingenting? Och om de inte betyder nåt, varför tar man ens blodprov då?

          Det beror väl först och främst på vilka värden man menar? Och alla värden är ju bra tills de blir dåliga. En 20-åring rökare har säkert bra lungfunktion, blodtryck osv men det betyder ju inte att det fortfarande är så om 30 år om hen fortsätter röka.

            Men med det resonemanget finns ju det ingen anledning att kolla några värden alls? Och om man har bra värden på något vården ansåg värt att kolla upp ska man alltså inte bry sig om dem för de kan ju bli dåliga nån gång i en hypotetisk framtid?

              Man kollar väl värden för att se om man är sjuk och behöver någon form av behandling NU. Men att de är bra just idag betyder inte att ens livsstil är hälsosam och att värdena kommer förbli bra om man fortsätter som nu. Speciellt inte om man är hyfsat ung.

                Jag är 54 år, smal och har alltid varit. Dem kommentarer jag har hört genom alla år är, ”varför är du så smal, äter du ordentligt” osv osv. Lite tröttsamt men inget jag har deppat över även om det inte heller är ok. Varför skulle det vara mer ok att kommentera min vikt för andra? Jag har aldrig nämnt, skrattat, hånat el kommenterat någons vikt el ev övervikt. Min erfarenhet är att dem som kommenterar andras övervikt är överviktiga själva. Typ ”hon är iaf tjockare än mig”.

                  Hållet faktiskt med, jag förnekar inte att det finns body shaming mot folk med övervikt och fetma men jag har själv erfarenhet av att min vikt som är något låg är bekymmersam. Att folk gett mig extra mat under lunchen då jag behöver lägga på mig. Skämtat om min vikt och indikerar att det rör sig om en ätstörning, och oavsett hur man ser ut så vill man inte höra kommentarer om ena kropp.

              Nej man ska inte gå och kolla sina ”värden” på rutin för att stämma av om man är hälsosam, tex köpa provpaket på werlabs.
              Att ta blodprover är en hjälp i det kliniska arbetet, tex en patient har olika symtom och berättar om sina besvär och då kan man ta blodprover som stöd för att komma närmare ett svar, då väljer man riktade blodprover utifrån den kliniska bilden.
              Referensintervallen är uppbyggd så att man har testat på en grupp friska individer och intervallet blir så att 95% av dessa hamnar inom referensvärdena. Så i praktiken säger det inte så jättemycket utan måste tolkas med andra symtom och fynd. En person kan ha avvikande värden på ett blodprov men behöver för den sakens inte vara sjuk eller vara något avvikande.

              Ja, exakt så!

              Folk lägger orimlig tillit till blodprov. Om dina blodprov är dåliga så är du antagligen sjuk/har någon brist.

              Att dina blodprov är normala betyder INGENTING (annat än att det kan utesluta vissa typer akuta och kroniska sjukdomar i det ögonblicket)

                Nej man behöver i praktiken inte vara sjuk för att man har något avvikande blodprov. Referensintervallen är att man tar en frisk population och testar dessa, och då kommer 95% av dessa prover bli referensintervallet (tänk hur en normalfördelningskurva ser ut). Bara för att man ligger inom referensintervallet så behöver det inte vara optimalt, ta tex D-vitamin så ligger man inte optimalt om man är i de lägre nivåerna av referensintervallet. Och har man riskfaktorer för hjärt- och kärlsjukdom så är det helt andra målvärden för tex blodfetter än vad referensintervallet säger. Man kan ha provsvar som avviker från referensvärdena utan att man behöver vara sjuk eller att det är något som behöver följas upp. Alla provsvar måste tolkas tillsammans med den kliniska bilden.
                https://sv.wikipedia.org/wiki/Referensintervall

    Jag tror att kroppspositivsmen gör mycket gott, att många mår bättre av att Wollter och andra visar på sociala medier att man faktiskt kan se ut på många sätt och ändå få ha sin plats i vår värld. Självklart ska man också få diskutera detta med BMI/övervikt och de kostråd och annat som ges.

    Men det är stor skillnad på att skriva en biografi och säga att ”såhär känns det för mig, såhär ser MITT liv ut”, jämfört med att skriva en fackbok där man för fram det man kallar fakta. En sådan bok blir självklart (och ska bli) granskad, oavsett om det handlar om kattuppfödning eller vikt/hälsa. Där tycker jag Wollter går vilse, det är som om hon blir alldeles förvånad över att någon ifrågasätter innehållet.

