Triss i Instagram

189 kommentarer

På tal om instagram: Paows senaste stories där hon försöker förklara varför hon opererar sig – hon är fullkomligt obegriplig! ?

Ja verkligen osammanhängande. Sedan argumentet att hon fick ett par Fendi kängor gratis av random kille i affären om hon gav honom sitt telefonnummer för att hon nu anses snyggare än tidigare?! Lite sorgligt, tycker ändå att det verkar ligga en svag självkänsla bakom alla operationer.

Det går inte ihop med att hon påstår sig tjäna hundra tusentals kronor på OF varje månad. Varför inte bara köpa sina egna dyra skor och väskor då? Varför vara beroende av att någon slibbig kille vill ge henne skorna i utbyte mot ja vi kan ju gissa…? Hon är ju heller inte någon slags ugly duckling utan har väl alltid ansetts vara snygg (blond, smal, långt hår m.m.) så förstår inte alls vad hon syftar på. Hon har ju opererat sig mycket men grunden är väl densamma? (Eller vem vet nu efter ännu en till näsoperation…)

Prostitution är prostitution oavsett om det sker via OF eller i en skoaffär.

Jag tror hon tänker OF = jobba = få pengar, medan få saker från män = få uppskattning… :/

Hittar inte henne på insta. Vad heter hon där?

kattpaow

Jag fattar inte folk som skriver ”vad heter hon på Insta?”
Om du Googlar Paow instagram, så kommer det ju upp?

Tror tyvärr att Paow har utvecklat ett beroende av att operera sig.

Trampar ev otroligt många på tårna nu: men det är ADHD. Alla har en diagnos nuförtiden. Fan fler som har diagnos än inte? Är det så otroligt dramatiskt?

Nä precis fan alla har ju adhd.

”Jag har adhd, därför är jag okoncentrerad ibland”, ”jag har adhd, därför är det svårt att få ihop vardagen”, ”jag har adhd, så jag blir snabbt disträ om jag inte tycker nåt är roligt”… No shit Sherlock, gäller ju typ alla.

Det måste väl börja närma sig gränsen nu..? När det är fler som har ADHD än inte. D v s ADHD blir det normala och vad blir vi andra då??

Det behövs att nära 5 miljoner till får diagnosen. Först då kommer personer med ADHD konkurrera ut de ”normala” personerna.

Haha ja! Typ alla tår då eftersom du menar att alla har adhd ?

Jag har själv det, vardagen går knappt att få ihop, förstår henne

Newsflash: vardagen går knappt ihop för någon ?

Nej men för vissa är det ännu ännu mycket mer svårare och kostar mer än det smakar.

Välkommen till vuxenlivet.

Varför är det så provocerande och omöjligt att tro på att vissa människor kämpar mer med livet än andra pågrund av en diagnos?

Tror man att folk som säger sig ha adhd ljuger?

Jag skulle nämligen ge ALLT för att slippa leva med adhd.

Nej men många skyller på sin släng av adhd.

Men, har man adhd så är det ju oftast en anledning till att man inte klarar vissa saker likabra. Ska man inte förklara då?

Känns inte som att man kan vinna oavsett här

Klart det är ledsamt och en smula provocerande att man antas ljuga och fejka

Nej du kan nog inte vinna – Vissa människor har bara bestämt sig för att de vill tycka att det är en löjlig hittepå-diagnos som bara används som ursäkt. Skit i dem. Jag har ingen diagnos själv men har växt upp och sett hur svårt min bror har haft det pga sin, jag blir också ledsen av att se folk uttrycka sig såhär hånfullt och förminskande. Förstår dig verkligen!

Har också när anhörig med adhd och kan hålla med till viss del. Däremot tycker jag att man kan ifrågasätta att massa kändisar börjat utredas och få diagnoser genom privata kliniker.

En släng av adhd?
Det provocerar mig något oerhört när någon säger så.
Eller att det är en ”superkraft”. Säger man så vet man fan inte vad adhd är.
Jag håller med dig Maria, adhd är ett helvete, och jag skulle gärna slippa det.
Var rädd om dej!

Tack för omtanken ❤️

Och varför är det så svårt för de med diagnos att förstå att livet kan vara superjobbigt trots att man inte har någon bokstavskombination på papper?

Finns en mindre influencer som ibland tas upp här som har MS samt ADHD och när den sistnämnda diagnosen dök upp blev hon totalt besatt av att dra upp den i tid och otid. Hon får det alltid att låta som att alla ”normisar” (lol) glider igenom livet på en härlig lugn räkmacka medan det för henne är en bedrift om hon lyckas med att inte pissa på sig typ. Rätt så anmärkningsvärt med tanke på att hon har jättebra betyg, bostadsrätt, och faktiskt lyckats med mycket som många andra inte klarar av (iofs med hjälp av galet curlande föräldrar men ja betygen har hon ju själv faktiskt stått för).

Jag tycker inte att det är svårt alls. Livet kan vara tufft för alla, diagnos eller ej.

Håller med, hatar min adhd. Ingen superkraft nånstans, endast en funktionsnedsättning. Dock skönt att få en diagnos pga lättare att vara snäll med mig själv när saker går åt helvete, för 711 gången fast jag gör allt i min makt för att det inte ska göra det.

Men alltså det är ju verkligen inte sant, jag känner väldigt få människor som har svårt att få ihop sin vardag. Det är självklart inte alltid jättelätt, roligt eller ångestfritt, och det finns självklart mycket annat än ADHD som påverkar. Men nu är det ju faktiskt så att man har konstaterat att människor med just denna diagnos har det betydligt svårare att klara av vissa typer av vardagsbestyr än de utan diagnos.

Newsflash: har man adhd är det inte bara lite svårt i vardagen och man kämpar mer än andra ( du ) ?

Det är tur att man kan få hjälp av läkare samt medicin.

Känns nästan som att det är sådana som du som är lite svagbegåvade då? Om du inte har en diagnos men ändå inte får ihop vardagen ?

Adhd är väl en slags funktionsnedsättning som sätter sig på förmågan att klara av ett normalt liv utan att behöva medicin. Att man saknar begåvningen att sköta sitt liv och vardag.

Nej, du saknar inte ”begåvningen”. Det handlar bla om den exekutiva funktionen. Men har inget med begåvning att göra

Maria; inte jag som skrivit om många som har svårt att få ihop vardagen, men 1: adhd är inte den enda diagnosen som påverkar en. Sjukdom är inte ovanligt och sjukskrivning = lite pengar. Många är ensamstående osv. Det är ju många saker som påverkar hur ens vardag ser ut, inte bara adhd.

För adhd är ju den enda diagnosen som påverkar vardagen annars är man svagbegåvad? Snälla nån… ?

Den otroligt kränkta adhd:aren har talat.

Ja? Är det aldrig okey att faktiskt bli kränkt?

Klart det är provocerande när människor vill mena att man hittar på ??‍♀️?

Ingen har talat om dig som person.

Nej. Men betyder det att jag inte kan ställa frågan – är det aldrig okey att bli kränkt?

Eller får man bara svara på direkt tilltal och inte diskutera?

Du kallar mig svagbegåvad för att jag hävdar att vardagen i dagens samhälle är knepig för väldigt många att få ihop utan att stressa sönder sig? Det var väl att ta i? Du kanske inte känner dig lika unik då eller vad gör dig så förbannad?

Hur barnslig reaktion är inte detta på att man först själv förminskat andra personers funktionsnedsättning och förlöjligat de problem de möter på daglig basis oavsett, och så får man en pik tillbaka på grund av sin oförskämdhet och blir då superkränkt? Snälla. ?

Ingen säger att människor som inte har ADHD inte har några problem, men sätt två personer på prick samma plats i livet, samma problem och samma förutsättningar, varav den enda har ADHD och den andra inte, så kommer den mer ADHD ha det svårare förutsätt att den andra inte har någon annan funktionsnedsättning som gör det svårare för denna. Det är ingen tävling. Det finns en anledning till att människor med adhd ofta behöver medicineras för att klara livet på samma sätt som andra, det betyder inte att livet blir en dans på rosor av medicin, utan att man blir lite mer normalfungerande.

Känn dig istället tacksam över att du fungerar så pass bra som du gör utan medicinering eller annat motsvarande stöd, istället för att vara bitter på som behöver hjälp för att fungera som du. Livet kan vara skit för alla, men har man därutöver en funktionsnedsättning blir hindren betydligt svårare att ta sig över än om man inte har det.