    Det känns också som om hon blandar äpplen och päron och mobiliserar sina följare och menar att denna granskning är ett påhopp på ”aktivisimen” snarare än just en granskning av just denna enskilda bok.

    Det är klart att det låter gött att alla ska få vara precis som de är, utan att behöva oroa sig för sin övervikt. Men i det här fallet tror jag faktiskt hittills mer på dessa 12 läkare än på de källor hon för fram. Även om nu en av dem skulle ha lite ”tvivelaktig” bakgrund. Det är alltså tolv läkare som har vigt sina yrkesliv åt det här fältet, skulle de alla ha helt fel? Men som inom alla områden så finns det såklart yrkesmänniskor som anser annat. Dock låter ”hälsopedagog med master inom kost” inte självklart i jämförelse med dessa läkare.

    De gånger jag i min tjänst kommit i kontakt med tex patientföreningen för obesitas så har de gjort ett gott intryck på mig och de lyfter också fram hur människor blir behandlade i samhället/skolan när de lever med detta, ett jätteviktigt ämne som vi verkligen behöver prata mer om. Men ingen tjänar på att det sprids felaktigheter och om nu Wollter och co gör det (jag är själv inte kunnig inom det området) så bör de absolut bli ifrågasatta.

      Första vettiga kommentaren i detta kommentarsfältet

      Hear hear

      Nä, och kontot kroppsrespekt har uttryckligen sagt att vikt inte spelar någon som helst roll…Å så försöker hon tjäna pengar på den tesen.

      Bra och nyanserat inlägg i debetten.

      Boken ÄR faktagranskad!
      Stina har inte ensamt skrivit boken. Medförfattaren har bl.a. 20 års erfarenhet av obesitasforskning(mer än alla de där 12 har ihop). Han vet vad han talar om.

        Nä, 12 läkare och en av dem verkar ha forskat och jobbat med obesitas rätt länge. Erik är inte läkare.

    Tanken är god, vi måste sluta mobba överviktiga och sluta se ner på våra och andras kroppar. Övervikt är inte heller svart eller vitt. Men tycker att Stina ibland drar det lite för långt

    Kan tipsa om ”you are not a before picture – Alex light”
    Tycker den boken är riktigt bra men har endast kommit halvvägs. Någon annan som läst och har en recension?

    Ja, barn som är jätteaktiva men ändå får till sig av skolsköterska att de måste gå ner i vikt…är ju jättevanligt att man är lite mullig innan puberteten eller innan tonåren tagit slut. Förstår att man måste motverka de som bara äter skräpmat och godis men tror sjukvården måste lära sig lite pedagogik också hur man uttrycker sig. Kanske se till det stora hela och om barnet är aktivt osv

      Skulle vara svar till Tova längre upp

    En 6åring har nyligen blivit omhändertagen med stöd av lvu på grund av kraftig övervikt som har lett till förfettad lever.

      Lösryckt låter det förfärligt. I ett sammanhang är det säkert relevant.
      Varför är den lilla sexåringen så överviktig? Beror det på att föräldrarna inte kan servera barnet bra mat utan låter barnet ät- fel mat. Vill inte föräldrarna ta till sig och ändra på det?
      Isåfall är det snudd på misshandel och staten måste agera.
      Det är INTE nyttigt någonstans när ett barn utvecklar kraftig övervikt. Direkt livsfarligt i det långa loppet.

    Övervikt är en sak, extrem fettma är en annan sak.
    Fettma är inte bra, så enkelt är det.
    Var det inte LD som påstod att hon inte kunde gå ner i vikt, sen kom en separation och singelliv och vips så rasade kilona.

    Finns inte motivationen och viljan att göra nått åt fettman kommer det inte heller hända nått.

      Största anledningen var nog dock att hon började med ADHD-medicin med amfetaminliknande effekt = minskad hunger. Amfetamin är btw ett fantastiskt effektivt sätt att gå ner i vikt på.

        Nej hon hade gått ned kraftigt innan hon började med sin medicin. Hon började träna karate och röra på sig, och satt inte längre hemma och åt och drack alkohol hela dagarna.

    Jag kan bara säga att jag tycker det enklaste vore att vi alla helt enkelt skiter i hur andra ser ut och ägnar oss åt vårt eget istället.
    Gillar inte SW ofta grova sätt att visa att det liksom är OK att vara fet.
    Nu är det hennes sätt att visa det jag reagerar på och med det inte alltid sagt det är ok.
    Men är
    vi friska så spelar det ingen roll hur vi ser ut. Tycker alla influensers ska vara såpass på kvinnors sida framförallt att de går ut med i sina plattformar att vi alla duger istället för att hylla det ena eller det andra.
    Är man sjuk eller har man besvär tar man tag i det själv. Vi har sjukvård mm och vi har BRA sätt att banta t ex utan att det ska kosta skjortan.
    Vad som är nyttigt eller ej kan vi själva ta reda på.
    Men sen borde alla mammor / pappor prata med sina barn, främst då unga tjejer om vad / vilka som inte är några perfekta ideal.

    Vem tjänar på denna upptrissade och polarisering debatt? Båda sidor har ju rätt, övervikt/fetma är inte hälsosamt men det är inte heller enkelt att gå ner i vikt. Stigmatisering o självhat förstör ens livskvalitet och gör ej att man gå ner i vikt. Övervikten är ett superkomplext problem, på samhällsliv, men båda sidor debatterar som att det är enkelt och de har lösningen.

      Samhällsnivå

    Ibland händer det. Du har författat något sakligt och bra 😉
    Kan tipsa om Jacob Guidol.
    Han skriver uppkysande om fetma och kroppssktivism.
    Fick pris som ”årets folkbildare” av föreningen vetenskap och folkbildning VOF 2021.

    Tex finns ingen forskning som fastslår att det inte går att gå ner ii vikt och stanna där. Det är svårare att göra det om man en gång uppnått fetma, i synnerhet för barn.
    Men det går. Och dessutom visar studier att folk som väl gått ner en gång, i ganska stor utsträckning håller sig på en lägre vikt än innan en lång period efteråt.
    Aktivister vill väldigt ofta att verkligheten ska vara på ett sätt.
    Så bra att det Stina S säger granskas

    Jag är så otroligt trött på Stina Wollters uppmärksamhetsökeri. Lika besserwissrande och överlägsen som Lady Dahmer. Nej tack/ hälsningar också fet men behöver inte ha rätt i allt

      Jag är fet och har rätt i allt.

    Så lång och tröttsam debatt. Lämna andras kroppar ifred och sköt din egen. Vad gör lite extra valkar? Hysteriskt samhälle.

    Finns det nån överviktig här som känner sig hjälpt av konton likt Stinas? Jag har varit väldigt överviktig men är nu mer ”normalviktig” men ej smal utan det hänger lite hit å dit på sina ställen.

    Men jag gillar inte alls sånna ”kroppskonton” utan stör mig mest på dom. Är så överdrivet. Varför kan inte en överviktig bara ha ett vanligt konto? Typ om skönhet eller kläder eller trädgård eller vad som??? Tycker det där bara blir cirkus och extremt. Tiktokare som trycker i sig mat och sen ska proklamera hur lyckliga de är. Tjocka som ständigt står i underkläder eller för små kläder på insta. Dansar så fettet dallrar. Varför?
    Vill man representera är det väl bättre att som tex Margareta Grääs va en beautyinfluencer, inte ursäkta sin vikt utan bara äga det å göra det man tycker är kul å är bra på. Den typen av representation tror jag är jätteviktig å behövs mer av. Att alla man ser i soc medier å på tv INTE ser ut som Bianca Ingrosso… men att dom också är helt normala!!! Tycker det ibland blir omvänt. Man vill vara så kroppspositiv att det blir freakshow ist
    Eller?

      Håller helt med
      Stina Wollter är lika osunt besatt av sin kropp som en Kardashian.

      Och har ni tips på fler ”vanliga” konton som drivs av en tjock eller på andra sätt icke normativ kropp så tipsa gärna mig👇🏼👇🏼

      Enig med dig PO 100 procent

      Du sätter precis ord på det jag också känner.

    Agnes wold uttalade sig i ett avsnitt av hennes podd, men då om fetma för vuxna och vad effekten av viktnedgång skulle vara:

    Agnes Wold: Du kommer inte få en hjärtinfarkt bara för att du är tjock

    Om övervikt, BMI och varför det är så svårt att gå ner i vikt. Professor Agnes Wold förklarar varför hon tycker att det är farligt att prata om fetmarelaterade sjukdomar och att typ 2-diabetes inte ökar. Hon pratar också om tunnhårighet och Christer berättar om chocken när han själv blev tunnhårig och hur han löste en del av problemet.

    https://sverigesradio.se/avsnitt/agnes-wold-du-kommer-inte-fa-en-hjartinfarkt-bara-for-att-du-ar-tjock

      Agnes Wolds område är klinisk bakteriologi. Hon är ingen expert på övervikt. Förstår inte varför hon ska uttala sig på alla möjliga områden som egenskap av någon form av expert som inte är hennes gebit?