Men det är ju precis det, ingen har exakt samma förutsättningar, erfarenheter, möjligheter, problem osv. Man kan ju inte tro att någon har det så mycket lättare än en själv bara för att jag har ett hinder som den inte har. Den kan ju ha två andra hinder.

Men byt ut adhd mot att vara rullstolsburen.

En person kan gå och den andra sitter i rullstol. Vi kan inte med säkerhet förutspå vem av dessa som kommer möta flest problem i livet, ha det tuffast, med mera, så ingen kan med säkerhet säga att den utan rullstol de facto kommer leva ett bättre, lyckligare och lättare liv än personen som sitter i rullstol, men faktum kvarstår att den i rullstol kommer bära med sig det problemet genom livet, genom upp och nergångar och det kommer alltid påverka varje aspekt i hela dennes liv, och alltid ge den personen sämre förutsättningar i förhållande till den som inte sitter i rullstol (och inte har någon annan funktionsnedsättning).

Ja men det säger jag inte emot heller. Men poängen är att livet inte är en räkmacka för någon bara för att den inte har diagnos. Varför är det så svårt att acceptera?

Någon bär med sig ett trauma, en annan har psykisk ohälsa, en tredje kronisk värk, den fjärde har bränt ut sig… varför tävla i vem som har det tuffast?

Men påstår jag det?

Kommentaren ”Du kanske inte känner dig lika unik då” vittnar om en extremt rutten syn på människor som lider av ADHD, så det är ju uppenbart att någon form av agg ligger bakom din argumentation.

Säger du samma sak till den som klagar på sin utbrändhet, oförmåga att gå, kroniska vräk, osv? Är att prata som det också bara ett att *verka speciell eller få uppmärksamhet*?

Är att prata om det också bara ett sätt att verka speciell eller få uppmärksamhet *

Det var inte jag som skrev det så vad för agg som ligger bakom den formuleringen kan jag inte svara på.

Känns snarare att många vuxna vill ha ADHD nu förtiden? Att man helt plötsligt i vuxen ålder liksom känner efter för mycket och vill ha en utredning.

Så man får lite lagligt tjack

Å blir smaaaal ??

Smal?! Vad gör jag för fel? ??

Fan.. jag vill också ha adhd.. på riktigt.

Aaaaaah! Precis så! Jag vill bara knarka!! Skit i det faktumet att man nästan går in i väggen tillslut?

Kanske därför så många får en diagnos sent, för att det är då man dels hamnar på bristningsgränsen samt att det pratas med om adhd idag

Många går in i väggen, behövs ingen diagnos för det. Men många vill nog ha det för att ”ursäkta” att man inte klarar det. Och med ursäkta menar jag nog mer för en själv, att själv få en förklaring.

Men jag tror snarare att samhället går åt ett håll som inte är rimligt för gemene man att klara av.

Exakt. Vissa med diagnoser verkar tro att alla andra seglar genom livet

Nej verkligen inte? Snarare tvärtom att man då har mer förståelse för det.

Jasså? Genom att kalla andra svagbegåvade när de påpekar att de inte har diagnos men ändå får kämpa?

Hur barnslig reaktion är inte detta på att man först själv förminskat andra personers funktionsnedsättning och förlöjligat de problem de möter på daglig basis oavsett, och så får man en pik tillbaka på grund av sin oförskämdhet och blir då superkränkt? Snälla. ?

Jag är inte superkränkt, jag är även en annan anonym än den du syftar till. Tycker bara att det är sten i glashus.

Personen provocerade fram en reaktion genom att vara förminskande och hånfull mot folk med den här diagnosen. När någon i affekt svarade på ett inte övertrevlig sätt, används det sedan mot denne. Det är ett väldigt osoft beteende faktiskt.

Håller inte med dig. Ingen har gått på Maria som person här eller pekat ut henne som lat/obegåvad/whatever. Hon är den enda som har gått på någon här. Då ska man kanske inte hävda att man har mer förståelse för andra sen.

Och nej, jag är fortfarande inte kränkt.

Väldigt många flickor med ADHD fick aldrig diagnos eller utredning i skolan pga skillnad i hur symptomen uttrycker sig hos pojkar och flickor. Det är inte så konstigt att många vuxna kvinnor söker en förklaring till de svårigheter de har upplevt hela sitt liv men som inte uppmärksammats.

Så är det verkligen. Kan förstå att man blir trött på att ”alla har ADHD”, men jag kan också verkligen se hur viktigt det är att utredas om man upplever problem.

Jag har en mamma med tydlig ADHD som aldrig utretts och jag kan ibland känna att så mycket i hennes liv hade varit enklare om hon bara fått sin diagnos. Jag känner också att man då kanske hade haft mer förståelse för och kunskap om hennes beteenden som stundvis varit svåra att hantera för mig som dotter, samt att man upptäckt min ADHD-diagnos tidigare (finns ändå en stark ärftlig faktor i ADHD). Vet inte ??‍♀️ men tycker att diagnoser är bra om det skapar mer förståelse, man pratar mer om det, man kanske förstår sig själv, sina föräldrar, man är mer uppmärksam på problemen hos sina barn och kan hjälpa dem. Jag hade önskat att jag fått min diagnos tidigare.

Obs – min diagnos var svår att upptäcka för att jag alltid varit en väldigt högpresterande person, höga betyg, lärt mig saker snabbt. Har läst master på ”bra” universitet och jobbar ett ”bra” jobb. Jag har inte varit en ”typiskt ADHD”-person, men förstod sen att det tar sig så olika uttryck i kvinnor och män, flickor och pojkar. Det är så viktigt att fler får kunskap om de skillnaderna!! Tycker jag 🙂

När jag gick i skolan (är född 84) så hade INGEN diagnos. Varken pojkar eller flickor. Vet inte ens om diagnosen fanns då. Så der borde ju gälla fler än bara flickor.

På den tiden var det damp eller mbd och idag är det accepterat med adhd, det var inte på samma sätt förut så jag gissar att de som fått en diagnos inte basunerar ut det på samma sätt som görs idag.

Och hur bra gick det då? Att ingen diagnostiserades och att både flickor och pojkar led i onödan.

Har ingen åsikt om det var bra eller dåligt, bara konstaterade att det inte bara är flickor som inte fick diagnos o ung ålder.

Ja, även dessa är ju vuxna nu och söker svar – Det svarar ju på din egen fråga.. 🙂

Min sambo är född 85 och fick diagnosen i lågstadiet. Jag är några år yngre och när jag gick i lågstadiet och högstadiet hade MÅNGA fått diagnosen ADHD.. Typ alla pojkar som var lite hyperaktiva fick diagnos. Vet inga flickor i min ålder som fått diagnosen ADHD i skolåldern, ett par som fått den nu i vuxen ålder.

Och behöver slippa ta ansvar över sina handlingar. Det ser man tydligt av alla influencers som mittiallt har diagnosen och försvarar sig med sitt vidriga beteende ”men jag har faktiskt ADHD”

Som tjejer som beter sig hur som helst och sen skyller på pms.

Känns som att ADHD är en trend idag särskilt i blogg/influencer världen som många vill ha för skylla sina underliga och helidiotiska beteenden på.

Det handlar om att många kvinnor är underdiagnostiserade och att man idag fått fram nyare forskning som visar på att diagnosen är bredare och inte behöver vara så utåtagerande som många tänker.

Det här är ju superrenkelt att kolla upp. Över typ 95% av befolkningen är fortfarande diagnosfri: https://www.socialstyrelsen.se/om-socialstyrelsen/pressrum/press/fortsatt-okad-forskrivning-av-adhd-lakemedel-efter-att-fler-diagnostiserats/#:~:text=Socialstyrelsen%20uppskattar%20att%204%2C5,respektive%207%2C1%20procent%202015.

Att du har uppfattningen om att ”alla har en diagnos nu för tiden” kan med största sannolikhet bero på vilken målgrupp du tittar på. Att arbeta med det Influencers gör, på det sättet de gör är väldigt anpassat efter en person med adhd problematik.
Det är kreativt, fritt och väldigt dopamin-impulsstyrt.

Om det är så ”otroligt dramatiskt” går ju också jätteenkelt att kolla upp. Det kallas för funktionsnedsättning av en anledning. Man fungerar inte på samma sätt som de flesta. Och i dages samhälle anses det som att man inte fungerar lika bra och därför behöver diverse verktyg för att upprätthålla likadana standarder på kvaliteten i funktionsförmågan socialt, i skolan eller i arbete.

De som ifrågasätter ökningen av diagnostiseringen av ADHD tycker jag bör ställa frågan om det egentligen är vården det är fel på som överdiagnostiserar, eller om det faktiskt är så att det är samhället som knasar då det är fler och fler personer som upplever problem att uppnå funktionsnivån man ”bör” ha i vardagen.

Anonym 09.38! Tack för bra svar! Jag följer inte så många influencers utan tänker mer på min omgivning, vänner, vänners barn, barnen i skolan (som mina vänner pratar om). Alla dessa personer jag har i mitt liv som har adhd tycker själva att det är ganska odramatiskt och deras liv är ganska norm, ingen är kriminell eller arbetslös utan livet tuffar på som för de flesta andra. Jag har själv två sjukdomsdiagnoser som påverkar min vardag otroligt mkt och jag måste anpassa mitt liv efter dessa. Men gör inte så mkt drama av det.

Det är väl det som är grejen, har man sin diagnos, speciellt om man fått den tidigt, och får behandling, då är det ju ganska odramatiskt. Problemet är ju alla de som går med obehandlad adhd utan att veta om det, det är där det är större risk för missbruk, kriminalitet osv. För kvinnor ofta ångest och andra psykiska problem. Så om man i vuxen ålder plötsligt får en förklaring på varför man är som man är, så är det ju inte så konstigt att man pratar om det?

Men om samhället knasar för att folk inte klarar av vad de ”bör”, då är det ju ännu värre att sätta diagnos på de som känner att de inte mäktar med. Lite som att tro att man är förlamad för att man inte springer lika snabbt som usain bolt.

För mig, som har en dotter som troligtvis har adhd/autism är det otroligt viktigt att få svar men det är extremt svårt att få till utredning.

Långt ifrån alla har adhd. Att se sitt barn kämpa dagligen är så oerhört smärtsamt 🙁

Så fint att du ändå försöker få den utredningen, jag är säker på att hon uppskattar det!

Önskar mina föräldrar gjort detsamma. Jag har haft psykiska problem hela mitt vuxna liv och har nu försökt göra en utredning (skrivit mer om det längre ner). Mina föräldrars reaktioner var i stil med ”ja nog har vi alltid trott att du har något, du har ju alltid haft svårigheter”. Det är något jag har svårt att förlåta nu, de har sett mig kämpa men inte gjort någonting åt det. Istället har jag behövt sätta mängder av tid och pengar på terapi osv för att själv behöva fixa mig själv. Hade varit så mycket bättre om de hade tagit tag i saken i tid. De är ändå lärare och ser till att andras barn får den hjälp de behöver, men jag fick aldrig ens gå till skolkuratorn under hela min skoltid.

❤️

Så ledsen att läsa hur du haft det.

Min dotter var så slut idag efter en vecka i skolan att hon låg i sin säng med sin switch under täcket. Först nu mjuknar hon upp och säger att det ska bli så skönt att vara hemma.

Det är ingen normal trötthet ”vi andra” känner. Lider med er som känner såhär

I USA har över 10% av killar i skolålder den diagnosen. Vi är verkligen på väg dit vi också. Under läkarstudierna blev vi varnade för att ADHD mycket väl kan vara våran tids ”hysteri”, det vill säga att man sätter en diagnos på en normalvariant som mest är obehaglig för omgivningarna. Vuxna som själv söker en ADHD-diagnos vill ju ofta få en förklaring på varför dom är som dom är, men jag personligen tycker det börjar gå inflation i den diagnosen. Jag är inte nöjd med mina koncentrationsnivåer heller, men det är det nog få som är. Känner ingen som tycker att det är lätt att koncentrera sig på saker som är ointressant, men vart går gränsen för vad som är sjukdom och vad som är friskt?

Det som är värre med ADHD är att vi sedan ger barnen amfetamin för att de ska bete sig lugnare…

Jag kan bara utgå ifrån svenska utredningar och vilka krav som krävs för att man ska anses ha diagnosen.
Det är så mkt mer än koncentrationssvårigheter. Väldigt mkt med. Det går inte att fejka sig till det.

Jag tror att det känns som att många fler har det då att många inte ens genomgått en utredning men ändå hävdar att de har adhd.
Jag har en vän som hävdar Aspbergers och en som hävdar att hon har autism. Ingen av dom är utredda.

Det gör ju tyvärr att många tror att det är så himla enkelt att få diagnosen samt att leva med den. ”Jag har också svårt att fokusera, jag glömmer också saker”. Det är inte vara det det handlar om.

Jag känner mycket väl till både de svenska diagnoskriterierna och de amerikanska, de är mycket lika. Jag vet också att det handlar om mer än koncentration, det handlar också om uppmärksamhet och impulsivitet. Dvs man behandlar folk med amfetamin för helt vanliga personlighetsdrag om man ligger för långt ut på skalan. Och nu ligger ca 10% av killar för långt ut på skalan, och det ökar.

De som inte ser att detta är ett problem har inte insikt i varken hur amfetamin fungerar eller problematiken i att sjukförklara normala personlighetsdrag om de ger tillräckligt många ”poäng”.

Man kan dra en sjuklighetslinje på alla personlighetsdrag. Ska vi kolla hur kreativa barn är och ge de 10% sämsta LSD? Nej, för vårt samhälle är inte uppbyggt för att bara tolerera en viss minimumgrad av kreativitet. Men vårt samhälle är uppbyggt på ett sätt där de med koncentrationssvårigheter inte hänger med, och 10% av killar ska medicineras med A-klassade (den starkaste narkotikaklassen) medikamenter, istället för att ändra på skolan, jobbförutsättningar osv.

Orimligt.

(obs tilläggsinformation är att jag i praktik på BUP fick lära mig göra utredning och att jag själv hamnade på ADHD-spektret. Har jag sökt en utredning efteråt? Absolut inte, jag anser att det är bevis nog att ADHD är allt för lättdiagnosticerat)

Tack för en viktig kommentar. Jag håller helt med dig.

Ursäkta men har svårt att utifrån ditt inlägg tro att du är psykiatriker eller psykolog… Så betvivlar att du fått lära dig att ”göra utredning” på din praktik.
Intressant och viktig frågeställning dock.

Nej utredda diagnoser bland vuxna idag ligger bara på kring 6%.
Skillnaden mot för säg 20år sedan är att vi pratar mer öppet om det samt att många med diagnosen jobbar med allt mer offentliga arbeten.

Ingen har en ”släng” av det men det finns nog en del som inte utretts men som tror att de har adhd. Det är synd att folk använder det som ett ”äh jag har en släng av adhd, då blir det lite stökigt”.
Det gör ju att vi som har det inte tas på allvar.

Och det är absolut INTE en superkraft.

Tänker att det man menar med ”släng” är att man har vissa eller många symptom. Det kan jag själv känna igen mig i – Däremot har jag absolut inte något av dessa symptom i sådan utsträckning att det allvarligt påverkar mitt vardagsliv. När ADHD-symptom beskrivs slarvigt (typ att man utelämnar hur svårta de behöver vara eller att de ska ha visat sig i tidig ålder), så är det ju rimligt att folk känner igen sig. Det är inte ovanligt att ha svårt att koncentrera sig eller sitta still – Som folk ju gärna tror är vad ADHD är.

Menar förstås inte att det är lämpligt att påstå sig ha en ”släng” av en diagnos, resonerar bara lite kring varför folk säger så.

Grejen med ADHD är att det är en spektrumdiagnos och därför kan man ha en ”släng” av det. Man ligger närmare gränsen till det. Det finns ingen klar gräns på vart ADHD börjar och slutar.

Jo, men du har ju antingen en diagnos eller inte. De som säger sig ha ”en släng av” har ju de facto inte det. Annars är det ju precis vad jag också sa – Du har ett eller många symptom men inte till den grad att det leder till diagnos.

På vilket sätt vill ni bli tagna på allvar? Om du säger till mig att du har ADHD, ok klart jag tror på dig, tar dig på allvar, men vad vill du mer att jag ska göra?

Förstår inte heller hur livet kan vändas upp och ner? Det är ju inte en sjukdom du kommer dö av.
Det är en diagnos på något som som du haft hela livet. Inget kommer ju att förändras.

Har ni testat göra adhd test på nätet? Jag får höga poäng och kan mycket väl ha adhd enligt de där testen.
Jag är övertygad om att jag inte har adhd. Vi människor är bara olika, och lika.