        Men hon är forskare.
        Hon fokuserar på forskning och vad forskningen visar.

    Jag hade fetma när jag var 10-15 år. Skolsköterskorna noterade min vikt genom åren, men ingen av dem sa något om att jag behövde gå ner i vikt. Ingen övrig person från vården heller som jag var i kontakt med under de åren sa något om vikten. Däremot fick jag random frågor från andra barn om varför jag var så tjock.

    Att jag ville lägga om min livsstil landade jag i när jag var 15, jag ville inte vara ”den tjocka” resten av livet. Slutade hetsäta och började träna. Gick ner 30kg. Det är +20 år sedan och visst upplever jag upp- och nedgångar (och jag måste träna regelbundet och ha mer koll på maten än många av mina ”naturligt smala” vänner), men jag har lärt mig hur min kropp fungerar för att jag inte ska bli överviktig igen. Men tror ingen egentligen bryr sig om jag skulle vara tjock eller inte idag, som 37-åring. Det var värre när man blev retad som barn. Idag är det snarare samhällets skaffa barn-/äktenskapsnormer som är otroligt påtagliga.

    Man kan ju inte blunda för att svenska folket har blivit fetare. Förr ojade vi oss över de feta amerikanerna nu är vi själva där. Aldrig förut har vi haft så många feta barn,ungdomar och yngre människor. Vi behöver bara gå tillbaka till 60-70talet och titta på klädstorlekarna. Numera kommer inte en ”normal” dagens 38 i äldre kläder med storlek 42. Det fanns knappt några feta barn i skolan. I min klass hade vi en tjock tjej,hon var tjock eftersom hennes mamma övermatade och skämde bort henne. När hon var 13år tog hon själv tag i det och började viktminska genom att röra på sig och äta sunt. När vi hade återträff i 20 års åldern var hon normalviktig och det är hon än idag. Min kusin övermatades och från två års ålder har hon varit riktigt fet. Hon hade alltid en saftflaska i näven och åt en massa sötsaker non stop. Hon orkade inte leka och bröt handlederna flera ggr när hon ramlade pga sin vikt. Hon är fortfarande överviktig trots att hon kämpat men tyvärr inte orkat vara konsekvent med kost och motion. Jag vet att hon är ledsen och lider av att vara överviktig och jag tänker inom mig att hon säkert känner sig besviken på sina föräldrar som gjorde detta mot henne.

    Förstår mig inte på vissas sätt att tala så förbannat nedsättande om andra. Skärp dig.

    Tänk att 1+1 inte är 2 längre.
    Jo man går ner om man har ett underskott av kalorier. Jo man går upp om man har överskott av kalorier.

      Nä hon hänvisar till att 90% av de som bantar går upp igen. Jaha? Det är ju för att vi överviktiga(har varit det å ser mig inom kategorin) har andra mönster än smala. Å går vi tillbaka till dom så går vi såklart upp. Vi beter oss å lever annorlunda. Man behöver förändra sin livsstil å sitt beteende. Förstår inte hennes poänger?

      Kan vi inte ist fundera på vad smala gör som vi kan försöka implementera i tidig ålder hos alla barn så färre blir överviktiga. Skapa rörelse för alla barn i både förskola å skola VARJE DAG. Prata med barn på riktigt om mat och innehåll. Hennes debatt är ju bara slöseri med tid?

        Tänker såhär: alla som har fetma har ju vid någon tidpunkt i livet hamnat i en energiobalans och börjat lägga på sig mer fett. En del orsaker är yttre men sen finns det också sådant man inte kan rå för, livet är orättvist liksom. Men att ursäkta en skenande vikt kanske redan från barndomen hjälper ingen. Fortsätter det skena så blir ju konsekvensen tillslut grav fetma där kanske endast operation hjälper. Ingen vill hamna där. Så oavsett orsaken till viktuppgång så behöver man ju någonstans, vid någon tidpunkt försöka kartlägga orsakerna och göra något åt det, om man inte vill leva med fetma då. Det blir konstigt att säga att det är ok att vara överviktig och lägga på sig ett par kilo per år så länge man mår bra eftersom det kommer bli allt svårare att gå ner till normalvikt senare och risken för komplikationer ökar. Ju tidigare man inför vanor desto lättare blir de naturliga och det behöver inte bli extremt på något sätt.