Ja alltså har man levt så länge som hon och har ett välfungerande liv (vet inte så mycket om henne men hon verkar ha jobb, ett ordnat liv osv?) så har jag lite svårt att förstå varför det är SÅ omtumlande? Man behöver ju inte gå runt och tänka ”jag har en funktionsnedsättning jag har en funktionsnedsättning jag har en funktionsnedsättning” hela tiden. Det blir lite som att allt i ens liv ska förklaras med en diagnos. Som hon i Arga snickaren som menade att hon inte kunde koka broccoli för att hon har adhd. Fattar att det finns de som verkligen lider och inte får ihop en vardag, dras in i kriminalitet och drogar för att få hjärnan att lugna sig, men de är ju i minoritet. De här som inte kan koka broccoli eller påbörjar många projekt hemma utan att avsluta dem och då måste poängtera sin ADHD har jag lite svårt att förstå mig på (skjut mig inte nu). Det är precis som alla som ska berätta att de diagnostiserats som autistiska nu i vuxen ålder. Alltså hela tiden. För alla. OKEJ. Du har ett särintresse och du är högkänslig. Got it.

<script class='adten' src='https://delivery.adten.eu/srv/player.js?z=6692' type='text/javascript' charset='utf-8' async></script>

Blir så avis på alla som får en npf-utredning! Har försökt länge men i princip säger vården att om jag inte är suicidal och ändå klarar av det mesta i livet, kommer inte landstinget bekosta en utredning. Visst klarar jag av en del, men det kostar så mycket för mig och jag kämpar verkligen. Övertygad sedan tonåren om att jag har adhd, vilket även samtliga terapeuter, psykologer och kuratorer jag träffat genom åren tror. Men ingen remiss godkänns och kvar är endast alternativet att bekosta en utredning själv, vilket jag inte har råd med.

Varför behöver du ha en diagnos på papper? Anpassa ditt liv som om du hade en.

Hen kanske vill testa om mediciner skulle underlätta livet?

Det finns en anledning till att man får alternativet att medicinera mot ADHD.

Med en diagnos blir det mycket lättare att få hjälp med de svårigheter du har i vardagen.
Har du jätteproblem att organisera, prioritera och planera får du hjälp av en arbetsterapeut som kan förskriva eller ge råd om olika kognitiva hjälpmedel.
Man får tillgång till gruppterapi, eller terapistöd överhuvudtaget.
Har du mycket problem med impulskontroll så får du hjälp av specialiserad Dialektisk beteendeterapi.
Du får också uppföljning på behandling etc. etc.

Det är mycket man får hjälp med, hjälp man annars inte skulle ha fått utan en diagnos. För det är lättare sagt än gjort att bara säga ”anpassa ditt liv”. Det är ju liksom där svårigheterna med ADHD ligger. Att man faktiskt inte vet hur man ska anpassa sig. Vilket gör att man känner sig misslyckad, underpresterande och missanpassad, vilket i sin tur gör att man blir depressiv. Vilket gör att man får ännu större svårigheter att klara av vardagen. Det är i många fall omöjligt att bryta den onda spiralen själv. Man behöver hjälp och hjälp får man först när man har en diagnos.

Jag utgår ifrån att en diagnos skulle hjälpa mig för att jag då skulle få tillgång till olika insatser i form av tex. terapi och anpassad medicinering. Kanske slippa depression och stress/utmattning i större utsträckning än nu, och inte belasta mina nära och kära (främst make och barn) lika mycket med både det ena och andra.

Jag är påläst och anpassar i den mån jag kan/det går mitt liv efter hur jag tror att psyket och vardagen funkar bäst, men det räcker liksom inte för att leva vad jag tycker är ett värdigt liv.

Jag hoppas att du kan få en utredning och hjälp.
Men dessvärre är psykiatrin skit, där jag bor iaf. Efter 7 år i deras händer gav dom en oombedd diagnos och stängde dörren.
Dörren öppnas två gånger per år för kissprov och förnyande av recept på dexamfetamintabletter.
Samtal? KBT? ”Nej du vet, det ger inget att sitta och älta men om du vill prata med någon så finns det på nätet”.
VA!?

Jag fick reda på att jag har möjlighet att få Adhd-utredning privat bekostad av min arbetsgivare. Träffade flera läkare, sköterskor och en psykolog, behövde ta drogtest och flera andra blodprover för att äntligen få träffa en psykiatriker med ADHD-specialisering. Visade sig att han var otroligt oprofessionell och tog mig inte på allvar över huvud taget. Han frågade hur mina betyg såg ut i skolan, jag sade de var höga, jag hade aldrig problem i skolan för jag var intresserad och det var lätt för mig, behövde aldrig plugga – tills jag hade juridikkurser på universitetet, då började jag få underkänt plötsligt. I kombination med att jag är en typisk högpresterande duktig flicka med prestationsångest. Psykiatriern menar att jag antagligen har ADD men hans bedömning är att det nog inte är så allvarligt då jag gick ut gymnasiet med höga betyg. Hjälpte inte att jag försökte förklara att mina svårigheter syns i mitt sociala liv samt i hemmet, för att inte tala om att jag haft flera ångestdiagnoser de senaste 10 åren. Känns hopplöst för jag hade hoppats på att kunna få bättre anpassat stöd i vardagen, om han inte vill ge mig det stödet känns det onödigt att få en diagnos eftersom det också har sina nackdelar. Han skulle ändå skicka fler formulär som jag skulle fylla i för att fortsätta utredningen, något han aldrig gjorde trots att jag mailat honom för att påminna honom två gånger. Skulle ha nästa tid till honom nästa vecka men som det känns nu kommer jag avboka, och min remiss tar snart slut så jag hinner inte börja om processen med någon ny. Det känns som ett stort antiklimax, att komma så här långt och ändå behöva avbryta, för att man valde fel specialist.

Sorry för så lång kommentar, behövde få ut min frustration. Om någon har tips på hur de hanterar sin ADHD/ADD utan att få diagnos, tas det gärna emot.

Om en psykiatriker som är specialutbildad i ADHD (!) inte tar dig på allvar beror det antagligen på att du inte har ADHD eller att du gränsar till normalområdet, och därmed har väldigt milda symptom.

Läs ”Fördel ADHD” av Anders Hanssen, en duktig psykiatriker som förklarar ADHD och hur man kan leva bra med det.

Men en specialist borde ju då kommunicera detta?
Att man inte når upp till kriterierna för att få en diagnos. Att bara köra strutsen och helt ignorera sin patient är ju faktiskt att inte ta någon på allvar. Det låter också väldigt oprofessionellt.

Han konstaterade dock att jag fick höga poäng i de första testerna och att det nog är ADD. Det var mest att han ansåg att om jag hade haft så lätt i skolan så kan jag inte ha haft så stora problem. Att jag hade haft problem på flera andra faktorer och dessutom har flera andra i släkten med ADHD ställde han inte mer frågor om. Sedan skrev han ingen journal, han hade lovat mig att skicka både fler frågeformulär för mig och mina föräldrar att fylla i, samt recept på ångestmedicin då han inte ville skriva ut adhd-medicin ännu. Inget av det fick jag och när jag skickade första mailet hade han glömt bort vad vi pratat om. Han må vara specialist på ADHD, men han är den mest oprofessionella läkaren jag träffat. Önskar jag hade gått till någon annan.

Jag vet inte hur bra det är som tips. Men för mig är personerna runt omkring mig värt mer än något annat.
Speciellt min sambo som är direkta motsatsen än mig fungerar som både ett ankare/stoppkloss när jag vill följa impulser, och även som en ”dra-igångare” när jag är extremt svårstartad och på gränsen till handlingsförlamad.
Jag ventilerar väldigt mycket till honom också. Så alla de här misslyckandekänslorna jag har hanterar jag med hans hjälp.

Men kan du inte be om en annan specialist? Det har man väl rätt till? Om den här personen känns helt fel borde du få byta.

Fint med ADHD. Då kan man skylla precis ALLT på det. Det är precis som om det är lite coolt att ha det.

Coolt är det sista det är.

Varför är jag i mod nu igen??

Av misstag. Pillerförsäljaren är tillbaka. ?

Haha! Misstänkte det! Happy Friday på sig!

Haha! Fortfarande i mod ??

Jag vet! Jag är ledsen för det. Jag önskar jag hade en vit lista för er som fastnar i modd men som inte borde göra det.

”Jag har ADHD så därför kan jag inte:
Komma i tid. Göra saker jag inte tycker är roligt. Städa mitt hem. Betala räkningar i tid. Koncentrera mig på andras långa tråkiga utläggningar. Hinna med allt jag borde göra.”

Det finns naturligtvis de som har ADHD och har det besvärligt men diagnosen verkar ha blivit kidnappad..

Ja allt ska inledas med ”jag har adhd”. Därför drömmer jag mycket, därför gillar jag inte äcklig mat, därför orkar jag inte bädda sängen, osv, osv. Så larvigt. Hur länge innan någon mycket kränkt ger mig svar på tal? ?

Men det du beskriver är ju tiktok-ADHD – Att göra videos om att man typ har många tankar i huvudet samtidigt (vilket ju i princip alla såklart känner igen sig i). Om ni var intresserade av att förstå vad vardagen faktiskt innebär för folk med diagnosen är det ju inte direkt svårt att ta reda på. Men det är ni inte, ni är bara intresserade av att kalla någonting för löjligt.

Finns inget roligare än att se tiktok-videos där ungdomar listar symtom på oupptäckt ADHD! 🙂 ”Jag gillar inte att städa, tycker det är jobbigt när det är kallt ute, och tycker omogen banan smakar äckligt” – typ som 95% av alla människor lol

Känner också så. Har med diagnosen men kan inte för mitt liv relatera till alla som förklarar allt som inte funkar med att de har Adhd eller vad det nu kan vara. Kanske är jag också bränd pga att jag har familj som också blivit diagnostiserade och vill lägga all ”skuld” på den. Min vardag kan vara förjävla svår att få ihop men jag försöker ändå ta ansvar och lära mig, gå i terapi, involvera min man etc. Detta är verkligen högst subjektivt såklart men orkar inte med alla andras utläggningar om deras skit och hur det känns att de landat efter att de blivit diagnostiserade (obs! gäller inte alla diagnoser, är man sjuk så är man).

Mmm eller så är alla människor olika? Suck

Jag fick också min adhd-diagnos i vuxen ålder. För några månader sedan. Det är inget jag är öppen med och jag typ skäms lite. Delvis på grund av kommentarer som ”alla har det nu förtiden, du vill bara ha knark”. Jag bad inte om en utredning och jag äter inte medicin. Jag orkar inte heller med fördomarna kring att jag skulle ha ett smutsigt hem eller att min IQ är låg.

Jag berättade för en person och fick svaret ”äsch, det måste blivit nåt fel, du är ju jättesmart. Dom delar ut diagnoser till höger och vänster nu för tiden.” …..eh. jahapp.

Vet inte om jag någonsin kommer att acceptera diagnosen Adhd.

Hur fick du en utredning om du inte bad om det?
Tänker på en kommentar längre upp där en vill ha en utredning men inte får.

Hoppas du lär dig att acceptera din diagnos, du ska absolut inte skämmas över det. Men självklart kan du hålla det för dig själv bara om du vill.

Och kommentaren du fick säger mer om den personen tycker jag. Det är jobbigt att få en diagnos, även om det förklarar mycket och hjälper så tar det på självförtroendet (eller det gjorde det på mig iaf).
Att få en kommentar att det måste blivit fel är bara elakt enligt mig. Har också fått liknande kommentar av en kollega ”Tror absolut inte att du har det. Du har bättre koncentration än mig, du borde be om en ny utredning för det där kan inte stämma. Jag däremot har det kämpigt så jag borde göra en utredning, men jag ser inte dina svårigheter.”.
Jag vet mina svagheter och problem, jag äter medicin och har mina knep för att klara av min halvtidstjänst.
Men den kommentaren fick mig att börja ifrågasätta mig själv och dom som gav mig diagnosen, vilket fick mig att må dåligt en tid efteråt.

Men hur en kollega kan se hur hela mitt liv ser ut baserat på 4 timmar om dagen är imponerande?

Tack för en fin och stöttande kommentar!

Jag blev ”skickad på utredning” för att jag i många många år sökt vård för återkommande depressioner och ångest. I över tio år har jag provat på många olika antidepressiva, KBT i all oändlighet, andra terapiformer, basal kroppskännedom, yoga, stresskurser, meditation och så vidare. Men inget har hjälpt. Min psykolog på vårdcentralen tyckte då att det kunde vara bra att kolla så att det inte fanns andra underliggande grejer. Hon skickade en remiss om att jag borde screenas för bipoläritet, autism och adhd.
Efter screeeningen utreddes jag för adhd.

Tråkigt att du haft återkommande depressioner och ångest, synd att ingenting har hjälpt dig. Väldigt imponerande att du testat så mycket och verkligen sökt efter något som kunde hjälpa. Det är verkligen starkt gjort, kom ihåg det.

Väldigt klok psykolog som skickade dig på en utredning. Hoppas du kan landa i din diagnos och acceptera den ?
Detta blir kanske din vändning, dels att du kan förstå dig själv bättre och få bra hjälp som är anpassad efter din diagnos.

Ta hand om dig!

Men så fin och gullig du är!

Jag hoppas att du kan komma över skammen, strunta i fördomarna och även prova på medicin. Det funkar inte för alla, men för mig har det varit som att få livet åter. ADHD:n är såklart där, men det är så mycket lättare att komma igång med saker, tänka klart, organisera och avsluta. Jag önskar att jag hade fått medicin tidigare i livet.

(Och nej, jag blir varken hög, smal eller beroende av den.)

Vad kul med van Life bebis ❤️ Stort grattis till dem!

Ja, dom verkar så fina Ribecka och Martin. Hoppas att de är ett lika fint par även utanför videos. Så mysig video var det när de berättade.

Kände Martin. Han har typ kn*llat hela Borås ?

Så otroligt trött på hur du så ofta tar upp ADHD i den här bloggen, men det genererar ju kommentarer så varför sluta? Även om du ser att majoriteten av kommentarerna kommer från inskränkta personer som bevisligen inte har koll. Tycker det är precis samma grej som du och många andra beskyller IL för att göra.

Man kan inte ha en funktionsnedsättning utan att veta om det ?

Om man inte märker själv att det är en funktionsnedsättning så kan man ju heller inte ha en nedsatt funktion. Eller vad menar hon, att nu när hon fått diagnos har hon plötsligt en massa svårigheter hon inte vetat att hon hade innan?

Jo, du kan ha det utan att veta om det. Du kanske tror att alla fungerar som du gör, men att de andra ”bara” reder ut livet ändå. Så då lägger du ansvaret på dig själv och tror att du är korkad, lat, misslyckad osv, när du faktiskt har annorlunda förutsättningar.

Det är vanligt att odiagnosticerade personer med NPF fått depression, ångest och andra psykiatriska diagnoser, för att deras NPF gått under radarn. Sedan är det vanligt med komorbiditet mellan NPF och depression/ ångest mm, vilket ofta beror på att omvärlden vet för lite, är ovilliga att anpassa, har fördomar…..

I det läget kan vi fundera på vad av symptomen som orsakas av själva NPF och vad som orsakas av omvärlden. Men det är en annan fråga.

Jag kan ju bara tala för mig själv här, men för mig handlade det mest om att jag inbillade mig själv att jag var latare, trögare och dummare än andra. ”Alla andra kan ju! De är bara bättre på att bita ihop! Jag är svag, en dålig människa och om jag bara skärper mig mer. Om jag pressar hårdare, straffar mig själv mer och jobbar hårt kommer jag också klara av det andra gör.”

Och så visade det sig att min hjärna fungerar annorlunda. Det var inte för att jag var en dålig människa.

Det kan man väl visst? Hela min uppväxt blev jag tillsagd ”alla går igenom samma sak, alla blir nervösa inför ett framträdande” osv. Jag var över 20 när jag insåg att nej det är viktigt inte normalt att ha så grov ångest att man bara gråter inför ett framträdande, plötsligt fick jag diagnosen social fobi och hade inte hört talas om det tidigare. Om man inte har något att jämföra med, hur ska man då veta?

Det är väl som med vilken diagnos som helst? Man vet om att man har ont i magen, men ändå skönt att få diagnosen IBS, så att man förstår sig själv lite mer. Eller allergier, eller ett brutet med, eller typ reumatism eller vad som helst.

Typ som de som är näst intill blinda och blir överraskade över hur detaljerad världen ska se ut när de får sitt första par glasögon.
Eller kvinnor som gått med fruktansvärd mensvärk och inser när de får sin endometriosdiagnos att det faktiskt inte är normalt att ha så pass ont att man behöver sjukskriva sig i två dagar.
Eller de som gått i flera år supertrötta och som blir överraskade över att de får så mycket energi när de börjar äta levaxin.

Har man levt med något ända sedan man minns så skiftas det man anser vara normalt.