        Det beror ju lite vad man lägger in i ordet bantning. För mig är det folk som försöker att snabbt gå ner i vikt genom att strypa tillförseln av kalorier drastiskt under en tid inte sånna som tänker till och gör en livsstilsförändring som mer är långsiktigt och något man kan leva efter.

        Hade förut en kollega som ett par gånger om året skulle gå på sån juicediet… veckan innan åta det kakor etc varje dag och efter dieten och önskad effekt så var det bara på det vanliga igen.

      Men suck… kom med något nytt…

        Kom med någon sanning 😉 ? Gammalt är oftast sant…

    Det här med vikt är så mycket mer komplext för individen än vad många förstår. Jag tror på ett sätt att ”båda sidor” kan ha rätt. Det finns de som blir motiverade och peppade av att höra att jo, det går att gå ner i vikt och det kommer göra stor skillnad på hälsan att gå ner några kilon. Men sedan finns det de som jag anser har bantat sönder sig själva, och de kan nog må mycket bättre av Stinas och Eriks budskap, att viktnedgång till varje pris inte alltid är värt det. Vi kan väl ta ett exempel:
    Anna är 40 år. Hon har jojobantat hela livet och vägt allt från 50 kg till 115 kg. Hon ställer sig på vågen och ser att den visar 105 kg. Hon blir skitledsen, känner sig misslyckad och börjar googla efter en ny het bantningsmetod. Vad är bäst för henne att göra? Att köra en ny diet, där hon går ner 20 kg och sedan upp 25 kg? Eller att acceptera att hon aldrig mer lär väga 50 kg som hon gjorde när hon var 15 år, och att förbud kring mat bara kommer göra henne besatt av just den maten? Om hon följer råden i Eriks bok Slutbantat så kommer hon försöka få in mer motion i vardagen, mer grönsaker, och minska på processad mat. Hon orkar inte ”leva perfekt” så ibland blir det pizza eller vin. Men efter 2 år har hon gått ner 9 kg. Nej 9 kg är inte jättemycket på en person som väger så mycket, men hon har inte hetsätit, hon har känt sig glad, hon tycker om sin nya vana att promenera 4 km varje eftermiddag… Är detta verkligen så dåligt? Är det inte mycket bättre än att hon skulle ha bantat ner sig för 30:e gången? Jag tror vi måste sluta se allting så svart eller vitt. Det ultimata vore om alla levde superhälsosamt och hade BMI 22 men vi lever inte i en utopi. Vi är människor med olika fel och brister och ibland är en viss acceptans bättre än ett helt liv av självhat.

      Ja, sluta med bantning och istället lägga om till hälsosam livstil for life är bra. Klart man går upp igen om man återgår till skräpmat eller för stort intag efter strikt bantning. Är kanske det som är problemet hos många. Gå ner 20 kg och äta pulver och sen efter kuren ska de unna sig allt igen.

        Sedan behöver fler förstå att alla kroppar har en set point. Kroppen kommer fortsätta sträva efter sin högsta vikt, och därför förespråkar t.ex. Erik Hemmingsson att man slutar stirra sig blind på att man SKA väga 64 kg enligt BMI, utan kanske nöja sig med att om man en gång har vägt 100 kg kan det vara mer realistiskt att stanna på 80 kg eller så, även om det inte är det ”ultimata” enligt vissa.

          Nej kroppen strävar inte efter någonting alls. En kropp är bara en kropp, den omvandlar kalorier till fett om den får i sig ett kaloriöverskott. Det gör kroppen oavsett vad den har vägt som mest eller som minst.

          LD körde med den där teorin om att kroppen strävar tillbaka till sin maxvikt (så absurd idé, varför skulle en kropp göra så). Sedan gick hon ner i vikt och sa att det hände utan ansträngning, för det var ”vad kroppen ville”.

            Läs på, du har fel. Biggest loser-studien är en bra start.

            Nu har LD bara varit smal en kort tid, så henne kan du inte jämföra med.

      LaLa, så välformulerat. Tack!

        Tack <3 Skönt att någon fattar och inte bara vill kasta skit på överviktiga.

    Tjock, smal, hälsosam, ohälsosam. Om alla tar ett djupt andetag och tänker efter så strävar väl alla efter god hälsa. Ingen vill väl vara sjuk? Rökning, stillasittande, icke självvald ensamhet, för mycket alkohol, snabbmat och halvfabrikat exempelvis leder generellt inte till god hälsa i längden. Rörelse, motion, träning, sociala sammanhang, bättre kvalitet på mat exempelvis leder generellt till bättre hälsa i det långa loppet.

    Om man tittar på det generellt. Men sen finns det människor i den första kategorin som mår bra och lever tills de är 100 år och människor som gör allt ”rätt” som dör för tidigt. Överviktiga kan friska och smala kan vara sjuka.

    ”Sjuka” kan känna sig friska och ”friska” kan känna sig sjuka.

    Jag undrar när vi började krångla till det? När blev det så mycket svart och vitt. Jag tror på mindre stress, rörelse varje dag, 80/20 regeln när det gäller kost det behöver inte vara slaviskt utan man kan äta allt men inte hela tiden eller hur mycket som helst, bra balans mellan aktivitet och vila, ett socialt sammanhang och själva vikten i sig är inte det avgörande om man själv mår bra. Men om man inte mår bra eller till och med är sjuk kan det vara hjälpsamt att se viktens betydelse i det. Men med stor förståelse att vissa sjukdomstillstånd gör önskad viktminskning eller viktuppgång mycket svårare.

    Och ordet banta ska inte användas i något sammanhang.

      Klokt sagt. Det är så lätt att stirra sig blind på siffror och glömma bort att vi alla är individer. Jag kan tycka det är skrattretande (och sorgligt) att många som varit smala hela livet förväntar sig att överviktiga ska offra allt för att nå en låg vikt. De ska ALDRIG mer äta pizza, pommes, godis, eller kakor. De ska oavsett väder och mående ut och jogga 7 km dagligen. De ska aldrig ta lite extra på tallriken för att maten är väldigt god. De ska leva helt felfritt för annars är de minsann ”odisciplinerade latmaskar” – säger personen som aldrig haft viktproblem och tar några extra godisbitar…

        I alla dina kommentarer i det här inlägget har du varit otrevlig, kallat människor för tomma i huvudet och del av problemet… Se hur du uttrycker dig. Du är själv en del av problemet när du inte tagit tag i dina egna triggers vad gäller vikt och viktnedgång och fullkomligt spyr ner andra med elakheter för att du inte kan reglera ditt nervsystem. Jobba på dig själv. Sluta var elak. Lär dig argumentera utan personangrepp. Då LOVAR jag dig att du kommer tas på större allvar i vården och annars.

          Nippon +1000!!! Så trött på det här kommentarsfältet ibland.

            Haha buhuu någon har en annan åsikt åh nej… 🙂

          Fast vet du vad, debattnivån är redan lagd i detta kommentarsfältet av många andra. Du tycker jag uttrycker mig hårt men att skriva att överviktiga har en stor offerkofta, att de inbillar sig att de blir diskriminerade, och att de är korkade det är tydligen helt okej för dig? Det finns forskning som visat att överviktiga blir diskriminerade inom vården, på arbetsmarknaden m.m. men ändå tycker folk det är rimligt att vräka ur sig att de bara har en offerkofta på trots att detta (inom vården) leder till DÖDEN ibland. Ja jag uttrycker mig hårt men det är för att jag brinner för detta ämne och äcklas av alla som bara vill känna sig duktiga för att de har ett BMI under 26. Klimatet är hårt i kommentarsfältet på BB och kan man inte ta det så kan man ju surfa vidare till familjeliv kanske. Jag är glad att jag står upp för den andra sidan här i kommentarerna – stolt över det faktiskt. 🙂

            Fast man kan väl argumentera för sin sak utan att bli otrevlig eller gå till personangrepp. Tar fokus från det man vill säga.

    Som forskarutbildad kan jag skriva under på att det är så här inom flera forskningsfält. Och så ska det vara. Forskning är svårt, komplext och att komma fram till en enda entydig sanning är extremt ovanligt. En forskare som är tvärsäker ska man vara misstänksam mot.
    Ju mer man forskar desto mer inser man att det mesta är väldigt osäkert.
    När det kommer till kost och vikt finns det enormt många andra faktorer som spelar in. Det går alltså inte att bara se på vikten och säga att just den är orsaken till x eller y. Detsamma gäller kosten.

    SÅHÄR ÄR DET.

    Om fetma är en sjukdom så borde den behandlas och inte vara föremål för mobbing.
    Att se ner på människor som inte mår bra är inte ok!

    Vi lever i ett samhälle där digitalisering anses viktigare än människors välmående. Stillasittande uppkopplade liv leder till ohälsa till kropp och själ.