Jag blir trött på att ALLA ska tycka och tänka öppet om ADHD, utan att ha lärt sig något om det först.

Hjärnan är komplex, men tänk tre stora ”program”.
DET FÖRSTA:
Sköter styrd uppmärksamhet, ihållande koncentration, igångsättning och fokusering. (Även planering, växla mellan uppgifter m.m.)

DET ANDRA:
Sköter inre tankeverksamhet, typ fantasi, dagdrömmeri, abstrakt tänkande.

DET TREDJE:
Sköter växling mellan de andra två. Vid ADHD har detta program svårt att låsa fast medvetandet i det första eller andra programmet. När en person med ADHD ska fokusera på något och koncentrera sig (eller tänka en inre tanke till punkt), så slår plötsligt det tredje programmet över till ett annat program och tankarna avbryts.

För att låsa fast fokus kräver en person med ADHD att det är ett STÖRRE motivationellt påslag (från limbiska systemet) för att KUNNA hålla fast koncentration. Självklart blir det då roligare att syssla med saker som ger positivt påslag direkt – eftersom det är då en ADHD-hjärna fungerar utan att tappa fokus.

Detta kan utifrån se ut som endast lathet, för en oinsatt. Skillnaden är att en person med ADHD behöver stöd för att KLARA att genomföra ”tråkiga saker” och sånt som tar lång tid. En lat person klarar det ändå.

Ja, men är det en sjukdom? Och vart går gränsen?

Det är ju ingen gräns mellan en ADHD-hjärna som du kallar det, och en vanlig hjärna. Det är ju ett kontinuerligt sprektrum med mer eller mindre av samma mynt.

Jag är en av de som är utbildad inom ämnet och ändå kritisk till att så extremt många ska få diagnosen och medicineras för något som kan betraktas som en normalvariant.

Nej, det är ingen sjukdom utan en funktionsnedsättning, det vill säga att personer med diagnosen fungerar annorlunda än vad som oftast förväntas i samhället vilket försvårar vardagen på ett allvarligare sätt än att ”alla har svårt att få ihop livet” eller ”det är jobbigt att vara vuxen” som det raljeras över i kommentarerna. Jämför med synnedsättning, dövhet, rörelsehinder, läs- och skrivsvårigheter, etc som också är funktionsnedsättningar.

När en person får diagnosen adhd har dessa svårigheter blivit så stora att hens utveckling och möjligheter att fungera i samhället påverkas kraftigt negativt. Det handlar inte om att personen emellanåt glömmer bort en tid som ska passas eller har svårt att koncentrera sig ibland. Var gränsen går mellan diagnos eller ej påverkas såklart av hur samhället ser ut och vi vet alla hur mycket information våra hjärnor (anpassade för ett liv på savannen) måste hantera dagligen eller hur kraven och undervisningen i skolan har förändrats och hur sjukt fort denna förändring har gått och fortfarande går. Hjärnan har inte hängt med, ju sämre förutsättningarna för den att göra det blir, desto fler personer på spektrat blir lidande i större omfattning. Med det inte sagt att alla ska ha en diagnos och/eller medicinsk behandling men någon form av stödinsatser underlättar för de flesta.

Du såg att jag skrev att jag är utbildad inom ämnet? Tack minime för din basala förklaring men det var inte alls det jag frågade om. Dessutom är de diagnoserna/sjukdomarna du rablar upp inte jämförbara med ADHD, eftersom ADHD inte är direkt nedsatt funktion utan en variant av funktion och beteendestörningar är långt mer komplexa än tex. synsnedsättning. Jag är ganska säker på att ”psykolog” om hen är psykolog förstår min fråga, och jag var intresserad i vad hen tänker om den arbiträra gränsen som medför att en del människor behandlas med amfetamin medan en annan del som ligger under gränsområdet inte behandlas, fast skillnaderna mellan folk precis över och under den gränsen är marginala.

Det att en person med ADHDs möjligheter att fungera i samhället påverkas kraftigt negativt är också ett spekulativt påstående utan direkt grundlag och det varierar från person till person och speciellt mellan situationer. Att kalla det en funktionsnedsättning istället för sjukdom är bara nominalism. Folk som jobbar med psykiatriska/nevropsykiatriska diagnoser är också utbildade i att ifrågasätta gränserna för vart diagnoser/sjukdomar/funktionsnedsättningar går och vårt jobb är utöver att identifiera de som behöver hjälp, att se till att folk inte blir överbehandlade eller sjukliggjorda över något som är en variant av det alla upplever i livet till mer eller mindre grad. Vi ska bara behandla fall där variationen leder till sjukdom. Jag, personligen, upplever att många som får ADHD-diagnos och startas på starka mediciner hade bra funktion och att risken för övermedicinering generellt är större än risken för undermedicinering.

Min erfarenhet är att de som verkligen behöver amfetamin för att fungera brukar skilja ut sig tydligt och man behöver inte bråka till sig en utredning, utan har ofta en diagnos från ung ålder.

Eftersom du är utbildad inom området så tänker jag att vi båda redan haft diskussionerna om vad en sjukdom är och att vi redan vet vad som brukar sägas i ämnet. ? Min ståndpunkt i korthet: Det viktiga är funktionsnedsättningen och lidandet samt att komma ihåg normernas och omgivningens inverkan på just funktionen och lidandet. Diagnoskriterierna ställer krav på att den som utreder verkligen förstår dem och inte tolkar dem enbart bokstavligt. (”Personen tittar mig i ögonen, då stryker vi autism” för att använda ett banalt exempel).

Dagens samhälle ställer väldigt höga krav på exekutiva funktioner, vilket ökat antalet personer i behov av stöd/ utredning. Ett ”enklare” samhälle med mindre komplexa krav skulle högst troligen påverka uppfattningen av npf-spektrat och vilka som är normtypiska och ej. (Normers påverkan borde ingå i all undervisning redan från start, liksom kunskap om npf.)

Avseende medicinering är det läkarnas bord. Jag gör min del i en utredning och själva insatserna med medicin och stöd från habilitering kommer i nästa led, så detta bör läkare besvara. Tyvärr har vissa personer blivit både feldiagnosticerade och -medicinerade och det är ledsamt.

Att ”komma ut” med sin ADHD, är det viktigt? Verkar så för många.

Ja jag tror att det är ganska viktigt att känna sig förstådd för de flesta

Absolut för sin egna kompiskrets och familj, men inför alla sina följare, really?

ptja, det är kanske som att komma ut som homosexuell eller liknande. Viktigt för personen i fråga, men inte lika viktigt för andra.

Det beror nog på. Jag har en vän som INTE ”kommit ut” pga precis det vi ser i många av kommentarerna under detta inlägg. Men det viktiga för henne är inte heller att komma ut, utan att hon har fått en förklaring till varför hon mått så psykiskt dåligt med återkommande utmattningssyndrom hela sitt vuxna liv, hon vet nu att hon är varken hopplös eller värdelös efter att ha gått i ändlös terapi och vänt ut och in på sig själv för att må bättre. Hon har fått hjälp, ett helt nytt liv och jag har fått en vän som vill leva.

Samma här. Fick nyligen diagnos och har inte berättat för nån. Just pga ovanstående kommentarer. :/

Detta är så viktiga (och tyvärr vanliga) aspekter: Påverkat psykiskt mående
Upprepade utmattningar
Rädsla för folks åsikter och fördömanden

Jag blir glad gör din väns skull, som mår bättre nu. Då har en diagnos verkligen kunnat minska lidandet. ❤ Folks okunskap är nästa steg, men vi får hoppas att det blir bättre.

Det här med ADHD är så sjukt eftersom det inte existerade under min uppväxt och skoltid. Jag har en teori om att samhället/skolan var mer välstruktuerat när det gäller regler,rutiner och ansvar. Det fanns inte heller en massa störande moment när man växte upp som pumpade in onödiga intryck i hjärnan. Två TV-kanaler och radio samt lite live upplevelser typ någon marknad,cirkus,dockteater,kalas osv. Man lekte av sig överskottsenergin utomhus och blev inte skjutsad utan fick ta cykeln om man skulle någonstans. I skolan fanns det resursklasstimmar och hemspråksundervisning för de som behövde lite extra hjälp på traven. INGEN klättrade på väggarna och härjade på lektionerna . De eleverna som mådde dåligt,hade inlärningsproblem och stökade lite privat och på rasterna var barn som inte hade det bra hemma. De kunde ha många syskon och var tvungna att ta stort ansvar hemma ,ibland hade föräldrarna alkoholproblem och slog sina barn.

Diagnosen existerade inte, men problemen fanns ju ändå. Jag har många äldre släktingar i 70- och 80-årsåldern som i (väldigt) vuxen ålder fått veta att de har både dyslexi och adhd, till exempel. Under skoltiden ansågs de bara tröga. Min egen pappa har till exempel inte gått gymnasiet, utan blev istället bonde. Det blev liksom hans lösning för att han inte klarade av skolan.
Inget fel med att vara bonde så klart, men det fanns liksom annat utrymme förr. Det var liksom accepterat att ”inte ha läshuvud” och då fanns det andra lösningar.

Jag tror absolut att miljö och samhället i stort påverkar, men det känns ignorant att hävda att problemen helt enkelt inte fanns förr.

Många som inte hade läshuvud (som man sa förr i tiden) dvs kanske inte intresse el olika förutsättningar att inte kunna plugga vidare rent teoretiskt valde ju antingen att börja jobba el sökte in på de praktiska linjerna på gymnasiet. Vad jag vill säga är att problemen med stökighet,utåtagerande,bristande impulskontroll och koncentration som man nu väljer att kalla för ADHD är ett strukturproblem i det moderna samhället som inte alla människor pallar. Ta tex måltiderna förr som alltid intogs vid köksbordet sittande rakt upp och ner på en stol. Man förfasade sig över amerikanerna som hade TV!!! i köket. Numera sitter ungarna i soffan framför TV´n och äter frukost el har paddan el telefonen med vid matbordet. Det är nog mer regel än undantag att barn nu förtiden spenderar tid med TV ,padda el telefon varje morgon än att de inte gör det. Min reflektion är bara att jag tror inte att hjärnan mår bra av det och att resultatet av det går ut över vårt mående på många olika sätt. Struktur ,tydliga rutiner och regler tror jag är jätteviktigt för både små och stora människor.

Håller med. Samhället förut var ”lättare” för väldigt många människor. Idag lever vi i en så otroligt störd miljö (fullt med mikroplaster, gifter, oändliga valmöjligheter, uppmaningar att ta enormt ansvar för allting från att vi kan prata typ, konstant nyhetsflöde och info om allt möjligt, distraktioner från all teknologi o.s.v.) så fler och fler blir sjuka och får problem av olika slag. Vissa barn rör sig inte mer än 2000 steg per dag, äter bara snabbmat, sitter framför en skärm i TIMMAR och har inga vänner de möter face to face – man kan ju räkna ut med arslet att de inte kommer växa upp och bli normalfungerande vuxna?! Därav ser vi inflation i diverse diagnoser och specialbehov. Ett sjukt samhälle skapar sjuka individer, tyvärr. Många neuropsyk/psykiatriska diagnoser hade inte existerat om vi levde liv som vi är gjorda för som mänskliga varelser.

Ja oavsett vad det handlar om så bör man ju inte diagnosticera folk som att de har någon störning/funktionsnedsättning/sjukdom innan man levt någotsånär som en människa bör leva. Inte optimalt för det klarar väl ingen men när samhället ser ut som det gör och konsekvensen blir att barn får en kronisk diagnos och sätts på livslång behandling så måste det väl ändå tas på allvar, hur situationen faktiskt ser ut. Har man fortfarande problem i vardagen sen så måste man såklart ta reda på vad som är fel och behandla.

Det existerade knappt under min uppväxt heller (född tidigt 90-tal). Istället har dessa personer fått följande problem: ätstörningar, ångest, depression, OCD, personlighetsstörningar, missbruk eller i värsta fall lett till suicid. Är så otroligt trött på personer som har denna stereotypa bild av ADHD. Tror du på riktigt att det bara handlar om att det inte finns lita mycket regler, rutiner och ansvar? ADHD för många och särskilt odiagnostiserad lever ofta med ett stort lidande. Som följd av ADHD kan man också se kortare livstid, hormonella störningar, kronisk stress, utmattningssyndrom, ME, hEDS, PMDS, kroniska smärttillstånd och mycket mer. Dessa personer behöver synas och få hjälp, rätt hjälp. Om fler personer får diagnos i vuxen ålder är det bättre för både individen, samhället och sjukvården som annars belastas av konsekvenserna som följd.

Mycket av det här du räknar upp är typiska åkommor som 90-talister har och jag tror faktiskt att det beror på just att samhället har förändrats. Att så många unga människor i vårt samhälle mår dåligt både fysiskt och psykiskt just nu och har alla dessa problem måste ju ha en orsak. Känner så många yngre människor typ 30-40år som egentligen borde vara på topp både fysiskt och psykiskt som är långtidssjukskrivna. Det är rent utsagt ett jävla tjatande om krämpor ,ångest och depression. Många är dessutom överviktiga och en del har genomgått Gastric Bypass men sen insett att livet inte blev roligare av en quickfix operation. Att få en ADHD diagnos att skylla på för att livet inte har blivit som man tänkt sig är också populärt bland just 90-talister.

Eh jo barn klättrade på väggarna även då. Jag är född i början av 80-talet och det fanns barn även då med myror i brallan.
En i min klass blev flyttad till en särskola (som hette inte så fint hette då) eftersom han hade inlärningssvårigheter och aldrig kunde sitta still.
Det har alltid funnits barn som inte kan koncentrera sig eller sitta still. Kommer alltid finnas det.

*som det så fint hette då

Det heter fortfarande särskola?

Det är väl enklare att utreda vem som INTE har en diagnos.

Ska man alltså utreda 9,5 miljoner människor??

En sak jag gärna vill ta upp, men typ inte vågar, är en sak som jag upplevde när jag arbetade på skola och förskola i Malmö.

Min upplevelse där var att otroligt många barn hade grov autism och att väldigt många av barnen på förskolan senare började på särskola. Min upplevelse var att majoriteten av dessa barn hade föräldrar som vara nära släkt med varandra, i många led.

Jag säger ABSOLUT INTE att alla människor från andra länder gifter sig med sina farbröder eller att alla invandrare är släkt med varandra. Det är verkligen inte det jag påstår.

Men jag upplever att man inte pratar om det och vilka konsekvenser det får för barnen, just för att det är ett känsligt ämne och ingen vill kallas rasist eller säga nåt okänsligt eller felaktigt.

Usch, fan vad jobbigt det var att försöka skriva om det här på ett vettigt sätt så att min poäng framkommer utan att jag låter som en fruktansvärd människa. Kommer ångra mig omedelbart efter jag trycker på ”publicera”, känner jag.

Jag håller med om att den här kommentaren var osmaklig.

Men det är ju liksom fakta att incest leder till problem? Sen har så klart inte alla med autism föräldrar som är släkt, men det är ju fortfarande fakta som presenteras.

Ja, kusingifte ökar risken för bl a autism, men det som gör din berättelse konstig är att du kände till föräldrarnas släktskapsförhållanden.

Men det är väl inte så konstigt? Föräldrarna eller barnen kan väl helt enkelt ha berättat det?

Jo det är faktiskt konstigt.

Va? Minns när man var barn man hade ju stenkoll på vem som var kusin eller syssling med någon, liksom vem som bodde granne med vem osv, alltså barn pratar ju om sånt konstant.

Hur tänker du nu? Varför var det konstigt. Hon vet väl vem som är barnens föräldrar och dom har väl kanske nämnt att dom är typ kusiner? Det är ju vanligt.

Jag har hört liknande från kollegor som jobbar med utredningar inom skolan. Det verkar helt enkelt inte bra för avkomman att släktingar skaffar barn med varandra.

Hej!
Tycker inte att du ska ångra det du skriver. För du har en poäng. Det finns ju en orsak till att det inom många kulturer/civilisationer har skapats ett tabu kring att gifta sig och bilda familj med nära släktingar, och det beror med stor sannolikhet på att det inte är genetiskt fördelaktigt (i allmänhet).

Det är ju enkel och logisk naturvetenskaplig fakta att om det finns anlag för någon typ av sjukdom/syndrom/variation hos en anfader eller anmoder, och denna person sedan får barnbarn som så småningom gifter sig och bildar familj med varandra (= de är då kusiner) så ökar ju risken (även om den fortfarande är liten såklart) att deras avkomma får det där ärftliga som anmodern/anfadern hade anlag för. Eventuellt bär ju barnets båda föräldrar på anlagen eftersom båda är barnbarn till ursprungskällan.