    Fetma och övervikt är symptom på vår livsstil. Vissa har större benägenhet rent genetiskt och andra har gener som får dem att misslyckas på andra sätt.
    Extra kilon syns men alla andra symptom som visar på ohälsa len som inte syns lika tydligt: Antidepp medicin, olika missbruk- shopping, sex, alkohol, droger osv.

    Världen är full av sjuka människor p g a en sjuk värld. En helt skev jävla uppfuckad värld som alla tvingas överleva i och gör på det bästa sätt de förmår.

    Fetma är det minsta problemet vi har trots allt jävla tjat om det
    Världen står inför svälttider och depression.
    Extra hull i svälttider kan vara bra. Precis så som kroppen är tänkt att fungera.
    Kroppen är helt otrolig som kan lagra fett.
    En kropp som kan lagra fett är en fungerande kropp.

    Sjuk sjuk värld…

      Detta är verkligen inte så här det är.

      Håller helt med dig. Det finns enorma problem i världen som många blundar för, men många vill ju ta den lätta vägen. Det är lätt att sitta och peka finger på överviktiga och klappa sig själv på axeln för att man minsann håller sig under BMI 26. Tänk om folk visste hur många mediciner som bidrar till övervikt? I Sverige tar 1 miljon svenskar antidepressiva. Vanlig biverkning? Ökad aptit och viktuppgång. Ändå ska de skuldbeläggas och hånas för sin vikt, bli kallade lata, när många stått på gränsen till suicid innan de fick behandling – som tyvärr har biverkningar. Det är en sorglig värld.

        Tar en miljon svenskar antidepressivt dagligen eller har 1 miljon människor gjort det periodvis i sitt liv?
        5 miljoner svenskar (minst) tar febernedsättande – hur sjukt är inte det?
        Sen är det ju så att vissa går upp i vikt av att ta antidepressivt medan andra är deprimerade utifrån övervikt och livsstil.

    Debattörerna i artikeln har rätt i att övervikt inte är bra för hälsan. Men att bara konstatera det är nog inte till så mycket nytta som de tror.

    En rimlig hypotes till varför fetma är så utbrett idag är för att vi har ett (visserligen över världen ojämt fördelat) överflöd av energirik mat, vilket vi – människosläktet- inte haft och således inte behövt förhålla oss till innan. När det funnits mat, har man ätit det. Har det funnits mycket mat, har man ätit mycket mat, eftersom att det kunnat dröja länge till nästa energiintag. Det var helt avgörande för vår överlevnad. Vi har dock inte ändrats fundamentalt rent evolutionärt, och därför äter vi mycket och energirik mat nu också, men i överflöd. Nästan så att man kan säga att vi är programmerade att göra det.

    När man då säger att ”nej, man ska inte äta så mycket och så energirikt, man ska gå ner i vikt” är det inte konstigt att det för väldigt många, för många, inte fungerar – just eftersom att äta, äta mycket och att äta energirik har varit avgörande för att vi ska överleva ett år till ett annat. Därför är det inte konstigt heller att det blir en otrolig jobbig och återkommande kamp för många. Våra psyken hänger inte med i en extrema omställning som skett mänskligheten på bara ett århundrade eller i många fall mycket mindre. Vi har ju levet tiotusantals år med helt andra premisser.

    Därför är det väl klokt att Stina med fler belyser andra perspektiv. Det finns ingen enkel lösning på fetma och att bara upprepa att den är dålig är inte effektivt och visar inte på förstående inför den stora utmaning som finns med att komma till bukt med den.

    Minns att LCHF-ingenjören My fick bilder till sig från mammor som varit på BVC och där sköterskorna förklarat för dem att deras barn hade högt BMI och därmed ombads att hantera situationen. Bilderna visade barn med helt normal vikt i mina och många andras ögon. Så det blir lite knas att bara följa en tabell och sedan inte inse att det händer mycket med ett barn under uppväxten.

    Det är f ö samma My som sade att hon hade tagit konceptet med intuitiv ätning till Sverige så det var ju intressant att kontot kroppsrespekt även pratade om detta.

      Intuitivt ätande…kurser som hon tar 5000:- för. Har hon ngn utbildning inom detta? Eller nej, det behöver man ju inte nu för tiden. Bara gå på känn och följare.