Och nej, det är inte rasistiskt att konstatera att i vissa kulturer lever resonemangsäktenskap mellan kusiner fortfarande kvar i högre utsträckning än i många andra delar av samhället. Det betyder såklart inte att ALLA i den kulturkretsen/folkgruppen lever så men man måste ju kunna konstatera att det faktiskt förekommer.

Jag har flera grannar och vänner som är kurder från landsbygden i Syrien som är gifta med sina kusiner. Det bara är så och jag konstaterar faktum utan att vara rasist.

Min mamma (som numera är 80 år) jobbade i 40 år som psykolog inom habiliteringen, där hennes huvuduppgift var att utreda barn med förmodade npf-diagnoser bland annat. Redan på 80- och 90-talet lade hon och hennes kollegor märke till det du beskrev. Att vissa folkgrupper tycktes vara överrepresenterade bland de barn som utreddes, och ofta fanns det nära släktskap mellan olika gifta par i flera led.

Det är ju aldrig bra att skaffa barn med en skäkting. Inte bara när det gäller npf-diagnoser utan sjukdomar generellt. Bra att belysa sådana frågor tycker jag. Förbjud kusingifte.

Hej från en mamma med barn på särskola i Malmö! Otroligt smaklöst och världsfrånvänd kommentar.
2014 föddes min son med svår syrebrist. Sedan dess har mitt liv vänts totalt upp och ned. Det är en konstant kamp i alla lägen. En fungerande vardag vet jag inte vad det är längre. Jag känner många föräldrar i Malmö med NPF barn då jag varit engagerad i olika sammanhang sedan 2016 och kan lugna dig med att säga att ingen av oss är släkt med varandra.
Snälla tänk lite. Måste man verkligen skriva allt man tänker eller kan man låta det stanna vid en tanke?

Det står ju inte att detta gäller alla? Men bara för att det inte gäller alla betyder det ju inte att man kan prata om att det faktiskt förekom för att någon kan bli orolig för att folk tror att alla i särskola är inavlade, eller?

Är det nytt för någon? Att incest leder till svårigheter hos barn?

Först och främst så motsätter jag mig starkt att kalla barn för ”NPF barn”. Jag vet att detta är vanligt men jag pallar helt enkelt inte med det. Precis som att barnen inte är mer än sin diagnos. För det andra, du har din historia och det är såklart viktigt, men det vore ganska bra att kunna se förbi den, för precis som några skriver så är det förenat med problem att släktingar skaffar barn. Och att släktingar gifter sig/bildar familj/blir bortgifta ÄR vanligt inom vissa kulturer. Bör helt klart diskuteras, tycker jag. Innan någon blir tokig över mitt NPF inpass – jag har själv en dotter med autism.

Varför skulle du låta som en fruktansvärd människa? I Mellanöstern är det vanligt med kusingifte, och kusingifte i sin tur ökar risken för defekter hos barnet. Det är fakta. I Malmö finns det många invandrare ifrån Mellanöstern så klart att andelen barn med olika defekter kommer att öka där, jämfört med hur det var tidigare då det bodde fler svenskar där.
Kolla bara i Örebro, där har ju andelen utvecklingsstörda ökat med 600 !! procent på typ femton år. Vad tror du att det beror på? Har svenskarna i Örebro plötsligt börjat föda utvecklingsstörda barn?

Jag jobbar inom skolan i ett höginkomstområde där majoriteten har akademisk utbildning. Upplever att otroligt många barn har grov autism men att föräldrarna vägrar inse att något är annorlunda med deras barn och absolut propsar på att barnen ska gå i vanlig skola trots att de far illa.

Tror autism ökar generellt i samhället.

Kan inte bara folk utan kunskap och förståelse hålla käften ibland? Att minimera svårigheterna adhd ger för att ”alla har det svårt” och ”vardagen går knappt ihop för någon” är så otroligt korkat och bevisar bara att ni har en jäkla massa åsikter om något som ni uppenbarligen inte vet ett skit om.

Tycker väl helt spontant att det är de personer som ”tror” att de har en viss diagnos, som gör en trend av en viss diagnos eller som har en ”släng” av en viss diagnos som borde hålla käften. Hur man än ser på det så är dessa människor en bidragande faktor till att en massa osanningar sprids. Och jag tror att det är just detta som en del skriver om här i tråden.

Kom jag inte med?

Ibland önskar jag att alla kunde få se hur vardagen kan se ut för en person med diagnos eller diagnoser. Eller för deras familjer. Det är inte svårt att hålla sig för skratt när man läser kommentarer som dessa i denna tråd. Tjock klump i halsen och gnagande oro för hur samhället kommer behandla min son den dagen jag inte längre finns. Han kommer alltid vara i behov av stöd 24/7 och adhd är en utav diagnoserna.

Jag vill också bara kort kommentera det här med medicinering. För min son har de effekten att hans hjärnaktivitet ökar vilket ”sänker adhd hjärnan”. Tack vare dem har han tid att stanna upp och faktiskt ta in kunskap så som talat språk. Tack vare dem kom vid 7 års ålder några få få ord. Idag kan han tex säga ”stop”. Viktigt att kunna om någon gör något mot honom som han inte tycker om.

Tonen tack. Vi är många som på olika sätt är berörda av NPF diagnoser som kämpar och gör vårt yttersta. Raljerande och nedsättande haranger kommer inte hjälpa oss i förlängningen inte heller samhället vi alla fyller en funktion i..

Väldigt få barn använder ordet stop. (En gammal måttenhet.) Stopp däremot. Jag tror det är det du egentligen ville säga?

Åh du var verkligen tvungen! Tack! Hoppas den kortvariga glädjen av att trycka dit en annan människa (som dessutom precis berättat har det ganska tufft) värmer som en blöt filt.

Jadå. Tack så mycket! 🙂

Hoppas du är nöjd med din onödiga kommentar

Ett tips, till dig och majoriteten i det här kommentarsfältet, nästa gång ni skriver en kommentar – tillämpa THINK:

T = is it true? (är det sant?)
H = is it helpful? (är det hjälpsamt?)
I = is it inspiring? (är det inspirerande?)
N = is it necessary? (är det nödvändigt?)
K = is it kind? (är det snällt?)

Om svaret är nej på någon av frågorna, tryck inte på publicera kommentar.

Skickar en stor och varm kram, från en mamma till ett barn med NPF till en annan. Jag önskar att människor kunde vara lite snällare, vårt samhälle skulle må bra av det.

Men då har han väl mycket mer med sig än bara adhd?

Så genuint glad för Rebecka och Martin. De verkar vara så otroligt fina människor, ska bli kul att följa deras resa. Så jäkla modigt att skaffa barn medan man lever vanlife, hoppas det blir precis så fantastiskt som de önskar.

jag har sagt det förr och jag säger det igen (eftersom BB har noll och ingen respekt för NPF diagnoser som funktionsnedsättning) du kan inte ha en ”släng” av ADHD eller någon annan NPF diagnos heller för den delen. Antingen har du det eller så har du det inte. Om du möten en blind person, säger du då ”jag är också lite blind ibland” eftersom att du har svårt att se på långt håll? Eller när du möter en person som är rullstolsburen ”jag har också en släng av förlamning” eftersom ditt ben brukar somna när du suttit för länge? Nej, det gör du nog inte. Jag vet inte om det beror på att BB är född (eller hur det nu förhåller sig) i Emmaboda (100% inavel) och därför inte har kapacitet att utveckla tillräckligt med förstånd och empati för att förstå att människor mår fullständigt skit av den där vidriga diagnosen. 30% tar sina liv, runt 60% försöker utan att lyckas. Och ni som ständigt förminskar allvaret och problematiken bidrar till att människor med ADHD förminskar sina egna problem, driver sig själva till utmattning för att kompensera för sina svårigheter och svara mot era orimliga förväntningar, sen tillslut ger upp, pushas över kanten och begår självmord.
Om du inte kan skriva om detta på ett medvetet och respektfull sätt kan du förslagsvis ge f*n i det.

Är nog så att det är mycket vanligt med adhd och orsaken till det lär faktiskt vara att det är meningen att vissa ska ha olika unika egenskaper för flockens överlevnad. Som adhd. I dagens samhälle räknas det som en funktionsnedsättning. Jag skulle vilja påstå att samhället är funktionsnedsatt. Orsaken till varför många kändisar får diagnosen är för att det ofta finns egenskaper hos personer med adhd som får dem att lyckas och sticka ut. Mod, gränslöshet (fångar följare), hyperaktiva, pratar mkt osv. Inte alla skulle vilja fläka ut sina liv. Men har man adhd kan man i en del fall ha mindre spärrar än de utan.