    Varning för lång inlägg!
    Det jag tänker skriva nu är enbart anekdoter från min uppväxt som överviktig, underviktig och allt emellan.
    Vikthetsen kring mig började redan i 6års. Regelbundna vägningar, mätningar och kostråd. Fick vid varje vägning höra att ”nu har du ju gått upp mer än du ska, du får äta lite mindre”. Eller ja, det var mamma som fick direktiv att ge mig mindre och nyttigare mat. Detta pågick till jag var runt 9 år. Då striktare vården till det ännu mer, jag sattes på diet. På lunchen fick jag gå och hämta en tallrik med min ”mat” inne hos mattanterna. Samma ”lunch” varje dag. Keso, krossad ananas, råriven morot och riven vitkål. Självklart vägt och kontrollerat. Resultatet av detta? Jag hetsåt mackor när jag kom hem från skolan då jag var så hungrig att det vred sig i magen. Viktnedgången uteblev såklart, och dieten togs bort efter ungefär 2 år.
    Där någonstans skrek kroppen stopp. Jag gick bara upp mer och mer i vikt, trots att jag åt långt från så onyttigt eller mycket som mina vänner. Kroppen blev som en svamp.
    När jag kom upp i högstadiet hade jag blivit så gaslightad av vården att maten blev min fiende. För hur jag än åt och rörde mig så gick jag bara upp i vikt. Jag slutade i stort sett att äta. Åt ingen frukost, ingen lunch, ingen ordentlig middag. Levde på sallad och knäckebröd. Men jag stannade i vikten. Jubel från vården! Nu ska vi bara försöka få ner mig i vikt också.
    Spolar fram till efter gymnasiet. Fick jobb på en fabrik, flyttade hemifrån och kunde nu leva mer dolt med min (vad det nu blivit) ätstörning.
    Började promenera till jobbet (ungefär 6km), cigarett och kaffe till frukost, jobbade över lunchrasterna, jobbade även över efter ordinarie tid om det fanns något att göra, promenerade hem, duschade och åt sedan dagens frukost/lunch/middag. Oftast blev det sallad och lax. Dessa dagar gick jag upp klockan 05 och var hemma allt mellan 17.30 och 21.30.
    Jag rasade såklart i vikt. På ett år gick jag ner över 40kg, vården jublade igen! Jag fick ryggdunkar, blev positivt bemött och påhejad. Men ingen såg vad som krävdes av mig, hur jävla förstörd jag var, vilken felaktig strategi detta var.
    Jag tog upp med vården om att jag var nära att klappa ihop, jag var så trött, orkeslös och inte alls tillfreds. Svaret jag fick var ”Endel behöver bara äta en gång om dagen, vi är alla olika. Vi vill ju inte att du ska gå upp i vikt igen?”
    Nej. Det ville jag ju såklart inte, för nu var jag ju alla tillfreds. Vården slutade tjata, mamma slutade tjata (hon visste för övrigt inte att jag tog sådan skada av detta, hon förlitade sig på vad vården sa), och jag fick längre inte höra gliringar och glåpord om min kropp.
    Vändningen kom när jag träffade min make. Han nästintill tvingade i mig mat, för han insåg att det här var sjukligt. Han hjälpte, stöttade och gjorde allt för att underlätta för mig. Är honom evigt tacksam för detta.
    Resultatet blev ju dock att kroppen blev som en svamp och sög åt sig allt igen. Vården skrek rakt ut! Jag som varit så duktig och gått ner så mycket i vikt!
    Blev gravid med mina döttrar (två täta graviditeter) och fick höra att jag absolut inte fick gå upp ett gram eftersom jag redan var överviktig.
    När yngsta dottern var född drog min ätstörning igång igen. Nu med ett träningsberoende också. Tränade hårt och tungt 4-5 dagar i veckan, och promenerade drygt 10km sammanlagt. Dom resterande dagarna gick jag ”bara” PW på 12km.
    Några år senare kraschade kroppen, och jag fick träningsstopp pga en diagnos.
    Sedan dess har jag levt med kronisk värk orsakad av ytterligare en diagnos som också för med sig återkommande diskbråck, luxationer, muskelkramper etc.
    Vågar ni gissa vad vården rekommenderar?

    Jag tror att viktfixering och dieter i unga år gör mer skada än nytta. Hur hade min kropp fungerat om jag bara hade fått vara en aktiv 6åring som inte hade några problem med kosten? Hade jag fortfarande fått en skev syn på kosten? Hade min kropp kraschat så totalt som den gjorde?

    Min mamma har i efterhand bett om ursäkt till mig, men jag vet ju att hon aldrig skulle skada mig. Hon litade ju bara på vården.

      Vilket bra exempel på det Erik Hemmingsson hela tiden försöker föra fram i samhällsdebatten efter att ha forskat på övervikt i tjugo år. Attityden till barn med högt BMI eller övervikt MÅSTE förändras!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.